Tidigt på morgonen gick Kristoffer i det knastrande gruset omsluten av våt och kall dimma. Morgonen hade börjat ljusna men runt omkring var det ännu gråluddigt. Dim-man var lite gulare och tätare än den brukade vara hemma. Han tänkte att om Anna hade varit vaken, då han steg upp, så hade hon nog gått intill honom. Kristoffer var på väg ner till vattnet, som han sett dagen innan. Då han vaknade kände han, att han måste gå dit, men om han sovit kunde han inte komma ihåg. Det kändes som om han inte visste var han hade varit.

Runt omkring honom fanns ett stort suddigt tomrum. Anna och Artur hade pratat mycket med honom den dagen, då han kom till dem. Om allt möjligt. Om båtarna i hamnen, om skogen och mjärdarna som de hade i sjön och lite också om Kistoffers bror. De undrade om Olof hade gråtit mycket. Kristoffer sa att han inte visste. Olof hade gömt sig under täcket och lite hade det låtit som gråt. Anna satt inne hos Kristoffer, då han skulle lägga sig för att sova. Han kunde bara komma ihåg, att hon satte sig på stolen vid sängen, då han la sig. Han hade varit mycket trött. De vita lakanen hade varit så släta och fina och svala i början. En liten lampa på väggen skulle han få ha tänd om han ville och efteråt trodde han att han sagt att han ville det, för på morgonen lyste den ännu.

På morgonen när Kristoffer sakta gick på den hårda vägen med gruset som rullade under skorna, kom han inte ihåg hur rummet såg ut. I minnet fanns ingen säng, inget rum, ingen blå rullgardin. Han var inte hungrig heller, som han brukade vara på morgnarna. Kristoffer tänkte att Anna och Artur nog var kvar. De skulle snart vakna och kanske skulle han ha fått höra söndagsljuden från deras sovrum om han stannat och lyssnat.

Marken var vit och hård, som om nattfrosten lagt sig mellan alla vägens småstenar. Lukten av nysågade brädor utanför snickarverkstan blandades med den jolmiga sötsura lukten från en fabrik. Det kändes ovant och underligt. Det var lukter som var nya. På något sätt tyckte Kristoffer om dem. En liten tuva med åtta trotsiga blåklockor, eller nio kanske, blommade envist vid vägkanten, som om frostnätternas kyla inte kunde rå på blommorna. Det gjorde inte något att frostkristallerna låg i strängar runt omkring dem. Kristoffer stannade och tittade på de smala stjälkarna och de blekblå klockor, som hängde ner. En knopp hade ännu inte slagit ut. Sommarprakten var borta men blommorna kämpade envist mot höstens allt kallare grepp. Han hukade sig ner och kände med handen på gruset. Det var kallt och vasst och han tänkte, att det nästan var likadant som på vägen där han på natten sprungit barfota och fått sår under fötterna. Såren var inte läkta och blodet hade torkat fast i ena strumpan. I bilen hade han tagit av sig skorna och känt hur sårskorpan blivit tjockare och tjockare. Lite irriterande ont var det, men inte så mycket. Han sa ingenting till Artur. Anna visste varför pojken hade sår under fötterna. Hon hade låtit honom sitta med fötterna i ett fat med varmt vatten och såpa. Sedan hade hon smort in dem med något som sved och luktade starkt. Efteråt kändes det ändå som om allt var bra.

Vattnet var längre bort än vad Kristoffer trott, fastän han kvällen innan hade tyckt att det glittrat så nära. Det var då de hade stått på farstubron och tittat ut i skymningen. Både Artur och Anna hade hållit honom om axlarna, och han hade känt det som om han i alla fall hörde till, inte riktigt men nästan på något sätt.

Efter en stund slutade Kristoffer att gå. Husen i närheten såg så främmande ut, alldeles okända. Han hade vänt om, då stigen blivit smalare och det långa, frostiga gräset hängt över stigen från båda håll. Den glittrande rimfrosten var höstfuktig och byxbenen hade redan blivit blöta. Där stigen gjorde en krök bort mot andra hus vände han om. Han ville gå till stranden men gjorde det inte. Det var inte dit stigen gick.
Jag har inte sett havet, fastän jag så gärna ville det, tänkte han. Kanske jag tog fel stig.

Varför försvinner stigar in i skogen och slutar i ingenting, tänkte Kristoffer. De blir otydligare och otydligare och till sist kan man inte se vart de tar vägen. De försvinner bort i blåbärsljung och lingonris. Så är det hemma också i skogen bakom uthusen.

Då Kristoffer kom in till Anna och Artur satt de vid köksbordet. Han såg undran och lite ängslan i Annas ögon.
”Jag tänkte få se havet … hur det ser ut här”, sa han. ”Jag trodde att det var närmare. Det var dit jag hade tänkt gå …”
Nyhalstrad strömming, fil och tunnbröd stod på bordet. En tallrik fanns framdukad för honom. Han satte sig. Nu kände han hur hungrig han var. Det var förstås lukten av halstrad strömming. Den tyckte han om.

”Vad tycker du om att vara här … i byn där vi bor?”
Det var Anna. Kristoffer var glad att hon inte frågade om han var ledsen eller hade det svårt idag också. Ändå kom en klump i halsen och han fick ta en stor tugga från tunnbrödssmörgåsen, innan han svarade.
”Det är annorlunda, varmare på något sätt … fastän det är kallt idag, och så luktar det annorlunda … dimman är mera gul … det är väl konstigt.”
Det var som om de förstod hur han menade.

Artur steg upp och sträckte sig efter sin keps, där det stod Arturs snickeri på båda si-dorna. Han hade redan blåblusen på sig och ytterskorna som han brukade ta av sig i hallen. Kristoffer tänkte att han kanske hade varit på väg ut för att se vart han tagit vägen. Han hade väl hört, när dörren hade öppnats.
”Tittar till i verkstan”, sa han och gick.
”Han kommer in vid tiotiden. Det brukar han alltid göra. Sen kan du åka tillbaka hem igen …”
Anna hade sett hans undrande blick. Kanske hade hon märkt hans besvikelse och sett tårarna, som ville komma fram. Hon tittade länge på honom med sina mörka vänliga ögon. Hårets mörka lockar böljande fram under hucklet.

Kristoffer sa inget till svar. Han visste inte om han ville åka hem. Han ville både stanna och ge sig iväg. Han tänkte att Artur vet nog. Han brukade veta.

Ingen hade frågat honom, när de åkte iväg, men mamma hade blivit glad, när Artur kom och hämtade honom. Hon hade gett Artur ett leende, det första hon gett till någon på flera dagar. Hon hade länge stått vid diskbänken och torkat av den gång på gång. Det var som om hennes ögon inte såg nånting. Hon såg inte att hon var klar för länge sedan. Inte förrän Artur kom och frågade om Kristoffer kunde få följa med, var det som om hon blev klar med diskbänken.
Till slut tänkte Kristoffer att eftersom han är äldst måste han hem. Mamma var ensam nu. Vad han skulle kunna göra hade han inte klart för sig. Kanske bära in ved ibland. Eller någon hink med vatten, då det behövdes.

Sedan gick Anna och Kristoffer till Hembageriet. Trettonåringen med sorgens svarta tomhet i bröstet, och vid hans sida den milda och trygga trösterskan Linda, som genom sin närhet spred värme till en frusen pojke. Hon höll honom inte i handen, men det kändes så. Om hon hade frågat hade han låtit henne göra det. Vart hon än hade tänkt gå, skulle han ha följt med henne.

*

De fick vänta på sin tur. I byn var man tidigt uppe och det var inte bara för att handla i Hembageriet som folk kom. Många ville bara prata på morgnarna, höra vad som hänt och om det var någon som man kände. Både utanför och inne i butiken pratade man om allt. Butiken var liten och full av dofter från nybakat bröd och från den ettriga kyliga luften ute och fabrikens lukter som fanns överallt.
Då det blev deras tur att handla, öppnades dörren och en liten klocka pinglade. En flicka och en pojke kom in. Hon var i Kristoffers ålder, pojken kanske lite yngre. På sig hade hon en vit stickad tröja med hög hals och i det vita fanns flätor. Hon hade ingen mössa fastän det var kallt. Pojken hade vantar och brun jacka.
”Hej!” sa hon.
Hon sa det nog till alla, men det var Kristoffer hon tittade på. Han trodde att det bara var honom hon såg på. Var han annorlunda? Han kände hur han plötsligt blev alldeles röd i ansiktet och hans hej fastnade i halsen som ett ynkligt litet pip. Han hostade till och sa Hej lite högre och bättre.
Nyfikenheten glittrade i hennes ögon och då hon log mot honom djupnade smilgroparna på kinderna. Omgiven av dofterna från färska vetebullar, kände Kristoffer hur solen började lysa mitt i den höstkalla rådimman och hans egen dysterhet. Då Anna och han gick ut vände sig både flickan och pojken om och tittade på honom.

”Vi ska gå nu, Kristoffer. Kom nu”, sa Anna och drog honom lätt i armen.
”Hejdå”,sa flickan och nu var han säker på att det bara var till honom. Glittret i ögonen och leendet och smilgroparna följde honom ut på affärstrappan.
”Bullarna luktade så gott”, sa han till Anna då de kommit ut i dimman. Han vände sig om och tittade mot affärens dörr, men den var vit och fuktig och man kunde inte se in genom fönstret i den.

Då Anna och Kristoffer gick tillbaka, sa hon att det var grannens barn. Hon sa vad de hette och han gömde namnet någonstans i sitt minne.

Kristoffer åkte hem. Artur skulle tillbaka och Kristoffer skulle göra det han kunde för att hjälpa sin mamma. Mest av allt ville han glömma varför det var så. Han blev orolig för minst lilla sak som hände och han skyndade från det ena till det andra, vågade aldrig stanna upp. Det blev lite bättre när tiden gick, men hålet långt inne i honom försvann inte. När han nån gång satt stilla, försökte han tänka på flickan i bageriet, för att få ljus omkring sig istället för det grånande mörkret. Efter en tid hade han glömt hennes namn. Inte kunde han fråga Artur heller. Han hade ju inte varit med i bageriet.

Flickan med de glittrande ögonen och skrattgroparna i kinderna ville han inte glömma. Det var som om hon blivit glad bara för hans skull, bara för att han fanns där, när hon kom in i Hembageriets butik.

Så ville han minnas det. Det var till hjälp.

Ju längre de körde på vägen hem desto mörkare blev det. Då Artur somnade bakom ratten hade skymningen redan kommit. Det hade varit bekvämare för honom, om han satt sig i baksätet, men han satt kvar i framsätet och höll i ratten med båda händerna. Han hade lutat huvudet mot glasrutan och somnat nästan genast, efter det han kört in på en parkeringsplats nära ett sågverk. Då han vaknade stod Kristoffer högst uppe på en hög med sågspån. Det måste finnas mycket timmer för sågverken, eftersom spånhögarna var så stora, tänkte Kristoffer.

Han och Artur fortsatte färden utan prat. Kristoffer tittade ut genom bilrutan och såg hur det mörknade omkring dem. Ute fanns ingenting att se, men flickan försökte han se framför sig. Fanns hon eller hade han bara hittat på? Mamma sa alltid att han hittade på. Att han såg allt möjligt som ingen annan såg, sådant som inte fanns. Som då han en gång cyklade hem med pappa och han hade frågat vem som bodde i huset nära den stora stenen, där de brukade ta genvägen nerför backen, fastän hjulspåren var så djupa och besvärliga att det nästan inte gick att cykla. Kristoffer föll aldrig, men pappa gjorde det en gång. Den gången var det Kristoffers fel. Han hade cyklat framför pappan och han hade vinglat så mycket att pappas framhjul snuddat i Kristoffers cykel.
”Det finns inget hus där!” hade pappa sagt, då de kommit hem och Kristoffer berättat att pappa cyklat omkull nära det gamla huset.
Det finns inget hus där!
Nästa dag åkte Kristoffer och Olof dit på sina cyklar. Kristoffer sa ingenting om huset och tänkte att om Olof också ser det, då finns det där. Men de cyklade förbi och Olof såg det inte. Han sa ingenting. Kristoffer såg det inte heller. Inte då Olof var med.

Flickans bror hade stått nära henne. Inte hade han hållit i handen, fastän han var yngre. Han tyckte förstås att han var för stor för att hålla handen, som Olof gjorde när han var mindre. Varför dom kom båda två till brödbutiken, undrade Kristoffer. Han tänkte att han skulle försöka tänka på flickans bror, så kanske han skulle se flickan bättre i sitt minne och kanske höra om hon sa något mer, men han såg bara den bruna sticketröja som hennes bror hade haft på sig. Kragen var hög och lite rullad. Precis som de engelska sjömännen i en film som Kristoffer sett en gång. Ansiktet mindes jag inte, inte sjömännens och inte pojkens … men hennes. Hon log mot honom och sa Hej. Det måste ha varit till honom.

Då Artur körde in på gården hos Kristoffer, var det nästan helt mörkt. Johanna måste ha hört bilen komma, för bilens lyktor lyste upp henne, då hon öppnade dörren och kom ut på bron.
”Kaffet är klart!” sa hon till Artur.
Hon rufsade Kristoffer i håret, men var lika allvarlig som då de farit sin väg.
”Anna och jag gick till bageriet …”, berättade Kristoffer.
”Det var en flicka där …”, hade han tänkt säga, men mamma vände sig mot spisen och drog till sig kaffepannan.
”Anna hälsar och …”, sa Artur.

      © LEIF LARSSON