Flickorna i skolan pratade ofta med honom … och om honom. De tyckte att han var söt och snäll. På något sätt hade han blivit lite populär. Ändå blev det aldrig bra. Det var hans egen blyghet och handfallenhet som ställde till det. Så fort han blev ensam med en flicka låste sig allt för honom och han sa nästan ingenting. Det var då han hade börjat med en vana som följde honom som en stor olycka under många år. För att inte visa sig för framfusig och kanske bli lite mer intressant, vände han sig bort från flickan vid hans sida och låtsades vara tvungen att säga något viktigt till en kamrat, något totalt oviktigt, men det räckte ofta för att flickan skulle tappa intresset för honom. Ofta hade hon vänt på klacken och gått.
Några gånger hade han pratat alldeles för mycket, bara pratat och pratat och pratat och inte lyssnat. Det hade varit ännu sämre, förstod han.

Det var fredag kväll. Luften var ljummen, himlen hade börjat få den där särskilda genomskinliga höstfärgen och halvmånen var mycket blek och utsuddad.
Kristoffer hade läst IFK:s laguppställning gång på gång och affischen till den kommande lördagsfilmen i Folkets Hus hade han också läst flera gånger. Alla utländska namn hade han försökt säga tyst för sig själv, bara för att tiden skulle gå. Det var ovanligt lite folk i farten. Han segade ut på ögonblicken. Hoppades att någon skulle uppmärksamma att han var uttagen till matchen.

Nog hade han märkt, när Vera kom. Hon var en flicka som man la märke till, även om hon inte gjorde något alls för att märkas. Han hade skymtat henne uppe vid kyrkan, då hon åkte nerför backen. Hon gick inte in till konditoriet som han hade trott. Hon ställde sig och läste på klubbens anslagstavla, men sa ingenting. Att han skulle vara med i matchen på söndagen la hon inte märke till. 

Vera var van med pojkar. Och omtalad. Hennes bröst var som gummibollar men mjukare då man klämmer på dem. Så sa de som visste. Kristoffer sneglade på henne och låtsades ganska nonchalant gå mot sin cykel. Han hade ställt den mot väggen nedanför anslagstavlan. Vera hade en ganska tjock tröja med hög hals på sig. Något som liknade gummibollar kunde Kristoffer inte se under den tröjan.

Han hoppade till, när hon pratade med honom.
”Kan vi inte träffas, du och jag, i morgon?”
Om vad som stod på laguppställningen sa hon inte ett ord, fastän Kristoffer var säker på att hon läst den. Hennes bror brukade ibland bli uttagen till matcherna, mest i B-laget förstås. UK hade inte tagit ut honom. Inte som reserv heller.
 

Kristoffer var mycket nervös, då han väntade på henne vid postlådorna. Hon kom ganska precis den tid hon hade sagt. Det var inte alls som i veckotidningsberättelserna, då flickan kunde komma mycket, mycket för sent till ett möte, men då allt ändå blev bra på slutet. De cyklade iväg ner mot hamnen i var sitt hjulspår på den smala grusvägen, mest för att Kristoffer inte hade någon aning om vart de kunde åka. De sa inte många ord till varandra. De cyklade förbi Finnholmsplanen. Två gånger mötte de Kristoffers kompisar från granngårdarna. Kristoffer försökte så obesvärad ut – som om det var en ren slump att han och Vera cyklade tillsammans. Det var ju bara så att hon varit på väg neråt hamnen. Han hade råkat hinna upp henne, då han varit till byn. Inte något annat. Så kunde de vara.

”Hohooo!” ropade någon, då de passerade Trollblocket, den stora stenen från istiden, som något troll kastat mot kyrkan men bommat alldeles förskräckligt. Att det inte var ugglor mitt på dagen förstod Kristoffer. Naturligtvis var det Olov och Nisse. Att småungarna dök upp överallt …
”Hohooo” hördes ännu, när han och Vera åkte nerför Norgrensbacken. Flera gånger. Snart skulle väl deras cyklar komma skramlande samma väg efter Kristoffer och Vera.

”Jag kan visa dig ett fint ställe”, sa Kristoffer till slut. ”Det är inte långt men lugnt.”
Han skrattade till.
”Inte långt men lugnt”.
Det lät bra. Vera tittade på honom och log. Hon sa inget men följde med. Först förbi pinnmogropen med tusentals backsvalor, som svirrade runt med hög fart och aldrig krockade med någon annan.
Kristoffer tog av in på den gamla körvägen som börjat växa igen. I mitten på vägen växte gräs och blåbärsriset lutade sig långt in över hjulspåren. En bil eller kanske en hästkärra med gummihjul hade kört där nån gång under den senaste veckan.
Då stigen smalnade lite till stannade Kristoffer och pekade på två fyrkantiga stenblock.
”Här har det varit en snickarverkstad … mitt i skogen som du ser … men det var nog mest en båtverkstad tror jag … det passar bättre. Nära till vattnet …”
Stigen ner till stranden gjorde en krök och Kristoffer stannade igen.
”Här och bort mot hamnen var autostradan … jag menar förstås den breda tilltrampade stigen eller kärrvägen bort till sågverket och timmersorteringen. Här bodde dom … kanske femti ingenjörer och sågverksarbetare och flottare från hela Sverige med fruar och i stugorna kryllade det av ungar. Det var som en liten egen by … men mest folk var det på somrarna … Här närmast där vi är nu, bodde finfolket … ingenjörerna och förmännen. Här var det tystare och lugnare än närmare hamnen … fast dom fick lite längre att gå förstås … Vilket liv det måste ha varit här … och nu är det så tyst. Hör du? Bara några småfåglar kvittrar …”

De gick tysta en liten bit förbi några björkar som hängde som ett tak över stigen.
”Ska du verkligen få spela med A-laget? Du är ju bara fjorton år …”
”Jo, jag tror det. Jag står ju på laguppställningen …”
”Är Tore skadad eller sjuk?”
”Det måste han väl vara … skadad kanske … annars vet jag inte …”

Nere vid stranden låg grova timmerstockar uppkastade av höststormarnas vågor bland strandstenarna. Stockarna hade lossnat från de väldiga timmersläpen, som bogserarna drog ut till havs. Det var bedövande varmt i skogens stillhet. Lite svalka drog in från vattnet. Fågelsången brusade, steg och sjönk. Värmen i skogen var nästan tryckande.

”Gud så skönt det är här”, sa Vera. ”Tyst, vackert och skönt och du som … ”
Hon satte sig på en grov stock med huvudet stött i händerna. Hon lutade sig lite framåt. Kristoffer sneglade på hennes bröst. Han anade rundningen under jumpern.

En lång stund satt de tysta. Kristoffer tittade utåt havet. En bogserbåt drog iväg ett släp med buntat timmer ut mot ytterskärgårdens holmar. Bogseraren signalerade tre gånger med ångvisslan. Kristoffer höjde armen i en vinkning och låtsades att det var till dem båten signalerade. Vera gav hon om en hastig blick. De gröna vassruggarna stod tätt. Här ute brukade han och hans kamrater klubba lake och gädda, då höstisarna nyss hade lagt sig i den långgrunda viken.

”… och vad det är skönt att få sitta och prata med en pojke, som inte bara vill klämma och kladda. Gud så skönt!”  
Vera förlorade blicken i fjärran.
”Det är som om killar försöker se genom kläderna … helst ska man väl inte ha nånting alls på sig, tycker en del …”
Kristoffer kände hur hela han rodnade. Han vände sig bort och försökte se utåt havet, men ingenting fanns att se. Han började svettas och med skon gjorde han meningslösa linjer i sanden närmast stocken där han satt.
 ”Klämma och kladda” - det var ju det han dunkelt hade önskat eller åtminstone hoppats lite grann, att få röra i henne. Inte klämma och kladda … mera smeka. Att han skulle få vara med om något. Det som kompisarna så självsäkert pratade om.
Vera fnittrade till. Hon förstod nog utan att säga något mer. Kristoffer satt med händerna fastklämda mellan sina knän. Han tittade på hennes läppar. Så röda de var. Det hade han inte sett då hon kom.
”Du är vacker, Vera … och jag har redan sett dig naken …”, sa Kristoffer.
Han hade inte tänkt säga det, men plötsligt gled orden ut från hans mun.

Vera ställde sig hastigt.
”Har du spionerat på mig … har du varit bakom fönstret i mörkret …?”
Hon såg både upprörd och arg ut.
Kristoffer skakade lite på huvudet men kunde inte låta bli att le.
”Nä, jag vet inte ens i vilket hus du bor … Det var i skolan … vi gick i fyran eller femman …
och skulle ha läkarundersökning … det minns du väl? Vi skulle få en spruta mot nånting … kanske det var mot lungsoten ... de klasser som redan hade fått sprutan, hade jagat upp oss andra om hur stor sprutan var och att det skulle göra hemskt ont …”
Vera satte sig igen. Hon satte bägge armbågarna på knäna och lutade huvudet i händerna som om ville studera Kristoffer mycket noga. Hon var allvarlig.
” … Ni flickor hade det ena omklädningsrummet och vi det andra. … det minns du väl? Allt var lugnt ända tills det var din tur, tror jag. Åtminstone inne hos oss pojkar och inte kunde vi höra att nån enda flicka ojade sig för sprutan eller skrek till då sprutan stacks in i armen … men du gjorde mer än så. Vi hörde ett hiskeligt skrik och plötsligt slängdes dörren upp och ut rusade du utan en tråd på kroppen och syster Dagny i full fart efter och in genom dörren till doktorn och så ett varv till … men när du kom andra gången stod doktorn i dörröppningen och fångade dig … Sedan skrek du ännu värre när du fick sprutan … tror vi åtminstone … men efteråt låtsades du som om ingenting alls hade hänt …”
Det började glittra i Veras ögon. Hon fnittrade.
”… var det så? Jag har nog glömt det … men sprutor tycker jag inte om. Jag är faktiskt lite rädd än, fastän jag vet att de nästan inte känns … inte så mycket i alla fall.”
”Du var jättevacker … ”

Kristoffer hade fortfarande svårt att komma på vad de skulle prata om. Fotboll, nä hon är nog inte så intresserad. Filmer? Ja men vilka? 
”Har du läst någon bok av Pär Lagerkvist?”
”Pär … Tror inte det … Brorsan pratar bara om nån som heter Per Stigman … Är det samma?”
Vera såg ut som om hon ville komma ihåg.
”Nä, Per Stigman är ungefär som Robin Hood, du vet. Berättelserna om Per Stigman finns i Rekord-Magasinet …”
”Jo, just det. Rekord-Magasinet är det tidningen heter. Jag brukar mest läsa i Fick-journalen … Nä, jag har inte läst om Per Stigman heller … är dom bra … berättelserna …?”
”Ja ibland. Han slåss mot fogdar och slottsherrar och biskopar … på medeltiden, tror jag.”

En tärna störtdök vid kanten av vassruggen en liten bit ut från stranden. Den kom snabbt upp med en silverglänsande liten fick i näbben och flög sedan med snabba klippande vingslag bort mot hamnen. En större fisk vakade på andra sidan vassen.
Det hade inte varit något bra samtalsämne, tänkte Kristoffer.

Han blev själv lite förvånad, när han plötsligt hörde sig själv säga:
”Vet du vad gud gör …? Vad han håller på med på dagarna?”
Innan Vera hade någon chans att svara fortsatt han snabbt.
”Han sågar ved? Gud står på sin vedbacke och sågar och sågar. Nånting annat gör han inte. Veden tar aldrig slut … och han blir aldrig trött … han bara sågar …”
”Gud?” sa hon. ”Vad pratar du om?”
”Du förstår. Jag har läst en bok om det här. Det är Pär Lagerkvist som har skrivit den. Han har fått nobelpriset. Det året var han världens bäste författare. Ungefär som världsmästare på 5-milen eller på 1500 meter löpning … världsbäst!”
Vera skakade misstroget på huvudet. Nä, nån sån Pär Lagerkvist hade hon aldrig hört talas om.
”Nå i alla fall. Pär Lagerkvist berättar i boken att människorna började bråka om vad som var Livets mening. Du vet … varför vi lever och dör här på jorden … Alla var oeniga. Till slut bestämde dom att dom skulle fråga Gud. Han borde ju veta. Så dom gick dit till honom, en hel radda folk. Jo, just det … GICK i oändligt långa led. Och när dom kom fram stod Gud på vedbacken och sågade ved. Folket ville förstås veta vad som var Livets mening … och då frågade dom gud om det …”
Vad tror du att dom fick för svar …? Vad tycker du är Livets mening?”
”Jaa…”
Vera drog på det och tittade lite förundrad på Kristoffer.
”Kanske att ha det skönt och bra och stillsamt och att inte jämt behöva försvara sig, mot …, ja, försvara sig … Nå, vad fick dom för svar? Vad sa Gud?”
”Ingenting egentligen. Inte finns det någon mening med Livet för människorna, ingen alls. Det hade han inte alls tänkt på. Han hade förresten alldeles glömt bort att han en gång i tiden hade skapat människorna. Sedan började han såga ved igen och brydde sig inte om människohopens upprörda frågor. Människorna gick väl tillbaka hem igen, så småningom, när den envisa gubben inte svarade, utan bara stod där och sågade och sågade. Det var meningslöst att grubbla. Jag undrar om han travade upp veden också … eller bara slängde den i stora högar …”

Vera var tyst länge. Mest satt hon och stirrade ut över havet, eller kanske mer inåt land, därifrån bogserbåten hade kommit. Bortom strandlinjen där långt borta höll skogen på att mörkna och bli blå. Ett dis smög sakta in över vattnet. Hon reste sig sakta och tittade på honom. Han satt ännu kvar på sin stock. Det kändes annorlunda nu än för en liten stund sedan. Vera skakade till håret och …

”Jahaja, livets mening … Du ska inte grubbla så mycket, inte på meningen med det som händer …”

Hon blev tyst igen och nu var det hon som grävde lite med foten i sanden. Från fjolårsvassen låg några avbrutna stumpar kvar i sanden. Hon förde undan dem med foten.
”Du kanske läser för mycket …”

Hon tog ett par steg närmare. Han tittade rakt fram. Runt midjan hade hon ett brett bälte, töjbart med små glittriga stänkt. Blusknappen precis ovanför skärpet var inte knäppt. Det såg han nu. Den satt lite löst också. Kanske skulle den ramla ner på marken.

”Du är inte som andra. Lite speciell liksom … Och bra på att sparka boll … också.”

Han lyfte handen och pekade på knappen. Just då tog hon ett steg till, ännu närmare. Med magen stötte hon till hans hand. Hon var nu så nära, att blusen nästan rörde i hans ansikte. Han gjorde en liten rörelse för att stiga upp. Vera var inte så lång, men just nu var hon längre än han, eftersom hon stod. Han kände sig underlägsen. Hon tog med båda händerna runt hans huvud och tryckte honom hastigt mot sig.

Han satt ännu. Ena armen hamnade på hennes höft. Nästan där han tänkt peka på knappen. Han kände hennes magra höft och baken. Den var inte alls mjuk, den var hård och benig. Inte alls som han förställt sig. Vera märkte inget. Hon strök honom ett par gånger över håret och tryckte hans ansikte mot sig.

”Du är inte som andra”, hörde han henne säga igen, samtidigt som handen gled över hans ena öra. Han tyckte inte om det. Mamma brukade göra så och då hörde han aldrig vad hon sa.
”Du är fin, lite för fin för mig åtminstone… och Gud och livets mening vet jag inget om … och inte vet jag om jag bryr mig heller. Det ordnar sig nog på något sätt …”

Hon stod tyst en stund och han reste sig upp. De tittade på varandra, ett snabbt ögonkast. Sedan tittade båda långt bort över viken. Bogserbåten var borta, men svallvågorna började rulla in. Randen av torr vass i vattenkanten lyftes och sänktes, lyftes och sänktes. Som ljusbruna små cigarrstumpar. De prasslade lätt mot varandra. 

”Tror du verkligen på det där med gubben som står uppe i himlen och sågar ved …?”
”Tror och tror … det var ju Pär Lagerkvist som skrev det där … men nog är väl en gubbe som sågar ved lika trolig som en som sitter på ett moln och vippar med foten, medan hans dörrvakt öppnar porten till dom som ska få komma och hälsa på …”
Kristoffer var sedan inte säker på om han sagt det. Kanske han bara hade tänkt det.

”Knappen”, sa han till sist. ”Nedersta knappen håller på att lossna.”
Hon tittade ner. Det gjorde han också. Knappen hade redan lossnat. Han böjde sig ner och tog upp den. Skrapade bort lite sand och gav den till henne. Händerna snuddade vid varandra. Hon log mot honom.

Skogen var tystare, när de gick tillbaka förbi båtverkstans stengrund. Fiskmåsar skränade högt upp mot molnen. Han kände sig glad och upprymd och samtidigt mycket besviken. Han var både glad och ledsen. Han visste inte att det var möjligt. Riktigt vad han tänkt sig kunde han inte säga, men det var i alla fall inte så här. De blir aldrig som man trott och fantiserat, tänkte han. Det blir alltid på något annat vis. Nästan aldrig bättre, men sämre brukar det bli.

Vera gick nära honom nu. Hon var ganska tyst. Strax innan de var framme vid cyklarna stannade hon och vände sig mot honom. Hon sträckte sig på tå och gav honom en puss på kinden.
”Det var ett fint ställe!” sa hon.

På landsvägen åkte de på var sin sida i grusvägens bilspår. De sa inte många ord till varandra och de mötte inte någon. Svalorna flög lågt över pinnmogropen, men inga ugglor hoade. I sänkan vid Ömillan drog ett kalldrag österifrån över vattnet. Vita moln syntes över Norrabyn och över havet mörknade molnen.
”Det blir regn snart”, tänkte Kristoffer.

Vid vägskälet tog han av efter vägen mellan gårdarna. Vera fortsatte upp mot byn. På bron till härbret låg tre kattor i solgasset.
”Jag tror jag glömde säga Hejdå”, tänkte han då cykeln skramlade till

… men det gjorde hon också.

     © Leif Larsson