2016-12-10

SKA VI GLÖMMA HONOM


Drömmarna var värst, men dagarnas verklighet var också svår. Kristoffer visste inte vad som verkligen hänt och vad som var hans egna fantasier.
Många gånger dröjde det en stund, innan Kristoffer visste var han var, då han vaknade. Ändå var han alltid hemma, i sin vanliga säng. Vad han drömt kunde han nästan aldrig komma ihåg. Kristoffer visste bara att han drömt obehagliga drömmar och att han legat och vridit och vänt sig hela natten. Lakanen var alltid hopvridna och låg som grova trossar i sängen många gånger våta av svett eller tårar. Den oroliga sömnen kändes i hela kroppen. Olusten var stor långt in på förmiddagen. Det var något med stora hus och höga höjder och djupa gropar där kistor firades ner, kista efter kista. Ibland räckte repen inte till. De svartklädda karlarna firade och firade på repen ända tills kistan dunsade i ner med ett brak. Vad han gjort på de underliga ställena visste han inte och inte visste han heller varifrån drömmarna kom. Det fanns inga stora hus i byn, ingenstans i närheten. Inga höga höjer heller och kyrkogårdens gravar var inte så djupa och farliga som i drömmarna. Varför han i drömmarna gick omkring högt uppe på ett berg och kände sig osäker och obehaglig till mods, kunde han inte förstå. På dagarna brukade han tänka på det, varför han drömde så konstigt. På kvällarna var han rädd för att somna.
Kristoffer kunde inte heller fråga Olof, om han också drömde. Han var ju alltid glad och så fort han lagt ner huvudet på kudden på kvällen somnade han. Ibland skrattade han i sömnen. Inte kunde väl han drömma obehagliga drömmar. Men Kristoffer fick för sig att han också såg de där grå skuggorna, som alltid följde dem i skogskanten eller bakom stenar och buskar, när de var ute. Han brukade titta åt samma håll som Kristoffer, då de var ute och cyklade. Sedan brukade han börja cykla fortare.
Ibland när Kristoffer funderat länge och suttit tyst och stilla utan att göra något, brukade mamma fråga honom hur det var, hur han kände sig. Hon var orolig för honom. Kristoffer såg det på henne. Ändå kunde han inte hitta på något att ljuga om. Han sa väl bara att det inte var något särskilt. Inte kunde han säga något om drömmarna, eftersom han inte visste vad han drömt om. En gång sa Kristoffer att det kändes så obehagligt … när han vaknade. Då frågade hon vad han drömt. Det är klart att hon frågade det. Den gången sa Kristoffer att en gång hade han drömt om pappa, att han inte alls var död, i drömmen alltså. Att han hade kommit till honom och suttit på stolen vid Kristoffers säng ganska länge. Han hade inte sagt så mycket, bara sagt att det var bra nu, att Kristoffer inte skulle fundera mer. Han hade rökt på sin pipa hela tiden och sagt att Kristoffer kunde sova lugnt, att han skulle sitta där en stund. Sedan måste Kristoffer ha somnat. På morgonen var han säker på att det lukade tobaksrök i hans rum och Kristoffer tyckte, att han hittade lite tobak på golvet också. Mamma hade tittat länge och allvarligt på honom, men inte sagt något. Inte just då. Sedan hade hon kokat kaffe och satt fram en kopp åt honom också. Det var första gången. Hon hällde bara i halva koppen och så fick han själv ta lite mjölk om han ville. Det gjorde han inte, men en sockerbit försökte Kristoffer balansera mellan läpparna och vända på utan att använda fingrarna. Det gick inte bra. Han fumlade och spillde på duken och brände sig lite. Kristoffer skämdes lite. Mamma hade nog tänkt att han skulle få känna, att han höll på att bli vuxen nu, men det hade Kristoffer inte hunnit med, inte än.
Mamma frågade om Kristoffer ville följa med henne till kyrkogården, till pappans grav. Kanske skulle han må bättre sedan, sluta drömma konstiga drömmar. Kristoffer ville inte. Han ville inte se allt det gröna, granriset längst ner och de gröna skynkena runt alla sidorna i graven. Han trodde att det skulle bli värre, men till slut följde han med. Det fanns bara frusen och grå jord på graven och rimfrosten glittrade i jordklumparna. Det fanns andra nya gravar också i närheten med rimfrostglittrande jordklumpar och vissnade blombuketter. Hur kunde man veta att det här var den rätta. Men mamma sa att hon visste. Kristoffer kunde inte känna igen att han stått där vid gravens kant.
”Ska vi glömma honom?” frågade Kristoffer. ”Det finns inget kors och ingen sten”.
”Inte än”, svarade mamma och efteråt funderade Kristoffer på vad hon menat men han ville inte fråga en gång till. När de gick hemåt såg han att skuggorna som vanligt följde honom en bit bort, stannade när han stannade och rörde sig när han gjorde det.
Kristoffer sa inget till sin mamma om det.
Hon såg dem inte.
 © LEIF LARSSON    
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER