2016-12-29

BENGT


Den här berättelsen finns i min novellsamling HAN SOM HITTAR PÅ (2016). Den har berört många. En av mina läsare skrev: 
     "Visst var berättelsen om Bengt en sorglig historia, men den var så fint skildrad och just det att en vuxen
     tar sig tid att lyssna på och säga några väl valda ord till ett ledset barn och att en sådan liten sak kan
     göra så stor skillnad för ett barn, är så trevligt och lärorikt att läsa.”


Kristoffer hade cyklat fortare än vanligt. Nånting hade drivit honom att skynda sig fastän benen hade blivit mattare och mattare. Han förstod vad gymnastiklärare menade med att man kunde få mjölksyra i benen om man ansträngde sig för mycket. Den höga farten som han haft skulle han inte ha orkat med så länge till.
Då han svängde runt hörnet mellan bageriet och Emma-Kristinas gamla torp, var han nära att cykla omkull. Ena pedalen snuddade i gruset på vägen, då han lutade för mycket i kurvan. Framhjulet vinglade hit och dit, innan han lyckades stanna.
Han såg den genast! Flaggan!
Som om den kommit upp bara för att han skulle se den, så fort han kom till skolan.
Den hängde på halv stång!
Fastän han borde ha varit beredd, hoppade hjärtat till i bröstet, benen tappade all kraft och han fick svårt att andas. Gråten vällde upp och någonstans inne i honom gjorde det så ont, som om någon stuckit en kniv i honom. Han stod länge stilla med huvudet lutat mot den kalla styrstången. Till slut kunde han se gruset vid sina fötter. Långsamt blev det verkligt. Småsten och is, grus och rimfrost. Han sträckte försiktigt på sig, klev av cykeln och ledde den sakta nerför backen. Mycket ordentligt och långsamt ställde han cykeln i det yttersta av de många cykelställen. Han gick sakta. All ork var borta.
Aldrig förr hade skolans flagga varit hissad annat än till skolavslutningarna på våren.  Nu hängde den på halv stång.
Ett bud om död.
I korridoren stod alla tysta och stilla vid sina platser, där de hängt upp sina ytterkläder.  Kristoffer försökte gå tyst. Korridoren var lång; mycket längre än andra dagar. Pjäxorna var nyhalvsulade och gummiklackarna gnällde mot marmorgolvet för varje steg han tog. Vid klädkrokarna pratade några från klassen mycket lågt med varandra. De flesta sa ingenting. Från personalrummet kom alla lärarna samtidigt ut till sina klasser. Ingen av dem småpratade med någon annan, så som de annars brukade göra. Ingen av dem skrattade. En av lärarinnorna grät. En annan lärare höll henne i handen. Tyko Granat hade mörkgrå kostym, vit skjorta och svart slips. Han såg mycket allvarlig ut, mycket olycklig. Då han öppnade klassrumsdörren smög sig klassen in till sina platser. Ingen slamrade med stolen, inget bänklock öppnades.
Alla elever i klassen stod stilla vid sina bänkar. Alla med böjda huvuden. Några tittade ner i golvet, några blundade, några torkade tårar.
Bengts skolbänk var borta. Bengt var borta!
Kristoffer stod bakom sin stol längst fram i klassrummet mot katedern. Skolbänken intill hans fanns inte längre. Ändå var det som om den var kvar. Tomrummet fanns som ett eget rum i rummet. Som om det i alla fall fanns någon där, någon som de nu inte kunde se. Bengt brukade aldrig komma för sent.
Kristoffer höll hårt i stolsryggen. Benen darrade, fötterna kunde inte riktigt stå stilla, en klump växte i halsen, det flimrade framför hans ögon. Han såg att Viviann och Karl-Erik i bänkarna vid hans sida höll händerna knäppta framför sig. Det ville han inte göra. Inte knäppa händerna så där som tanterna gjorde på bönemötena. Kristoffer stod med huvudet nedböjt. Det var inte bara för sorgens skull. Han kände att han måste för att inte svimma. Viviann grät. Tårar rann och droppade ner på bänklocket. Karl-Erik snorade till och strök sig med avigsidan av handen över ögonen.
”Bengt är död …”
Tyko Granat var allvarligare än vad han någonsin varit. Läraren gjorde en så lång paus att flera i klassen tittade upp.  Skulle han inte säga mer? Var det allt?
”Bengt dog i natt, då det nästan blivit morgon. Hans mamma ringde till mig från sjukhuset. Doktorerna hade gjort allt vad de kunde men sjukdomen gick inte att hejda …”
Tyko Granat harklade sig. Han svalde flera gånger så högt att det hördes i hela klassrummet. Adamsäpplet guppade upp och ner. Sedan lät det som om han snyftade till.
”… Bengt hade inga plågor på slutet. Han behövde inte ha ont då … i alla fall, berättade Lilian, Bengts mamma, Lilian Bergström …”
Med fingertopparna torkade han ögonen. I handen höll han en psalmbok.
”Ni i klassen har förlorat en fin kamrat och skolan en duktig elev … Nu böjer vi våra huvuden för en tyst minut till hans minne … Tänk på Bengt och något fint som han gjort. Om ni kan någon bön så läs den tyst för er själva …”
Tyko Granat flyttade sig lite, böjde huvudet och knäppte händerna runt psalmboken och tittade på sina skor. Länge.
Kristoffer höll så hårt i stolen som om han skulle krama sönder den. Han försökte blunda, men kände genast hur yr han blev. Vem ska nu ta hand om båten, den som Bengt tjärat varje sommar, sedan hans pappa drunknat? Bengt hade flera gånger berättat om båten, men själv ville han aldrig sitta i den, inte ens vid bryggan. Hela sommaren låg den där och gnisslade och skavde.
Bänken är borta! tänkte Kristoffer, då klassen fick sätta sig ner. Bengts skolbänk är borta! Igår stod den som vanligt intill Kristoffers bänk. Hur kan dom ha fått bort den så fort? Bara ett tomrum fanns kvar. Inga bänkar har flyttats fram. Raden bakom Bengt har inte flyttats. Bengt var kvar där i tomrummet framför katedern. Kristoffer kände det och han såg hur Viviann från nästa bänkrad sneglade på platsen hon också. Hon var mer ledsen än alla andra flickor i klassen.
”Jag måste prata med henne och berätta om båten”, tänkte Kristoffer.
Det slamrade lite, då många öppnade sina bänklock och sökte efter pennor, sudd och linjaler.  Tyko Granat upprepade:
”Som jag sa … sorg måste bearbetas … och pratas om … och det kan vara bra att tänka på något annat, göra något handfast och vant. Därför får ni räkna nu … Fortsätt där ni är i räkneboken … kom fram om ni måste fråga om något …”
Det hade inte blivit någon psalmsång. Kristoffer kände att det var bra. Kanske Tyko Granat hade förstått, vad Bengt var för en pojke. Han hade varit med i Missionsförbundets ungdomsavdelning, men inte för att han ville det.
”För morsans skull”, hade Bengt sagt. ”När farsan hade trasslat in sig i fiskenäten och ramlat över bord och drunknat, blev hon så orolig för mig … Hon ville tro att det skulle vara bra för mig, om jag var med i ungdomsavdelningen.  Själv slutade hon gå på mötena. Därför är det …”
Kristoffer satt med hakan stödd i händerna. Ögonen hade slutat att tåras, men han kände hur de fortfarande sved. Blyertspennan höll han i höger hand mellan pekfingret och lillfingret ovanpå långfingret och ringfingret. Han visste inte att han hade flätat fast pennan så. Han visste inte att han höll i en penna. Räknehäftet hade han inte öppnat. Viviann var duktig i matematik. Nu skrev hon siffror, som hon suddade bort. Nya siffror och mer att sudda. Hon sneglade några gånger på Kristoffer. Han märkte det, fastän han hela tiden hade blicken riktad mot tallarna utanför klassrumsfönstret. Skatorna var kvar. Så vackra de var i sina svart-vita kostymer. Som kypare eller präster, mer som kypare.
Bengts skolbänk hade stått mellan Kristoffers bänk och Viviannes. Platsen var kvar.
Tyko Granat tittade tankfullt på Kristoffer.
”Barn reagerar olika”, tänkte han. ”Kristoffer har haft sitt han också …”
Han tittade på klockan.
”Ni kan ta rast nu om ni vill, lite längre rast … Det är bra om ni pratar med varandra … om det som hänt …”
Han skulle just be Kristoffer komma fram, då han såg att pojken gick fram till Viviann och de tillsammans gick ut i korridoren.
”Jag måste berätta om båten, som han tjärade …”, hörde läraren honom säga till flickan.
Med en fundersam rynka mellan de buskiga ögonbrynen gick Tyko Granat mot personalrummet. Vad kunde båten ha med Bengt och hans allvarliga sjukdom att göra …?
*

Kristoffer och Viviann satt på det låga staketet mellan skolans smala gräsmatta och grusgången.
Under slutet av höstterminen hade Bengt varit borta från skolan några gånger, nån dag då och då. Det var inte oftare än för de andra eleverna i klassen. En gång hade han legat på sjukhus en hel vecka. Det var lite ovanligt, benbrott eller kanske en axel som gått ur led. Ingen visste, många trodde. En gång hade han varit till doktorn för nageltrång. Det gjorde faktiskt Bengt lite märkvärdig och intressant.
Bengt brukade inte var sjuk och han pratade aldrig om dagarna, då han inte kommit till skolan. Han blev lite tystare men Kristoffer trodde att han mognat. Det var så pappa hade sagt om honom: När du mognat lite så slutar du väl surra på och käbbla mot … Ju mörkare hösten blev desto mer kunde Kristoffer märka hur Bengt mognade.
Bengt blev nog vuxnare också. Han lyssnade alltid mycket noga till allt vad lärarna sa, som om allt han fick höra betydde mycket för honom. Till och med lärarinnan i franska som mest pratade för döva öron i klassen, märkte hur Bengt följde henne med blicken vart hon än gick i klassrummet. Ibland nickade han som om han plötsligt förstått något viktigt.
”Bengt är kanske sjuk”, hade Viviann sagt en dag. Det var inte till Kristoffer men han hörde det.
”Bengt har tynat av, blivit smalare. Min mamma säger att det är ett dåligt tecken …”
Kristoffer hade inte märkt någon sådan förändring, inte kunde det vara mycket i så fall. Kanske Bengt hade blivit lite längre och lite lättare. Han skulle kunna åka skridskor ännu fortare än vad han redan kunde göra.
”Varför skulle han bli sjuk?”
*

Kristoffer och Bengt hade suttit och dinglat med benen på planket som gick runt fotbollsplanen. Kristoffer höll sig fast i plankets överliggare. Han mådde aldrig bra, när han kom högt upp. Nu försökte han hålla sig fast så att det inte märktes. De var på skolans baksida, där eftermiddagsskuggan alltid låg lång. Då skolklockan ringde in efter rasten skulle de lätt hinna in till lektionen … om de ville.
Den dag då Bengt berättade om båten utanför fönstret kom de för sent.
Sedan hade de varit allvarliga, bugat och bockat och bett om ursäkt för att de var sena. Fröken Clary, lärarinnan i franska, hade stått stum och förvånad vid katedern. Hon var inte van vid att någon elev visade henne respekt. Hon hade nickat och Kristoffer och Bengt hade satt sig och öppnat sina böcker. Pladdret som de hört ut till korridoren då de kom, fortsatte inte. Det hade blivit en bra lektion för Clary. 

Hemma i byn bor jag och min mamma ensamma i huset, hade Bengt berättat. Mina två äldre bröder har flyttat, en till Skellefteå, en till Småland nånstans … Huset står nära stranden, nästan nere vid vattnet. När jag var mindre, brukade jag skryta med att jag bara behövde öppna fönstret och hoppa rakt ut i sjön för att ta mig ett dopp. Så är det förstås inte riktigt. Man måste ut på bryggan först, men många meter är det inte.
Det är hemskt vackert där, särskilt tidigt på morgonen, då dimman ligger som tunn rök närmast stranden. Sedan pappa dött brukar jag under somrarna vakna tidigt. Mamma brukar också vara vaken, men hon låtsas alltid sova, då jag stiger upp. Hon vill väl inte visa att hon ligger och grubblar hela natten … och gråter ibland. Jag hör det, men vet inte vad jag ska göra …
Tidiga morgnar ser stenar och vassruggar så overkliga ut, som fantasifigurer ibland. Många brukar säga att det är rogivande att höra vattnets kluckande mot stranden och det svaga bruset från vågorna. Jag tycker inte om det och inte gnisslet från båten som ligger vid bryggan och gnekar och skaver och slår. Båten har jag tjärat både i sommar och förra sommaren och sjösatt den också. Den ligger och skvalpar vid våran brygga. Alla har egna bryggor. I år sjösatte jag den ensam. Morsan orkar inte så mycket. Båten är inte stor, men jag fick staga upp den för att den inte skulle ramla omkull medan jag höll på att tjära den.
Men nu använder vi aldrig båten, mamma och jag. Bara brorsorna gör det nån gång, när dom kommer hem. Det är en bra båt, stabil och tät och inte det minsta rank. Pappa hade byggt den själv och han brukade säga att det var den bästa båten i skärgården. Men något fel var det nog, för när jag rodde den drog den åt höger. Jag tyckte det var svårt att hålla riktningen. Pappa sa att det aldrig hade hänt honom och så sa han att jag nog var svagare i vänster arm. Det var säkert därför. Men det var den båten min pappa hade, när han föll i och drunknade, när han skulle ta upp näten från sjön. När man hittade honom hade han ett sår i huvudet. Han måste ha fastnat i något och ramlat och slagit i huvudet och kanske hamnat i vattnet på det sättet. Men doktorn sa att pappa hade fått en hjärnblödning och ramlat i. Vad det än berodde på blev jag rädd. Jag kan inte komma över det.
”Min pappa dog förra hösten”, sa Kristoffer. ”Han var ofta på sjön han också. Han fiskade bara med en eller två mjärdar … inte på riktigt med nät eller ryssja. Han var bra på att ro och båten var bra, den bästa i hamnen, sa han också … men det var inte i båten han dog …”
”Då vet du… Jag såg att du hade något inne i dig, nånting mörkt.”
*
Tyko Granat blev inte det minsta förvånad, när han såg att Kristoffer stod och väntade på honom efter rasten. Fastän Kristoffer stod med ryggen mot honom och tittade ut genom fönstret i korridoren, stannade läraren intill honom.
”Jag måste gå hem …”, sa Kristoffer. ”Den där tomma platsen där bänken stått, klarar jag inte av … än i alla fall.”
Han tittade upp på sin lärare. Hans ögon var fulla av tårar och lite röda. Han väntade inte på svar, utan började gå mot dörrarna längst bort i korridoren.
” … Är din mamma eller pappa hemma … din mamma … är hon hemma?”
Mycket lite hade Kristoffer skakat på huvudet. Tyko Granat bet sig i läppen. Det hade bara slunkit ur honom … mamma eller pappa …
Kristoffer ledde cykeln förbi Emma-Kristinas torp och inte förrän han var mitt emot Godtemplarnas stora hus, satte han sig på cykeln. Långsamt åkte han förbi Frälsningsarmén, postlådorna och fotbollsplanen på Finnholmen. Någon av bönderna hade kört ut gödsel och al på åkrarna. Han höll ena handen över näsan för att slippa lukten. Vid mjölkbryggan borde han ha svängt av hemåt, men han fortsatte nerför Nordgrensbacken och jordtaget där backsvalorna brukade ha sina bon på sommaren.
På hamnpirens spång gick Kristoffer sakta så långt ut som han kunde komma. Länge stod han stilla och tittade ner i vattnet. En fisk vakade och hamnfyren blinkande hela tiden. Varje gång knäppte det till lite grann i fyren. I den svaga dyningen glänste vattnet. Oljespillets färger slingrade sig. Han sjönk ner på knä och satte sig sedan med fötterna hängande över kajkanten. Gråten svällde i hans bröst, fastän han försökte att inte tänka på Bengt. Han blundade och en tår rann iväg nerför kinden.
”Är du på rymmen nu igen?”
Kristoffer ryckte till. Han hade inte hört när Linus Karlsson kom i sina fiskarstövlar och blåoverall. Oljestället hade han hängt undan.
”Är det nån tjej nu igen? … Maka på dig så att en fiskargubbe får plats …”
Kristoffer kunde inte låta bli att le. Linus var sig lik. Han stönade, när han satte sig lite ovigt.
”Nå, vad har du ställt till med den här gången …? Du ser alldeles förstörd ut …”
”Det är Bengt …”
”Är det nån som har jäklats med dig … Säg bara till så …”
”Nä, han är död …”
Kristoffer kände gråten komma igen och snyftade till.
”Det var som fan … är han från byn? … en kompis?”
Samtidigt la Linus armen om Kristoffers axlar.
”Nä, ja, jo … på ett sätt. I skolan var han det … ja, annars också, men vi var aldrig tillsammans nån annanstans. Han åkte buss varenda dag … flera mil …”
Linus hummade för att visa att han lyssnade.
”Vi gick i samma klass … Jag kunde prata om … annat … med honom. Jag kunde prata om dikter med honom … det går inte annars …”
”Dikter … ja, det har jag då aldrig begripit mig på. Hjärta och smärta och månsken …”
Kristoffer drog lite på munnen.
”Bengt sa en gång att han hittat en dikt som kunde ha skrivits om hans egen mamma … den handlar om en död arbetarhustru … Jag hade också läst den dikten och tyckte att den handlade om min mamma … fast vi vände på det på något sätt … Vi hade tänkt likadant … våra mammor lever … Det är papporna som är döda, men på något sätt stämde det ändå … Det var vi överens om Bengt och jag …”
Kristoffer kände Linus arm om axlarna och kände att han blev lite lugnare.
”Det var nog en bra dikt i alla fall … om en arbetarhustru … tänk att det finns såna dikter också …”
En våg kom långsamt glidande över havet. Den höjde sig inte mycket men den rörde sig hela tiden. I en båt skulle den inte märkas, men kanske lite när den kom fram till en strand. Den hade inte långt kvar.
”Jag har varit och täckt över båten med presenningen … vinterförberett den … och låst bodan … Nu går vi upp och får oss en kaffeslurk … innan det blir vinter …”
Linus skrattade till.
”Det blev visst lite underligt det där … men jag har varmt och bra kaffe i termosen och ett par smörgåsar också … Inte sånt där tjärvatten som jag bjöd dig förra gången. Det här har Hildur kokat, förstår du …”
”Hildur …?”
”Jodu, minns du inte hon som försvann söderut med en bondtölp …? Hon är tillbaka nu … Det var hennes föräldrar, mamman mest, som tyckte att jag inte var någon passande fästman till deras dotter … Jag berättade ju om det.”
Konstigt nog kändes luften lättare att andas för Kristoffer, när han klev ner från piren och hörde lösgruset rassla under skorna. De satte sig på bänken utanför isbodan. Linus la sina handskar på bänken för Kristoffer att sitta på.
Kristoffer fick dricka från termoslocket den här gången också.
© Leif Larsson
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER