2016-12-12

GRUBBAN och MACKAN 4



Räddningen

                                                                                  Del 4 MATCHEN
Trädan var till stor nytta och glädje för oss. Jämt var vi där och sparkade boll till stor glädje för våra mammor. Ja, så särskilt förtjusta eller kunniga i själva fotbollsspelets alla finesser var de kanske inte, men de visste var vi var. De slapp en del cykelturer runt byn, då de måste ut för att söka reda på oss, då vi inte kommit hem i tid. Till söndagsmiddan eller kanske ett befarat besök av någon långväga faster och hennes ohängda ungar. Det sista sa vi aldrig utan det var den stående bedömningen av våra pappors syn på andras barn.
Då Trädan ganska kort tid efter händelserna i den här berättelsen upphörde som fotbollsplan, ja, till och med upphörde helt och hållet, kunde den vara stolt över att det var den enda fotbollsplanen i landet, kanske i hela världen, där hemmalaget aldrig förlorat.
 
Om vi till en början överraskat de andra lagen från olika håll i byn i den interna serien, så var det inget mot vad lagen från klubbar i byarna runt omkring råkade ut för. Efter förluster mot oss verkade det som att det utbröt en tävling om den rätta förklaringen till att laget kunnat förlora mot ett sånt gäng sopor. Den första kommentaren var alltid att ”Det där var inget fotbollslag, det var … ”. Så följde en serie fantasifulla undanflykter. ”Urusel plan” hördes bara, när vi spelade på vår hemmaplan, aldrig när vi hade bortamatch och vann. Ändå hade de inte behövt spela Báki Bergs. Vad skulle vi då fått höra? Som mest hörde vi 26 nedvärderande förklaringar från en besviken lagledare. Men att vi trots detta vunnit, kunde han inte göra något åt. Alla lagledare var förresten karlar, ofta en pappa till någon i laget, nån som hoppades att sonen skulle få större framgångar än de han själv uppnått. Det var bara vi som saknade det. Lagledare alltså. Våra pappor hade aldrig tid med något så onyttigt och meningslöst som fotboll, uttröttade som de alltid var. De måste alltid sova middag eller vila upp sig efter lördagskvällarnas kortspel.
I sista matchen fick vi möta det lag som vunnit i stan. Den matchen skulle vara förmatch, ännu ett påhitt från Fotbollsförbundet, till IFK:s seriematch. Att vi fick hemmamatch måste ha berott på att förbundsgubbarna ville att vi ute i byarna skulle få se – och lära – av ett riktigt duktigt pojklag från stan.
A-laget skulle spela klockan ett. Tidigare gick inte på grund av högmässan i kyrkan. Fotbollsplanen var närmaste granne med kyrkan och låg nedanför Gästis och brandstationen. Det var kanske någon av de tre-fyra gamla tanterna i kyrkan som skulle kunna bli störd av för höga hejarop, trots att de flesta av dem inte hörde så bra. Vår match skulle börja klockan tolv, 2x20 minuter. Ingen räknade med några hejarop, så det skulle nog gå bra. 
I god tid före klockan elva var vår elva, fast vi bara var sju, samlade på bron till omklädningsrummet. Vi var redan klädda för matchen – utom Fjutten. Han kom som vanligt i kostym. Han kunde inte bestämma sig för hur han skulle ha fotbollströjan, innanför kavajen eller utanpå.
”Jäkla snygg winchesterkostym du har idag”, ropade Perrolf och körde hela grejen med sina vitsar, fastän vi hört dem tusen gånger. ”Jag har en likadan hemma fast brunare.  Den kostade minst 200 kronor eller mindre.”
Fjutten kände Perrolf och gav sig inte in i någon diskussion.
Halv tolv kom laget från stan självsäkert till tusen och med näsorna i vädret. Ändå hade de tänkt komma ännu tidigare. De hade råkat åka fel för de hade trott, att det var BBK i Boden de skulle möta. Efter att ha passerat vändkorset in till planen, gick dom nästan på ett led. Inte riktigt i takt men det var inte långt ifrån. Oss gav dom inte en blick. Dom trodde väl inte att vi var laget, som dom skulle spela mot. Alla bar likadana väskor. Det stod Sportklubben på varenda en. Sist kom en halvflint gubbe struttande tillsammans med en liten pojke, som bar en säck på ryggen minst lika stor som han själv. Han gick framåtlutad, som om säcken var tung. En säck full med fotbollar.
Vi begrep ingenting. Mer än en boll till en match hade vi aldrig varit med om. Om någon just då kommit och sagt att vi förlorat med 5-0 så hade vi nog gått med på det, så nedtryckta i skorna som vi kände oss. Ännu värre blev det då stans sju pojkar sprang ut på planen och lillgrabben tömde säcken med bollar framför dem. Alla hade sin boll, som de sprang omkring och låtsades dribbla med.
Det var nog Perrolf som fick liv i oss igen. Som vanligt.
”Där har slåttermaskinen gått ojämnt”, sa han och pekade på den karl, som var lagledare. I handen höll mannen ett papper och det första han gjorde vara att fråga efter domaren. Han skulle lämna in laguppställningen, sa han.
Domare hade vi inte haft så ofta, och den här gången fick det visst inte vara någon från byn heller. Det var en ovanligt viktig match för att vara inom sjumannafotbollen. Dörren till domarrummet öppnades försiktigt och ut kikade en svartklädd karl.
”Det är en riktig domare”, flämtade Perrolf. ”Han har till och med svartkläderna på sig!”
Domaren var en liten man, men hans mustasch var stor. Han räckte bara ut handen och fick papperslappen med laguppställningen.
”Jag vill ha eran också!” sa han till oss. ”Eran laguppställning!”.
Laguppställningar som skulle lämnas in till domaren före matchen var vi inte vana med.
Jag skrev den på en papperslapp, som Fjutten som tur var hade i kavajfickan. Det stod ”Beställningar från Åhlén och Holms katalog”, men det var fina linjer på pappret, så det dög säkert. Bråttom var det om vi skulle hinna slutföra matchen, innan högmässan tog slut, så jag skrev med min allra snabbaste fortskrivarstil:
   Mv Perrolf
        Hb Boven 1        Vb Boven 2
   Ch Lillen
                   Hy Mackan  Cf Fjutten       Vy Jag själv 
För säkerhets skull skrev jag dit ”UK” under alltihop. Jag hade ju sett hur IFK:s laguppställningar för A-laget brukade se ut.
Då matchen skulle börja blåste domaren i sin visselpipa och ville singla slant. Vi skulle välja sida. Jag och en kille från stans lag gick fram till honom. Domaren räckte fram handen mot mig och sa ”Tapper”. Jag trodde att han menade, att det skulle bli en svårdömd match.
”Modig”, sa jag för att tala om att åtminstone vi skulle spela juste, men när han gjorde likadant till den andra spelare och killen svarade ”Börje Andersson” gick det upp ett ljus. På laguppställningen stod jag som ”Jag själv” och i domarens papper som ”Modig”. Som tur var visste ingen annan om det. Domaren trodde nog att det var något finskt namn för det var nog inte bästa handstilen, då jag använt Lillen som skrivbord, när jag skrev laguppställningen.
”Perrolf?” sa domaren. ”Perrolf … låter bekant … Är det månne nån släkting till ...?”
”Jo”, sa jag, ”en släkting, ganska avlägsen …”
Nån är han väl släkt med, tänkte jag.
Domaren himlad med ögonen.
”Är han här …?”
Jag visste inte om han menade våran målvakt eller den där radio-Perrolf, så jag skakade lite på huvudet, mycket lite, så att domaren fick tolka det hur han ville.
Domaren sa ingenting om att jag som vänsterytter skrivit ”Jag själv”. Han hade blivit stirrig bara han såg namnet Perrolf.
Jag märkte att han noga kollade på alla i publiken, alla sjutton personerna, för att se om Radio-Perrolf i alla fall kunde vara där någonstans. Jag harklade mig lite och domaren kom till sans.
”Jaha, sju spelare i båda lagen … Då så …”
Han blåste hårt i visselpipan, som om det minst var final i Lilla DM mellan Murjek och IF Fenix. Eftersom bollen låg på marken framför mina fötter sparkade jag till den mot Fjutten, som tog emot och började jonglera.
”Uhu, uhuu”, lät det från stadslagets lagledare … ”Lagen har ju inte valt sida än!”
Domaren blåste en gång till och pekade med handens alla fingrar rakt ner mot gräset.
”Javisstja!”
Då fångade Fjutten bollen med händerna och kastade den till domaren.
”Hands! Hands! Frispark”.
Stadslagets lagledare var alldeles ifrån sig.
Men domaren var obeveklig. Han sökte länge i bröstfickan efter en enkrona, men hittade bara en femöring, en kopparfemöring.
”Krona eller klave?”, sa han till mig.
”Ja krona kan det ju inte vara, eftersom det är en femöring …”
”Klave alltså”, sa domaren.
Han kastade upp myntet högt och fastän det landat i gräset, tittade han bort mot vändkorsen. Han stirrade mot en mycket välputsade svart PV som långsamt rullade in på gruset intill den ena biljettkuren. Bilen stannade på den plats som Gordon Gustavsson brukade ha. Att det var Gordon förstod jag genast, men domaren var tveksam.
”Svarthårig och storväxt som Perrolf … ”
Jag hade inte rört mig ur fläcken men sett hur 5-öringen lagt sig till ro under främre delen av min vänstersko, den där sulan glipade lite.
Domare tittade förvirrad ner i gräset, men kunde inte se det borttappade myntet.
”Slantsinglingen, ja ja …” och så började han söka i domarskjortans bröstficka ännu en gång.
Där fanns ingenting.
”Har nån av er …?”
Han tittade ner på min trasiga sko och ändrade sig.
”Du väljer sida”, sa han till mig. Dom fattiga i världen skulle väl också få vara med om något bra, nån gång, såg det ut att han tänkte.
”Vi vill spela ditåt”, svarade jag och pekade. ”Det är lättare att göra mål där …”
Lagkaptenen i motståndarlaget hade stått med gapande mun under hela tiden. Han var förmodligen inte heller van med slantsingling.
”Ja, då får du också välja”, sa domaren till den andra lagkaptenen.
”Vi vill också spela ditåt”
”Tok!” sa domaren. ”Inte kan ni spela åt samma håll båda lagen … Det avgör saken. Jag bestämmer själv. Lagen byter sida!”
Jag tänkte att den andra lagkaptenen var lättlurad. Vi hade aldrig gjort mål när vi spelat mot den målburen. Jag tog bara ett steg över mittlinje och gjorde helt om, så var jag klar. Fjutten kom balanserande efter mittlinjen. Till slut var han framme där han skulle vara. Efter ytterligare en stund hade jag lyckats få de övriga spelarna i Grubbans FF att ställa upp på rätt plats.
”Jädrans vilken kort halvlek!” ropade Perrolf. ”Är det redan halvtidspaus??
”Han är rolig den där Perrolf … bra program gör han också … Det har jag alltid tyckt …”
Domaren satte visselpipan i munnen, drog in all luft som fanns mellan realskolan och brandstationen och blåste igång spelet.
Jag stod och försökt få upp det lock som jag fått för örat och dröjde därför med att sätta igång spelet.
”Det var då världens trögaste fotbollsspelare …” hörde jag domaren muttra, så jag petade bollen bakåt till Lillen. Det var egentligen fel för bollen ska alltid vid avspark rullas framåt. Det visste jag förstås, men det tjöt i mina öron så jag fick väl en black-out kan jag tro.
Stans lagledare började protestera och hovera med armarna. Det gjorde han hela matchen. Armarna gick som väderkvarnsvingar i storm på Öland. Jag hade läst en bok om det så jag visste.
Lillen hade inte tid med att betrakta spektaklet. Han reagerade med ryggmärgen. En boll som kommer rullande sparkar man bort. Det gjorde han. Sådana gånger var det inte nådigt att stå i vägen om han fick bra träff på bollen. Min mjuka passning var perfekt. Från mer än halva planen kom projektilen och dundrade rakt in i målvaktens vänstra stolpe.
Ett brak hördes över hela planen. Kyrkklockorna hickade till och klingade ödesmättat - inte som en gonggong men nästan. Nätet i målburen var ännu helt och rasslade nervöst. Stolpen vek sig på mitten. Ribban på den sidan sjönk ner. Med nöd och näppe hann målvakten kasta sig undan så att han slapp bli fångad i nätet.
”Sikta mer mot mitten nästa gång!” ropade Perrolf till Lillen.
Målvakten på andra sidan blev ännu blekare.
Vicke Vaktis satte nytt snabbgetsrekord både i tankesnabbhet och i löpning. På nolltid var han inne i det lilla förrådet på gaveln av omklädningsbaracken. Ut kom han med en rulle järntråd och med ena stolpen till höjdhoppsställningen. Med maxfart rusade Vicke Vaktis snett över planen.
”Du hjälper till …!” röt han till målvakten. ”Kan du inte hålla grejerna hela, så får du hjälpa till att laga dem … Håll i stolpen medan jag surrar fast höjdhoppsställningen! … Det här kirrar vi på nån minut. Det är inte värre än att spjäla ett brutet ben …”
Vaktis gick ett par steg åt sidan och beundrade sitt verk. Han gjorde klartecken till domaren, som pekade för utspark. Bara tre minuter hade gått och matchen var redan igång.
”Avsparken var felaktig”, hojtade gästernas lagledare.
”Om jag skulle blåsa av matchen”, tänkte domaren. ”Det finns mer än en dårfink här … och 0-0 är ganska rättvist av spelet hittills att döma.”
Med bästa domarsprintersteg rusade domaren bort mot lagledaren.  Han pekade bort mot brandresterna efter gamla Folkets Hus där det fanns både kol rester och aska, som han ansåg skulle passa den upprörde lagledare att gömma sig i. Att visa upp någon på läktaren var svårt eftersom det inte fanns någon läktare.
”Om du inte lugnar ner dig och slutar skrika så får du vara linjeman resten av matchen …”
Han visste att det var ett hot, som var det värsta en lagledare kunde stå ut med.
”Matchen borde ha gått i stan …”, gnällde lagledaren med betydligt mindre bokstäver. ”I stan!”
”Lämna in en protest till förbundet”, sa domaren, ”och glöm inte att tala om vad du heter.
Jag kommer att intyga vad du är för en … Vi har en svartlista för … för vissa personer som är olämpliga på fotbollsplaner …”
 
Matchen började inte alls bra för oss. Fjutten hade varit nära att bli utvisad från planen, innan vi ens börjat.
”Ingen publik på planen”, sa domaren och blängde på Fjutten. Men då Fjutten tog av sig kavajen och hade matchtröjan under, fick han vara med. Domaren väntade, medan han gick till ena hörnstolpen och där ordentligt vek ihop kavajen och la den på marken intill.
Domaren tittad förvånad på Fjutten, då han plötsligt tvärvände och med långa steg gick tillbaka till kavajen vid hörnstolpen. Han sökte fram en vit skolkrita från ena fickan, böjde sig ner och ritade ett ganska stort kryss mitt på tåhättan på lågskorna. Domaren pekade med ett darrande finger mot skorna men Fjutten låtsades inte om det. Han gav domaren en all varlig blick och sa:
”Det är en viktig match idag … Förberedelserna är dubbelt viktiga …”
Domaren skakade bekymrad på huvudet. Han bedömde förmodligen de hala lågskorna som en nackdel för Fjutten och lät saken bero.
Vi var ännu tagna av stundens allvar, då Sportklubbens pojkar efter en minut fick en straff. Tvillingarna hade inte kunnat komma överens om vem som var högerback och vem som var vänsterback. Jag kunde ju inte skilja på dem, och nu ansåg båda två att just han var Boven 1. De stod bägge på högerbacksplatsen och började smågruffa med varandra, inte hårdhänt allvarligt men irriterande närgånget.
Lillen som för första gången var så nervös att han inte kunde stå stilla, tog upp bollen med händerna och slängde den på de gnabbande tvillingarna. Straff blev det och tvillingarna gick åt var sitt håll. Hur dom till slut delade upp uppgifterna vet jag inte än i dag.
Vi trodde ju förstås att Perrolf skulle rädda målet från straffsparken. Det brukade han ju göra. Nu var det bara ett problem. Laget från stan saknade en viktig kunskap. Sportklubbarna hade aldrig hört talas om att det kunde finnas en så tokig målvakt, att han varenda gång kastade sig åt samma håll. Därför kunde de förstås inte bli påverkade av Perrolfs rykte. Jag kom på det just, när straffskytten började springa fram mot bollen och jag hann vända mig bort. Ett mål på straff skulle förmodligen knäcka Perrolfs självsäkerhet.
Men inte. Perrolf kastade sig visserligen som han alltid brukade göra . Straffskytten sköt inte alls i det hörnet - men Perrolf räddade. Det var ett mirakel att bollen råkade träffa hans ena sko, då han kastade sig mot stolpen. Han som la straffen siktade inte. Han sköt hårt mitt i målet. Där fanns inte Perrolf – men hans sprattlande ben.
”Jag kastade bara upp ena benet och sparkade bort bollen”, förklarade han efteråt.
Av andra fick jag veta att straffen gått kanonhårt mitt i målet och att Perrolf som kastat sig flaxat med benen så att bollen tog mitt på ena foten och studsade ut. Lillen sparkade bollen över planket så att vi hann klappa om Perrolf för hans fantastiska räddning.
Några minuter senare var det dags för ny palaver. Mackan fick en spark på benet och skrek till. Det var ett högt och pipigt skrik.
”Du tjuter ju som en tjej!” vrålade vänsterbacken och log skadeglatt. Han visste att sånt brukar ta hårt i sinnet på andra unga pojkar. Men nu bet han sig i tummen. Mackan glodde ilsket på honom.
”Det är för att jag  ä r  tjej, din drummel! Du är inte mer teknisk än en halvrutten hörnstolpe! Har dom plockat upp dig på soptippen?” 
Hade varningar varit uppfunna på den tiden, så hade Mackan kanske fått gult kort och trätunnan också. Han slapp nog undan en tillrättavisning från domaren, för att han på flera minuter inte kunde stänga sin gapande mun. Både av förvåning och av ilska.
Jag visste precis vad som nu skulle hända. Blev Mackan sur, skulle hon inte lämna ifrån sig bollen på en stund. Och mest synd var det om den stackars backen. Hon snurrade runt, runt kring honom, han sparkade i luften, hon fintade och bjöd ut bollen, han tjurrusade, hon kom tillbaka, dribblade och dribblade. Jag var glad att jag inte var han. Och så fick vi andra vila lite.
Jag förstod att det här var vår chans. Jag tänkte att Lillen och jag fick klara försvaret. Jag skickade upp tvillingarna och bad dem springa runt deras centerhalv och hela tiden ropa på passning. Det gjorde de också, ropade och viftade och for runt som yra höns i Sportklubbens försvar. Vem som var vem gick ju inte att se. Dom hade förstås olika nummer på fotbollströjorna, men de var mycket för stora, så numren var svåra att se bland alla tygveck.
Precis som jag trodde kom det till slut en passning från Mackan. En riktig kalaspassning förstås! Backen hade sparkat i marken och låg i en liten hög för sig. Passningen var en lös rullande boll nära målet. Tvillingarna var på allra bästa spelhumör och skrek och sprang och virvlade runt precis som vanligt. Centerhalven försökte bestämma sig vem han skulle tackla eller åtminstone sparka på benen och målvakten såg i kors då tvillingarna plötsligt sprang åt var sitt håll. Och så stod han där, Fjutten, med sina lågskor med ett vitt kors på tåhättan och puttade in bollen.
Sportklubbens lagledare rev sig i skallen, ännu häftigare än tidigare. Vi började förstå varför han hade så lite hår. Han hoppade och svor. Mest åt de egna spelarna, men åt domaren också. Han ropade flera gånger.
”Flickor får inte vara med! Det här är pojkfotboll!” skrek han och blev mer och mer uppretad ju längre matchen pågick.
Då spelet nu var avblåst efter målet, vandrade Fjutten stillsamt fram till domaren och frågade:
”Står det i reglerna att flickor inte får vara med?”
Domaren var förbryllad. Han funderade och bläddrade igenom regelboken i huvudet.
”Nä, det gör det nog inte”, sa han. ”Det står att lagen ska bestå av 7 spelare … ja, och det har ni ju också, sju spelare. Vem tusan kunde komma på en sån idé som att låta en flicka vara med …?
”Det är för att hon är bäst, förstår du, herr domare”, sa Fjutten på sitt allra artigaste sätt. ”Så bra som hon är blir aldrig någon pojke i detta land!”
Vi ledde med 1-0, fastän vi knappt varit över halva planen. Vi fick också en straff. Jag kan inte avgöra om det var rätt eller fel eller men plötsligt blev en av tvillingarna sparkad på foten, så att han först flög rakt uppåt som en skadskjuten sparv och sedan med ett magplask ramlade rakt ner på gräset. Det som gjorde mig lite fundersam var att jag sett tvillingarna hålla på så där – att själv trassla ihop fötter och ben och sedan snubbla omkull som om de utsatts för det värsta tänkbara rånöverfallet. Den här gången var det nog inte så. Domaren stod väldigt bra placerad och han blåste direkt, innan Boven ens hunnit landa i gräset. Det var inte någon fjuttig signal precis. Flyglarmet från taket på kommunalhuset var bara ett litet pip i jämförelse. Lillen var utsedd att slå första straffen om det blev någon, och nu stegade han fram, klämde på bollen en stund, för att kolla om det var nog mycket luft i den, och så la han ner bollen mitt på straffpunkten. Han tog lång sats. Skottet blev fruktansvärt hårt. Han hade nog aldrig tidigare träffat bollen så perfekt och knappast efteråt heller. Det var nog mest tur att stolpen, den dittills hela, höll för målet stod och vibrerade länge efter den träffen, men mål blev det inte. Målvakten var blek och Lillen hängde med huvudet, då han larvade tillbaka. Jag sprang upp honom och sa att nu fixar vi det här. Han själv hade satt sig i respekt och hans kanonskott hade tänt oss andra. Nu hade han ju skjutit in sig genom att träffa båda stolparna.
”Mitt i nästa gång!” ropade Perrolf uppmuntrande till Lillen. ”Du har ribban kvar!”
Strax efteråt fick jag själv göra ett mål, 2-0. Det var vårt andra riktiga anfall. Så värst mycket beröm fick jag inte för det målet, bara för att jag placerat mig på rätt ställe. Det var hörna. Lillen var verkligen på alerten och rusade ner för att slå den, för Mackan var trött efter sina dribblingsuppvisningar mot Sportklubbens vänsterback. Hon stod vid mittlinjen och vilade sig. Lillen klämde till som vanligt, stenhårt. Mitt i pannan på mig och rakt in i målet.
”Du hann väl inte undan?” påstod flera. Men Perrolf var hygglig i sitt omdöme.
”Han är bra på att stå på rätt ställe! Annars hade vi fått hämta bollen bakom planket.”
I pausen hade vi utan omsvep erkänt att Sportklubben var det bäst lag vi hittills mött, men vi enades trots detta om att vi nog var en aning bättre. Åtminstone på att göra mål.
Andra halvlek började inte alls bra, den heller. Med andra ord, den började som den första. Innan vi ens hunnit ställa skorna på planen, hade Sportklubben redan skjutit två skott i stolparna. Turligt nog hade bollen studsat ut båda gångerna. Sedan fick stadslaget en frispark för ruff. Det skulle vi aldrig ha dömt för en så liten knuff, men grabben från stan ramlade som om man slagit honom i huvudet med brokvasten. Den killen var tåligare än de flesta, för knappt hade domaren blåst, så var han uppe och hoppade och lade bollen till rätta. Han skulle själv slå frisparken. Det brukade aldrig gå bra, hade jag läst i Rekord-Magasinet, men det hade nog inte den där spelaren från Sportklubben gjort. Läst alltså.
Så gjorde han något mycket osportsligt, tyckte vi. Han tog lång sats, som om han skulle skjuta så hårt han kunde, men då han nästan var framme vid bollen, stannade han liksom till. Vi som stod mellan målet och frisparksläggaren trodde ju att det skulle bli en riktig kanonkula, som skulle komma, så vi hade blundat och vänt baken till. Det blev stora luckor i vårt försvar. Perrolf kastade sig som vanligt och målet var vidöppet. Det var bara att lobba in bollen där. Det gjorde sportklubbaren också, fast vi tyckte det var osportsligt. Inte ens Perrolfs sprattlande ben kunde göra något åt den fladdrande lyran, som retfullt la sig tillrätta i målet.
Men Lillen blev arg. Det kan man gott säga utan att skryta. För det första var det ingen frispark, tyckte han, för det andra borde man inte få stanna till så där. Då domaren lagt bollen på mittpunkten, såg Lillen rött och rusade mot bollen, innan vi som spelade i kedjan ens hunnit till våra platser. Tänk dig en fyrkantig tjur (hur den nu ser ut) som rusar fram i expressfart och sparkar till bollen med en sjudundrande hästspark.
Målvakten var av den jublande sorten och fjantade fortfarande runt med händerna uppsträckta i vädret. Det skulle han inte ha gjort. Kanonkulan tog mitt i magen och han satte sig pladask på ändan. Bollen var på plats någonstans inne i honom, trodde han, för nästan bedövad kände han efter med händerna. Både målvakten och bollen var innanför mållinjen, men domaren slog ut med händerna och sa:
”Jag hade inte blåst igång spelet!”
Lillen såg ut som ett åskmoln, men det var inte som en blixt han återvände till vårt eget försvar. Han lullade tillbaka ganska beskedligt, sedan han fått utlopp för sina känslor. Det fina var emellertid att så fort han närmade sig någon av motståndarna, så spelade denne undan bollen kvickt som attan, för att inte vara den som drog på sig Lillens ilska.
Det här hjälpte nog till så att vi fick igång lite eget spel och vi hade några riktigt bra anfall. Vi var inte nära att göra mål, men vi träffade målet så gott som hela tiden. Vi var ju vana från Trädan och våra egna regler att inte skjuta utanför.
2-1 till oss stod sig länge. Sportklubbens spelare började bli desperata. Det såg ut som om stans stolthet skulle förlora mot ett byalag som inte ens kunde spela fotboll. Det hade man ju sett meddetsamma. De började spela hårdare mot alla utom mot Lillen.
Till slut fick vi en straff till. Domaren dömde, för att jag blev fälld nära målet. Fast egentligen vrickade jag foten just när deras centerhalv kom väldigt nära. En liten knuff fick jag, men jag hade aldrig förr ramlat för så lite. Det gjorde ordentligt ont i foten och jag ojade mig en hel del. Det var meningen att jag skulle slå den andra straffen, alltså den här straffen. Vi hade bestämt så före matchen. Men det var omöjligt. Jag hoppade på ett ben fram till Mackan och bad henne skjuta.
”Finta bort målvakten och placera bollen”, sa jag åt henne. ”Du behöver inte skjuta hårt. Jag tror att målvakten redan är knäckt!”
Hon nickade allvarligt. Mackan lyssnade alltid noga och allvarligt på mina råd som lagkapten.
”Jo, han ser blek ut … Är Lillen på väg hitåt?”
Så var det. Han hade fått fart på sina kraftiga påkar till ben och kom också fram till bollen. Han la upp den på den vita fläcken. Målvakten var också nästan vit och såg sig desperat om efter flyktvägar. Tvillingarna stegade också fram från var sitt håll och kände på bollen. De ställde upp som om någon av dem skulle komma springande från sitt håll och slå till. Det var bara Fjutten och jag som stod lite vid sidan om och Perrolf förstås. Jag kände hur ena fotknölen blev större och större och snart skulle den tränga ut genom strumpan.
Om nu målvakten distraherats av tvillingarna och bleknat av Lillens uppdykande så nära, så var det kanske en lättnad, när han såg Mackan gå fram till bollen och lägga den ännu lite mer tillrätta. En straff från en flicka … det kunde väl knappast vara svårt att fånga den i ett elegant tigersprång. Den här gången skulle han inte låta lura sig av någon lös markrullare.
Domaren pekade på bollen på straffpunkten och skulle just till att blåsa. Målvakten hukade sig lite. Var beredd. Då började Mackan ordna till sina kläder. Hon stoppade ner fotbollströjan ordentligt i gymnastikbyxorna. Tröjorna var ju lite för stora för oss, lite bylsiga kan man nog säga. Men nu slätade Mackan till tröjan ordentligt. Vi i Grubbans lag visste förstås alla att hon var tjej, men nu syntes det också. Mycket. Brösten bubblade ut rätt mycket. Det måste ha skett under sista veckan, för vi hade inte märkt det tidigare, inte jag i alla fall. Målvakten började flacka med ögonen.
Domaren blåste. Mackan pekade med ena handen nästan högst upp vid ena stolpen. På en sjumannaplan är avstånden inte så stora. Jag stod ganska nära straffpunkten och Mackan, så jag hörde vad hon sa till målvakten.
”Tredje maskan uppifrån!” sa hon. ”Där kan du hämta bollen”.
Målvakten stod med öppen mun och med ett fånigt leende på läpparna. Det var som om han tänkte säga något, men inte fick fram det. Två saker hände i detta ögonblick. Jag, som inte visste vad kärlek var för något, blev blixtförälskad i Mackan, för jag förstod vad hon tänkte göra.
Det andra som hände var, att en ganska rosslig röst plötsligt ekade över hela idrottsplanen:
”Kom ihåg gödselgluggen, flicka!”
Det var Evert, Mackans pappa, som stod och lutade sig mot räcket bakom Sportklubbens mål. Han hade aldrig förr varit på en fotbollsmatch, och lite yrvaken var han allt så tidigt på en söndagsmorgon, men han visste absolut vad han pratade om.
”Gödselgluggen, jänta, gödselgluggen!!”
Lagledaren i stans lag spärra upp ögonen. Vad var det för dårhus som han hamnat i?
Jag såg Mackans leende, då hon tittade upp. Hon gjorde en liten rörelse med handen åt pappans håll. Det glittrade i hennes ögon, då hon slängde en blick mot mig.
”Det här blir nummer 51! I går klarade jag 50.”
Så tog hon några snabba steg framåt och drog på en klockren vristspark, så att det sjöng i nätet bakom målvakten och precis som hon sagt fastnade bollen där mellan nätet och ett järnstag. Det var onödigt av Mackan att hålla på med sånt där precisionsskytte, för målvakten stod ännu som fastfrusen mitt på mållinjen och bara stirrade på henne. Han hade inte rört sig en millimeter. Perrolf hade nog inte heller klarat den straffen. Den var lite för hög för hans intränade räddningar nere vid stolproten. Målvakten vaknade inte till liv, förrän domaren med en skarp signal blåste för mål och pekade mot mittlinjen. Målvaktens medspelare var mer än upprörda, för att han inte ens försökt ta bollen. Men de hade ju inte sett det som han sett. Nitton minuter hade gått av andra halvleken, då Mackan demonstrerade, att flickor verkligen kunde spela fotboll, även då. Det var den vackraste straffspark jag någonsin sett. Ingen ens i La liga eller Serie A har någon kunnat slå en bättre straff. Inte under de senaste femtio åren i alla fall.
Direkt efter avspark blåste domaren av matchen. Sportklubbens lagledare hade håret på ända, det lilla som var kvar, och han var rödare i ansiktet än den stora kvällssolen som brukade lysa över Laxön. Han skulle minsann lämna in protest. Flickor och fotboll, nä, nån ordning på torpet får det väl ändå vara … till och med i en sån här bondby. Dessutom var det osportsligt av publiken att stå och ropa bakom målet! Gödselglugg, vad tusan är det? Vad har det med fotboll att göra? Pojkfotboll, märk väl!
Lagledaren fick adressen till förbundet av domaren, som samtidigt sa att han tyckte att det var lönlöst att protestera. Det som står i inbjudan till en serie är det som gäller … och något om att flickor inte skulle få spela fotboll står inte där. Kanske det borde stå nedskrivet, men nu gör det inte det!
Ytterligare en mindre hårtuss lossnade från lagledaren huvud.
Jag tänkte att det var tur att vi inte hade någon lagledare. Flintis kunde man gott vänta med att bli.
Det var vår sista match tillsammans. Jag vill inte påstå att fotboll inte alls var roligt efter den matchen, men riktigt lika stor glädje kunde jag aldrig mer känna. Då vi tillsammans ställde oss för att titta på A-lagets match, la jag märke till en annan sak. Fjutten hade krympt … eller också hade jag äntligen börjat växa, jag också.
Protesten godkändes inte. Det blev i alla fall ingen omspelsmatch. Det blev över huvud taget inte någon mer match för Grubbans IF, eller IFK 5, som vi fick heta i statistiken.
Skamligt nog hade IFK-ledarna inte uppgett vårt riktiga namn. Både jag och Fjutten försvann så småningom till skolor på andra orter, men vi spelade båda med i IFK:s A-lag ett par år senare, då vi under vintern växt till oss lite. Mackan fick inte spela i pojklag och något flicklag skulle inte anmälas till någon serie än på de närmaste 15-20 åren. Inte i vår by åtminstone. Till och med Mackan flyttade, men inte så långt. Hon fick aldrig veta vad som hände mig under matchen, då hon skulle lägga straffsparken. Men jag vet att hon lät håret växa och bli lika långt och vackert som det var innan hennes bästa år som fotbollsspelare. Sedan läste jag om en mycket duktig idrottslärare som nått ända till riksfinal med sina elever i flera olika idrotter. Hon hette Margareta och var mycket lik Mackan …
Lillen började med boxning och bordtennis och gjorde några år senare en sväng till Amerika som diskare på Gripsholm. Sedan la han av med idrott. Han köpte en taxirörelse och utvecklade den till ett större åkeri.
Perrolf berättade sedan i förtroende för mig att Lillen slutat med bordtennis för att han slog sönder flera bollar under varje set och dom bollar som höll blev alltid lite ovala och omöjliga att spela med. Det blev till och med repor i pingisbordet. Han blev aldrig längre än sin storebror, inte vad jag vet i alla fall.
Tvillingarna flyttade med sina föräldrar söderut. Jag har sett det jag tror varit deras namn ett par gånger. En av dem var forskare på Chalmers, den andre var framgångsrik internationell industriledare.
Perrolf blev kvar. Han hade slutat som reserv i a-laget, berättade han i förtroende. Det var inte meningsfullt. Rulle hörde till en generation som aldrig blev sjuk eller skadad. Men Fjutten var en trogen besökare på alla IFK:s hemmamatcher både för a-laget och b-laget och särskilt när ungdomslagen spelade. Särskilt intressant tyckte han att det var att se hur målvakterna rörde sig när det blev straffsparkar. Men han avslöjade aldrig sitt eget knep. Sin goda balans behöll han, även sedan han börjat bli lite mera rund om magen. Under många år var det en daglig syn, då han kom körande med häst och vagn. Han stod alltid på flaket hur ojämn vägen än var. Var det någon som såg honom klatschade han ofta till hästen lite lätt med tömmarna och vinkade. Han slutade aldrig att berätta sina historier från den stora världen utanför byn.
Grubbans fotbollsklubb tynade bort och dog. Året efter fanns det inget lag från vår del av byn. Småungar i elvaårsåldern, som borde ha växt till sig, var inte fotbollsintresserade. För dem var det roligare att tjuvvittja mjärdar, kapa av en och annan flagglina och spela harts bakom grannarnas fönster då augustimörkret kom.
Vår fotbollsplan Trädan skattade också åt förgängelsen. Först låg den i träda ett par år och våra målstolpar ramlade omkull, med lite hjälp av vissa misstänkta. Sedan plöjdes Trädan upp av bonden som arrenderade den gamla åkern. Sorgligt nog blev marken efter några år nedschaktad flera meter och sedan asfalterad. Nya E4:an drogs fram precis där. Ingen från Vägverket tänkte på vilken idrottshistorisk plats de grävde sönder. Där ena målet stått finns nu en viadukt av betong men någon minnestavla finns inte.
Inte ens grubban, jordtäkten som gav namn åt vårt lag, finns kvar. Vi tyckte att den var stor och djup och ganska farlig på grund av allt skräp från trasigt glas, vass plåt och spikbräder som kastats ner. Nu har man bygget en ladugård över hela ytan och mer till. Att fylla gropen, plana ut den och bygga en ladugård för 60 kor hade gått fort.
Pratar man om Grubban med någon nuförtiden, ser de ut som frågetecken i ansiktet.
     © LEIF LARSSON
    Här slutar berättelsen om Macka, Fjutten och de andra i Grubbans IF. Ingen av dem
    blev någon elitspelare och den som kunnat bli det fick inte. Fotboll var på den tiden en
    idrott för karlar och pojkar. Alla spelare i Grubbans IF har berett mig mycket glädje, då
    jag suttit och skrivit.  
    MACKAN och FJUTTEN har jag låtit leva vidare i andra berättelser. Både MACKAN och
    FJUTTEN finns med i min novellsamling ”Han som hittar på”, dels i novellen ”Fjutten
    Persson”, dels i ”Kom och drick en kopp kaffe”.
    På min HEMSIDA under rubriken NOVELLER finns även ”DIKTBOKEN”. Där har jag
    dikten ”MACKAN”.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER