2016-12-15

MILITÄR UTRYCKNING


Militärpjäxor


En dag i mitten av augusti upplöstes Livkompaniets första pluton. Efter 15 månader i gråkläder blev soldaterna en brokig skara civila unga män. De kände inte igen varandra.
Fastän ingen order getts om det, ställde sig ändå alla i samma grupper som under värnplikten. Femton månader hade satt sina spår.
Flaggan var hissad även denna dag, precis som den var det den dag, då de ryckte in. Vinden var sval och temperaturen hade under de senaste dagarna sjunkit ner till normala 20-gradersstrecket. Ett tunt molnskikt skymde delvis solen.
De allra sista militära persedlarna hade återlämnats till Krigsmaktens förråd i exercishuset. Plåtskåpens dörrar hade stått öppna för inspektion så att ingenting skulle glömmas kvar.
Under ledning av överfurir O.V. Eriksson hade det allra sista burits iväg till lagret i exercishuset. Det var en kudde, en militärgrå filt och en madrass. Allt noggrant avprickat på den sista listan uppställd efter nummer och efternamn.
OVE bad alla vänta utanför ingången till gula kasernen. Kompanichefen hade önskat det.
Järngrinden med taggtråd och vassa järnspjut stod öppen på vid gavel. Ingen beväpnad vakt syntes till i vaktlokalen. Många sneglade åt det hållet, men det såg ut som om ingen ville vara först med att traska iväg ut för att andas civil luft. Det var som om osynliga band ännu inte slitits av. Inte ens de som varit minst intresserade och bara sett meningslösheten i det mesta hade bråttom iväg.
… och kompanichefen kapten Hammarberg kunde därför få någon minut … när han nu ville det.
Det var ändå en marginell del av 15 månaderna som omräknat till minuter var den tid som de flesta kände att de kastat bort till ingen nytta.
”Det blir knappast något tacktal … Vi blev aldrig regementets elitförband, som den där lilla, gapiga majoren trodde, när vi ryckte in!” sa Vargen Karlsson med en liten grimas.
”Då var i alla fall flaggan hissad för oss, fastän det var en vanlig blåmåndag. Jag minns det för det var första gången nån hissat flaggan för mig … ja, för er andra också. Vi har varken flagga eller flaggstång hemma, så jag kände mig faktiskt lite märkvärdig en stund … hedrad på något sätt.”
Det var Björn Nilsson, Bamse, som under femton månader sorterats in i rullorna med nummer 177.
Kaserngården var nästan tom. Två kvinnor i gråblå rockar var på väg från matsalen till markan. De bar hinkar och borstar. Kanske en städpatrull. De skrattade högt och verkade vara yngre än markans surmulna kvinnor.
Borta på exercisfältet hördes rop. I björkallén mot Exercishuset satt några skator och kraxade och högst upp på befälskasernens taknock satt en havstrut och skrek. Hur den förirrat sig så långt från havets stränder var en gåta.
”Inte är det några storspovar som drillar idag …”
Krister Johansson, Johan, kom ihåg Kents svar till den gapige bataljonschefen, som ville visa vem som bestämde.
Överfurir O.V. Eriksson kom ut från kasernen. Han hade förmodligen varit inne och avlagt rapport om att logementen nu var helt tömda. Han höll mössan i handen.  Han var lurvig i håret och ögonen skrattade. Han var gladare än vad han varit under någon av alla månader han haft kontakt med Livkompaniet.
”Hoppas att ni … i fortsättningen … inte kastar bort er tid på det som inte är meningsfullt … Jo, nog har jag hört er mer än en gång … och ni har ofta haft rätt … Mycket hade kunnat göras effektivare … och kanske lite roligare också …”
Överfuriren flyttade sig några steg och höll upp dörren, då han hörde kapten Hammarberg komma nedför stentrappan. OVE höll ännu mössan i handen men sträckte upp sig lite.
”Jag har just sagt upp mig … har fått jobb på en bilfirma …”
Han nickade nästan omärkligt mot Oskar Nilsson.
Kapten Hammarberg stannade utanför de kraftiga ekdörrarna in till stabsbyggnaden.
”Lystring! Några ord på vägen, innan vi skiljs. Ni som står här har nu avslutat Plutonchefsskolan. Formellt är ni från och med nu furirer … och då ni kallas in till repövningar kommer ni att ha sergeants grad. Detta sköts automatiskt och kommer att framgå av de krigsplaceringsuppgifter som ni får.”
Kapten Hammarberg gjorde en paus och tittade ut över gruppen unga män. Om pojkar blivit män under de 15 månader de varit i Livkompaniets första pluton, tänkte han knappast på. Snett bakom honom stod överfuriren Oskar Viktor Eriksson, lite bredbent och stadigt, nöjd med livet. En guldring glänste på hans finger.
”Överfurir Eriksson har länge förtjänstfullt tjänstgjort på I19. Han går nu vidare till andra uppgifter i den civila delen av samhället. Han har haft en del att göra med Livkompaniet och till honom och till er alla vill jag säga: LYCKA TILL!
Mitt sista kommando till er blir
MILITÄR UTRYCKNING CIVILA KLÄDER! Muck!”
Kaptenen gjorde honnör, vände helt om och gick in. Han inväntade inte någon reaktion från dem, som utgjort första plutonen på Livkompaniet. Överfurir Eriksson höll upp dörren. Oskar Nilsson var också på väg att göra honnör, innan han kom ihåg att han var civil och inte behövde.
                                                                                                                     *

Utan någon som helst ordning släntrade den numera civila plutonen ut genom grindarna. Någon gjorde en skämtsam honnör mot vaktchefen, som nu satt innanför den lilla glasluckan. Då de sista långsamt passerade förbi och hunnit ut, började grinden automatiskt stängas. Det gnisslade lite i något av gångjärnen.
”Vad ska vi nu gnälla på, när vi inte längre har I19 att ta till …?”
”Det tar nog aldrig slut … ”, Krister Johansson, Johan. ”Ni tror det inte … men jag har redan fått en inkallelseorder … om tre veckor ska jag in på repövning … Morsan ringade och jag bad henne öppna brevet från Krigsmakten. Hon trodde att jag gjort något ofog i slutet och skulle få avtjäna straff … På sätt och vis är det ju straff att bli inkallad redan …”
Krister Johansson lät mycket bekymrad och nedslagen.
”Inkallelsen förstör kanske min framtid … Inte tror jag heller att jag kan få uppskov … Jag hade tänkt gå direkt till järnvägsstationen och köpa biljett till Lund … Inger har fått korn på en lägenhet … tills vidare får jag bo hos pappas syster i Staffanstorp …  Allt blir försenat … kanske förstört …”
En röd Renault stod med motorn igång alldeles utanför grinden… Arnold Johansson, 91:an, Mandel, skyndade dit … Han höjde handen i luften som en avskedshälsning till de övriga i fjärde gruppen.
”Vi ses nån gång”, ropade han. En ung kvinna tog emot honom med en stor omfamning.
”Det måste vara hans fästmö Birgit”, sa Felix. 
Kent gick fram till Felix.
”När går ditt tåg … för du ska väl hem till Gällivare? Då jag ryckte in steg jag av bussen för tidigt. Nu tänker jag gå ner till Järnvägsstationen och stiga på bussen senare än andra … Vid inryckningen var jag tveksam till allt det militära. Jag gick hitåt, nu blir det åt motsatt håll, som jag nu tänker gå. Jag vill veta om det känns lättare att gå den vägen ner mot  stan … ”
Tillsammans gick Kent och Felix utan brådska över Kungsbron över den smala Bodån och ner mot stationen. Kent stannade till på bron och kikande ner över räcket.
”Jag tror att ån blivit smalare och smutsigare …”
Redan utanför Wallströms hörna stannade Kent igen.
”Vi går in här, så bjuder jag på fika … Wallströms hörna är visst en av de få platser de som gjort lumpen i Boden kommer ihåg efteråt … frånsett kaserngården och vinterkylan. Jag kan gott glömma allt i Boden … utom namnet Wallströms hörna … och det beror på min mamma. Hit in skulle vi nämligen varje gång, då min mamma skulle på undersökning eller provtagning på Garnis. Varenda gång lovade hon att om det hade gått bra så skulle de dricka kaffe eller saft här. Det blev aldrig så. Ibland för att undersökningen tagit lång tid eller för att hon fått ett besked som hon inte ville ha eller för att vi fick springa för att hinna till bussen hem … Något kafébesök blev det aldrig för mig och min mamma. Vi hann aldrig …”
Utanför järnvägsstationen skildes de. Kent steg på bussen hem. Felix satte sig i väntsalen för att inväntade tåget mot Gällivare, Kiruna och Narvik.  De hade sagt några ord om att de säkert skulle ses på någon repövning i framtiden. Trots att repövningarna duggade tätt över de nyblivna repgubbarna från första plutonens fjärde grupp i Livkompaniet på I19, sågs de aldrig mer.
   
      © LEIF LARSSON
      I och med att alla inblandade skingrades åt olika håll, är nu berättelserna om de åtta unga männen i grupp fyra avslutade. 
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER