2016-12-09

GRUBBAN OCH MACKAN 3


 
                                                          Perrolf
                                                                                   
                                                                                       Del 3 LAGET

Innan den riktigt stora matchen för oss, då vi efteråt var nära att diskvalificeras och en arg protest mot alla våra segrar hängde över oss, hade vi hunnit ha ett märkligt träningsläger på Trädan. Det var mycket kort, men ändå bättre och mer givande än det en del av oss senare var med på, då IFK hade sina tre ungdomsträningar. Då dribblade vi bollen mellan några käppar och sedan delade vi upp och spelade.
Grubbans spelare var ett kapitel för sig och något träningsläger hade de aldrig haft … om inte flera timmars bollsparkande varje dag kunde anses vara träning. När man ser hela laget på ett par rader så kan man ju börja undra. Jag presenterar spelarna med deras verkliga namn, dvs de namn som gällde  inom laget på fotbollsplanen och på officiella laguppställningar uppstiftade på papper på anslagstavlan utanför CeKå:
Perrolf, Boven 1 och Boven 2, Lillen, Mackan och Fjutten.
Dessutom hade jag lyckan att få vara med i det här laget. Jag var varken störst eller snabbast eller mest teknisk, möjligen lite mer intresserad av taktik än de andra. Med sju individualister var det inte särskilt meningsfullt att prata om taktik. En gång råkade jag nämna ordet och genast var det nån som frågade vad vi hade med Haparanda att göra. Där fanns nämligen ett fotbollslag som hette Haparanda Taktik. Vi trodde att de spelade med röda fotbollströjor. Det kunde man se i tidningens serietabell, ja, inte färgen förstås, men att laget hette så.

Vi var otroligt stolta över vår fotbollsplan Trädan. Från tidig morgon till sen kväll var vi på planen. När åkermarken började bli nedtrampad och gräset tunnades ut framför målen insåg vi att planen nog snart kunde klassas upp till en av de bästa i socknen. Vårt arbete med själva planen uppmärksammades.
En dag hängde konstiga flaggor som mer liknade blommiga små bordsdukar på alla fyra hörnstolparna. Vi trodde förstås att det var Mackan som satt dit dem. Hon var ju tjej och hade syslöjd, men hon tvärnekade. Varför skulle just hon misstänkas? frågade hon och det var nog ganska nära, att hon kokade över. Det såg jag i hennes ögon. Vem som förskönat vår fotbollsplan med hörnflaggorna fick vi inte veta, inte just då i alla fall.
Aldrig någonsin hade vi haft publik på någon match på Trädan. Kanske att någon, som cyklat förbi på landsvägen, hade gjort en liten avstickare in efter skogsvägen och bett oss att inte skrika och leva om så förbaskat. Ingen bland gårdarna fick ju en lugn stund … särskilt inte på söndagsförmiddagarna, då huvudvärken gick som en farsot mellan gårdarna. Inte ens kattens stampande tolererades. Det var den dag på veckan då mer än en katt blev tagen i nackskinnet och handgripligen blev utkastad. Men vi var nog lite för långt bort från gårdarna för att någon verkligen skulle försöka få tyst på oss. Däremot syntes det ganska bra redan vid landsvägen var vi var. Cyklar med varierande funktionsförmåga låg slängda lite här och där i blåbärsriset. Dessutom fanns där en flakmoppe. Den stod alltid snyggt uppställd förmodligen mest beroende på att den hade tre hjul.
”Trimmad till tusen”, sa Perrolf, när vi stod där och gapade, för den var hans eller i alla fall familjens. ”Trimmad – det begriper ni väl. Motorn ska ha mera trim så moppen går fortare. Det är bara att kapa av gasvajern lite, så blir det full fart fortare.”
Det nöjde vi oss med, vi alla som bara fick titta på en flakmoped och om vi skulle höra ljud från cykeln fick vi sätta fast en flärp på framgaffeln. Förresten luktade det fisk från flaket.
En dag stod han där vid sidlinjen, vår egen idol Ture Karlsson, en av de bästa högeryttrar som IFK nånsin hade haft och han var inte ensam. En äldre kvinna stod vid hans sida. Vi som hunnit uppfatta att vi fått publik, ansträngde oss lite extra mitt inne i den andra kvarten av uppvärmningen alla mot alla.
Ture var en hjälte för oss. Av fyra viktiga skäl: Han hade flyttat till Flen, långt, långt söderut, troligen neråt Tyskland eller Portugal trodde vi först. Det var åtminstone så långt söderut, att Sverige nästan tog slut där. Den andra orsaken var att Ture hade spelat högerytter i byns A-lag. Vi trodde förstås att han spelade fotboll där nere i södra Sverige också, säkert i någon jättebra förening. Att flyttningen hade berott på något så tråkigt som att skaffa jobb, tänkte vi oss inte.
Dessutom hade han en egen hejaramsa, faktiskt den enda vi någonsin hört. Den användes fortfarande, fastän Ture inte längre spelade med i A-laget:
    Heja, heja Ture i det gröna
    Lägg nu en riktigt vacker hörna
    Heja, heja!
På den tiden var det ännu så, att hörnor från höger alltid slogs av högeryttern, hörnor från vänster alltid av vänsteryttern. Något springande och irrande från kant till kant förekom inte då. Var man högerytter så var man.
Alla i vårt lag hoppades att en gång bli så bra att publiken ropade Tures hejaramsa till oss, men med våra namn förstås.
Den fjärde orsaken var att han bott i Torpet i ytterkanten av gårdarna. Ytterkanten! Det var ju en perfekt beskrivning insåg vi.
Nå, nu stod han där och tittade. Han rökte cigarett. Innan han for söderut rökte han pipa som alla andra ”gubbar” bland gårdarna. Det såg ut som om han blev allt mer intresserad eller förvirrad. I alla fall satte hans sig ner i dikeskanten. Ett par gånger tog han sig för huvudet.
Just den här gången var vi sex spelare. Perrolf hade inte dykt upp. Jag tror att det var den här dagen han med häst och gödselspridare skulle köra ut gödsel på ängarna hemomkring. Vår fotbollsplan var egentligen för stor för att spela alla mot alla på, men vi hade gjort den lite kortare genom att lägga två stenar som målstolpar mitt på ängen. Vi hade bara ett mål. Den som gjort mål fick fortsätta och försöka göra fler, men fick börja sitt anfall långt ut på planen. Alla andra försvarade och blev en anfallare i samma stund som han fick tag i bollen.
Det här var en sådan dag, då tvillingarna var i toppform. De for omkring som ekorrar och skrek och tjattrade de hela tiden. Det här var verkligen ett problem för oss andra. Vi visste aldrig om den vi slog en passning till var medspelare eller motståndare. Dom hade precis likadana tröjor och byxor också. Lika svårt var de att försvara mot och kanske tackla. Tryckte man kanske till en medspelare? Följden blev att tvillingarna snurrade runt benen på oss andra och ingen visste åt vilket håll de skulle. Ibland såg det ut som om de spelade några passningar till varandra. Men det kanske berodde på att de småmissade. Ture måste ha tyckt att det minst sagt, var lite virrigt spel men han såg nog också hur roligt vi ändå hade.
Ture gnuggade ögonen ett par gånger. Kanske fick han cigarettröken i ögonen men mer troligt berodde det på tvillingarna. Eller kanske på Fjutten. Den här gången hade han styrt ut sig lite extra. På högra lågskon hade han gjort ett kryss med en vit skolkrita. Han sa inget om det, men nog förstod vi. Rekord-Magasinet lusläste vi varenda vecka, vi också. Vi hade läst om centerspelare med kanonskott och tekniska högerinrar, som knorrade in bollen. Alltid hade de markerat på skorna (fotbollsskorna förstås), var bollen skulle ta, för att det skulle bli mål. Fjutten hade ritat krysset på tåhättan längst fram – på sina lågskor.
