JOHNSON EYVIND

Eyvind Johnson
Om jag istället hade skrivit Olof Edvin Verner Johnson hade nog de flesta inte haft en aning om vem jag menade. Troligen inte ens om jag talat om att han föddes år 1900 i Björkelund, Boden.
Lättare hade det blivit om jag nämnt att den här mannen år 1974 fick NOBELPRSET I LITTERATUR. Under barndomen kallades han Ejvind och när han blev författare använde han sig av det namnet.
Eyvind Johnson och Harry Martinsson fick 1974 Nobelpriset tillsammans. Båda pristagarna kom från enkla förhållanden och var självlärda. Därför har jag här med en del jämförelser mellan dem.
Eyvind Johnson dog 1976 och två år senare dog Harry Martinsson. Den senare kom från mycket fattiga förhållanden i en liten ort som heter Jämshög i Blekinge, Eyvind Johnson från lika svåra förhållanden i Björkelund i Norrbotten. Björkelund hörde då till Svartbjörnsbyn, Boden, och bestod av några gårdar, bl.a. Nordlanders bagarstuga där Eyvind föddes. Harry Martinssons pappa dog i lungsot då pojken var 6 år. Mamman emigrerade till USA och sonen ackorderades ut på socknen som fosterbarn.
Eyvind Johnsons far var från Värmland, modern från Blekinge. Föräldrarna följde för sin utkomst stambanans framväxt. Fadern som stenarbetare åt SJ, modern som ambulerande bagerska. Fadern fick silikos och var långa tider oförmögen att arbeta. Familjen var mycket fattig och då fadern dog blev Eyvind fosterbarn hos moderns syster Amanda som var gift med en annan stenarbetare, Anders Johan Rost.
Båda dessa Nobelpristagare i litteratur hade en usel skolgång. För Harry Martinssons del i skolan i Jämshög, för Eyvind Johnsons del var det först småskolan i Björkelund och sedan folkskolan i Svartbjörnsbyn. Båda läste mycket som barn, men någon nytta av skolorna hade inte Eyvind. De var tråkiga och att han lärt sig något väsentligt i skolan kunde Eyvind inte erinra sig i sina minnesanteckningar.
Hemförhållandena var för de här två pojkarna svåra. Båda lämnade hembygden så snart de kunde. Harry Martinsson gick till sjöss, Eyvind Johnson följde järnvägsspåret söderut. Han bodde vid den tiden hos familjen Rost i Näsberg/Hedberget nära Murjek. Någon plan verkade de inte ha haft. De ville bort för att hitta något bättre. Harry Martinsson ”tog till luffen” många gånger, även sedan han fått ge upp sjömanslivet (på grund av tuberkulos) och även sedan han gift sig med Helga Maria Schwartz (Moa Martinsson). Romanen ”Vägen till Klockrike” berättar om luffaren Bolmes vandringar och längtan till något nytt och stort (Klockriket) som alltid låg lite längre bort.
Eyvind gick söderut för att med tillfällighetsarbeten kunna försörja sig. Som pojke kom han först till timmersorteringen i Sävastnäs/Bodån (Senare flyttad till Södra Sunderbyn). ”Fattigdom, slit, hemskhet … och älvens skönhet” skriver Eyvind Johnsson om sitt första arbete.  Flottningen var ett säsongsarbete och Eyvind fortsatte till Björns tegelbruk i Norra Sunderbyn där han med mycket rädsla i bröstet bodde ensam i en jättelik manskapsbarack. Nästa jobb blev som biografmaskinist på Stora bion, blivande Metropol i Boden. Allt detta finns skildrat i de fyra böckerna i ”Romanen om Olof” där den första delen ”Nu var det 1914” berättar om Eyvind Jonssons uppbrott från fosterföräldrarna i Näsberg och vägen ut i Europa. Hela romanserien har självbiografiska inslag, men Eyvind Johnson menar att man INTE kan skriva ”självbiografier” – möjligen ”romaner med relativt stor sanningshalt”.
Som enhetsskoleelev  i mitten av 1950-talet läste jag ett avsnitt från ”Nu var det 1914” i skolans antologi. Det var just det avsnitt, då flottarlaget beslutat att använda dynamit för att lösa upp en enorm timmerbröt som fastnat och August, den äldste och mest vane av alla, går ut, tänder stubinen och väntar. Då dynamiten exploderar och bröten börjar röra på sig, hinner gamlingen inte i land närmaste vägen, han går först utåt, vänder sedan … och till slut kan de andra bara se hans hatt … och så är den också försvunnen. Efteråt ser de andra att August lämnat fickuret i baracken … ifall.
Illustrationen med flottaren på timmerbröten, som jag försökt rita av, finns i den antologi jag hade i skolan. Originalet är gjord av tecknaren Sven Andersson.
Det här gjorde ett djupt intryck på mig och ännu mer då en olycka inträffade vid sorteringsverket vid Ågrundet i Råneå, bara en kort bit ifrån där jag bodde. En ung pojke, bara några år äldre än jag själv omkom.
Harry Martinssons debutbok heter ”Spökskepp” (1929) och även diktsamlingen ”Nomad” (1931) handlar om sjömanslivet. Reseböckerna ”Resor utan mål” (1932) och ”Kap farväl” (1933) handlar om världsnomaden som rör sig från skepp till skepp. Till och med det stora eposet Aniara (1956) handlar om ett rymdskepp som kommit vilse.
Eyvind Johnson debuterade 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna, som lär ha varit ganska ojämn.
Visserligen bör två svenska författare som fått NOBELPRISET I LITTERATUR alltid vara aktuella och intressanta men den här sommaren (2018) har två saker gjort att mitt intresse för EYVIND JOHNSON blivit aktuellt och förstärkt. Först läste jag i en dagstidning att Eyvind Johnsons Krilonserie från tidigt 1940-tal nu tagits upp som en pjäs på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det gladde mig mycket. Jag hade några och tjugo år gammal läst alla tre böckerna om Krilon och tyckt om dem.
Tänk att kunna ”delta” i  den svenska valrörelsen mer än 40 år efter dödsåret.
Böckerna skrevs mitt under brinnande krig och vände sig starkt mot nazismen och fascismen i världen. Så snart nazismen och fascismen började breda ut sig på i slutet av 1920-talet och början av 30-talet, ställde Eyvind Johnsson upp på motståndssidan både politiskt och litterärt. Han var mycket aktiv med tidningsartiklar i både svenska och norska tidningar. 1942 – 1945 var han bl.a. redaktör för den norska motståndstidningen Håndslag.
Det andra som hände var att vi med Laponia åkte ut till Hindersön tillsammans med två läroverkskamrater till Solveig. Luleå skärgård har jag mycket liten kunskap om men jag fick lära mig – om Eyvind Johnson. Efter kaffe och kanelbulle i Jopikgården hade vi tid över för en liten promenad. Vi passerade en liten röd stuga vid Norrisundet. Det var ”Erikssons stuga”. Platsen kallades Anderslund. Utanför fanns en ganska stor skylt om Eyvind Johnson. 1955 tillbringade han hela sommaren tillsammans med hustru och barn i Erikssons stuga (två rum och kök, järnspis och utedass). Enligt plakatet utanför arbetade Eyvind Johnson då på en roman om Paris. Vilken det kan ha varit har jag inte kunnat lista ut.
”Stad i ljus” handlar om en sommar i Paris, men den publicerades redan 1928, för övrigt året efter ”Stad i mörker” (1927), som lär utspelas i Boden i isgrått februarimörker, kyla och vantrivsel. Jag vet inte om Eyvind Johnson har sagt att staden är Boden. Båda dessa romaner var klara samtidigt. Därför utgavs de på Bonniers (Stad i mörker) och Tidens förlag (Stad i ljus). Stad i ljus kom först ut på franska.
Den Stad i mörker, som jag har är tryckt 1947 och har mjuk pärm. Boken är utgiven av Bonniers Folkbibliotek. Illustrationen på pärmen har en litauisk konstnär som heter Pranas Lapé gjort. Den visar en ruggigt kall och snörik stadsdel. Pris 1:50!
Då jag kom hem, räknade jag Eyvind Johnsons böcker i min bokhylla. Det var 15 stycken (varav två med titeln Nu var det 1914.
Eyvind Johnsson lämnande tidigt Norrbotten och blev europé. Längsta tiden bodde i Paris och i Berlin, sedan två år i Schweiz och minst ett i England. Då han flyttade tillbaka till Sverige bosatte han sig i Saltsjöbaden (från 1950). Då var han sedan 1940 gift med Cilla Frankenhaeuser, från Borgå, Finland, för övrigt med rötter i KALIX (Johan Åström, KORPIKÅ, f. 5.8.1805, d. 18.4.1898 i Torneå)
I sitt sinne var Eyvind Johnson ”norrbottning, tyckte han själv. ”Man är härifrån”, har han sagt. Påbrå från Värmland (fadern) och Blekinge (modern) nämner han inte.
OM du har någon bok av Eyvind Johnsson oläst – läs den nu. Han är ständigt aktuell.

« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER