”Fryser du inte?” hade hon frågat.
Kristoffer hade skakat på huvudet, men så lite att hon kanske inte märkte det.
Han frös.

Måndagen efter begravningen var vädret fortfarande lika kärvt och stickande kallt som veckorna innan.
Dimman var fuktig, sträv och iskall på samma gång, men inte så kall att älven frös till. Eftermiddagsmörkret höll redan på att sänka sig över skolan, idrottsplanen och den gropiga vägen förbi brandstationen. Klasskamraterna kom halvspringande från gymnastiktimmen, som han inte varit med på, fastän det var det ämne han tyckte bäst om. Där han stod lutad mot ett lågt halvfärdigt plank fanns högar av färdigkapade bräder och en större sandhög som så småningom skulle schaktas ut och bli underlag för isbanan. Det var inte något som intresserade honom. Något annat fanns inte heller att se. Allt var inbäddat i rimfrost och dimma som tätnade.
”Björn frågade var du var.”
Kristoffer hade luvan neddragen så långt ner i pannan, att ögonen nästan inte syntes. Mössan värmde inte, men han var glad över att tårarna kanske inte kunde ses. Han gjorde ingen rörelse med händerna för att torka bort dem. Han var barhänt trots kallgraderna och dragkedjan i den korta skinnjackan var inte uppdragen i halsen. Vad skulle det spela för roll?
”Jag gillar inte korgboll …”
Han sa det rakt ut, utan att titta på flickan, som ställt sig intill honom.
”Det … det … det var inte korgboll … Nånting alldeles nytt … basketboll tror jag att han kallade det … en sport från Amerika … Han visade oss bollen. Den var stor … större än en sparkboll … Vi fick prova en stund … att studsa den, men sedan skulle dom sätta upp korgar på väggen. Dit skulle man kasta bollen ... men hur skulle man få ner bollen från korgen ... Du skulle säkert bli bra i det … i basket. Så sa Björn … Han hade nog hemskt gärna velat visa dig …”

”… dom tänker göra en ishockeybana här … precis där vi står … det är planket dom håller på att bygga … rinken … ”
Kristoffer stoppade händerna i fickorna.
” … en hård sport … börja inte med den …”
Flickan sneglade på honom. Ishockey? Hon? Vad menade han? Han måste ha sagt det utan tänka sig för … eller för att ha något att säga. Hon stod tyst en stund.

En bil körde förbi på vägen bakom skolan. Billjuset gnistrade och gruset på vägen knastrade. Ljuskäglorna såg ut som två mycket långsmala koner som upplöstes och försvann ur sikte längre fram. Den råkalla fukten steg upp från forsen och svepte in allt i isbark. Det höll på att bli kallare, ännu kallare. Kristoffer rynkade på näsan åt bensinångorna som låg kvar efter bilen.

”Jag gick ner mig tidigare i höst, då isen nästan nyss hade lagt sig … rakt ner ända till botten …”
Flickan vid hans sida försökte följa med i hans tvära kast.

”Vet du hur det känns då isen börjar bågna under dig? Riktig is på älven … Här kan man ju inte gå ner sig.”
Kristoffer gjorde en liten gest mot den blivande isbanan. Flickan tittade på honom, då han börjat prata om något annat. Bra ändå att han pratade. Han hade varit tyst så länge. Kristoffer kände hennes blickar och kände hur något rullade runt i bröstet. Som om någon slog en kullerbytta där inne. Han tittade bort för att hon inte skulle märka något.

”… Jag tror att jag hade hunnit undan om jag hade försökt”, fortsatte han, ”… men jag stod kvar … och sjönk … ända ner till botten … Det var som om jag ville … Det gick nog ganska fort, men jag tyckte att det tog lång tid … en för… färligt lång tid.”
Kristoffer trampade lite med fötterna. Han hade pjäxor men han frös ändå. Han hade inte rört sig alls vid planket under hela lektionen som han stått där, utom när han dragit ner mössan lite mer över öronen och ner i pannan. Några flickor sprang in i skolan genom den bortre ingången. De fnittrade och någon ropade ”Vänta!”
”Att ropen hörs så bra när det är skymningsmörkt …”, tänkte han, men till Kristina sa han:
” … Det var inte så djupt … inte mer än till midjan … Det visste jag för vi brukar bada där på somrarna … men det var strömt … mer strömt än på sommaren … Jag tänkte bara att jag skulle försöka att stå stadigt när jag fått ner fötterna mot botten … om jag flutit iväg och kommit in under iskanten … då skulle det ha varit god natt … ”

Kristoffer skakade till och lyfte båda armarna över midjehöjd och rörde dem lite fram och tillbaka, som om han mycket sakta och försiktigt vadade framåt i det iskalla vattnet.

”Isen var seg, töjbar på något sätt … Vet du vad jag tänkte, då isen sjönk ihop under fötterna och gropen där jag stod blev större och större … ända tills isen till slut brast under fötterna så att jag plumsade ner på slutet … När jag stod där på älvbottnen och kände hur vattnet strömmade och slet i mig, tänkte jag: Jag är bara tretton år …”
”Blev du inte rädd?”
”Nä, jo, men inte med det samma … Jag vadade sakta mot stranden … väldigt sakta för strömmen var stark och då jag stod vid iskanten kunde jag inte komma upp på isen … Jag försökte gå mot strömmen åt det håll som jag kommit från … isen borde vara starkare där, trodde jag. Lite grundare blev det … men så trampade jag ner i en grop eller kanske jag bara halkade på något på botten och höll på att ramla omkull … DÅ blev jag rädd, riktigt rädd … men just då kom Stefan springande … Han bor inte så långt ifrån. Han hade en lång käpp med sig … han la sig på magen och kröp ut mot mig. Jag nådde käppen och fastän den var hal som såpa fick jag tag i den … Han drog upp mig … och jag sprang hem … det var som att ha plåtbyxor på sig … mamma blev förskräckt men pappa blev bara arg. Vafan hade du där att göra … och ensam också …? Ge fasen i sånt där ofog!
Stefan sa sedan att jag skrikit på hjälp ganska många gånger … och högt … Det visste jag inte …”

Skolklockan började ringa.
”Vi måste skynda oss in … Kommer du?”
”Jo … jag tror det … gå först du …”
Kristoffer kände hur hon kom lite närmare. Skinnkragen på hennes jacka kittlade honom i ansiktet.
”Jag heter Sabina”, sa hon samtidigt som hon vände sig om.
”Jag trodde att det var Kristina …”
”Det också …”, hörde Kristoffer, då hon redan var nästan framme vid skoltrappan.
Kristoffer sträckte på sig och försökte mjuka upp musklerna i kroppen. Med nästan raka ben tog han några steg mot skolan. Sabina vände sig om och såg att han var på väg. Han har börjat tina upp, tänkte hon och skyndade tillbaka till honom.
”Jag vet hur det är … min pappa dog i våras …”
Kristoffer stannade till framför trappan och tvekade, osäker på om han skulle gå in.
”Var det därför hon kom och pratade med mig …?” tänkte han. ”Hon ville väl trösta mig på något sätt …”
Då han drog upp den tunga glasdörren, kände han hur värmen slog emot honom. Han tog av sig luvan och stoppade den i jackfickan.

Kristoffer klev in i klassrummet i det ögonblick, då hela klassen öppnade bänklocken och började söka bland böcker, kollegieblock och pennor. Småpratet var igång. Läraren stod vänd med ryggen mot honom och skrev på svarta tavlan. Kristoffer sjönk ner på sin stol närmast katedern, sneglade på bänkkamratens böcker och fick upp sina.
”Sidan 63 – Franska revolutionen”, sa läraren och pekade på det han skrivit på tavlan. Kristoffer såg siffrorna. Han såg också sina röda händer och drog ner tröjärmarna så att händerna inte syntes. 
”Jag kommer att bli förkyld, jätteförkyld … men vad spelar det för roll …”, tänkte han.
Han lutade sig bakåt, la armarna i kors framför bröstet och stoppade in händer i armhålorna. Kinderna hettade.
”Bastiljen” skrev läraren på tavlan och började berätta.

Efter en stund skrev Kristoffer i sitt anteckningsblock. ”Hur dog han?”
Han måste fråga – om han fick tillfälle till det och om hon ville berätta.
Läraren hade som vanligt börjat gå omkring i klassrummet. Han följde bänkrad efter bänkrad och pratade hela tiden. Ibland stod han nästan helt stilla och vände och vred på sig, ibland tog han några snabba steg. Då han kom fram till Kristoffers bänk stannade han till och läste ”Hur dog han?”
”Kristoffer har skrivit en intressant fråga här. Hur dog han? Jag antar att du menar kungen, Ludvig den sextonde, en ganskas usel kung som inte insett hur folkmassorna skulle reagera … men vi kommer till det, vi kommer till det. Bastiljen …” betonade han så att de som satt närmast hoppade till. Han brukade göra så och var nöjd med att han åter hade allas uppmärksamhet.
” … Bastiljen var ett stort och gammalt fängelse. Men den här dagen fanns bara åtta fångar där … eller var det sju? Det var dom allra farligaste, som folk var rädda för i vanliga fall. Nu sprang flera tusen människor på gatorna för att storma fängelset och befria fångarna … Det låter som om alla människor i Paris hade blivit tokiga … det var både karlar och kvinnor och bönder som kommit från landsbygden runt omkring och hantverkare av alla slag … det hade med kungen att göra … men som sagt. Det återkommer vi till … och Axel får vi inte glömma, Axel von Fersen alltså … han som var en svensk militär och hade ihop det med Frankrikes drottning … Axel och drottningen prasslade och kungen visste om det. Ja, ja, vi får ta upp det senare …”
Kristoffer hade suttit och tittat ner mot bänklocket och sin anteckning. Prasslade – var det tidningspapper eller tyg som prasslade …
”Kungen?” skrev han nu, med darrig och ojämn handstil.
Var kungar alltid odugliga? Var Sveriges kung bättre än andras? Fick man tro pappa så var det kungen och hans kompisar, som var slöddret i samhället. De allra värsta som fanns i hela världen. Utsugare, brukade pappa säga, då han blev upprörd … och det blev han ganska ofta. Förresten var det inte bara kungen och hans familj som var utsugare … det var många … bönderna och fabrikörerna och arbetsförmedlingen också … nästan alla var utsugare … Vilka dom andra var, sa han aldrig.

Läraren hann inte återkomma till hur kungen dog och inte heller till Axel och drottningen, innan det ringde ut. Fastän Kristoffer satt längst fram var han bland de sista ut ur klassrummet. Fötterna hade precis börjat tina upp och bli varma. Det kändes som om någon stack små nålar i fötterna, nålar som sedan försökte komma ut. En liten papperslapp hade ramlat ner mellan hans händer. Då han tittade upp såg han Kristina svepa iväg ut till skolbussen.

Kristoffer drog ner luvan över öronen och stoppade ner händerna i fickorna. Papperslappen fingrade han på en liten stund innan han på vek upp den.
Under gatlyktan vid bageriet läste han ”På fjärden hos oss håller isen överallt.” 

     © LEIF LARSSON