Lugnt småjoggade han efter bollen och fick han tag i den så behöll han den så länge han ville – såvida inte någon gav honom en knuff. Då vajade han som ett grässtrå i vinden, rättade till kavajen och drog sig undan med förnärmad min. Än värre var det, om han fick en spark på byxbenet, skenbenet, menar jag. Då drog han sig förorättad iväg med långa kliv ut mot sidlinjen och vandrade där fram och tillbaka en stund glömsk om världen runt omkring. Han kunde urskulda sig med vad som helst. En trädpiplärka kunde fånga hans uppmärksamhet i flera minuter. Eller ett underligt format moln. Det märkliga var att om bollen – av misstag, förstås – kom rullande ut mot det ställe där han var, så märkte han det till och med om han stod med ryggen mot. Han vände på klacken och var i ett huj på väg med sina älgkliv mot målet. Det såg inte ut att gå fort, men det gjorde det. Det var som om han svävade fram lite ovanför marken.
Jag hade varit in i slyskogen och hämtat en förlupen boll som gått utanför målet. Ja, ja, jag vet att jag påstod, att vi nästan aldrig missade målet, men nu hade jag i alla fall gjort det. Då jag med bollen under armen kom in på planen igen stod alla de andra framför Ture som pekade och pratade och pekade igen. Gumman stod kvar och lyssnade hon också.
Det var världens första träningsläger på Trädan. Troligen det kortaste och sista också. Det tog max en halv timme. Men bra var det.
Ture pratade om sträckt vrist, bredsida, lobb, skruvade inlägg, dämpning, cykelsparkar, långa inkast och många andra saker. Klart att vi hört talas om nästan allt, men det fina var att han visade oss på riktigt och vi gjorde själva samma saker – en liten stund. Cykelspark tyckte vi var jätteunderligt, men först sa vi ingenting. Vi låtsades allihop förstå vad han menade. Cykel på sommaren, spark på vintern. Till slut förstod vi och då var det inget underligt alls. Det var samma sak som bakåthöjdare.
En som inte hört på så mycket just då, men som pratade om det desto mer efteråt var Perrolf. Han kom puttrande på sin pappas flakmoped. På långt håll ropade han att han trimmat mopeden lite extra. Märkte vi det? Det var förstås spännande men den här gången var vi ännu mer nyfikna på det Ture hade att berätta.
Alla tekniska och taktiska detaljer talade vi förstås om för Perrolf, men han var på sitt värsta vimsarhumör och försökte skoja till allting. Han förstod nog inte allvaret i den tekniska fotboll som man spelade i Flen. Det gällde ju inte honom som målvakt, tyckte han. Pratade han däremot med någon annan, så skroderade han med att vi haft en gästtränare från södra Sverige på besök. Tränaren hade lärt oss luftpastejskott, snedträff, långpajsare, tåfösare, skenbensträff och finten dubbelmiss. Ibland sa han Dubbelnisses dundermiss. Den kunde ingen försvarsspelare genomskåda. Vi kunde inte låta bli att skratta åt honom. Det gjorde de andra lagen också. Kanske var det just det som gjorde att de andra inte tog oss på allvar. Det skulle de få ångra.
Bäst av allt vad ändå Tures hörnor, som vi ville veta allt om. Bästa hörnan från höger skulle man slå ganska hög med insidan av foten. Då skruvade bollen lite utåt och blev lätt att nicka i mål. Vänsteryttern – om han var vänsterfotad – gjorde likadant från vänster. Men om det nån gång var en högerfotad spelare där ute på vänstern, så kunde han förstås sparka till bollen med höger utsida. Bollen skruvade utåt då också.
Träna på det, var det sista rådet han gav.
Sedan tände Ture en cigarett till och för första gången fick vi se att man inte behövde någon tändsticka till det. Han ”tände” med hjälp av den cigarett han redan hade i munnen. Sedan sa att han skulle med trebussen till Boden. Han skulle resa hem till Flen. Semestern började vara slut.
”Hem – hur kan han fara hem, när han far så långt borta?”
Det var Perrolf, som frågade. Han hade kommit just innan Ture gick sin väg.
Ture Karlssons sista ord, innan cigarettröken sakta tunnades ut var:
”Hur det än går för er, så har ni i alla fall Sveriges unikaste flaggor på hörnstolparna! Det gjorde du bra, mormor!”
Vi visste inte vad ”unik” betydde. Vi hade bara hört talas om unikabox, som gubbarna brukade ha sin lunchmat i till jobben. Något sådant kunde det knappast vara, men vi enades om att det säkert var något bra, troligen jättebra.
”Jo, jag tyckte att pojkarna ska ha det lite fint och hemtrevligt, när dom sparkar boll”, hörde vi Tures mormor säga. Hon var urgammal, säkert över 60 år.
Det var världens första träningsläger på Trädan. Troligast det kortaste också. Det tog max en halv timme. Men bra var det, när man ser till resultatet. Vi själva kunde inte ens ana vilken sensation vi skulle bli för de andra lagen och inte vilket rabalder det skulle bli i finalmatchen mot stans bästa lag.
     
Hittills har jag bara berättat lite om ett par av våra spelare i sjumannalaget. I den sista matchen, innan hela laget Grubbans IF strax efteråt av nöden upplöstes, presenterar dom sig själva genom vad de gjorde på fotbollsplanen. Det var bara några dagar innan skolan skulle börja, samma dag då min lillebror fyllde år och då sjöfågeljakten också började. Allt på samma gång. Det var tre sammanfallande saker som min bror hade olika åsikter om. Bäst tyckte han att sjöfågeljakten nere vid älven var. Den skulle börja klockan fem men jägarna försökte överträffa varandra med skottsalvor ända från klockan tre. Bössorna måste ju skjutas in.
Jag börjar presentationen med Mackan. Det var om henne, som det blev så stort rabalder under och efter finalmatchen. Hon och jag gick i samma klass. Det hade vi gjort i flera år. Hon kunde alltid allt vad läraren frågade om och ibland frågade hon om sånt som läraren inte kunde. Hon hade hela vintern långt svart hår, som böljade ner över axlarna. Ögonen var violblå. Alla pojkar i klassen tyckte att hon var mycket söt. Många glömde bort vad läraren sa, bara för att de satt och tittade på henne. Det gjorde inte jag av den enkla anledningen att jag satt framför henne. När våren kom klippte hon av sig det långa håret och när hon den dagen kom in i klassrummet trodde vi att en ny pojke börjat hos oss.
Mackan var förstås en ovanlig tjej, mera då än vad hon skulle ha varit idag. Vi tyckte inte heller att hon var särskilt ovanlig. Det var bara när hon ibland hade klänning på sig i skolan som vi tyckte att hon var svår att känna igen, lite konstigt onaturlig. Hon var alltid tillsammans med oss pojkar och lekte alla lekar vi kunde hitta på tillsammans. Feg var hon aldrig, men då och då lite dumdristig. Det var hon som gick på slak lina uppspänd mellan taknocken på Ömans vedbod och grövsta pålen i torkställningen. Hon ramlade ner i potatislandet, men landade mjukt i blasten. Sa hon i alla fall. Ingen av oss andra försökte göra om hennes balansnummer. Agda Öhman kom ut och undrade hur det gått för den stackars tösen, om hon brutit något ben eller någon arm, så vådligt som fallet sett ut från Agdas sovrumsfönster. Sen sa hon att vi fick vänta tills hon tagit upp potatisen om nån månad, innan vi fortsatte våra cirkusnummer. Hon bad Mackan komma in så att hon kunde kolla om hon fått några skador. Det blev ett stort glas saft och en kanelbulle som plåster på såren. Efteråt berättade Mackan att Agda och hon pratat om pojkarnas dumdristighet. Hon hade fem, så hon visste.
När vi sparkade boll var Mackan bra, nästan alltid bäst. Hon kunde finta och dribbla så det var omöjligt att ta bollen av henne. Och inte var hon rädd för att sätta in tacklingar heller. Dessutom var hon snabb, särskilt med bollen. Inte förstod vi hur hon bar sig åt, men det verkade som om hon blev snabbare och bättre hela tiden.  Sprang hon iväg med bollen vid fötterna, så var det tji att hinna upp henne. Om hon ville kunde hon skjuta hårt också, men roligast tyckte hon det var om hon kunde finta bort en målvakt och sedan retsamt rulla in bollen lite lagom sakta över mållinjen. Vi tyckte aldrig att det var något konstigt med att hon var med. Det hade hon ju alltid varit. Förresten fanns det inga andra flickor som bodde i närheten, så vad skulle hon göra.
Mackan kunde en sak bättre än alla andra. Troligen var hon bäst i Sverige på det. Hon kunde skjuta prick. Med bollen alltså.
En dag cyklade jag förbi huset, där hon bodde och hörde ovanliga dunsar. Det var en vanlig vardag, så hennes pappa Evert var som vanligt glad och snäll och Mackans mamma bjöd alltid på de godaste blåbärsbullarna i hela socknen. Därför svängde jag in på deras gård och bromsade in framför brunnen. Jag satte foten mot cementringen och sa Hej till Evert och Ellen.
Dom frågade förstås hur det var hemma och om pappa fått sommarstugan klar på Holmen. Hela tiden hörde jag det konstiga dunsande ljudet bakom lagårn. Jag tittade ditåt flera gånger.
”Det är bara Margareta och det där knasiga bollsparkandet … Är verkligen det nånting för en flicka? Gå dit får du se … Hon ger sig aldrig …”
Margareta, ja det var klart var det var så hon hette … i skolan åtminstone och så hemma.
Just när jag rundade knuten på uthuset, såg jag när Mackan la ner bollen på marken. Hon gick tre-fyra steg bakåt, stannade och glodde en kort stund på lagårdsväggen, tog några snabba steg framåt och sköt bollen mot väggen.
”Hej” sa hon, fastän hon inte tittat upp på mig en enda gång. ”Jag tränar precisionsskott.”
Så berättade hon att det hade börjat med gödselluckan. Öppningen var inte större än att två bollar samtidigt rymdes i bredd … Ganska bra marginal, tyckte Mackan.
”Öppna luckan så får du se!” sa hon till mig och medan jag gjorde det, la hon upp bollen igen, tog sats och svisch susade bollen genom det lilla hålet in i ladugården.
Hon sprang in och hämtade bollen.
”Vill du pröva?”
Det hade sett lätt ut, så det ville jag gärna. Nog trodde jag att jag var lika träffsäker som Mackan. Jag la bollen på samma ställe, tog sats som hon och … träffade väggen nästan en meter till vänster om lucköppningen.
”Det var bra. Du var nära. Du förstår att jag har hunnit träna lite före … Det har ju inte du.”
Mitt andra försök blev inte bättre. Nu var det nog drygt en halv meter för högt.
Hon berättade att det tog alldeles för lång tid att springa in efter alla bollar, så hon hade spikat upp bräder på väggen och gjort fyrkanter lika stora som gödselluckan. Fyra rutor.
Hon såg min undrande blick.
”När jag bestämt mig var jag ska skjuta, så gör jag det. Svårare är det inte … ”
Hon la upp bollen en gång till.
”Luckan”, sa hon. En riktigt hård spark med sträckt vrist. Snyggt skott även om det inte skulle ha gått in. Men det gjorde det …
”37 skott i rad rakt in i gluggen är det bästa jag gjort. Jag tänkte försöka göra minst 50 innan sommaren är slut.”
Jag föreslog att jag skulle gå in i lagårn och kasta ut bollen till henne, så kanske hon kunde slå sitt rekord redan idag … Hon satte igång. Elva bollar i rad flög in genom gödselluckan, ett skott tog i luckkanten och studsade ut, sedan 19 i rad.
Sedan fick jag prova. Av tio skott fick jag in ett. Jag kände mig ändå mycket nöjd.
Det här skulle de andra ha sett, men Mackan ville inte att jag skulle tala om det.
”Äsch, det är ju bara på skoj …”
Efteråt åt vi blåbärsbullar och drack apelsinsaft, sån där som är gjord på essens. Ellen frågade om min mamma hunnit få mattväven klar och jag sa Nästan, fastän jag inte visste så säkert.
När jag tänker efter, var vi kanske inte så där alldeles vanliga, vi ungar som sparkade boll på Trädan. Det var inte bara det att det visade sig att vi den där sommaren var bättre än alla andra 7-mannalag i hela distriktet. Mackan var naturligtvis en personlighet utan motstycke, men vi hade fler. Boven till exempel. Egentligen var han två stycken, Bo och Ove.
Ivrigare och mer energiska fotbollsspelare fick man allt leta efter. De var enäggstvillingar och på pricken lika varandra. Inte ens vi som såg dem varje dag kunde skilja dem åt. Själva sa de att det inte var något problem alls. Ove var 12 minuter yngre och en halv centimeter kortare. Det hade han alltid varit. Bo förklarade att han ögonblickligen kunde känna igen sin bror. Det kunde väl inte vara svårare för oss.
För att inte ropa fel namn, ropade vi istället bådas namn samtidigt. De sparkade gärna boll och hade både intresse och kvickhet, som aldrig tog slut. Som lekattungar dök de upp överallt och sparkade på allt. Det var inte alltid dom träffade bollen. Jag tror inte att några tvillingar någon annanstans i Sverige hade så roligt som Boven, när de spelade fotboll. Men lite problem kunde de ställa till med. Ropade vi ”Gå på, Boven!” kunde det ibland hända, att bägge två kom rusande och då blev det inte lätt för motståndarna, men det kunde också hända att ingen av dem gjorde nånting alls, eftersom de trodde att det var den andre vi menade. För det mesta gick det bra och motståndarlagen fick mer problem än vi.
De här pojkarna hade mer kvicksilver i benen än alla buspojkarna i en hel stad. Det var vi övertygade om! När dom satte igång med sina dribblingar, gick benen som trumpinnar. Och när dom spelade försvar sparkade dom på allt, varandras smalben också – och det hördes! Dom kunde skrika, så man trodde att flera ambulanser skulle komma tutande! Hade någon av dem fått en spark på benet, så rullade han alltid minst tio meter. Dagens allsvenska fotbollsspelare skulle ha haft mycket att lära av tvillingarna. På planen for de runt, runt ungefär som bromsar på en hjortronmyr. De surrade och svirrade och irriterade och man hann aldrig få tag i dem. Om den ene blev tacklad var det på något konstigt sätt den andre som hade bollen. Alltid. Vi var väldigt glada över att de spelade i vårt lag.
Däremot var Perrolf alltid på samma plats. Han var vår målvakt. Det brukade vara svårt att få någon att vilja vara målvakt, för alla ville spela ute på planen för att kunna göra mål. Men Perrolf ville stå i mål – och han var bra. Ruggigt bra … fast ingen kunde tro det.
I alla andra pojklag hette målvakten Zamora, för så hette världens bäste målvakt då. Han var från Spanien och alla ville likna honom. Dom där målvakterna hade andra namn så fort dom gjorde något annat, men inte Perrolf. Han var och förblev Perrolf, ända från den dagen, då vi i laget döpte honom till det. Någon av oss hade hört namnet Perrolf i ett radioprogram och då klack det till i huvudet. Inget namn kunde passa in bättre på Sten-Sture Olof Pettersson. Det var klart att vi hade kallat honom Olle eller Pelle – stället för Pettersson, då när vi var yngre, men nu var det Perrolf som gällde. Olof var själv riktigt nöjd med sitt nya namn. Till och med när vi någon gång var hemma hos honom råkade vi säga Perrolf och hans mamma tittade undrande på oss och frågade vad vi nu fantiserade om. Hon tyckte att vi hade livlig fantasi och då vi gjort något – hur oskyldigt som helst – sa hon alltid förstående
”Ja, se ungar! Hellre vilda än slöa”.
Det sa hon bara om gubben hennes råkade ligga och ta igen sig på sofflocket istället för att gå ut och hämta vatten som hon bett honom om. Tusen gånger, ända tills hon gick själv.
Perrolfs pappa hade inte varit den flitigaste eleven i skolan, särskilt inte i räkning och välskrivning, men då Edvin Rönnkvist i fyran hade berättat om Gustav Vasas äventyr och Sturemorden hade han suttit tyst och stilla som en packe julgransljus och bara lyssnat. När han sedan själv blev pappa gav han förstås sonen de hjältenamn han kom ihåg. Persson hade han ju redan gratis.
Lite avvikande var nog Perrolf. Det tyckte vi faktiskt redan då, men liksom vi andra var han som han var, och vi var vana. Det hade varit konstigare om han varit annorlunda. Han var en kompis som man kunde lita på.
Perrolf var speciell hela han. När man såg honom, kunde man inte ana vad han var bra på eller vad han var dålig på. Han var spänstig men något fysiskt praktexemplar var han inte. Tvärtom. Han var lite halvrund och ovanligt långhårig för att vara pojke. Det hände att motståndarlag trodde att vi hade en flicka i målet, men det blev aldrig något bråk om det. Att göra mål på en tjej kunde inte vara svårt.
Benen var raka och lite runda de också, mer som hässjestolpar fast vita. Hur han än försökte blev hans ben aldrig solbruna.
Men hoppa högt kunde han. Särskilt i höjdhopp utan ansats. I stående höjdhopp var han en av de allra bästa i skolan. Han var vår målvakt för att han ville det.
För oss hade han en del uttryck och påståenden, som han drog mer än en gång och en del av oss hade blivit lite trötta och bruka hinna säga det han brukade säga. För oss talade han till exempel om att han var ständig reserv för a-lagets målvakt, alltid beredd att hoppa in, när det behövdes. Så nära att komma med i a-laget var det inte lätt att komma, så vi beundrade honom för det. Han behövde ständig träning och därför ställde han upp varenda gång vi samlades för att sparka boll - alltid som målvakt i ena laget. Var vi ojämnt antal spelare, så kunde han stå kvar i målet, när vi bytte sida. Höjdbollar tog han hur lätt som helst bara han inte behövde förflytta sig så mycket eller göra utrusning samtidigt.
Dessutom var han fenomenal på straffsparkar. Vi hade aldrig sett honom släppa in någon straff och ingen frispark heller. Inte ens vi kunde överlista honom. Hur han kunde vara så bra funderade vi mycket på.
För mig berättade han en gång i förtroende hur det gick till. Jag fick aldrig berätta det för någon, och har inte gjort det heller förrän nu.
”Jag kastar mig alltid åt samma håll. Dom som lägger straffar upptäcker förstås det där sedan jag räddat 10-12 straffsparkar. Men när dom ska lägga nästa straff, tänker dom, att han kan bara inte vara så dum att han kastar sig åt samma håll en gång till. Så slår dom straffen åt det håll jag kastar mig – i alla fall. Så enkelt är det.”
Jag minns att jag sa att jag tyckte att det var toppen, att vi hade en bra målvakt som kunde så mycket psykologi. Eller att hypnisera, för det var Perrolf som tvingade straffläggaren att slå bollen dit han ville.
Perrolf var en fantastisk berättare. Han hann knappt dra andan, när han började berätta en historia. Vi brukade ofta tvivla på sanningshalten i det han berättade, men oftast fick vi efteråt ge oss för fakta. Som den gången, då han bevisade att han kunde ryska. Vi var flera som satt hemma i hans kök och lyssnade på ett fotbollsreferat i radion. Det var Dynamo Moskva, världens bästa lag, trodde vi, som spelade mot ett svenskt lag, kanske landslaget. Plötsligt avbröts sändningen och det började spraka och tjuta från radion. Perrolf började skruva och söka efter en annan station. Till slut hittade han en station med stark sändning. Den svenske reportern var försvunnen. Allt som hördes var på ryska eller något liknande språk. Det bekymrade inte Perrolf. Han lyssnade med huvudet på sned och då och då sa han något om matchen.
”Kan DU ryska?” frågade någon så klart efter en stund.
”Klart jag kan!” och så sa han en harang, som lät som ryska och talade sedan om vad det betydde. Hans uttal var minst lika bra som den ryske radiomannens. Det hörde vi, men ändå trodde vi inte mer än jämnt att Perrolf kunde ett enda ord ryska. Fast dagen efter stod resultatet i tidningen. Det var precis det som Perrolf hade sagt.

De andra spelarna, Fjutten och Lillen, var speciella personligheter de också. Kortfattat var det så här.
Fjutten var en vek typ, lång och smal och inte hade han krut i benen, heller. Han såg längre ut än vad han var för att hela han var så smal, som en sälgvidja ungefär. Han hette egentligen Robert Persson, men det var inte många som kom ihåg det. Det var nog bara lärarna i skolan och så pastorsexpeditionens tanter som säkert visste vem Robert Persson var. Dom kunde titta efter i gamla böcker eller i klassboken för att kolla, fast namnet Fjutten hittade dom knappast. Egentligen passade Fjutten inte alls som fotbollsspelare och inte var han särskilt intresserad heller. Hans tåfösare och strumprullare var så lösa, att målvakterna hann kasta sig både en och två gånger för att ta bollen, men lik förbaskat brukade bollen hinna rulla över mållinjen in i målet, innan de fått tag på den. Då var det mycket att skylla på. Bollar som var vinda eller hala som tvålar, ojämn plan med tuvor, motvind och skruvade skott. En målvakt råkade säga att han hade solen i ögonen, fastän det regnade.
Fjutten kallades Fjutten för att han var en mästare på tåfjuttar. Namnet hade han fått av en målvakt i Norrabyns lag, då han gjort en massa mål med stortån. Han gjorde mest mål av alla och fastän det inte verkade finnas minsta målchans, så var han där och tåade till bollen in i mål. Motståndarna brukade alltid ropa högt om turmål, men sådana räknas också, så det var väl ingenting att gnälla över. Ofta fick backarna skulden. Det var nog det vanligaste. Det var alltid backarnas fel, om det blev mål. Målvakterna var jämt och ständigt mycket irriterade, eftersom backarna borde ha kunnat sparka undan sådana där lösa bollar.
Men Fjutten var märklig på ett annat sätt också. Vi andra brukade på sommaren vara klädda för fotboll och andra lekar, kortbyxor och smärtingskor och så någon tunn tröja eller skjorta eller med bar överkropp, alltid beredda på att sparka boll. Han kom alltid i lågskor, långbyxor och kavaj, ganska ofta också vit skjorta. Till och med slips hade han någon gång. Tog han av sig kavajen, då var det allvar. Då kunde man också få se honom springa lite med långa glidande steg och nästan raka ben. Det såg märkligt ut men måste ha varit effektivt. Hur han bar sig åt för att alltid hinna vara på rätt plats framför mål vet ingen. Hans kliv i kostymbyxorna var både vägvinnande och vingliga. Det var som om benen inte kunde bestämma sig för vart de skulle, medan byxbenen fladdrade för fullt. En riktig räkel var han och mager också.
”Om nån ser mig från sidan, så tror dom att jag bara är ett streck”, brukade han säga. Om han någon gång pratade om någon fotbollsmatch, som han varit med i och gjort mål, sa han att han nog hade varit ett streck i räkningen för motståndarna. Mer ville han inte skryta.
Lillen hette också Persson. Det var inte så konstigt. Lillen var Fjuttens bror och han var inte alls liten. Han var yngre men född samma år som sin storebror. Han var bred som dörren till vedboden, och stark som flera av oss tillsammans. Men Lillen var han i alla fall. Han var minst tio centimeter kortare än Fjutten och dessutom var han nästan ett år yngre. Lillen sa alltid
”Vänta bara – om någon månad är jag längre än brorsan …”
Så fort gick det inte och ibland var Lillen riktigt irriterad på det.
Ville vi att någon skulle skjuta en frispark riktigt långt och hårt, så bad vi Lillen göra det. All kraft i benen som Fjutten inte hade, den hade Lillen fått och sin egen också.
Att jag själv fick vara med i det här gänget är jag glad för. Jag var knappast den bäste, inte den spänstigast, inte den mest tekniske, inte den som sköt hårdast. Möjligen var jag lite envisare än de andra. I alla fall blev det jag och Fjutten som lyckades bäst, om man nu ser till hur högt upp i seriesystemet en spelare får vara med i mer vuxen ålder. Det var också vi två som höll på längst. De andra slutade av olika anledningar mycket tidigare. Långt innan någon skulle ha börjat prata a-lagsfotboll med någon av dem. För mig var tiden före och tillsammans med Grubbans fotbollslag den roligaste under min fotbollskarriär.
            © LEIF LARSSON
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER