2016-12-03

FARMOR


 

FaRMOR



  Klockan i köket hade just slagit då han vaknade. De dova timslagen pressade samman luften omkring honom, snörde ihop kring strupen, dunkande mot huvudet. En kvävande hand lades över hans mun. Han sprattlade med benen, vred sig undan, kastade med huvudet. En blodröd ilning for genom hans hjärna, hamrade och hamrade. Munnen blev full av den fuktiga kudden, som trycktes mot hans ansikte, lakanet låg knöligt och snärjt kring benen. Med en flämtande  snyftning kom han loss. Nu kom yrseln, gjorde honom svag, så att han försiktigt måste flytta huvudet till den hårda kalla trästolen vid sängen. Långt bortifrån hörde han farmors röst, sträv och lite sluddrande efter slaganfallet förra hösten.
  - Det är farmor, ville bara se till dig, snälla, ville stoppa om dig, det är farmor …
Han trodde att huvudet skulle brista. Pulsen dunkade. Orden trängde sakta in i honom. Vad gjorde hon här? Han öppnade ögonen och såg efter henne. De rödgråtna ögonen närmade sig åter. Han kämpade emot, slog med armarna, sparkade, flämtade. Vågade inte se på henne, vågade inte vända bort blicken.
   Det toviga, gråstripiga håret stack fram under hucklet. Hon måste ha varit uppe en god stund redan. Morgonrocken hängde stor och slafsig omkring hennes magra kropp. Den hade varit farfars en gång. Hon tog några steg bort mot byrån, hasade i de utgångna tofflorna, slä-pade benet efter sig lite. Hon gick dåligt efter hjärnblödningen och ansiktet hade förslappats. Det var längesedan någon från hans hem hade besökt henne. Det var länge sedan han själv varit hos henne i hennes halvuthus vägg i vägg med vedboden och utedasset. En vedspis mitt i det dragiga köket, mörkt och lågt i tak och innanför var kammarskrubben, som hon hade till sovrum. Det luktade alltid unket, instängt och gammalt där inne.
  Där ovanför hennes säng hängde tavlan han målat. Det var den enda tavla hon ägde, en ren med fjället som bakgrund målat med pojkfingrarnas naiva klumpighet. Han hade gjort ett amerikanskt lotteri med tavlan som vinst. 1 öre för nummer 1, 99 öre för nummer 99. Farmor hade köpt några lotter och hon hade vunnit. Dragningen skulle gå rätt till. Den gjordes hos Alfred i hans affär. Alfred själv drog lotten. Det var farmors nummer och pappa hade tyckt att det var förargligt, det kunde ju verka uppgjort, folk skulle väl prata och säga. Men det var ju Alfred som dragit lotten, tur det åtminstone.
  Han hade haft far med sig, då han bar tavlan till farmor. Far sa som han sagt i affären, folk kanske pratar, det hade varit bättre om någon annan. Men de visste redan, farmor visste och faster, som bodde i gården. Visste att gumman inte unnades att vinna tavlan, och du borde väl vara bättre du som är liten, hade faster farit ut mot honom.
  Klaffen i byrån skrällde till, då hon tappade den och locket föll upp. Det måste vara natt ännu, tänkte han, då han följde henne med ögonen. Lampan i köket tycktes oändligt avlägsen. I hans rum var det mörkt. Det var som om han först nu märkte det. Den bleka ljusrektangeln från köket la sig som en duk på bordet i hans rum, hängde ner på golvet och släpade ända ut i köket, högg av köksbordet i en ljus och en mörk del. Men byrån i hörnet stod i mörkret.
  Ögonlocken brände, han flyttade försiktigt huvudet till en svalare plats. Yrseln var svagare nu. Rummet roterade inte längre. Han ryckte till och öppnade ögonen, då han hörde henne röra sig. Hon stängde byråklaffen och gick in i köket. Det skramlade, när vedlårens lock föll upp mot väggen. Hon la visst ny ved i spisen, gjorde upp eld och drog kaffepannan till lillplat-tan.
  Då han vaknade igen var det mörkt överallt. Han frös. Täcket hade åkt ner på golvet och lakanet låg i en lång sträng utmed och under honom. Han kände ännu lite av yrseln, då han försiktigt sträckte sig efter täcket. Länge höll han handen blickstilla mot golvet, lyssnade efter otryggheten, försökte vara beredd. Han stirrade rakt in i mörkret. Så ryckte han till sig täcket. Något hade rört sig borta vid klädhyllan. Farmor, var hon kvar ännu. Det djupa mörkret rörde sig sakta mot honom, tog ett steg och stannade i absolut stillhet, väntade. Han stirrade på fläcken tills det brände i ögonen. Rörde den sig? Sakta, sakta förde han händerna till kanten av täcket och försökte med händer och fötter dra täcket nära intill sig. Göra det tätt, ogenom-trängligt. Täppa till alla hål och dra flikarna under sig. Göra sig osårbar, ointagbar, oberörbar …
  Han spratt till då en fjäder i sängresåren gav efter och sjöng till. Ett svagt knarrande hördes, då han ängsligt rörde sig lite. Ingen hade hört det? Han lät blicken glida förbi dörren, byrån, hörnet, garderobsdörren. Allt var stilla. Från köket började väggklockan höras igen, tickade fram famlande, lite tvekande ljud, som höjdes och tonade bort, kom åter och fyllde rummet, och tonade bort. Klockfjädern suckade till och han hörde inte klockans tickande längre.
  Farfars cykel hade varit blå, en egendomlig blå färg. Aldrig hade han sett någon annan med en sådan cykel. Farfar steg på cykeln så underligt. Steg på en utskjutande järnpinne vid baknavet, sparkade fart med den andra foten och hävde sig upp. Alltid vaggade han av och an, när han cyklade, fram och tillbaka liksom för att skjuta på och ge mer fart. Han hade själv börjat göra likadant. Mamma hade en gång frågat varför han bar sig så konstigt åt, där han åkte framför henne. Han sa att han inte visste och hon hade bett honom sluta. Sedan hade han sett cykeln vid husknuten, men farfar var borta och snart försvann cykeln också. Såldes kanske eller ställdes undan. Han skulle gärna ha velat ha en så konstig cykel, men han frågade aldrig.
  Det var då han hörde stegen i gruset utanför. Ljudet trängde rakt genom väggen, rörde vid honom. Det var meningen att han skulle höra. Han förstod det. Han höll andan så länge att han började darra. Allt var nu dödstyst. Så hörde han dem igen, stegen där ute. Nu lång-samma, hasande, gamla. Först hade de haft bråttom, nästan sprungit förbi, nu stannade de utanför. Någon lyssnade, försökte kanske kika in. Han vågade inte röra sig, inte vända blicken mot gardinspringan. Det hade varit tyst länge. Oändligt sakta märkte han hur den spända kroppen slappnade. Efter flera minuter släppte en djup suck.
  Han låg alldeles klarvaken. Det svaga gryningsljuset ritade en svag oregelbunden linje över sängen och uppför väggen. Gardinen hade blivit lite ljusare. I köket var det nästan dag. Ute var det dimma, när han försiktigt krökt armen under sig och satt sig upp i sängen, så att han kunde se ut. Han huttrade till. Frostkall dimma som kylde bara man såg på den. En gång förr hade han sett dimman så. Det var då han legat vaken hela natten för att se gryningen och se solen gå upp. Den morgonen var det dimma och solen sken inte på hela dagen.
  Ute i köket hördes röster. Det var mor och någon som snyftade, snörvlade hulkande. Han lutade sitt dunkande huvud mot dörrposten.  Det var faster. De satt på kökssoffan vid dörren. Mamma höll sin hand på fasters. Nu är hon också borta, hörde han fasters lågmälda snyftning, på morgonsidan fick hon ro till slut, bäst så.
  Faster hade en liten svart hatt på sig. Hon snyftade till igen, då hon upptäckte honom vid dörren. Han såg att köksklockan stannat. Visarna stod på tjugo över tre. Hon mumlade några ord till mamma och så gick hon. Hon skulle vidare till de andra bröderna. Mor kom fram och strök honom över håret.
- Farmor är död, lille vän. Hon dog i natt.
- Ja, jag vet …

       © LEIF LARSSON       
       Den här novellen publicerades i juli 2001 i tidningen Sköna dagar. Den var då en av tolv som utsetts till vinnare i en novelltävling. 101 noveller skickades in,
       12 valdes ut, 10 av dem skrivna av kvinnor. I Sköna dagar kallade jag novellen FARMOR. När jag sedan gav ut min första novellsamling Berättelser från ön och
       sedan
(2009), fick den namnet FARMOR ÄR DÖD.      

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER