2016-11-17

SILVERARKEN



Silverarken


Byborna var inte mycket för det religiösa och minst av allt de som bodde ner mot Ön och hamnen. Inte en enda en trodde på att det skulle komma en silverark flygande i luften över holmarna utanför hamnen. Båtar visste de en hel del om och det här lät mer än lovligt snurrigt. Men inte en enda vågade stanna hemma uti fall att …
Det var ovanligt många nere på bryggorna just den här dagen, inte bara fiskare och inte bara män och inte var det många som verkligen hade anledning att titta till sina båtar så stilla som havet legat den senaste veckan. Klockan två den här söndagen skulle arken komma över Flakaskär. Ryktet hade spritt sig fort. Tidpunkten hade korpelanerna berättat om, vem som nu haft kontakt med dem. Deras färd till himmelriket skulle börja. De troende skulle tas upp till den jättelika arken.
Det var första gången som folket i byn hört talas om att den himmelska arkens rutt skulle gå över Rånefjärden och passera över både Furuholmen och Flakaskär, öarna som låg närmast hamnen i Kängsön.
Varför den heliga arken skulle komma flygande precis över Flakaskär förstod ingen. Där fanns bara flottningsföreningens nästan fallfärdiga och igenbommade stuga och så missionsförbundarnas vita bygge på bästa stället och väl synligt från hamnen och säkert från himlen också. Missionsförbundare kunde väl inte räknas till de utvalda den här gången. Eller kunde dom?
Inte kunde någon heller ge klart besked om från vilket håll arken skulle komma. De flesta trodde att den skulle komma söderifrån på väg till Pajalatrakten, men några trodde att den eventuellt skulle snedda över fjärden på återfärden mot det Heliga landet, innan färden till himlen blev av. Det kunde ju finnas utvalda på andra håll i världen? De måste väl hämtas upp de också.
 
Datum för avresan hade ändrats flera gånger. Det visste man bestämt. Avgången till himlen hade skjutits upp några gånger till stor besvikelse för de utvalda. Först var det visst på Saittajärvis is, som de troende väntat en vinterdag. Sedan var det på Luossajärvi. Nu var det mitt i sommaren någonstans i Pajalatrakten igen.
Men om det nu var så att den var på återväg från Pajala, så skulle man ju få veta åt vilket håll himmelriket låg. Rakt upp var det tydligen inte. Det var tjurgubben Elam Ökvist, som hade sina funderingar.
Undrar just hur en sån där ark ser ut. Elam Ökvist fortsatte att tänka högt. Inte kan den vara i samma klass som Noaks ark. Den måste ha varit jättestor för att rymma alla djuren, fast den drev ju runt på vattnet, förstås. Lite större än de där älvgäddorna som dom har där uppåt älven måste den väl ändå vara … Förresten är dom visst inte så många som hör till den troende skaran, ett par hundra högst, inte är det som med Jehovas. Dom lär vara 144 000 som ska tas upp till himlen.
Eftersom ingen trodde på arkens ankomst, måste väldigt många låtsas ha en naturlig anledning att vara nere vid hamnen just den tiden en söndag. Aldrig har hamnens småbåtar blivit östa så ordentligt. Aldrig har näten som hängde på tork på gistgårdarna retts ut så noggrant. Aldrig har så många pysslat och ordnat och städat inne i fiskebodarna, gärna nära dörren. Några stod där bara och pratade väder eller fiskefångster eller den usla betalningen då fisken såldes till föreningen i stan. Alla hade mycket att säga, och ögonen flackade hela tiden upp mot himlen. Ingen pratade om silverarken, men många höll ett öga på klockan.
En kvart efter utsatt tid var det många, som  öppet visade att de hela tiden misstrott den märkliga flygningen. ”Vad var det jag sa?” hördes här och där och allt mera högljutt.
Just då blänkte något till bortåt Laxögrund. En silvrig solreflex från något som rörde sig ganska snabbt över ön. Och försvann för en kort stund. Folket i hamnen ropade och pekade. Kursen var väl inte så rakt över Flakaskär, men vem vet hur lättstyrd en sån där farkost var. Många sprang ut på bryggorna för att se bättre. Flytbryggan gungade. Vattnet skvalpade, när människorna trängde på. Flera av de första, de som snabbast sprungit så långt ut som möjligt och stod ytterst på bryggan fick en knuff och hamnade i vattnet. De blev fler och fler allt eftersom folkhopen på bryggan blev större och större. De som inte hamnat i vattnet beroende på knuffar gjorde det när bryggan sjönk allt mer. Eftersom den satt fast i landändan med kraftiga kedjor kom den att luta mer och mer, då den yttre delen tyngdes ner. De saktfärdiga som kommit sist insåg faran och kunde vända i tid med bara blöta skor. När dessa lämnade bryggan, sjönk den andra änden ännu mer.
Aldrig har så många blöta rånebor samtidigt setts i hamnen. Aldrig någonsin hade man sett så många simmande i det smutsiga hamnvattnet och aldrig hade så många simmare kajkat runt i vattnet söndagsklädda i kavaj och lågskor, kofta och klänning. En del hade till och med söndagshatten på skallen. Ropen och skriken från de olyckliga var väl inte precis sådant som skulle ha passat i kyrkan.
Lyckligtvis var det ingen som drunknade. Alla verkade med eller utan hjälp kunna ta sig upp på bryggor eller vada i land efter en liten simtur. Påståendet att fiskargubbarna inte kunde simma visade sig vara falskt. Många simmade hundsim eller kattsim och tog sig långsamt bort från det värsta plaskandet. Bara en syntes simma bröstsim och det var en yngre kvinna, men det gjorde hon nog bara för att göra sig märkvärdig. Hon hade säkert också simmat längst av alla, ända bort till flytbodan som låg ankrad vid hamnpiren där en del fiskargubbarna brukade lägga till om flera båtar samtidigt kom in till betongkajen för att lossa sin fångst. Mest användes bodan till att förvara tomma fisklådor i. De som haft ögonen med sig hade sett hur hon tittat in i ”huset” som saknade dörr och en del trodde att hon faktiskt också klivit in där. Småpojkarna brukade byta om till badbyxor där inne även om risken var stor att både badbyxorna och de torra kläderna luktade fisk en lång tid framöver.
Då uppståndelsen från det våta lagt sig och silverarken säkert hunnit passera obemärkt både en och två gånger, upptäcktes att Signar Persson saknades. Han hade varit längst ut på bryggan, inte för att han var mest nyfiken utan för att han höll på att skölja fisklådorna, innan han skulle ut för att vittja.
De som först kommit springande ut på bryggan hade ett svagt minne av att de sett Signar stå på knä vid bryggkanten med en låda på bryggan och en som han öste vattnet i för att skölja bort fiskfjäll. Nu guppade de tomma fisklådorna i hamnen, en mot hamnpiren och en bra långt därifrån åt andra hållet in mot betongbryggan, där flytbryggan var fastkedjad. Signars svarta keps låg mitt emellan.
”Den jäveln hade storstövlarna på”, var det en som sa. ”Han måste ha sjunkit som en sten.”
Den sjöblöta folkhopen ojade sig. Dittills över sina egna olyckliga öden men nu sattes ett stort räddningspådrag igång. Draggning var det enda som kunde ge resultat, var man ense om och snabbt måste det gå. Flera båtar rodde omkring i det trånga farvattnet. De som rodde hade all möda i världen att inte krocka eller köra på någon annan båt. Något organiserat sökande så att olika delar av hamnen verkligen genomsöktes blev det inte. Men draggningen gav resultat. Ingen Signar visserligen men en riktig storstövel fick den första båten upp. Många förvånades över att Signar som var en så noggrann fiskare hade så usla stövlar. Två cyklar varav den ena riktigt ny med cykellyse och kattöga, en tillbucklad mjärde och två ankare fick man också upp. En dragg fastnade i sjunktimmer på bottnen. Men tiden gick och man började inse att så länge kunde inte ens en van fiskargubbe klara sig.
Drypande våta började många av silverarkens åskådare dra sig hemåt upp mot byn. Från räddningstelefonen i kiosken under storgranen i hamnen hade någon ringt både polis, doktor och ambulans. Fjärdingsmannen hade kommit och stod på betongkajen med händerna på ryggen och gungade på hälarna. Någon drunknad syntes inte till och i de två roddbåtarna som ännu draggade fick man några goda råd om hur sökandet faktiskt borde göras. Till slut enades man om att om inte strömmen dragit ut Signar genom hamninloppet, så fanns han i vilket fall som helst inte inne i hamnen. Fast å andra sidan, någon ström brukade inte finnas inne i hamnen.
Doktorn kom med taxi, men fjärdingsmannen skickade tillbaka honom nästan genast. Det fanns varken levande eller döda patienter.
Dagen efter stod Signar Persson nere vid hamnen och redde ut nät som han hade hängt upp på sin gistgård. De första som såg honom drog sig förskräckta tillbaka. Aldrig hade de sett någon drunknad gå igen så snart. Han såg alldeles verklig ut. Då han höjde handen till hälsning närmade de sig tveksamt.
”Det var ett sjutusan till plaskande här igår, rena rama sjöblötan”, sa Signar. Sedan sa han inget mer, utan koncentrerade sig på att ta lös gammalt sjögräs från  nätmaskorna. Men nog ryckte det lite i ena mungipan.
”Vi trodde att du drunknat”, erkände en av de andra gubbarna, som såg glimten i ögat på Signar och förstod att han var högst levande. ”Vart tusan tog du vägen? Vi draggade minst en halvtimme”.
Signar tittade upp mot det blå.
”Undrar om det kommer någon himmelsk uppenbarelse idag. Har du tänkt på arken i skyn…? Hur i all världen skulle de där religiösa människorna ta sig ombord? Repstegar?”
”Ja, ja, men hur klarade du dig?”
”Ja, det var med nöd och näppe.” Signar var tyst en stund, innan han fortsatte.
 ”Jag fick en gudomlig syn. Jag är nog den ende av alla som var här som fick se en himmelsk uppenbarelse …”
De andra betraktade honom med undran. Signar brukade inte anfäktas av religiöst grubbleri.
”Jag låg faktiskt i vattnet hela tiden men nästippen lyckades jag hålla ovanför ytan, trots att det dråsade ner folk runt omkring mig. Den ena efter den andra plumsade i. Det var nära att jag fått en eller annan tjockis över mig och då vete katten hur det hade gått. Som tur är så är det ganska djupt just där jag ramlade i vattnet. Jag tog några simtag under vattnet och kom upp mot flytbodan till. Jag hade ju tunga kläder på mig, så inte hade jag orkat så mycket längre än dit. Jag tror inte att någon såg mig, men jag både såg och hörde när ni senare började leta efter mig, men jag kunde faktisk inte ge mig till känna … och när jag kunde det hade ni ju farit hem …”
”Sökte vi i onödan, din …?”
”Ja, sökandet var då inte min idé, men jag var upptagen förstår du. Jag visste att det var lättast att ta sig upp på den sida där piren gör en lite tvärare böj. Det är nästan på baksidan av bodan på flytbryggan. Där är en liten halvstege, som når ganska långt ner i vattnet, så jag tog mig dit. Just när jag skulle kliva upp märkte jag att det plaskade alldeles i närheten. Det var den där nya kassörskan på Kooperativa som kom simmande. Hon tvekade inte. Hon klev upp närmaste vägen och gick in i bodan. Inte hade hon ju några torra kläder där förstås, men kvickt drog hon av sig alltihop hon hade på sig och så vred hon ur sina blöta kläder. På en spik hängde Sixten Henrikssons gamla oljerock. Den tog hon på sig och så gick hon i land efter piren. Det är ett grant fruntimmer, den där nya kassörskan… faktiskt kan man bländas av en sån himmelsk syn … Jag tycker att det var konstigt att hon inte såg mig. Du vet ju hur gles flytbodan är särskilt nerifrån, så jag låg stilla som en död fisk hela tiden. Hon var där en bra stund, innan hon tog på sig och gick. Sedan kunde jag ju inte bara stiga upp och gå därifrån, när så många sökte efter mig… Verner Johansson såg mig förresten efteråt, då jag höll på att tömma stövlarna. Har han inte sagt det …”

     © LEIF LARSSON
     Den här berättelsen finns i min första novellsamling Berättelser från ön och sedan (2009),
     då med titeln Ingen trodde på silverarken. Historien har en gnutta sanning i sig (att många samlades nere vid hamnen just då).
     Många läsare har varit mycket positiva.    
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER