2016-12-24

GRANEN


Det värker mest i roten
fastän toppen också är borta.
Huggen träffade långt under midjan.
Bortsläpad, hunsad, förnedrad.
Påklädd, draperad,
värre än en pajas,
håna med en stjärna i topp -
en stjärna med glans
men utan ljus.
Klädd som en docka
med flaggspel och glitter och bjäfs
tills jag kräks.

Varje natt,
då månen tittar in
och kyla sprakar i träden
låter jag mina barr falla.
Jag slänger dem långt utåt golvet
i den kväljande värmen,
och varje natt böjer jag en gren
så att en pumpa splittras mot golvet.

Jag saknar marken, stenarna och kölden.
Mest saknar jag stubben vid stenen
där jag växte opp.
Till och med älgarnas nafsande
i mina ljusgröna skott
längtar jag efter

   
            © Leif Larsson
Den här dikten har publicerats i SNÖSTJÄRNOR,
en antologi 2013 till Världspoesidagen.
Den har också publicerats i min diktsamling
KRÅKORNA GÅR INÅT MED FÖTTERNA  (2012)
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER