Det var högsommar i Norrbotten, mitten av juli, 11 grader och ett stilla strilande iskallt regn. Vinden var svag, nordlig och kall. Regnet föll nästan rakt ner. Det hade börjat som lätta skurar under kvällen dagen innan och hade sedan blivit mer ihållande allt efterhand som timmarna gått. Under natten och morgonen hade det envist fortsatt utan tecken på avmattning. Himlen var jämngrå och inte minsta ljusning kunde ses. Stora pölar låg kvar på åkrarna. Marken orkade inte suga åt sig mer vatten. Bönderna var inte glada. Men skogen stod grönare än någonsin.

Det var Kristoffers första dag på jobbet som vikarie på lokalredaktionen, ensam vikarie. För honom var det så stort att vädret inte spelade minsta roll. Kristoffer Andersson var 15 år. Han tänkte med olust på det usla sommarjobbet på fabriken förra sommaren. Från första stund hade han vantrivts i den unkna miljön, det smutsiga arbetet och de fjäskande arbetarna, som stod tysta och fromma som lamm, när fabrikören fanns i närheten. Han hade varit glad att han inte behövt vara där mer än två veckor. Kristoffer hade oroat sig mycket för att han i alla fall skulle tilldelas fabriksarbete även denna sommar. Som en gåva från ovan hade tidningens lokalredaktör ringt upp honom mitt i veckan. Han hade fått två veckors semester om han kunde ordna en vikarie själv. Var Kristoffer intresserad? Om!

Huset var ett mindre stenhus, ett av de få murade husen bland många gamla trähus, många röda men även ett par grå eller vita. Utsidans rappning var svagt gul och de breda knutarna, som kanske skulle likna de stora Norrbottensgårdarnas knutar, var vita. Ytterdörren hade en delad fönsterruta ganska högt upp. Det fanns ingen farstu utan man kom direkt in i köket. Det var litet, smalt och mörkt. Skåpluckorna var ljusa i någon gulgråblek färg. Handtagen bestod av bruna glasknoppar. Kristoffer visste inte vad han skulle tycka. Kanske det var ganska fint, men det kändes kallt och främmande. Där fanns i alla fall en diskbänk, vatten från kranar och en elektrisk spis. På diskbänken fanns också en elplatta. En sådan var han van med. Det var den han använde då han behövde koka något.

Det var ett kallt hus och dragigt vid fönstren, åtminstone i redaktionsrummet. Ingen värme var påslagen under sommaren. Den här sommaren skulle det ha behövts. Han tyckte att väggarna kylde. Redaktionsrummet var också litet men med telefon och skrivmaskin på ett stort skrivbord. Där stod också kameran, en Rollicord spegelreflexkamera. På ett annat bord låg den senaste månadens dagstidningar i datumordning, båda konkurrenterna, och intill fanns lägg med de två senaste årens tidningar. Mer och mer kände sig Kristoffer som journalist, en riktig tidningsredaktör.
En turistsäng stod längs ena långväggen, där takhöjden var lägst. Det var allt. Där skulle han bo i två veckor. Han såg fram mot det med oro och pirrande spänning.

På somrarna brukar det inte var mycket att skriva om. Kristoffer fick höra det flera gånger, innan redaktören trodde sig att ge sig av.

”Du får säkert ett par lugna och fina veckor”, trodde redaktören, innan han lämnade över husnyckeln. ”Du behöver inte springa benen av dig. I den här byn händer ingenting. Den ligger mitt i händelselösheten. Jag förstår inte att tidningen vill ha en lokalredaktion här. Den kommer säkert att läggas ner, när jag slutar. Jag har ett halvår kvar… Men ring polisen varje dag i alla fall… Det brukar jag göra… annars gör du så gott du kan…”

Han skakade på huvudet med det mörklockiga håret på ett sätt som var omöjligt att missförstå. Byn var inte bara en plats där allt, precis allt, stod stilla, den var trist också. Att han var glad att få komma bort från byn, bort från huset han hyrde, bort från småplottret med födelsedagsnotiser, var lätt att se, även om det bara var för ett par veckor. Innan de skildes, drog han ut nedersta lådan i skrivbordet och tog fram en flaska med brunt innehåll. Den var inte riktigt full. Han höll upp den och synade den kritiskt, som om han var förvånad över att någon tömt den på en del av innehållet.
”Den här behöver du inte…”, sa han och stoppade ner den i sin slitna portfölj.

Det märktes att han inte hade några större förväntningar på Kristoffer. Det räckte nästan med att han fanns på plats – att han sov i huset och var i beredskap … om nån skulle ringa in en annons … eller när pastorn kom med sina predikoturer.

Det blir inte mycket att skriva om, hade redaktören sagt. Han hade sagt det i all välmening, som att det var bra om det inte hände så mycket. Mitt på sommaren brukade det vara så, hade han berättat. Nyhetstorka! Allt går ner i varv, tidningen blir lite tunnare för att kunna fyllas. Tar du hand om fylleristerna, så gör du det bra.
Kristoffer hade tittat förvånat på honom.
Fylleristerna, ja gubbar och gummor som fyller år, 50 år och mer. Det ligger en lista på bordet, som du kan studera… och kom ihåg bussen! Kvart över tre är sista chansen att få iväg något … Annonserna måste du vara noga med, kolla alltid att texten blir precis som annonsören vill ha det …
Det var som om han ännu inte kunde lämna över jobbet och slita sig från huset. Han fortsatte med sina förmaningar och påminnelser. Kanske var oron för att pojken framför honom inte skulle kunna klara av det han nyss själv sagt var så enkelt och enahanda.

Till slut hade han i alla fall gett sig iväg i sin Fiat 600, blågrå och liten, alldeles för liten för en fullvuxen karl.
”Nånstans måste det finnas lite bättre väder”, hade redaktör halvhögt mumlat, samtidigt som han vek in sig i bilen och en sammanbiten svordom hördes, då han som vanligt slog armbåten i dörrhandtaget.

Första natten som lokalredaktör ensam i huset hade varit orolig för Kristoffer. Inte för att något hade hänt, som han måste skriva om, utan för att inget hade hänt. Han hade haft svårt att sova och hade länge lyssnat på ljud från riksvägen och bilarna som for förbi där. Det var nya ljud för honom och det lät som om de var mycket nära. Hemma susade tallarna, skatorna skrattade och kanske en och annan cyklist skramlade förbi, men aldrig på natten.

Han hade läst länge för att somna så snart han släckte sänglampan. Han ville inte ligga vaken och undra över de ovana ljuden omkring sig. Två böcker hade han med sig. Båda hade han läst tidigare men han ville vara beredd. Den ena hette ”Ragge blir reporter”. Den andra ”Ken Logan, journalist”. I båda böckerna var händelserna dramatiska, stor brand, smuggling och farliga brottslingar. Och det var en ung reporte, som avslöjade bovarna och fick skriva artiklar som blev uppmärksammade …

*

Klockan var inte ens halv sju, när han steg upp. Så morgonpigg brukade han inte vara. Han hade sovit dåligt. En känsla av oro och förväntan fanns i hela kroppen. Tänk om det hände något riktigt stort och viktigt. Han måste vara först på plats, han måste få tag på de rätta personerna att intervjua och han måste hinna få iväg det han skrivit till centralredaktionen. Nästan genast ångrade han sina optimistiska tankar. Om något stort verkligen hände, skulle förstås huvudredaktionens reportrar vara på plats med sina bilar, långt innan han hunnit dit på sin cykel. Men han hade troligen försprång. Han skulle minsann ge dem en match. Kanske kunde hans text bli en sidotext ur en annan vinkling. Han kikade in i de andra rummen, innan han satte sig vid bordet i köket. Medan vattnet till teet kokade upp, bredde han sig tre smörgåsar på hårt bröd. Det var svårt att sitta stilla. Han ville sitta vid redaktörens bord, dra till sig skrivmaskinen och börja … Redan tyckte han att han nästan kunde höra knattret från skrivmaskinen. En limpskiva skulle han ta senare, när han tog paus i jobbet. Regnet hade upphört och det var soligare, men inte mycket varmare konstaterade han, när han efter en stund hittade i vilket fönster termometern satt. Han blev glad och han började känna en stor förväntan. Äntligen skulle han få skriva på riktigt. Han skulle minsann inte bara hålla reda på fylleristerna. Han hade två hela veckor på sig till många reportage förutom alla smånotiser han skulle leverera. Trappan upp tog han i fyra kliv …

Han blev besviken, då han såg att listan med jubilarer bara innehöll tre namn under de två veckorna plus ett några dagar efteråt. Han kunde skriva den notisen också. Två bodde i byn, en ganska långt utanför. Han började med att läsa igenom några av redaktör Ekmans födelsedagsnotiser för att få ett grepp om hur han skulle skriva. Sedan satt han en lång stund och bara skrev och skrev – lösryckta meningar, men bra hastighetsträning på skrivmaskinen.

Klockan 9 hade ingenting ännu hänt. Kristoffer började bli otålig. Telefonen hade inte ringt, han hade inte något att skicka med bussen. Ännu kunde han inte ringa polisen och inte till någon av dem som skulle fylla år. Men ”sista bussen” skulle han inte missa. Innan han lagt sig för kvällen hade han med stora siffror skrivit 15.15 på ett halvt A4-blad intill telefonen, en matsedel. Efter att ha använt ordet flera gånger hade lokalredaktören till slut förklarat det för Kristoffer.
”Skriv kort … Om jubilarer räcker det med max två matsedlar … ja, manusblad … Storleken är precis anpassade för att passa typografernas sättmaskiner, då tidningen går i tryck …”

Kristoffer kokade nytt te, tog upp kastrullen med vatten och ställde den på redaktionsbordet. Två limpsmörgåsar åt han också. Han skulle ha tagit mer mat med sig hemifrån insåg han.
Kvart över nio satt han redan på cykeln. Anteckningsblocket i byxfickan och kameran runt halsen. En reporter på nyhetsjakt, tänkte han, medan han cyklade hem för att söka i skafferiet. Han la en lapp på bordet, för att tala om för mamman att han hämtat mer. Sedan åkte han ner till hamnen och gick omkring där en stund. Utanför isbodan satt Linus Karlsson och Manfred Berg. Manfred pratade som vanligt högt och använde precis som vanligt en stor mängd svordomar. Kristoffer lystrade plötsligt. Tjuvfiske!

Kristoffer såg redan rubriken för sig: Tjuvfiskare tömmer mjärdar

Manfred var en stor karl med svart yvigt hår och när han var arg slog det gnistor om honom. Ändå steg Kristoffer fram till honom och talade om att han vikarierade på Tidningen och gärna ville skriva en liten artikel om tjuvfisket.
”Nä, va fan!” var det första Manfred svarade, men sedan fortsatte han ”… men skriv du, det måste bli ett slut på det här. Det är väl några spolingar förstås som vittjar, men de kan gott skaffa sig egna mjärdar.”

Kristoffer fick reda på hur länge tjuvvittjandet hade pågått, ungefär hur många mjärdar det rörde sig om, de flesta var Manfreds, och i vilken del av fjärden det var.
”Det är bästa tiden nu. Mjärdarna brukar vara så fulla av fisk, att man måste vara två för att orka lyfta dem. Och stora abborrar … fisk så innerst i helvetet förstår du. Skriv det! ”
”Mest är det när mjärdarna legat vid vassarna i Lövörsviken och bakom Brännholmen”.
”Kan jag skriva att det är du som sagt allt det här?” frågade Kristoffer.
”Visst, gör det, och skriv att jag vrider nacken av den som gjort det om jag får tag på honom.”
Kristoffer hade hunnit fram till cykeln, då han hörde Manfred komma efter sig.
”Djävligt bra att det äntligen är nån som skriver om sånt som vi tycker är viktigt … Ekman ska ju vrida till allt till politik … djävla skit … det blir ju aldrig nån ändring … men tjuvfisket, förstår du … det måste uppmärksammas!”

Kristoffer var mycket nöjd, när han cyklade tillbaka till redaktionen. Han hade ätit hemma, fått med sig en flaska med apelsinsaft, några tepåsar till och gjort sin första intervju. Redan första dagen kunde han skicka iväg ett brev med en liten artikel. Fast det där med nacken tog han inte med. Han hade i alla fall skrivit att Manfred var mycket upprörd och att laga åtgärder var att vänta. Kristoffer hade läst uttrycket och tyckte att det passade bra.

Han hade inte mer än kommit in på redaktionen, då dörrklockan en trappa ner pinglade. Han hoppade till av förskräckelse. Dörrklocka var han inte van vid. Utanför stod prästen stram och stel i ryggen. Kragen såg ut att vara för trång.  Genom små runda glasögonen stirrade han på Kristoffer.
”Jag söker redaktör Ekman”, sa han barskt.
”Redaktör Ekman har semester. Jag vikarier för honom.”
Efter lite hummande överlämnade prosten tvekande ett papper med veckans Predikoturer.
”Det här måste vara infört på torsdag”.
Prästen vände tvärt på klacken och gick iväg med prästrocken fladdrande halvknäppt.
”Undrar om han kände igen mig”, tänkte Kristoffer. ”Han som domderade i kyrkan och spydde galla över oss, när pappa dog.”

Kvart över tre lämnade Kristoffer ett brev med ”Predikoturerna” och artikeln om mjärdarna till busschauffören. Kuvertet var ordentligt märkt med stora textade bokstäver: Tidningen. Det var en hel del stolthet som följde med i det brevet. Det innehöll det första han skrivit som lokalredaktör.

Han stod kvar en liten stund och tittade på, när bussen gav sig iväg uppför kyrkbacken och över Norrbron. Sedan satte han sig på cykeln och tog kortaste vägen bakom Konsum och förbi kortsidan på fotbollsplanen och ner till skomakaren, Herbert Jansson. Eugen Herbert Johan Jansson hade det stått i Ekmans lista över ”fyllerister”, 60-åringar. Det hade dröjt en bra stund, innan det gick upp för Kristoffer att Eugen Herbert Johan var byns skomakare. Honom kände han och han hade ofta varit i hans verkstad både för halvsulning av lågskor och pjäxor och för att få fotbollen lagad. Han trivdes där i lukten av läder, lim och beck och Herberts historier, som han började berätta så snart en kund kommit innanför dörren. Herbert hade stort behov av att prata. För mycket tystnad är inte bra för kroppen, brukade han säga. Allt som brukade stå i födelsedagsnotiserna fick Kristoffer snabbt berättat för sig och han antecknade med riktigt reportertempo, tyckte han själv. Ett foto på sig själv skulle Herbert ha med sig nästa morgon.

Morgondagen var redan räddad med åtminstone en artikel. På redaktionen skrev han genast ut det han fått veta om Herbert. ”Familjesidan” skrev han på ett kuvert. Bara fotot skulle in där nästa morgon. Han blev nästan glad, när fjärdingsmannen inte hade några nyheter alls att komma med den dagen. Allt kunde ju inte hända på en gång, när så lite skulle hända. På kvällen läste han nästan 60 sidor i ”Ken Logan, journalist”. Det var tredje gången han läste om boken. Han visste vad som skulle hända.

Kvar till den kommande veckan hade han två födelsedagsnotiser, en rapport om nästa veckas Predikoturer och så kanske något från polisen. Det var inte mycket. En bra reporter har ögonen öppna och är alltid på jakt efter nyheter. Det hade han läst. Inte kunde han sitta inne på redaktionen och vänta. Vad han inte behövde vänta på var de tre som skulle fylla år. En hade han redan klar, de andra två skulle han skriva om så snart han bara kunde få kontakt med dem. Färdiga artiklar kunde ligga och vänta på Familjeredaktionens bord. Det var inte hans bekymmer. Han kunde datummärka dem ordentligt.

Nog skulle det komma tidningsnyheter från Byn! Fler än någonsin.
På kvällen cyklade han den korta vägen ner till fotbollsplanen. Det var den vanliga pojklagsträningen, men den blev avkortad den här kvällen. B-laget behövde en del av träningstiden för en match. Kristoffer stannade och antecknade noga varje mål och i vilken minut det skett., och målskyttarnas namn. Han glömde inte heller domaren. Matchreferatet gick på rutin. Han var ju en van radskrivare sedan tidigare. Kristoffer satt på trappan till omklädningsrummen, då A-lagets tränare och lagledare långsamt kom gående mot honom. De pratade intensivt. Nånting var på gång. Han gjorde en snabb anteckning i sitt block.

*

Tredje dagen förberedde han sig noga. Han hade börjat sova lite bättre i det kalla huset, men satt ändå länge med händerna runt tekoppen och lät värmen strömma in i sig och tuggade långsamt på smörgåsarna han gjort sig. När jag är klar med intervjun, gör jag en sväng förbi hemma och tar med mig några ägg som jag kan koka nån morgon, tänkte han.

Intill skrivmaskinen på redaktionsbordet hade han på kvällen lagt sitt anteckningsblock. Dal-Johan hade han skrivit. Klockan gick sakta. Ännu var det timmar kvar, innan han kunde ge sig iväg. Kristoffer började söka i tidningsläggen för att hitta något han kunde ha användning för. Dal-Johans 50-årsdag till exempel, men han hittade ingenting.

Morgonen var som vanligt grå, men trädens grenar rörde sig inte mycket och då och då skymtade han den himmelsblå färgen bakom molntrasorna. En fin dag för reportage. Redan första dagen hade Kristoffer fått en idé – att kolla upp alla anslagstavlor i byn. Kameran i remmen runt halsen och så iväg. Pastorsexpeditionen, Missionskyrkan och Filadelfia, IFK:s anslagsavla framför kaféet, Folkets Hus och bygdegården.

På morgonturen gjorde han också en avstickare till den egna postlådan framför Fornbergs doftande syrenhäck. Tidningen fanns där, men det var för tidigt för brev. Kristoffer återvände till redaktionen och kollade att han skulle få allt med sig på sin reportagerunda. Två anteckningsblock för säkerhets skull, kameran och minst två filmrullar – man vet aldrig vad man kan få se. Och pennor. Just innan han gav sig iväg stoppade han ner en termos med te och smörgåsar och några kanelbullar. Det var många timmar innan hans manusstopp, dvs när bussen skulle gå till stan.

Dal-Johan var en enstöring. Han bodde avsides i ett torp på sluttningen av Dalen. Kristoffer hade ingen aning om, ifall Johan var hemma eller ute på någon av sina vandringar i skog och mark. För Kristoffer var det en chansning att åka till Dal-Johan. Telefon hade han inte och han visade sig sällan i byn. Kristoffer hade bara en svag minnesbild av hur Dal-Johan såg ut. Då Kristoffer närmade sig den upptrampade stigen, som var Dal-Johans väg genom skogen till torpet, upptäckte han en postlåda av plåt, ganska rostig och lite tillbucklad. Den hade nog varit grönmålad, men nu fanns bara fragment av färgen kvar. Kristoffer öppnade locket och såg att lådan var tom. Det var bra. Om Dal-Johan har någon dagstidning, så har han redan varit och hämtat den, tänkte han. Han är nog hemma. Om han nu verkligen brydde sig om att ha en dagstidning …
60 år skulle han fylla. Tusenkonstnär hade Kristoffer hört om Dal-Johan. Undrar om han målar tavlor också, tänkte Kristoffer.
Andersson hette han. Johan Andersson. Det var inget konstigt med namnet och Dal-Johan fick han väl heta eftersom han bodde i Dalen. Något yrke hade Kristoffer inte kunnat skriva in, ännu. De flesta gubbar han kände, som var i samma ålder som Dal-Johan, var grovarbetare eller fiskare eller jobbade i skogen. Yrkestitlar hade bara byns finfolk, kommuningenjören, överläraren, prosten och doktorn.

Cykelstigen gick neråt en bra stund. Till en början var den bred och lättcyklad men blev sedan smalare och smalare. Gräset var mycket frodigt, när han kom ner mot bäcken. 

Ut från ett litet hus som stod en bit ner i backen mot en dunge med rönnar, en stor tall och några mindre granar, kom en man plötsligt utfarande. Han var sotig och oljig i ansiktet, händerna nästan svarta och håret under kepsen stod ut åt alla håll. I händerna höll han en liten slägga och en svart tång.
”Bra att du kom”, sa han utan att visa den minsta förvåning över att Kristoffer plötsligt stod där på backen.
”Du kan hjälpa mig med att trampa bälgarna så att jag får fart på ässjan. Den är trög att få igång … Sedan går det bra …”
Så vände han ryggen till och gick in. Dörren lämnade han halvöppen. Kristoffer började trampa blåsbälgarna. Det var tyngre än han hade trott och Johan plockade i sina verktyg, medan Kristoffer trampade på. Glöden i ässjan var först röd och blev sedan vitare och vitare. Ännu hade Kristoffer inte sagt vad han ville.
”Jaså, det är Holgers pojke, som är i farten … fast du är inte särskilt lik honom”, sa Johan efter en stund. ”Man kan undra vad en sån gynnare har på hjärtat …”

Kristoffer fick äntligen chansen att berätta.
”Födelsedagsruna … 60 år … ja, det stämmer kanske”, sa Johan. ”Inte för att jag brukar bry mig om födelsedagar och inte har jag nån tidning heller… Jaså, Holgers pojk har gått och blivit redaktör … det var som tusan … vikariat, säger du. Ja, hade du varit fast anställd på den där tidningen hade du inte fått någon intervju, men för Holgers grabb kan jag göra ett undantag. Det kan vara roligt att få se om du kan skriva …”

”Är det verkligen 60 år jag ska fylla? Jag måste se efter …”.
Johan steg upp och gick fram till den brunbetsade chiffonjén i hörnet. Han fällde ner locket och öppnade en av de små lådorna. Han fick fram en liten gråblå bok som han bläddrade i.
”Ja, ta mig tusan. Det stämmer … åtminstone enligt inskrivningsboken … fast fel kan nog militära myndigheterna också ha. Min farbror, förstår du, han for iväg till Norge när han var ung. Inte skulle han stanna men han blev kvar. Här i trakten fanns inga jobb, så det var därför. Han var bara 18 år, då han försökte få jobb på ett valfångstfartyg. Av andra arbetssökande hörde han att man inte fick arbeta på Ishavet om man var yngre än 23. Då sa han att han var det och efter den dagen bokfördes han som född 5 år tidigare. Kanske norrmännen hade andra rutiner med folkbokföringen … här hade det nog inte gått. I hans papper var han efter den dagen 5 år äldre. Han blev kvar i Ishavet, han …”
”Hur då blev kvar?”
”Yes, allright, han drunknade … fast det var inte ute till havs utan i hamnen i Hammerfest. Han föll från kajen, fastnade på ett rep och trillade ner i vattnet. Sjömän är bra på mycket, men simma är dom dåliga på, åtminstone Hubert. Det var höst, han var ensam och det var kallt som … i vattnet. Atlantens vatten är kallt.
Nåja, det var inte Hubert vi skulle prata om. Jag har aldrig varit i Norge och simma kan jag, så nu vet du det …
60 år ja, då måste jag söka reda på käppen jag fick av brorsan, då jag fyllde 50. Jag fick den bara för att han ville jävlas med mig, visa hur gammal jag var då …
Kaffe!”

Det var ingen fråga. Det var ett konstaterande. Kristoffer hade inte en chans att hinna säga Nej tack, innan Johan redan stod vid diskbänken. Han började röra en spak fram och tillbaka och plötsligt började vatten strömma ut från ett rör. Han såg hur häpen Kristoffer blev och drog lite på mungiporna.

”Det är bara jag i den här delen av byn som har vatten installerat. Direkt från brunnen är det. Bästa källvatten … Jag var den förste i hela socknen som drog in vatten … men jag fick förstås göra hela jobbet själv …”
Vattnet fick rinna en liten stund. Sedan satte han kaffekitteln under röret, öste kaffe i pannan med nävmått och ställde den över elden i öppenspisen.

”Nu får du ställa dina frågor medan kaffet kokar upp”.
Han ställde fram två koppar med fat och en rotflätad korg med sockerkaksskivor. De såg alldeles nybakade ut. Kristoffer hann inte säga något nu heller …
”Familj … förstår jag att du vill ha reda på. Det brukar ju stå lite om det i sådana här födelsedagsnotiser … Jag är uppvuxen i skärgården. Vi bodde på en av holmarna nära byn, jag, mina sex syskon och så mor och far förstås. Det var min familj. Någon egen familj har jag inte, alltså ingen kärring och inga ungar … Ja det vet man förstås aldrig riktigt säkert, så osäkert som allt nu är här i världen …”
Han var tyst en liten stund. Flyttade lite på sockerskålen av svarvad björk. Han sög på sin pipa och så vände han sig hastigt mot kaffepannan och drog den lite åt sidan.
”Man hör när det börjar koka”, sa han. ”Nu ska det bara få klarna …”
”Jag var på väg att förlova mig en gång i tiden för en herrans massa år sedan. En verkligt grann och fin flicka från en liten by uppefter älven. Vi var överens och hade börjat planera var vi skulle bo och allt sånt där… Men flickans föräldrar satte sig på tvären, nån fiskardräng från skärgården ville dom inte ha till svärson. Dom hade redan utsett en bondtölp till henne bara ett par veckor efter det jag kastats på porten … Sedan flyttade paret neråt landet ganska fort, så inte fick dom se dottern bli bondmora ändå. Förresten fick flickan barn kort tid efter det de gift sig … Man kan ju alltid undra, men jag har aldrig hört något … inte ens då jag en gång träffade henne i stan.”

Johan hällde upp kaffe och Kristoffer släppte ner två sockerbitar, eftersom Johan gjort så. Kristoffer smuttade lite försiktigt på kaffet, ovan som han var. Det brände till på tungan och han ställde ner koppen för att låta kaffet kallna. Han låtsades bläddra i anteckningsblocket, som han hade med sig. Johan sörplade i sig lite kaffe från fatet, dit han hällt över en del från koppen.

”Jag har hört att du brukar bygga fioler”, sa Kristoffer och hoppades att han hade rätt. Någon fiol såg han inte i köket.
”Det måste väl vara svårt …?”

”Ser du … jag är smed och farsan var smed och hans pappa också. En smed kan göra vad som helst, förstår du, om han bara vill. Jag tänkte att det skulle vara roligt att kunna spela fiol, men det är ju dyra grejer … så jag satte igång och gjorde en fiol själv. Inte i smedjan förstås utan det var faktiskt här inne. Mer pillerjobb …”
Han pekade på ett avlångt bord.
”Det där är min hyvelbänk … under duken …”
”Jag var in till Hagströms Musik i stan och kikade på fiolerna där, kollade tjockleken på virket och storleken och försökte notera måtten i minnet, och så for jag hem och satte igång. En gång var jag tillbaka och dubbelkollade, men det hade inte behövts … Det blev en bra fiol. Du ska få se …”

Som vanligt väntade han inte på svar. Han försvann in i det inre rummet och kom tillbaka med tre fioler. Han la två av dem på bordet framför Kristoffer och tog den tredje och satte den under hakan. Han knäppte lite på strängarna. Så tittade han på sin besökare.
”Vill du höra?”
Han höjde stråken, stampade till i golvet så att kaffet i kopparna var nära att skvimpa ut och började spela, först lite långsamt och sedan fortare och fortare. Kristoffer hade aldrig tyckt om fiolmusik i radion, men nu satt han fascinerad, både över det han hörde och det han såg. Det riktigt lyste om Johan. Han blundade och kastade huvudet lite bakåt och så stampade han i golvet en gång till och det blev tvärtyst, då han lyfte stråken från strängarna.

Kristoffer satt alldeles förstummad.
”Ojojoj”, fick han ur sig till sist. ”Det var alldeles fantastiskt!”
Johan satte sig, fyllde på sitt kaffefat och Kristoffer drack en klunk av sitt kaffe i koppen och lyckades hålla inne en grimas, genom att nästan samtidigt ta en tugga från sockerkakan.
”Var det där en sån där gånglåt, som jag hört i radion …?”
”Jodu, det där var Dal-Johans gånglåt …”
”Dal-Johans …?”
”Just det. Den har jag komponerat och skrivit ut noterna till. Den finns nu tryckt i en musikbok som heter Allmogelåtar från norr. Den som vill kan också köpa noterna på Hagströms i stan.”
Kristoffer skrev flitigt i sitt block och fick veta att Johan också hade komponerat tre andra låtar, som han kallade det.

Johan gick tillbaka med sina fioler. Då han kom tillbaka höll han i ett gevär. Kristoffer hickade till i den första förskräckelsen. Johan såg det.
”Var inte rädd. Den är oladdad. Den här bössan har farsan gjort i smedjan på ön. Jag har också gjort flera stycken. Det är bra bössor …”

Johan tog Kristoffer med sig och visade smedjan och allt han höll på med där. Kristoffer antecknade så gott han hann med. Om smedjan, om vattenledningen han byggt - den första i byn, om fiolerna han hade på väggen; alla hade han gjort, och om visor han komponerat, om dikter han skrivit, om tiden i Amerika och åren på sjön, om …

Kristoffer förstod att han kanske måste dra bort lite från de allra vådligaste upplevelserna, när han skulle skriva sin 60-årsartikel. Sedan tog han alla 12 bilderna på Johan, i smedjan, i köket med kaffehurran och kaffet på fat, och med fiolen under hakan. Fem bilder var porträttbilder. Han antecknade noga vad varje bild föreställd. Då han gick tog han i hand och bugade sig.
”Tack!” sa han. ”Det här var en av de roligaste dagarna jag varit med om …”
”Det var bra det. Kom ihåg att skriva att Johan Andersson kommer att fira sin födelsedag på okänd ort.”

Kristoffer lovade och var mycket ivriga att hinna skriva ut sin födelsedagsruna. Den blev mycket längre än vad andra brukade bli.
Då kvart-över-tre-bussen den eftermiddagen lämnade busstationen med ett tjockt kuvert från lokalredaktionen i byn till Tidningens huvudredaktion, var Kristoffer mer än nöjd. En liten annons och prästens predikoturer hade han också fått med. Och gårdagens pojklagsmatch mellan IFK och Vitå BK slängde han också med.
”Man vet aldrig, kanske dom tar in den också, nu när dom ser hur effektiv jag är …”, tänkte han.

Två dagar efteråt, dagen innan Dal-Johan skulle fylla år, fanns födelsedagsnotisen inne på Familjesidan. Det var nog den längsta födelsedagsrunan på lång tid och två fina bilder fanns med, något mycket ovanligt, enligt familjeredaktören som ringt och sagt Bra jobbat!

 

Det hade gått bra med Dal-Johan. Han hade fått mycket större utrymme på familjesidan än vad brukligt var.
Nu hade Kristoffer nya uppslag. På väg till redaktionen gjorde han en sväng förbi Missionskyrkans anslagsavla. Och sedan till IFK:s vid kaféet. Från båda fick han notiser. Missionskyrkan hade hela deltagarlistan för ungdomslägret på Lövholmen. Kristoffer räknade och noterade vem som var ledare. Tältläger på Lövholmen, formulerade han till rubrik. Förslag till rubrik ändrade han till. Rubrik bestämde man på huvudredaktionen.
På IFK:s anslagstavla upptäckte han att Torkel Andersson, IFK:s center, inte skulle följa med på träningsturnén till Norge. Skadad stod det inom parentes. ”Frågetecken inför IFK:s Norgeresa”. Båda notiserna fick han iväg.
Den kvällen visste Kristoffer att hans yrkesval var klart. Han skulle bli journalist.

Då han låste upp dörren till gula huset hörde han telefonen ringa. Han sprang uppför trappan och fick tag i luren samtidigt som han ramlade. Liggande på golvet ropade han ”Hallå, hallå, det är redaktör Andersson, Kristoffer Andersson”.
Som svar fick han bara ett klingande skratt. Kristinas.

     © Leif Larsson