2016-12-05

GRUBBAN OCH MACKAN 1


Fjutten


                                                                     Del 1 GRUBBANS IF

Frånsett Mackan var det väl inte så mycket som var märkvärdigt med vårt sjumannalag i fotboll. Ja, det skulle väl i så fall vara att vi vann varenda match under en hel sommar och att det när hösten närmade sig, var nära att vi skulle bli avstängda, diskvalificerade helt enkelt, och fråntagna alla våra segrar.
Jag ska försöka berätta det så som jag minns det ända från början. 

Den här historien började då det ännu fanns många ungar i gårdarna och barnen roade sig själva utan att vuxna la sig i. Ofta behövdes bara att någon hade en boll med sig och de gånger, då bollen var på lagning hos skomakaren, fanns det annat att göra, inte bara bad i älven nedanför kohagen, utan både terränglöpningar och cykeltävlingar på stigar och vägar runt gårdarna.
Då nu barnkullarna håller på att bli så små, att skolorna måste läggas ner, kan det vara skönt att minnas tiden, då det kryllade av ungar och varje by hade sitt eget fotbollslag och varje del av byarna kunde samla ihop till åtminstone ett sjumannalag i varje åldersklass. Det var bara, när vi spelade matcher mot andra delar av byn, som vi tyckte att det var riktiga matcher, som det måste vara sju spelare i laget. Sällan hade spontanfotbollens matcher fler än fem eller sex spelare på varje lag, ibland färre, men någon gång hände det att vi var många. Det var då småbarnen ville vara med, t.ex. min ett år yngre bror, som faktiskt var en hårdför och bra back. Han hade inget intresse alls för fotboll, men var med, om han och Nisse inte hittat någon metmask. Brorsan hade inget idrottsintresse alls … hur nu det är möjligt.
Innan vi nästan tvingats att bilda ett riktigt lag sparkade vi boll på mycket små, och ibland rent av farliga fotbollsplanerna. Farliga för husens fönsterrutor … och för åtminstone en katt.
För ett sjumannalag behövs sju spelare och det var precis så många ungar i rätt ålder som fanns i gårdarna. Om någon fått för sig att ställa upp skolans alla elever på ett led, för att välja ut sju spelare till ett lag, så skulle vi knappast ha kommit med någon av oss. Möjligen Lillen som redan som liten såg stor och kraftig ut.
Vi döpte vårt lag till Grubban. Om någon undrade sa vi Grubbans IF. Det där med IF var bara för att de andra lagen från byns övriga delar hette IFK eller IF eller till och med SK eller BK på slutet. IFK tyckte vi att vi inte kunde ta. Det lät alldeles för stort och fint.
Trots att det inte borde vara så svårt, dröjde det flera dagar innan vi hade enats om ett namn, fast någon brist på fantasifulla förslag var det inte.
I byn var det enkelt.  Människorna hade sedan urminnes tider bosatt sig som om dom planerat precis hur lagen skulle bli. Västibyn, Norrabyn, Sörsidan och själva Byn runt alla affärerna. Vi bodde österut mot det skummande havet. Så sa alltid Perrolf fastän vi andra aldrig sett något skum där, hur höga vågorna än var. Var det storm fräste det lite vita luftbubblor på vågtopparna men det var allt. Vi samlades alltid på storstenen vid Petter Erikssons torp, när vi hade något som vi skulle bestämma. Det var ett bra ställe dit alla hittade och som de minsta ungarna inte kunde klättra upp på. Min lillebror och Nisse var med en gång och lyssnade på alla förslag som dök upp. De förslog Hämnarna från öster, men det namnet fick de behålla för någon av sina många klubbar som de två hade, alla med två medlemmar.
Det blev många långa och heta diskussioner, då vi skulle bestämma ett namn på vår förening. Egentligen brydde vi oss inte så mycket om det där med förening, så någon ordförande och sekreterare blev det aldrig. Det var fotbollslaget vi skulle sätta namn på.
Gårdarnas IF var ett bra förslag men i Rekord-Magasinet hade jag läst att Gunnar Gren spelat med Gårda BK så det gick inte. Så bra var vi inte, trodde jag. Skogens IF var också bra, men då Perrolf undrade, om han inte skulle få vara med, eftersom han bodde i kanten av åkrarna, föll det förslaget utan omröstning. Åkerskogen föreslog någon annan men det gillades inte heller och Åkerns IF passade inte, särskilt inte oss som inte ens hade ett potatisland och en del år bara fick låna en fåra eller två intill ett dike av någon bonde och där sätta ner våra gammelpotatisar. Till och med potatisgrepen fick vi låna då vi skulle ta upp potatisen.
Till slut enades vi om GRUBBANS IF.
Grubban var den gamla jordtäkten nära eller ganska nära alla gårdarna. När vi till slut kom på att ta det till namn på laget, kändes det alldeles självklart, men nog väckte det förvåning och en del lite hånfulla skratt. Pojkarna från byn var ganska spydiga mot oss.
”Gå och gräv ner er … Ni har ju redan gropen klar …”, men det var, innan vi hade spelat matcherna. Då skrattade de inte. Tjatigast var ”Sållet” från Norrabyn. Han finpöste lite eftersom hans pappa ägde en liten verkstad, så han låtsades alltid fundera lite, innan han sa ”Javisstja, det är ni som spelar med i Östra gropen … inte sant?”
Vi brukade inte ge öknamn åt varandra och aldrig till någon annan heller, men då vi spelade en match på en liten gräsplätt nedanför Roxiberget och han stod i mål och släppte in elva mål började vi kalla Sven-Åke Lundström för ”Sållet”. Fast han gjorde också en bra sak. Han döpte i samma match om vår lurigaste spelare till Robert Persson till ”Fjutten” Persson, eftersom han gång på gång tåade in bollar. Varenda gång skrek ”Sållet” med sin mest upprörda röst till sina medspelare, att de måste markera tåfjuttaren.
                                                                                                             *

Det finns många bra fotbollslag i världen och många är roliga att titta på. Men världens förmodligen roligaste lag att vara med i var ganska säkert Grubbans IF. Inte en enda match gick utan att det hände oväntade saker. Att den klubben inte gått till fotbollshistorien är mer än märkvärdigt, men fullt förståeligt. Vi fanns bara till under ett enda år, egentligen bara under sommarhalvåret, det vill säga den tid på året, då det fanns barmark och fotbollsplaner att spela på.
Då vi i säsongens elfte timme hotades med diskvalificering berodde det på att en otillåten spelare hade varit med i vårt lag hela sommaren. Det var verkligen inte någon utländsk värvning eller något i den stilen.
Det var inte heller en spelare, som var för gammal, något som de andra lagen försökte ta till ibland. Att sätta in en spelare som redan fallit för åldersstrecket.
Det alla andra lag hakade upp sig på, var att hon var tjej … och bäst i vårt lag. Vilket som var värst vet jag inte.
Det skulle hon ha varit i alla andra lag också.
När vi valde lag var det alltid hon som valdes först. Bättre beröm kunde man inte få. Så bra var hon.
Problemet var att hon sparkade boll minst tjugo år för tidigt. Hon skulle säkert ha nått den allra yppersta eliten, om det då funnits damfotboll, minst landslagsklass.
Det var Mackan.
 
Lyckligtvis var alla vi sju i laget i toppform hela den här sommaren. Under vintern hade Fotbollsförbundet beslutat sig för en stor väckelserörelse bland landets alla ungar. Varenda unge skulle spela fotboll. Grunden för framtida landslagstriumfer skulle läggas. Alla distriktsförbund engagerades och varenda fotbollsklubb som kunde skulle skrapa ihop ett lag. Fanns det barn för två eller tre eller fler lag skulle klubben först ordna en lokal serie i byn för att ta fram det bästa laget. Det laget fick gå vidare mot andra klubbars bästa lag i våran socken. Det var precis som fotbolls-VM. Kval först, VM-final till slut. Eller OS-final som den Sverige spelade i OS 1948 i London. Vi visste hur bra vi kunde bli. Det gällde bara att de som tog ut landslagen fick syn på oss.
Vi som läste Rekord-Magasinet och All Sport hade förutsättningarna klara för oss. Den här sommaren brydde vi oss inte så mycket om speedway och boxning som tidningarna skrev mycket om. Inte ens den spännande novellserien om Pär Stigman fick störa oss. Det var landslagstränaren George Raynors träningstips som gällde! Dem följde vi slaviskt anpassade till våra förutsättningar. Ibland var det lite väl enkla övningar som engelsmannen hittade på.
För oss var det en himla tur att det blev 7-mannalag. Skulle Fotbollsförbundet i Stockholm eller kanske det var i Luleå ha bestämt sig för 8-mannalag hade vi inte kunna vara med. Runt Grubban fanns nämligen bara sju spelare i rätt ålder, det vill säga i vår ålder. En del av oss hade småsyskon, men småungar kunde vi inte ta med i seriespel, det var vi överens om och äldre fick vi inte ta med.
 
När vi anmälde vårt lag till IFK, trodde han som skrev upp alla anmälningar att vi skulle heta Östibyn eller nånting sånt, eftersom vi bodde österut från kyrkan, brandstationen och fotbollsplanen räknat, byns centrum. Vi hade faktiskt funderat på Östers IF ett tag, talade vi om. Men vi sa också, att vi visste att det fanns ett lag med just det namnet i Småland och vi ville ju inte stjäla deras namn. Vi var lite osäkra på om dom verkligen kunde spela lika bra fotboll som vi, där nere bland Smålands lingontuvor och steniga mark, så vi bestämde oss för Grubbans IF. Vi ville inte förknippas med ett lag som kanske måste spela i skogen med stenhagar som kantlinjer på planen. IFK:aren som skrev upp oss, skakade lite på huvudet. ”Grubbans IF” mumlade han tyst för sig själv.
”Jag skriver neri Ön också så att vanliga människor kan förstå varifrån ni kommer … GRUBBANS IF … vilket namn på en fotbollsklubb …”
För oss var Grubban både som klubbnamn och som plats den naturligaste saken i världen. Fotbollsförbundet hade nog ganska dålig koll på hur det såg ut i landet beträffande fotbollsintresset. Propaganda med 7-mannalag var till för att öka intresset för fotboll. Hur det skulle kunna öka hade vi ingen aning om, för vi sparkade boll varenda ledig stund överallt där det fanns en plätt ledig, gräs eller grus spelade ingen roll. Det som var riktigt bra var att förbundet ville att föreningarna skulle ha seriespel inom byarna, så att det kunde bli lite ordning på allt spontant sparkande. Vi hade förut alltid brukat dela upp i två lag och spela mot varandra, men att få chansen att spela som ett lag tillsammans mot andra tyckte vi var roligt.
Grubban var en omtyckt plats för oss barn från småbarnstadiet och uppåt. Samtidigt sågs det med onda ögon av alla föräldrar. Vi tyckte att jordtäkten var stor, särskilt när vi själva var mindre. Många år senare fylldes gropen igen och en ladugård byggdes där. Den blev minst lika lång som grustaget. Om vi inte sparkade boll, brukade vi leka farliga lekar i grubban, särskilt när det blev mörkt på kvällarna. Det var mammorna som sa att det var farligt. Vi märkte det inte. En del av grubbans kanter var tvärbranta och en del rasade lätt. På ena sidan av grubban var det pinnmojord och där hade backsvalorna sina bon. Mitt på sommaren fick man allt se upp, när svalorna kom svischande runt huvudet, men fram på hösten var dom plötsligt borta, allihop på en gång. En av tvillingarna berättade att han hört att svalorna på hösten brukade flyga rakt ner i en sjö och sedan ligga där på botten tills våren och sommaren kom. Då flög dom upp igen och sökte reda på sina bon i grubban. Den andra tvillingen nickade bekräftande, som att mera sant kunde det inte bli. Vi andra var tveksamma och kunde inte riktigt tro på nånting sånt . Det fanns ingen liten gyttjesjö i närheten och ända ner till älven kunde de väl inte ge sig iväg – fast en bra historia var det, så vi sa att vi trodde på det.
Mitt i gropen fanns en väldig hög med stenar och rostig skrot. Intill vägen stannade då och då någon från gårdarna och slängde sitt skräp över kanten, helst så att ingen såg det, men vi visste vilka de var. Det var både glas, gamla plankor och rostig plåt, som hamnade i grubban, särskilt i höstmörkret.
Vi skar oss ibland på sönderslaget glas. Då och då fick någon av oss tvätta sår med vätesuperoxid eller vad det hette, för att överleva till nästa dag. Ännu värre var det att skära sig på de rostiga plåtarna, sa mamma. Då skulle vi nog inte klara oss. Sådana gånger fick vi åka på pakethållaren på cykeln upp till doktorn i byn och han lät en sjuksyster tvätta såret med något som sved som bara den, och så sa han ”Kom tillbaka om tre dagar”, men det brukade vi alltid glömma bort. Det räckte med en enda sån sveda. Det var nog bara min lillebror som fick åka på pakethållaren två gånger. Men andra gången var det inte så farligt. Det var bara armbågen som gått ur led.
Efter sådana där olycksfall kunde det hända att någon mamma köpte oss en ny fotboll, fastän ingen av oss fyllde år. Det var inte för att vi skulle bli duktigare fotbollsspelare, utan för att vi skulle glömma grubban åtminstone några timmar.
Det gjorde vi aldrig sedan vi döpt vårt fotbollslag till Grubbans.
Om nu mammorna varnade för Grubban som lekplats, så borde det ha gått ut en allmän varning till alla 7-mannalag i Sverige att nu var Grubbans IF beredd. Men vi hade ett bekymmer. Vi hade ingen egen plan att träna ihop laget på.

 
        © LEIF LARSSON
        Den här berättelsen består av fyra delar. Ämnet har jag behandlat flera gånger.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER