”Köpte du några cigaretter?”
Kristoffer nickade. Han visste inte hur han skulle förklara.
Valters cykel, som stått mot farstubron var borta, då Kristoffer kom hem från byn. Det var bra. Nästan hela vägen från byn hade han oroat sig för att Valter skulle vara kvar. Vad skulle han säga?  Cykeln hade förstås kunnat stå lite gömd bakom knuten, för Valter ville väl inte skylta med att han så ofta kom hem till Johanna och Kristoffer. 
Det var bra att Valter hade gett sig av, men det skulle ändå vara svårt att förklara …
”Var har du dem?”

Kristoffer kände att det som om han stulit något och just blivit ertappad, att han gjort något som var ett stort fel. Han hade förstört det som inte var hans eget. Att mamma skulle vara arg på honom förstod han, hon som så ofta pratade om att han måste sköta sig i skolan och överallt annars också, göra rätt för sig och vara ärlig.
Kristoffer teg. Han tittade ner i bordet. Med fingret följde han kanten på löparen som mamma hade lagt på bordet. Hon hade tagit fram den, medan han var borta.

”Du har väl inte provat …?”
Johanna lät arg och lite orolig.
”Nä, jag slängde bort allihopa … slängde ner dem i älven … från bron … ”
Kristoffer tystnade. Fingrarna noppade nervöst i duken.
Johanna tittade allvarligt på honom.
Kristoffer vred sig på stolen, då han hastigt tittade upp.
”… jo, fast jag provade också … lite grann … men jag tomspydde … så äckligt tyckte jag, att det var. Jag drog bara in två os … inget halsbloss … då skulle jag väl ha dött …”
Kristoffer pratade fort och hackigt.
”Det var därför jag slängde alltihop. Först bröt jag av dom … och sen slängde jag dom …”
”För att …”
” … för att jag inte tycker om … cigaretter … smaken … och inte lukten heller … inte röklukten … Det luktade godare då pappa rökte pipa … ”
Kristoffer knep hop ögonen och skrynklade ihop ansiktet till en grimas full med avsky.
”Jag tycker inte om Valter heller … Han slår Nisse … Han är ond … och han luktar illa också … cigarettrök.”
Det var som om Johanna inte hade hört honom.
”Det blev väl lite pengar över …? Köpte du något annat …?”
”Jo, en All Sport och två Dixie … kola alltså …”
Johanna stod tyst en lång stund.
Hon strök Kristoffer över håret med lätt hand.
”Jag har ju jobb nu … kanske det räcker till All Sport nån gång …”
Johanna tryckte pojkens huvud mot sig.
”Du kommer att förstå, när du blir äldre … men det känns fel … Det var inte bra heller … att Valter var här …”
Kristoffer förstod inte men ville inte fråga. Mamma hade inte varit arg på honom. Hon hade förstått …
Hon hällde vatten i en kastrull, öppnade spisluckan och la in ett vedträ. Hon skulle börja med maten.
”Han kommer väl ingen mer gång …?"
Johanna svarade inte. Slamrade med kastrullocken och lyfte ner tallrikar och glas.
”Varför slängde du alla cigaretter?”
”Jag blev så … ängslig, när han ville att jag skulle fara iväg … när jag inte fick vara kvar här hemma … som om han körde iväg mig … jag kände att han ville att jag skulle försvinna … Jag trodde att han skulle vara dum mot dig …”
Ängslig. Det var mammas ord, när hon var orolig. Kristoffer hade aldrig tidigare använt det.
”Ängslig …?” frågade Johanna. ”Du behöver inte vara ängslig för mig …”
Kristoffer tänkte, att mamma nog förstod hur han menade.
Det kändes lite bättre i bröstet, molade bara lite. Värken och gråten som låg bakom var inte längre så hård. Han steg upp och gick ut. Från vedboden hämtade han ved, fastän Johanna inte bett honom. Då han kom in öppnade hon vedlåren. Det blev så fullt att låren inte gick att stänga.
”Lägg en del under ugnen … där kattgubben förr låg, då han ville ha det varmt och skönt …”
”… men obekvämt på vedträna …”
De log mot varandra. Kristoffer la sig på sängen och bläddrade i All Sport.
Då maten var klar, såg Kristoffer att en femma låg på bordet.
”Kan du cykla iväg och ge den till Valter … jag vill inte att vi ska ha någon skuld till honom … som han kan utnyttja … Säg ingenting om cigaretterna … du kanske kan säga att kiosken var stängd …”

Valters cykel stod inte i cykelstället. Bara Edla var hemma. Kristoffer lämnade pengarna och vände i dörren …
”Vad är det här för pengar?”
”Valter ville att jag skulle åka upp till byn och köpa cigaretter åt honom … men det var stängt …”
” … men varför?”
Kristoffer skakade på huvudet … Han vände sig om, då han kommit en bit. Edla stod på bron och tittade efter honom.

 

      © LEIF LARSSON
      Här lämnar jag tonåringen Kristoffer och hans mor, änkan Johanna.
      Möjligen återkommer de båda, om jag fortsätter att skildra deras öden.