2016-12-12

GRUBBAN OCH MACKAN 2


Trädan

                                                                             Del 2 TRÄDAN

För att spela fotboll är bollen det allra viktigaste. Hur bra fotbollsplan man än har, blir det inget spel om bollen saknas. Är det tvärtom så går det an med vilken något så när plan yta som helst att spela på. Så var det för oss.
Vi var ganska jämngamla vi som sedan blev Grubbans sjumannalag. Fjutten var kanske några månader äldre och Mackan kanske lite yngre så det jämnade ut sig. Ingen var i alla fall för gammal. Vi var tacksamma över att föräldrarna i gårdarna planerat så bra, att vi alla var födda under sommarmånaderna. Den vanligaste födelsedagspresenten var nämligen en fotboll … till oss pojkar i alla fall … Vi hade allihop gått genom hela sortimentet av fotbollar från tvåans storlek med innandöme av kork och noll studsförmåga till de riktiga bollarna med orangeröd gummiblåsa och remning. Femmans storlek var samma som IFK:s A-lag spelade med. En sån ”riktig” boll önskade vi oss alla, då födelsedag närmade sig.  Men länge fick vi bara fyrans storlek. Kanske förstod våra föräldrar mer än vad vi trodde om våra förutsättningar att spela fotboll med stor boll. Våra spinkiga ben och magra fötter var kanske ännu inte utvecklade för de ofta tunga läderbollarna. Glömde vi någon gång en lite nött läderboll ute i regnet under en natt eller två var den inte lämplig att nicka med. Så då gjorde vi inte det. Vi använde fötterna. Det är därför spelet heter fotboll. Förresten var vi alla för korta för att vinna nickdueller, möjligen frånsett Fjutten, men han nickade heller aldrig. Han ville inte förstöra frisyren och den noggrant kammade benan.
Ibland gjorde vi faktiskt annat än sparkade boll. Vi badade nedanför kohagen om det blev sådana dagar och terränglöpningar arrangerade vi efter stigar med hinder byggda av stora sjok björnmossa. Vi hade cykeltävlingarna efter vägar och stigar där vi alltid hade fått upp högsta farten just när vi passerade husknutarna. Dem fick vi sluta med, då två av Annas katter blivit påkörda. Naturligtvis berodde det inte på att cyklisterna körde för fort. Det var tekniska fel med bromsarna.
Men på grund av seriespel för sjumannalag, som vi var de första ungarna i socknen att få delta i, blev det viktigare och viktigare att vi skulle kunna träna ihop laget.
Under lång tid hade vi klarat oss bra utan att ha någon fotbollsplan. Vi delade upp och spelade där vi var och på den plats där vi befann oss … om någon av oss hade en boll med sig. Det har jag undrat mycket över, när åren gått. Hur kunde vi veta var de andra som ville sparka boll fanns. Det var som om Flyglarmet uppifrån byn hade hörts över grantopparna och meddelat att nu är det några som vill spela fotboll från alla skramlande cyklar fram till den gård, där alla de andra stod.
Ofta var det framför farstubron till något av husen. Särskilt många gånger blev det på den smala remsan mellan byavägen och Sundkvist farstubro. Den ”planen” var ungefär fem meter bred där huset stod och lite bredare bort mot vedbon. Längden var kanske 25 meter. Fastän det fanns många fönster i huset var det inte ofta någon ruta fick sig en direktträff.
I andra fall fick vilken öppen plätt som helst duga och om det var gräs eller grus eller björnmossa spelade ingen roll. Vi klarade vilket underlag som helst utan att skryta med det. Stortallar i skogskanten var förresten inga dåliga lagkompisar att spela vägg med. Passningen fick man tillbaka direkt.
Vi i Grubbans IF hade mycket tur också. Den här sommaren fick vi en fotbollsplan, en riktig gräsplan till och med och på vårkanten hade vi faktiskt även en annan och lite sämre plan att spela på. Den mindre var för liten för matcher mot andra lag, men lärde vi oss nånting där, så var det att bemästra vilket underlag som helst (rötter från stora granar och olika stora stenar) och att aldrig skjuta över eller utanför målet.
Tack vare att ett riktigt åskväder hade farit runt ovanför gårdarna under förra sommaren, hade vi fått ett ställe som var mindre utsatt för fönsterkrossning. Det var Báki Bergs. Blixten hade mitt i sommaren slagit ner i en av storgranarna och sick-sackat mellan stenarna fram till husknuten och där följt elledningen in i köket. Den eldkula som dansade på elplattan under flera minuter gjorde att Oskar Bergmans gumma vägrade att bo kvar där. Huset började konstigt nog inte brinna men det revs fram på hösten. Tomten blev en ödetomt. På baksidan av huset fanns en stenig gräsplätt, som sluttade ner mot platsen där vedbon och dasset hade stått.  Gårdsplanen var ungefär lika lång som bred och full med sten mellan grässtråna.
Snabbt gjorde vi platsen till vår fotbollsplan. När vi skulle samlas där sa vi Bakom Bergmansknallen fast det blev oftast Báki Bergs och till slut bara Báki. Förkortningen BB tyckte vi inte passade så bra.
Planen lutade och målen fick vi ha lite snett över planen. Högst upp mot byavägen var målet resterna av husgrunden plus en sten och med en dunge av smågranar, som fångade upp bollen lika bra som någon Boll-Kalle. Neråt gjorde vi ett mål i sågspån och barkbitar där vedboden hade stått. Bakom den växte ett stort och frodigt bestånd av brännässlor särskilt där dasset stått. Vi hade inte många regler i vårt fotbollsspel, men här skapade vi en. Den som sköt utanför fick själv hämta bollen bland brännässlorna. Blev det mål fick målvakten bana sig väg in bland nässlorna. Följden av det genialiska beslutet blev att målvakten blev BRA och alla andra spelare blev mycket träffsäkra.
Att vi fick en bättre fotbollsplan, då vi som fotbollsspelare i sjumannalaget var som allra bäst, berodde faktiskt på att en del av oss hade varit ur form en kort tid. Jag vill inte nämna några namn. Vi hade råkat panga fönsterrutor både hos Sundkvist och Harald Bröms. Samma dag. Dagen efteråt hade vi sökt oss till en liten ynklig plan bakom Petter Erikssons hus. Ingen var hemma där, men katten var det. Den satt och glodde på oss precis innanför vedbodadörren. Den blev träffad av ett riktigt fint vristkott mitt i skallen. Katten blev enögd och folkrädd, och det började muttras här och där i stugorna, mest där det inte fanns några barn. Ofoget att sparka boll på eller i närheten av gårdsplaner måste få ett slut.
*

Det var då Valdemar Lundgren skapade fotbollshistoria i hela socknen, för efter hans inhopp som jultomte mitt i sommaren spreds vårt rykte som en löpeld. Först fick byns andra sjumannalag veta om det och sedan spreds den mellan byarnas sjumannalag. Vårt lag var det enda laget i hela kommunen som hade en egen plan att träna på. Det var det enda de andra klubbarna, som förlorade mot oss, kunde komma på som förklaring till våra segrar. För bra gick det för oss …
Valdemar var Mackans morbror, och hon var lite halvrädd för honom, för han hade en gång hunnit ikapp henne då hon spelat hartsfiol bakom hans fönster. Han höll henne hårt i nacken ända hem till hennes mamma och pappa. Valdemar var ungkarl och för att klara hushållet vid sidan om jordbruket, hade han då och då någon hushållerska anställd … ibland bara över en helg. Han var ofta på bra humör, skämtade och var rolig och glad, men då han blivit rund under fötterna någon helg, då månadsransonen kommit, och kanske var i bakis, kunde han vara på ett förfärligt humör. Då var det inte nådigt att vara i närheten.
En dag dök han upp, inte för att förbjuda oss att sparka boll, utan för att hjälpa oss. Det var en lördagseftermiddag och han hade nog hunnit få i sig både en och två kaffekaskar. Det kunde vi gissa på grund av hans vingliga cykelfärd och höra också, eftersom han sjöng sina visor så högt att det säkert hördes ända upp till Finnholmen … om han nu inte bara gjorde sig till och låtsades. Med honom visste man aldrig.
På långt håll hade vi hört Valdemar. Hans cykel skramlade mest av alla gamla cyklar nere bland gårdarna, men ännu bättre hörde vi hans högljudda sång. Mackan hörde den också och utan ett ord smet hon iväg och satte sig med ryggen mot vägen på brunnskanten bakom gaveln på huset och verkade mycket intresserad av en ekorre som tjattrade sig runt stammen på en stor tall. Hon ville inte synas när hennes morbror var på det humöret och inte ville hon höra honom heller. Det hade hon nog av hemma, när han kom och hälsade på och sjöng sina visor.
Valdemar var lullig och glad och sjöng ”Jungfrun på Jungfrusund” så det ekade mellan storgranarna. Särskilt strofen med ”i många ljuvliga barmar” återkom ofta. Han använde landsvägens hela bredd för sin cykling och han behövde det. Hur han lyckades undvika att köra av vägen är obegripligt. Diken fanns inte, så det behövde han inte oroa sig för, men det fanns några ganska stora stenar nära vägen.
 
Då Valdemar hunnit fram till oss, kom gamla fotbollsminnen över honom. Han hade själv en gång i tiden varit en fruktad vänsterback i IFK:s lag, då laget spelade i division 6, Norra Kust. Den storhetstiden kunde han inte glömma. Han fick en obetvinglig lust att sparka till en fotboll igen. Vi råkade ha två stycken framför våra fötter den här lördagen.
Efter en hel del besvär fick han stopp på sin skramlande cykel. Bromsen hade inte tagit alls. Kedjan rappade, eftersom kuggarna i drevet inte tog. Han fick nästan hoppa ner från sadeln och samtidigt ställa ner båda fötterna mot marken som broms. Det lyckades faktiskt. Han svängde ena benet bakåt över sadeln och pakethållaren och höll stadigt i cykelhandtagen.
”Pling, pling på er ungar”, sa han och tryckte till på den lilla spaken på ringklockan. Två gånger. Han var på bra humör.
”Nu ska ni få se på … Vilka fina fotbollar ni har …! På min tid var dom alltid blöta och tunga som om man hällt cement i dom … Det gjorde jag en gång, men det ska vi inte tala om nu … Det var inte alla som fick iväg någon kanon med en sån boll … Jag måste få göra en provspark …”
Mer blev det inte. Han kom plötsligt att tänka på något annat. Han gjorde en stor och yvig gest med hela armen och pekade upp mot Sundet.
”Där är det…”
Så krånglade han benet över stången och hittade efter lite sökande pedalerna och cyklade iväg. Vi kom efter på våra cyklar på ganska behörigt avstånd. Vi ville inte vara i vägen för honom om han skulle behöva göra större svängar, men det gick bra för honom. Han sjöng inte så högt heller. Men ett par gånger ropade han ”… ljuvliga barmar”. Det var nog visans viktigaste del. Vi visste inte vart vi skulle och inte vad vi skulle tro. Men en cykeltur med Valdemar kunde bara liva upp, när han nu var på det här humöret. En bra bit bakom oss andra kom Mackan på sin cykel. Tyst och med lite hängande huvud. Hon visste inte heller vad hennes morbror hade fått för sig. Han var på väg hemåt, men varför han ville ha med oss barn, hade vi ingen aning om.
Landsvägen lutade lite lätt uppför. Valdemar fick verkligen ta i och ett par gånger ställde han sig upp på tramporna. En gång vände han sig om och konstaterade att hela hopen med ungar följde med. Plötsligt for han rakt in i skogen. Vi hajade till och väntade på vurpan, innan vi upptäckte att det faktiskt fanns en gammal kärrväg, som gick in just där och sedan följde den kanten på en äng som inte verkade ha använts på de senaste åren.
Valdemar slängde cykeln i skogskanten och ställde sig på ängen. Han stod lite bredbent och stirrade bort mot Lappviken som kunde anas bortom skogen.
”Nu ska ni jäklar annåda få eran fotbollsplan, ungar. Jag ska stega ut varenda meter ni får använda, varken mer eller mindre”.
”På längden får ni använda hela ängen”.
Han slog ut med armarna och pekade.
”Det är 80 mellan skogskanterna. På bredden får ni 40 meter. Resten måste jag ha som bete åt hästen. Slå ner en pinne här där jag börjar!”

Valdemar sköt upp hatten bak på nacken och började mäta upp planens bredd.
”Slå ner!” ropade han och ville att en käpp skulle markera andra hörnet. Han gick långsamt över till andra sidan. Han var nog lite törstig i solskenet, för på vägen dit tog han sig en klunk från sockerdricksflaskan. Något otroligt höll på att hända.
Valdemar startade från en ny käpp i bortre skogskanten. Så fixerade han något, som han tog som riktpunkt och började kliva på med stora steg. Det lutade lite lätt utför och stegen blev både snabbare och längre. Plötsligt ramlade han över en tuva. Han svor till men lyckades hålla flaskan i luften.
”Inte en meter till! Här ska hörnkäppen vara! Så ni hör det!”
 Det gjorde vi, och vi sa ingenting.
”Ta hässjevirke där under ladan till målstolpar”, sa han, innan han med stora steg gav sig iväg bort mot Norra Byn. Mackan tog hans cykel och cyklade ikapp honom. Men han hoverade bara irriterat med armarna. Hon ställde cykeln mot ett träd och kom tillbaka till oss. Hon såg ledsen och dyster ut. Hon var inte riktigt säker på att hennes morbror verkligen ägde den där åkerplätten, som nu skulle bli fotbollsplan.
Då vi försökte jämföra bredden på planen vid de båda kortsidorna konstaterade vi att den första nog var omkring 35 meter. Den andra var ytterligare 5-6 meter bredare. Vi var inte bara en alldeles speciell hop ungar, som oväntat fått en fotbollsplan. Vi hade också en mycket säregen plan med ena kortsidan bredare än den andra. Vi gjorde inga ändringar, ifall Valdemar tänkte komma och inspektera. Alla fyra hörnstolparna stod kvar där han sagt att de skulle vara.
En del söndagar var det ingen som ville komma i vägen för Valdemar. Morgonhumöret kunde vara särskilt dåligt då. Vrång och vresig kunde han ofta vara. På söndagarna var han dessutom farlig, om han var i bakis. Trodde vi åtminstone. Vi blev ganska förskräckta, när han plötsligt stod där intill planen på söndagen, där vi alla hade samlats.
”Vad innersti alla glödheta… gör ni här? Försvinn!”
En del av oss hade nog haft det på känn, att det inte kunde vara sant, att han gav oss en fotbollsplan så där utan vidare. Ett par stycken började skyggt söka sig bort mot cyklarna i gräset.
”Men igår lovade du oss den här planen, så att vi kan sparka boll… ”, sa Ove eller Bosse, en av tvillingarna. Valdemar blinkade till och ruskade på huvudet, som om han såg dubbelt, och det gjorde han ju. Han stod en bra stund och vägde ömsom på hälarna, ömsom på tårna. Tyst stirrade han under lugg. Så tog han ett kort, kort steg framåt, för att hålla balansen.
”Har jag sagt det, då står jag för det! Bara så ni vet det! Kom inte och säg något annat.”
Bollen låg inte långt ifrån honom. Han gick fram till den, vägde den i handen och så sopade han till. Den sparken gick inte långt men högt. Kanske en typisk spark från en vänsterback för si så där 15-20 år sedan. Vi tittade efter bollen uppe i skyn. Så var det någon som började applådera, då bollen efter en evighet åter började dala mot marken.
 ”Vilken backspark, precis som om någon från A-laget drämt till!”
”Det var allt en jäkla höjdare! Den ni … Nu vet ni vad som krävs …” muttrade Valdemar, då han gick därifrån.
Jag tror han blev mycket nöjd med applåden.

                                                                                                                     *


Fotbollsplaner hette alltid något, åtminstone i städerna. I Boden hette planen Bandyvallen, i Luleå Skogsvallen, i Piteå Kvarnvallen men i Kiruna hade vi hört att fotbollsplanen hette Matojärvi och var stenhård av järnmalmsgruset. Ingen plan hade så bra studs, sa man. Det lät lite skrytigt och konstigt, tyckte vi. Uppe i byn fanns ingen ”vallen”. Där hette fotbollsplanen bara Planen, ibland Nyplanen för att skilja den från Gammelplanen. Fast Nyplanen var inte särskilt ny, säkert minst 25 år gammal. Men mycket nyare än Gammelplanen.
Ett tag tänkte vi att vi skulle kalla vår egen plan för Sundsvallen, bara för att trädan där vi hade fått planen av Valdemar låg en bit upp mot Sundet. Men det lät så konstigt och tillgjort det också, så vi kallade planen för TRÄDAN, för det var ju precis vad den varit innan vi började sparka boll där – en träda. Ett tag tänkte vi kallade den Vallevallen, men vi uteslöt det. Det var redan nog mycket surrande om Grubban.
       
            © Leif Larsson
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER