2016-12-19

FOLKE


Det var tredje dagens morgon och vågorna gick höga. Skummet yrde på vågtopparna, landade på en annan våg och for vidare. Vinden var hård och sjön grov. Himlen var mörkt blågrå med tunga moln, som inte lättade trots alla skurar. Båtarna, som trots allt låg lite i lä, dunkade mot varandra eller mot bryggan. De hoppade nästan på vågorna och ryckte och slet i förtöjningarna. Flera av båtarna fick ösas många gånger, innan någon båtfärd kunde bli av. Flaggan smattrade i vinden och stod rätt ut. Det var nord-ostlig höstvind fastän det var i juni. Gräset på den platta ön låg vattenkammat efter marken.

Det blev inte som de hade trott och inte så som pastorn utlovat. Ingen stilla och skön båtfärd och lustfylld äventyrsklättring i berget. Med guds försyn skulle den trots allt genomföras. Med gud i båten, går allt väl, hade lägerchefen trosvisst sagt.
Själv följde han inte med ut på det upprörda vattnet.
Varje morgon hade han, pastor i en av de många frikyrkoförsamlingarna i byn, kommit ut från det vita huset, dit ingen annan än han själv och mammorna som hjälpte till med maten fick komma in. Varje morgon kom han klädd i svarta byxor med pressveck och bländande vit skjorta med svart fluga och en bibel i handen. Han gick överdrivet spänstigt fram till den plats där han brukade stå, då flaggan skulle hissas. Han tog djupa andetag och spände ut bröstet. Hans medhjälpare hissade stugans flagga. Flaggstång och flagga var ovanliga bland små skärgårdsstugor. Ett skrytande i himlens höjd, sa fiskargubbar som passerade med ryssjor och nät. Pastorn bad varje gång en mycket kort bön. Han stod stelt och stilla i givakt, då flaggan hissades. Det ryckte i ena handen men, kanske för en sorts scouthälsning. Sedan välsignade han flaggan, Sverige, den vackra morgonen och det glittrande havet. I sista sekunden kom han ihåg alla barn och ungdomar, som fanns med på lägret på ön.
Sedan var det frukost, likadan varje dag. Mjölkchoklad, vattnig och tunn, två Lidmans limpskivor, en med prickig korv, en med ost. Alla skulle ha lika.
Kristoffer avskydde prickig korv.
                                                                                                             *
Stormen och ovädret hade överraskat pastorn och ännu mer alla tältande ungdomar. Klädd i oljebyxor, oljerock, gummistövlar och sydväst var pastorns steg tyngre och klumpigare. Han liknade mer en gammal fiskargubbe än en predikant, men han ställde sig framför flaggstången, tog fram bibeln, sa något som ingen kunde höra i blåsten, och lyfte bibeln mot himlens moln. Flagglinan piskade flaggstången med hårda smällar.
Mellan de närmaste öarna grävde vågorna djupt. Vattnet var alltid oroligt där, som om det inte kunde bestämma sig för varifrån vågorna skulle komma. Det var den kortaste och för småbåtar den besvärligaste vägen till berget på andra sidan fjärden, målet för deras utflykt. Seglare undvek just den biten av fjärden om vindstyrkan var större än bris. Varken något berg eller någon strand kunde man den här morgonen se åt det hållet. Regnmolnen släpade lågt över den platta ön och ruskade om grantoppar.
Under natten började en tanke gro och ältas om och om igen i pastorns huvud; att det var en prövning som drabbade dem alla, kanske ett straff för något som han gjort … eller hans församling … eller kanske någon eller några bland ungdomarna. Inte alla hade stått under hans vingars beskydd.
Mitt i varmaste sommaren hade stormen börjat på natten, värre än det värsta höstoväder. Vinden märktes först bara som ett litet fladder i tältduken, nästan lite trivsamt och skönt och lite spännande för alla som tältade på ön. Inne i huset hördes kanske ett vinande ljud i ventilerna. Sedan började blåsten rycka i tältlinorna. I en del tält hittade vinden in genom den lilla tygluckan högst upp under tältgaveln och fyllde hela tältet så att det började se ut som en ballong.
Det var ingen morgonbris. Vindstyrkan ökade. Stormen som drog in över fjärden rev och slet mer och mer i tältdukarna.
”Hårda il går snabbt över!” mumlade pastorn. ”Så sa alltid mamma.”
Nästan alla hade vaknat av stormens fladdrande i tältduken, satt sig upp med benen intrasslade i sovsäckarna, lyssnat och undrat. Ljudet från vågorna, som slog mot stenarna på stranden blev starkare. Under natten kröp Kristoffer och Folke ut flera gånger och slog fast tältpinnarna stadigare och sträckte linorna så hårt de vågade. Ändå hängde taket ner värre än på en gammal lada. De var ner till stranden och hämtade stenar för att tynga ner tältgolvet.
”Lossnar det på ett ställe så flyger snart hela tältet iväg … En ofrivillig flygtur om vi rå-kar vara inne i tältet …”
Då och då hörde Kristoffer och Folke röster från andra, som också var ute och förankrade sina tält. Rösterna kom och gick, blåste bort och kom tillbaka i trasiga fragment. Någon sprang förbi ganska nära.
Båda pojkarna stelnade till. Någon grät men tystnade. Hur de än lyssnade kunde de inte höra ljudet igen. Till slut la de sig ner och väntade på morgonen. Klockan var kvart i fem och vinden brukade avta vid den tiden. Kanske de kunde sova en liten stund.
”Linus brukar säga så …”, sa Kristoffer, ”… att vinden mojnar en stund, innan den tar i igen … särskilt om vinden vänder …”
”Är det din …?”
”Nä, en fiskargubbe som svär och domderar och ropar och ryter … men som jag tror egentligen är snäll … Jag brukar prata med honom … Han är inte som en pappa var … mer som en kompis på något sätt … Han tror att även om man är ung så kan man begripa saker och ting …”

Strax efteråt började det regna. Den hårda vinden hade verkligen mojnat lite, tagit igen sig lite. Men pausen var kort. De första regndropparna som kom hade varit små och ett envist duggregn hade blött ner allt och trängt in överallt. Sedan hade regndropparna blivit större och kommit tätare. Pojkarna såg hur tältduken först blivit prickig, sedan allt gråare och mörkare och blötare. Efter någon timme droppade det in i tältet. Då vinden sedan friskade i kastades kaskader av vatten mot tältduken. Om tyget någonsin hade varit impregnerad så fanns ingenting kvar som kunde hindra vätan att tränga igenom. I sömmarna började det droppa in och de visste båda två, att om de rörde i tältduken inifrån skulle mer vatten tränga in där. Där tältduken hängde ner mest hade stora mängder vatten samlats. Men ännu höll tältet någorlunda tätt.
Då det äntligen blev dags för frukost, sprang en av mattanterna runt till alla tält och bad alla ta på regnkläder och ställa sig under verandataket istället för ute vid flagg-stången. Pastorns koskälla som han brukade skramla med till samling, hördes inte i regnet och blåsten. Vattnet forsade ner i stugans stuprör, regnet hittade in innanför regnrockarna för varje liten vindpust som kom. Vattnet stänkte om stövlarna på dem som kom springande från sina tält. Tre flickor kom ut från köksingången. Ingen av dem var blöt i håret.

En halv timme senare var alla på väg till båtarna. I en liten sänka på den platta ön tryckte en stor flock fiskmåsar tätt, tätt intill varandra. En mörk figur i oljekläder och sydväst kikade ut genom en liten öppning i dörren till huset. Fåglarna reagerade inte, då Kristoffer och Folke sprang förbi. Båda fick plats i Fabians båt, den sista. Den kraftiga Albinmotorn dunkade på, medan lägerungdomarna försökte komma in i båten, som redan rullade från sida till sida. Bara en tappade balansen och slog i ena benet. De första passade på att tränga sig in i ruffen. De som satt på durken trängde ihop sig och sökte stöd och trygghet hos varandra. De som kunde höll sig fast i något.
Båten stampade tvärs mot vågorna. För varje våg stänkte kaskader av vatten över hela båten. De som hittat en plats i ruffen klarade sig från att blöta ner sig ännu mer. Istället började några må illa. En av dem spydde och sedan tyckte alla att det var bättre att huka sig ute under regnkläder. Flytvästar fanns inte. Någon försökte ösa ut vatten som samlats i båten. Det var svårt, då han måste hålla sig fast med ena handen.
De som höjde blicken bort mot stranden på andra sidan, tyckte att vågorna blev större och större ju närmare stranden de kom. Stränderna var branta, skummande vita och vattnet djupt. Båtarna rullade från sida till sida, då de inte längre kunde gå rakt mot vågorna. Rädslan ökade. Hur skulle de komma iland?
Stranden var mycket stenig. Brygga fanns inte. Men där båtarna skulle lägga till var vågorna lite mindre. Fabian slog inte av motorn på sin båt och med en åra passade han aktern så gott det gick. Han lyckades komma nära stranden. Alla hoppade iland. Många halkade förstås på de våta stenarna och slog sig. Få ojade sig. Glädjen över att ha fast mark under fötterna var stor. De som hade regnrockar med huva drog den tätt över huvudet. De frös mindre än andra och fick inte vatten innanför kragen. De flesta gick inte längre att känna igen. Håret kletade efter kinderna. Ögonen var fortfarande rädda efter båtfärden. Stirriga. Nästan ingen sa något. Det var som om de inte kunde tro att de kommit i land.
Kristoffer hade märkt, att Folke var rädd från första stund i båten. Han var vit i ansiktet och darrade. Han satt helt stilla med ryggen mot ruffen. Händerna hade han hårt knutna runt Bibeln. Benen skakade, blicken höll han stelt riktad mot fören. Han blinkade inte en enda gång. Kristoffer, som satt intill honom, märkte rysningarna, som gick genom hans kropp. Om han grät var omöjligt att se. Regnet strömmade ner mot ansiktet och då och då kom en störtskur, då båten stampade ner från en stor våg.
”Jag visste att det skulle gå bra … men jag vågade ändå inte tro på det”, sa han då pojkarna kommit i land och satt på en sten under en stor gran. ”Jag var rädd, men trodde ändå att det skulle gå bra …”
Han var tyst en lång stund. Han försökte torka av lite vatten från pärmen på den svarta boken. Regndroppar och några blöta granbarr ramlade ner på Bibeln.
”… min pappa drunknade … för några år sedan. Sen dess …”
 
Länge satt flera av pojkarna och flickorna apatiska på den steniga stranden. De som kört båtarna vågade inte lämna dem för vattnets och vindens krafter. Pastor Björk syn-tes inte till. Han hade blivit akterseglad. Inga vuxna hade funnits med i båtarna. De pojkar och flickor som hittade en större gran i närheten kröp in där under grenarna. En del höll sig fast vid stammen. Omgivningen gungade. Några satt viljelösa kvar utan regnskydd. De drog bara upp regnkläderna mot huvudet så mycket de kunde, lutade sig framåt, gungade lite utan att själva märka det. Pastor Björk hade pratat om syndafloden, den enorma översvämningen. Han hade skojat om den och bett dem räkna ut hur stor Noaks ark kunde ha varit.
Vinden som en stund såg ut att avta lite, friskade snart i, värre än tidigare. Ingen trodde att de skulle kunna ta sig tillbaka till ön. Ingen, utom båtförarna, visste att de fanns här på den otillgängliga stranden. Ingen hade drunknat.
Ovädret varade inte länge till. Långsamt mojnade vinden och regnet övergick till ett stilla strilande. In över land bortom ön, som de lämnat,  kunde man ana att det ljusnade. Det upprörda vattnet i fjärden behövde tid på sig att lugna sig. Vågorna som rullade in mot strandens stenar var ännu mäktiga och större än vad någon någonsin sett. ”Vinden vänder”, var det någon som sa, och alla som hörde honom stirrade ut över de grova vågorna och tyckte att han kanske hade rätt. De ville det. Småvågorna på de stora vå-gorna gick på tvärs.
”Det blir en gropig hemresa”, sa han.

En solstråle slet plötsligt upp en reva i det täta molntäcket. Den glittrade några sekunder som blixtar i det upprörda vattnet, innan allt åter blev järngrått, men ljuset hade hunnit in i barnens sinnen och det kändes lite bättre. En del steg upp från de obekväma sittplatserna på strandstenarna och gick omkring lite. Några gjorde åkarbrasor för att få liv i stelnade lemmar. Stänket från vågorna, som rullade in mot stranden, slog inte längre så långt in över stranden. Vattnets vrede hade övergått till dåligt humör. Många var apatiska, satt bara och tittade rakt ner i strandgruset. Flera hade ännu rädslan kvar i ögonen och vatten droppade från håret, utan att de brydde sig om det.
En liten bit ut från stranden låg båtarna med motorerna igång och red upp mot vinden. Ännu plaskade det ordentligt och högljutt, när fören lyftes och dunsade ner i vattnet. De öppna mindre båtarna rullade också i sida i den krabba sjön, men vågorna piskade inte längre mot båtarnas sidor.
Molnen revs sönder i trasor. Färgen ändrades från järngrått till ljusare grått och till slut upphörde regnet. Bara några droppar kom tveksamt efteråt. Det var då promenaden uppför berget började.
 
En stig, som de först inte lagt märke till, ringlade iväg brant uppför från stranden och in i skogen, som fanns i sluttningen ovanför stenstranden. Regnet hade avtagit och nästan upphört. Marken var stenig och bitvis brant. Stigen var mycket hal. Många halkade om-kull och slog sig mot stenar eller grova trädrötter.  Ingen klagade ändå, ingen ville bli lämnad på bergets sluttning. De blev varma i de täta regnkläderna. Runt alla ångade det. Långsamt klättrade gruppen uppför sluttningen. Ingen visste vart de skulle, ingen orkade heller fråga. Om utflyktens mål var strapatser, så uppfylldes de mer än väl.
Efter en stund var sluttningen inte längre lika brant. Tallstammarna stod svarta i blötan. Plötsligt kom de fram till en liten platå, nästan högst upp på berget. Där blev de överraskade. Mattanterna som brukade servera maten stod där. De hade spänt upp ett skynke över ett bord och där stod de och öste upp varmt te i muggar och alla fick dess-sutom var sin pinfärska Lidmansbulle. Kvinnorna måste ha kört runt med bil på morgonen, för inte hade de varit med i någon av båtarna. Att det inte fanns någonstans att sitta annat än på marken gjorde ingenting. Alla blev på bättre humör. Trots att en och annan regndroppe fortfarande droppade ner var det många som knäppte upp regnrockarna. Ingen frös efter den tunga vandringen efter stigen. Pastor Björk syntes inte till. Han hade inte följt med i någon av bilarna.
Folke hade i båten suttit axel mot axel mot Kristoffer. Han hade sjunkit ner utanför öppningen in till ruffen, som om benen blivit för svaga att stå på. Han kröp inte in i ruffen, fastän han var en av de första i båten. Han ville inte bli blöt, men han vågade inte lämna möjligheten att hoppa över bord och simma, om båten skulle kantra eller köra på någon sten. Han var nästan vit i ansiktet. Från en liten ryggsäck hade han sökt fram sin bibel och sedan suttit med händerna knäppta runt boken, ända tills han hjälptes i land på den steniga stranden nedanför berget.
Folke hade lagt märke till Kristoffers blickar, men i sin rädsla brydde han sig inte om dem. Under hela vandringen upp på berget gick Kristoffer nära intill Folke, ibland före, ibland efter, men ingen av dem pratade om överresan, och Folke fick efter en stunds jobbig klättring uppför berget igen färgen på kinderna. Kristoffer kände en konstig trygghet när han satt intill Folke på en blöt stock och drack te. Folke log lite mot honom.
Senare på kvällen pratade de länge men tyst med varandra och Folke berättade mycket – även sådant som Kristoffer aldrig hade trott fanns att läsa om i Bibeln. Efter den kväl-len, då sömnen kom sent, hade Kristoffer fått ett hum om vad som kunde finnas att läsa i Bibeln och mer än hum om annat.
Senare tänkte Kristoffer att det lilla han kunde från Bibeln det hade Folke berättat. Mycket mer än vad han lärt sig i skolan och i församlingens kvällskurs med träslöjd.
”Där var jag med bara för att få göra fågelholkar och för att man sagt att ett läger skulle ordnas till sommaren. Jag har aldrig förr varit på läger …”, hade Kristoffer berättat för Folke, samma dag som Folke valde att bo i Kristoffers tält istället för att trängas med tre andra från sin egen by.
”… ingen tyckte om att göra fågelholkar, tror jag. Vi var väl 12-15 killar från början. Bara jag är här … ja, utom en tjej från klassen. Hon var nog med i flickgruppen. Jag tror att hon är släkt med pastorn … samma efternamn …”
Folke hade varit med i församlingens alla ungdomsaktiviteter i kustbyn, ända sedan han var liten. Och så visste han vad som stod Bibel. Valda delar berättade han för Kristoffer.
”För mig var det en trygghet att ha med Bibeln under den vådliga färden över havet. Jag var rädd, men jag tror att det hjälpte. Jag bad… att stormen skulle bedarra …”
Folke tittade leende på Kristoffer, lite skyggt men ändå med säkerhet. Det hade blivit precis som han önskat.
”För mig var det du Folke, som var tryggheten … Jag var inte särskilt rädd i båten. Jag kände ingen rädsla, när jag satt intill dig … och så verkade Fabian så sjövan och säker … … Lite stänk från vågorna får man väl tåla …”
Kristoffer höll på att glida iväg mot mer skämtsamt prat …
”Du tror inte mycket på Bibeln och Guds ord, Kristoffer?”
”Nja, förut har jag har bara hört Emma i småskolan berätta. Bibliska berättelser hette boken, som vi hade … Jag minns att jag tyckte att det var många spännande historier, men gud var det inte mycket prat om, tror jag… Jag minns inte det så bra. Hemma har vi varken bibel eller psalmbok. Det har ingen annan heller där jag bor, tror jag … Det är då ingen som brukar fara till kyrkan på söndagarna … och inte till något kapell heller, fastän det finns många i byn … men egentligen vet jag inte så noga … kanske Hjalmar och Edit … dom bor inte så nära oss … hon brukar ha sån där knut i håret som tanterna som lagar maten här.”
Tystnaden blev lång.
”Jag känner mig så bortkommen bland böner och knäppta händer. Jag känner att jag inte passar in … det känns som hemma, när gubbarna börjarde prata politik … det var så overkligt … ibland jättebra men mest inte alls bra … bara underligt alltsammans …”
”Man måste tro på något”, sa Folke till slut.
Det var knappt att Kristoffer hörde det.
”… särskilt om det går illa … om man drabbas …”
                                                                                                                 *

På morgonen sken solen och värmen var tillbaka. Havet låg blankt runt hela ön. Inte en krusning synes på vattenytan. Vinden vilade, flaggan hängde lojt ner efter flaggstången. Koskällan hade inte kallat till samling. Ingen välsignade flaggan, inte heller Sverige eller det glittrande havet. En rastlös aktivitet pågick ändå överallt. Alla visste vad de skulle göra. Tälten togs ner och rullades ihop, de flesta ännu mycket blöta och tunga. Kristoffer skulle behöva hänga upp tältet på tork i flera dagar. Pojkarna gav varandra sina adresser, skrev några brev men det sinade ut. Folke var en duktig berättare, men ingen brevskrivare.
De sågs inte mer.
 
    © LEIF LARSSON
 
 
 
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER