2016-11-23

KOLLEKTIVT STRAFF


Överskeppningsövningarna hade gått fortare än planerat, eftersom B-sidan slagits ut så snabbt av fjärde gruppens anfallsräd. Från andra grupper i plutonen och ännu mer från andra plutoner hade frågor ställts hur de kunnat vara så snabba och så effektiva. Gruppen var inte precis känd för det. Ingen i fjärde grupp hade svarat med annat än axelryckningar. Efter mycket tjat hade Johan till slut halvviskat till en efterhängsen BSI:are från Instruktörsskolan.
”Vi fick ett tips av löjtnanten … Han ville hjälpa sin favoritgrupp …”
*

Kvällstjänsten verkade till en början bli lindrig. Uniform, stridssele, skyddssmask, inget vapen. Uppställning framför två lastbilar. Första och andra grupp på flaket i en av lastbilarna, tredje och fjärde på den andra. Start vid skjutbanorna. Löpning Skjutbanorna - Storberget - Svenskberget – skjutbanorna. 4 km. Individuell tidtagning.
Det var informationen före kvällstjänstens övning.
”Inte så avskräckande i alla fall …”, var det någon optimist som sa. ”Fyra kilometer är inte hela världen … som fyra varv runt exercisfältet ungefär …”
”Men skyddsmask … Det låter skumt med gasmasken. Den har vi ju burit med oss i månader utan annan uppgift än att den skulle vara i vägen …”
Klockan 1800 tittade Postis och Felix tillsammans på den stora väggtermometern.  Plus 22 grader, solsken, blå himmel och vindstilla. Någon kvällssvalka hade ännu inte kommit … och inga skuggande moln. I samma stund ekade en irriterad röst över grusplanen framför barackerna vid skjutbanan.
”GIVAKT! JAG TAR BEFÄLET!”
Ingen hade behövt titta efter vem det var som domderade. Löjtnant Bjerke var ännu rödögd efter dagens rökridåer och rösten var rossligare än vanligt. Vad de glada skratten som hörts från befälsbaracken betydde, var inte lätt att veta. Teorierna var många.
”I dagens överskeppningsövning utsattes vår pluton för första gången för rökgranater. Det hade kunnat vara värre … GAS! Därför får ni nu alla kontrollera att er skyddsmask är tät och inte påverkas av gas. Den ska sitta TÄTT mot ansiktet; inte minsta lilla glipa får finnas. Det innebär att det blir lite tyngre att andas, men å andra sidan lever man efter ett gasanfall …
Dagens kvällstjänst består av två moment:
Med skyddsmask på ska ni passera ett rum med gas och därefter till fots gående eller SPRINGANDE ta er bort från ett område som antas ligga under gasattack.
Tidtagningen räknas från då ni går in genom dörren. VERKSTÄLL!”
På sitt vanliga lite småstudsande sätt gjorde han helt om, efter att ha pekat ut till vem respektive grupp skulle gå. Han sökte i fickorna efter cigarettpaketet och satte sig sedan på trappan in till en av barackerna. I invand ordning började första gruppen göra sig klar. Fjärde gruppen var sist. Felix var mycket blek.
”Jag tror inte att jag klarar det här …”, sa han. ”Jag kanske svimmar av och blir kvar där inne …”
Det var inte lätt att tänka sig att den lugne och kraftige Felix skulle svimma.
”Jag ber att få starta precis bakom dig … Jag går in så fort jag bara får … och om du behöver hjälp, så kommer jag och hjälper dig ut om det skulle behövas … men jag tror inte att det behövs … Sedan joggar vi tillsammans …”
”Det är glasögonen …” och han gjorde en liten gest upp mot ögonen. ”Glasögonen … det GÅR inte att få gasmasken tät …”
Postis, 185 Johansson, förstod Felix rädsla. Rummet med gas var inte stort men stort nog för att man ska känna stort olust. Felix oro kröp över till honom.
Det var bara ett trappsteg upp till den lilla träbron in till gasbaracken. På båda sidor fanns det ett svart järnräcke med rostfläckar att hålla sig i om det behövdes.
Överfurir Eriksson tittade till lite förvånad, när han såg att 185 Johansson stod nästan längst fram i ledet.
”Ska vi få duscha … som … ja, som i nasselägren under kriget?”
Det fanns ingen gömd humor i Postis fråga.
”Det är ingen fara … Håll andan. Gå snabbt igenom …”
Överfuriren förstod hur det stod till.
”Dom där två har nog eggat upp varandras rädslor … men bara dom gjort det en gång, så blir det lättare sen”, tänkte han. Han gick runt baracken och sa några ord till furiren som stod där.
”Öppna efter halva tiden … för dom två första …”

Det blev inte som överfurir OV Eriksson hade planerat. Löjtnant Bjerke steg upp och gick runt byggnaden till andra sidan. Både Felix och Postis fick göra om besöket i gaskammaren. Detsamma gällde för flera andra.
”Inte blir gasmasken tätare och bättre, för att man går genom gaskammaren två gånger …”, sa Postis halvhögt.
 Alla hade slitit av sig gasmasken så fort de kommit ut på andra sidan huset och sugit in luft i lungorna. De hade stått nedåtböjda mot marken, hostat och spottat. Ångest och skräck hade gripit dem … och sedan löjtnantens kalla röst:
”Inte godkänd. Skyddsmasken ska sitta kvar. Löpningen ska påbörjas omedelbart, så snart ni kommit ut …!”
Att det fanns någon, som sprang med skyddsmasken på hela den långa sträckan efter att ha kommit ut från gaskammaren var inte troligt. Inte ens de största krigsentusiasterna gjorde det. Så snart löjtnant Bjerke inte längre kunde se dem slet de av sig masken. 185 Johansson, Postis, gjorde det redan efter tjugo meter, Felix något senare, och ingen av dem tycktes uppfatta löjtnant Bjerkes rop efter dem. Postis höll skyddsmasken i handen hela vägen och tog inte på den ens när de skulle passera mållinjen för löpningen. Bjerke satt och glodde.
”Inte godkänd! Skriv upp det!”
”Jag tänker inte dö för ett sånt här jippo …” mumlade Postis, när han promenerade förbi.
Många andra tog på sig skyddsmasken då de var nästan framme.
Övningarna hade varit tunga. Överskeppningen och stormningen uppför bergknabben hade tagit på fjärde gruppens krafter. Humöret blev allt sämre efter gasövningen. Även i resten av plutonen var det gny. Skolchefen sjönk allt längre ner på listan över godtagbara befäl. Efter utspisningen i matsalsbaracken tog någon upp en ramsa:
KåKåKå – O O O – PePePe- E E E – TeTeTe – E E E - äRRäRRäRR – KOPETER!!!
Flabb och skratt. Ljudvolymen blev allt högre. Till slut dånade ramsan över hela baracklägret. Inte bara första plutonens barack skakade i väggarna.
Ändå var ingen riktigt beredd, då dörren rycktes upp och löjtnant Bjerke eldröd i ansiktet stormade in.
”Vem i helvetet är Kopeter? Är det jag? Som nån djävla vallpojke??? … nog för att ni oftast uppträder som en skock får, särskilt när ni ska marschera, bondlurkar som ni är!”
Tystnad. 
”UPPSTÄLLNING om 5 minuter utanför baracken! Uniform, hjälm påtagen, stridssele och k-pist. VERKSTÄLL!”
Ramsorna hade tystnat. De flesta ryckte på axlarna. Trots att dagordern var fylld, började alla dra på sig den ännu fuktiga uniformen igen. Marschkängorna, som inte hunnit torka efter överskeppningen, hämtades från torkrummet. Hjälmarna spändes fast med hakbandet. K-pistarna hölls i remmen gevär över ena axeln.
Efter 15 minuter stod de på den vältrampade planen framför barackerna.
Enbart första plutonen.
De andra barackerna hade inte fått någon påhälsning.
”GIVAKT!” vrålade löjtnant Bjerke så gott han kunde.
Han låtsades inte om nidramsan.
Många sträckte upp sig lite. Andra rörde inte en muskel.
Löjtnanten stod tyst under nästan en minut.
I plutonen såg han bara stirrande kolsvarta ögon.
Till slut kraxade han och klarade strupen. 
”Eftermiddagens test av skyddsmask med tillhörande ansträngningsövning i form av löpning var under all kritik!!! Ingen enda av er kunde godkännas!  MEN INGEN av er ska heller lämna Livkompaniets första pluton, utan att ha nått en rimlig nivå på fysisk kapacitet och fått uppleva ens en aning av vad ett skarpt läge skulle innebära. Den chansen ska ni nu få  … för att bevisa er duglighet … inte bara genom att skrika okvädningsord.”
Löjtnantens fylliga läppar vreds upp till ett hånflin.
”LÄGET är nu följande: Plutonen är utsatt för beskjutning och måste göra en snabb framryckning. ALL UTRUSTNING måste tas med. Det gäller kulsprutor, all ksp-ammunition, granatgevären med samtliga tuber med granater.”
Trettiotvå gråklädda soldater i halvblöta kläder tilldelades kulspruta eller två lådor fyllda med kulsprutornas band, ett granatgevär eller två lådor med granater, två i varje låda. De egna k-pistarna skulle också bäras osäkrade och med ett magasin skjutklart.
En mindre äng med skog runt omkring fick symbolisera en längre förflyttning. Runt, runt fick plutonen springa, varv efter varv. Ängen lutade. Den var torr och hård högst upp, blöt och mjuk längst ner. Värken i armarna tilltog för varje steg. Under de tio första varven hade 185 Johansson lagt märke till kärrviolerna som blommade längst ner på ängen. Då han kom dit ner för elfte gången var nästan alla nedtrampade.
”Avdelning HALT. Kort vila!””
Den korta vilan blev verkligen mycket kort.
”Löpning i vänstervarv! Språngmarsch! VERKSTÄLL !!!”
”Vi ska tillbaka till platsen därifrån vi flydde …”
Trots att löjtnanten försökte uppfatta från vem orden hade kommit, lyckades han inte.
Efter en timme värkte armar, ryggar, ben. Svetten rann.
Några ord började sprida sig genom truppen. ”Kollektiv bestraffning”.
Efterhand stannade alla – utan kommando. Tröttheten var stor. Mörkret i ögonen var djupare än på länge. Löjtnant Bjerke gjorde en enda sak rätt den kvällen. Han tvingade inte någon att fortsätta att springa. Lådor med ksp-ammunition låg i en hög tillsammans med granatlådorna. Kulsprutorna och granatgevären hade något bättre ordning. De hade lämnats där de som burit dem stått.
Någon som helst ordning var det inte på första plutonen. En del satt, några låg flämtande på marken, några stod ännu med hängande armar och krum rygg. Några som orkade pratade högt.
Löjtnant Bjerke stirrade på fjärde grupp, de som råkade vara intill varandra.
”Ni uppträder fortfarande som slashasar … ingen ryggrad … men jag kommer att bli kapten utan er hjälp … Det här lindriga straffet får ni för … för …”
Han glappade igen munnen. Flera i fjärde grupp pratade med varandra fastän löjtnanten som vanligt sagt att det var han som tagit befälet …
”Har ni något att säga?”
Han stirrade på en man i taget.
”Johansson! 185 Johansson! Vad är så viktigt att ni avbryter en officer …?”
”Kompanichefen … finns han här? Vi vill anmäla ett straffbart beteende …”
”Men vad i helvete…? Ni har bara fått vad ni förtjänar …!”
”Kollektiv bestraffning är ett grovt militärt lagbrott … löjtnant! Kan leda till degradering! Tidningarna … tar gärna emot tips från läsekretsen …”
”Ni skulle bara våga …”
Löjtnant Adam Bjerke tvärvände och gick mot den barack där officerarna höll till. Suphuset hade någon skämtsamt kallat baracken. Innan han hann fram till trappan, svängde han av och gick stigen ner mot Kusträskets smutsiga vatten. Han behövde röra på sig, han som stått i stram militär ställning i över en timme. Han gick med svordomar ekande efter sig för varje steg hans nyputsade marschkängor tog, passerade gaskammaren i en vid båge, medan de osande ederna låg som puffande rök från lösplugg efter honom.
Nästa morgon låg kulsprutorna och granatgevären kvar där första plutonen lämnat dem. Ammunition och granater låg orörd i sina utspridda högar. Allt var ändå ofarligt och verkningslöst. Lösplugg och attrapper.
Överfurir Eriksson tog hand om första plutonen. Löjtnant Bjerke syntes inte till.  O V Eriksson tittade inte ens mot de högar första plutonen lämnat efter sig. Dem fick högre makter ta hand om.
”Cykling tillbaka till kasernen med start klockan 0900. Respektive gruppchef leder gruppen och startar när den är klar. Matsalen på I19 är öppen från klockan 1100. Därefter höger-vänster-om”.
Han gjorde honnör, vände och gick mot matsalsbaracken.
Två lastbilar körde fram och fyra soldater från elfte kompaniet började lasta på den utrustning som låg på ängen.
”En vecka kvar till MUCK, grabbar! … Lugn cykling till kasernen … Obligatorisk rast med  glassinköp vid Vittjärvskiosken. Sedan får vi ta oss till matsalen för att äta lunchen. Eventuella rökgranater över Kusträskvägen, bryr vi oss inte om …!”
Gruppchefen Oskar Nilsson försökte lätta upp humöret på fjärde gruppen.
”Imorgon börjar nedrustningen. Vapnen ska lämnas in … Sedan måste ni alla sätta en namnskylt på bröstet. Hur ska vi annars veta vem ni är …? Alla kan väl inte vara Den okände soldaten.”


       © LEIF LARSSON
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER