2016-11-14

ARTUR OCH KRISTOFFER


Natten hade varit förfärlig med dvalliknande sömn under korta stunder. I alla rum var lamporna tända. Morgonen blev mycket värre, då man fann honom och vissheten drabbade dem som han lämnat kvar. Då allt till slut blev fullbordat … på sämsta sätt.
Inget ljus kom över gårdarna den morgonen. Morgonluften var kall och rå och nästan omöjlig att andas in. Kärvheten rev och slet i lungorna.
Ett enda ord upprepade Johanna.
Varför?
Efter det svarade hon enstavigt.
Alla undvek att komma nära huset. Som om det som hänt skulle smitta av sig och drabba dem. Många vaknade med skuld och med en ångest, som rev och slet i dem under lång tid. De som blev kvar suckade tungt. Pratade inte ens med varandra om det de varit med om. Ja, ja, sa de och andra förstod. Andra tittade bort om någon kom för nära. En del stod med händerna i byxfickorna och tittade utan att se något långt ut över åkrar och ängar, älven och de skogklädda åsarna.
Kristoffer frös mycket den hösten och vintern, särskilt på hösten. Han hade alltid för lite kläder på sig, tyckte han. Men kläder var inte till någon hjälp. Kylan kom inifrån. Ibland förlamade den honom Det var så mycket han inte kunde förstå.
Då rädslan var som störst och mörkret som tätast, följde Artur den skräckslagne pojken hem till oro och bävan. Hem till Artur och Anna hade Kristoffer sprungit i sin skräck. Fötterna var ännu såriga och högt upp efter benen fanns rivsåren kvar. I flera veckor kunde han känna hur kallt det varit på stentrappan utanför deras hus … och hur mörkt det var, innan Artur hört pojkens bankningar och kommit ut. Han hade gått runt och sökt en lång stund men hittade inte i mörkret och nästa morgon, då allt var oåterkalleligt tog han pojken i bilen och de åkte länge.. Den morgonen räddade han Kristoffer från tungsinne under milen i den gamla PV:n. Hur det hade blivit, om han lämnats kvar i den tigande tystnaden, kunde han inte föreställa sig. Artur körde sakta och sa inte så mycket. Var bara trygg och tyst bakom ratten. Rökte mest på sin pipa, som hade ett piphuvud av masurbjörk. Det var snirklande vackra vindlingar i det polerade träet. Kristoffer tänkte, att just en sådan pipa skulle han köpa sig, om han någon gång i framtiden skulle börja röka. Det gjorde han inte, men då och då tänkte han på pipan och var glad för att Artur hade haft den med sig just den där dagen. Han hade säkert andra pipor som inte var lika fina. Pipan var vacker och Kristoffer behövde allt det vackra den morgonen för att inte fastna i mörkret, som var så nära. Artur hade lämnat tobakskardusen öppen ovanpå instrumentpanelen. Det var en bra lukt. Kristoffer tänkte, att det hade Artur säkert gjort det med avsikt. På något sätt förstod han pojken bättre än vad han själv gjorde.
Men skalet runt omkring sig, det byggde han själv.
                                                                                                                          *

”Jag ska bara …”, hade Holger sagt och försvunnit in i rummet med linneskåpet. Han hade stormat in, upprörd och rödbrusig. Dörrarna stängde han inte efter sig. Han skulle ju iväg genast … Kalldraget svepte in över golvet. Olof drog upp fötterna under sig på stolen. Kristoffer satt på vedbänken och kände hur kallt allt blev, inte bara om fötterna. Johanna hade rest sig och stått obeslutsam framför spisen.
”Nyckeln! Var fan är nyckeln? Har du gömt den nu igen …”
Han hade inte fått upp dörren.
”Du låste ju själv …”, hann Johanna säga, innan det första slaget kom.
”JAG? I helvete heller …”
”Flytta på dig pojkjävel …! Är det kanske du som jävlas …? Skulle inte förvåna mig …!”
Kristoffer duckade, då han såg den knutna näven. Holger var fumlig i sitt berusade tillstånd. Fumlig och osnabb.
Pojken dök under hans flaxande armar, ut på bron och bort. Vart skulle han annars ta vägen?

En stund satt de på sina stolar och hörde röster, som försiktigt hoade och ropade i nattmörkret. Inte på allvar utan mer som om de trodde att Holger skojade med dem. De var rädda att göra sig själva till åtlöje. Springa omkring och hoa i mörkret, skulle det heta.
”Holger … Hoho … Kom nu … Holger …”
Det var inte ens halvhjärtat. Halvkvävda skratt då någon fumlade, trampade fel och tappade balansen och sedan röster, som i fyllan steg och sjönk okontrollerat och sedan lallande svar på vad det än var. Efter en stund orkade de inte ens låtsas ropa.
Holger hördes inte av. Hans röst fanns inte.
Hans suparkompisar brydde sig inte, förstod inte, ville inte ramla i mörkret, en fickflaska kunde gå sönder …
*

Kristoffer satt på vedbänken med fötterna uppdragna under sig. Alla satt i köket, alla lika tysta och slutna. Isolerade sig i sin egen värld. Ingen tittade på någon annan. Alla ville slippa gråten. Alla lampor var fortfarande tända. Sekunderna gick sakta. Då Artur knackade på dörren, var det ingen som svarade. Ingen brukade knacka. Bara främlingar. Gårdfarihandlarna också, ibland i alla fall. Nästan alla kom in utan att knacka. Det var så bland gårdarna. Man kom in och satte sig på en stol vid dörren.
Artur hade redan sagt det han kunde säga. Han hade gjort det han måste göra. Det var innan doktorn och fjärdingsmannen hade kommit. Johanna hade sagt Ja när han frågade.
Kristoffer hade hört det och ställt sig på golvet intill vedbänken. Han tittade inte på mamman och han sa ingenting, men när Artur gick följde han med ut till bilen.
Johanna kom efter med hans jacka och den blå toppluvan. Vantarna glömde hon. Pojken tänkte, att det var bra att mamma gjorde något, att hon inte bara satt stilla med den stora bedrövelsen och förskräckelsen inom sig.
Arturs svarta PV stod på deras gård med motorn igång och med ett stort illaluktande moln bakom avgasröret. Morgondimman syntes mellan träden ner mot älven. Luften var sträv och molnen låga. De rörde sig inte mycket, men hotade att sjunka och gömma allt. Kristoffer märkte att dagen såg ut precis som han kände sig. Kanske skulle snön komma redan nu eller nästa dag, fastän det var mycket för tidigt. Kristoffer tyckte inte om lukten från avgaserna men satte sig i framsätet och stängde dörren. På förarsidan var den lilla vädringsrutan öppen på glänt. Artur hade väl rökt en pipstopp, innan han knackade på. Suttit och rökt där i bilen och blåst ut det mesta genom vädringsrutan.
”Kommer din syster”, hörde han Artur fråga. Kristoffer märkte, att det inte var en fråga, som hans mamma hade väntat sig. Hon såg förvirrad ut … då hon skakade lite på huvudet.
”Jag kan köra förbi hos henne och be henne komma …”
Johanna ryckte till.
”… gör inte det. Hon är redan förbannad på mig, för att …”
Hon snyftade till eller suckade djupt.
”Jag kan väl inte rå för att hennes ungar blivit … och inte mina … Säg intnå till henne …”
Hon vände sig bort och snorade till. Gråten var nära.
”Snällt av dig … att ta med Kristoffer … han tar allting så hårt, fastän just han inte borde … inte mer än de andra barnen i alla fall … pojken är så känslig … han tiger ju bara …”
Hon tittade upp på Artur.
”… men han har kramat om mig flera gånger”.
Ett leende ryckte lite i ena mungipan.
Hon tittade på Kristoffer i framsätet. Han satt med huvudet nerböjt och händerna höll han mellan knäna. Han tittade på gummimattan på golvet. Följde ruta för ruta i den långa raden. Räknade inte, men började om gång på gång. Inte ens när Artur kontrollerade om dörren var stängd tittade han upp. Men han märkte att mamma stod kvar på farstubron. Hon höll i dörrhandtaget och såg när Artur gick runt bilen och satte sig bakom ratten. Han la in ettans växel och bilen ryckte till. Han höjde handen till någon sorts hälsning.
”Det blir nog bra med Kristoffer”, hade Artur sagt, innan han klev ner från farstubron. ”Han brukar ju trivas med Anna … Kanske det hjälper lite … Du har nog tillräckligt ändå … just nu.”
Artur är bra, tänkte Kristoffer. Bra att han fick mamma att säga några ord … fastän hon inte ville prata om sin syster.
På raksträckan upp mot gamla fotbollsplanen rörde Artur hela tiden på ratten, lite åt höger, lite åt vänster. Kristoffer hade tittat upp och märkt det.
”Den glappar lite i framvagnen …”, sa Artur, och tänkte att pojken kanske var intresserad av bilar och motorer.
”Framvagnen?” sa Kristoffer. Artur såg förvåningen i pojkens ögon. Han var nöjd. Pojken hade ju sagt något. Bara ett ord förstås.
Han började förklara …
”Det är inte som på timmerkälkarna som hästarna drar. En kälke fram och en kälke bak, en framstötting och en bakstötting … Det har man för att det ska gå lite lättare att svänga med ett timmerlass bakom hästen. I bilen är det en rattstång som sitter fast i styrstag vid framhjulen … Det är där det är glapp, vid styrstagen … Man får sitta och parera hela tiden, så att inte bilen far iväg åt nån sida … Hade tänkt hinna till Haralds verkstad … men det kom annat mellan …”
Han såg att pojken inte längre lyssnade. Han räknade rutorna i gummimattan … gång på gång. Han fick det inte stämma. Ingenting stämde. Då slutade han och tog tag i stroppen som hängde ner från taket. Han höll ena armen uppsträckt och tittade på hur älvens vatten forsade under broarna, då Artur sakta körde över dem. Lite is hade börjat bildas innanför strandstenarna, tyckte Kristoffer.
”Det är halt ibland på broar …”, sa Artur. ”Man får vara försiktig …”
Dimman hade tätnat närmast broarna.
”Blir det så här hela vägen, så får vi allt köra sakta …”
Artur körde alltid sakta. Pojken visste det, men sa ingenting. Artur fick köra hur sakta han ville. Pojken visste ändå inte hur lång vägen var.
*

Kristoffer visste inte vart de var på väg och hade inte tagit med sig något. Kanske skulle det bli en kort biltur runt byn eller ner till hamnen, för att titta på när fiskarna tog upp sina båtar. Kristoffer hade nästan aldrig åkt bil. Inte ens skolskjutsen som varje dag körde om honom på väg till skolan. Han hade för kort väg, trehundra meter för kort skolväg. Han gick medan andra fick åka bil. Det var väl det Artur visste. Kristoffer hade märkt att mamma hade blivit glad, när Artur fråga henne om Kristoffer fick följa med honom. Det var hennes enda leende den morgonen.
Kristoffer tyckte att de åkt länge och bara sett diffusa bilder av buskar och träd. Där inga träd fanns tittade man rakt in i dimman. Då Artur svängde av från stora landsvägen, stannade han vid några små grå hus nära vägen. Det var en fäbod, men på hösten fanns inga djur och inga människor där. Artur och Kristoffer satt ute i den sträva kylan intill varandra på handskar som Artur hade haft med sig i bilen. Det var ganska kallt. På marken glittrande frostkristaller och på träplankorna på trappan där de satt fanns ett tunt vitt lager. När de steg upp syntes det var de suttit. Frosten på trappan hade blivit våt och brädorna svarta. De små husen kändes inte verkliga i dimman. Dom som var längst bort försvann och kom tillbaka, försvann och kom tillbaka, allt eftersom dimman lättade eller blev tätnade. Fastän det var kyligt tyckte Kristoffer om att vara där. Det var stilla runt omkring dem. Mycket stilla. Bara då och då hörde de när bilar på landsvägen körde förbi.
Artur hade en termos med sig.
”Jag tänkte mig inte för”, sa han som om han glömt något. ”Jag skulle ha tagit med mjölk eller apelsinsaft eller en sockerdricka … om vi nu hade någon hemma … eller svagdricka kanske … Det hade vi i alla fall, men nu är det för sent …”
Så bjöd han på kaffe. Det hade Kristoffer aldrig druckit förr. Han fick dricka ur termoslocket. Kaffet var väldigt varmt och han fick blåsa länge och sörplade sedan försiktigt genom en sockerbit. Klunkarna var mycket små och det tog tid för honom. Kristoffer brände sig på tungan i början, då han hade lite för bråttom. Skulle väl visa att han var lite vuxnare än vad han var. Kristoffer tänkte att kaffe allt skulle få vänta för hans del, men Artur drack två gånger. Kaffet hade väl svalnat lite för han behövde inte dricka så sakta som pojken vid hans sida.
De satt en stund i tankar. Artur tänkte på mycket, för då och då hummade han och nickade, som om han sagt något klokt och bra till sig själv. Kristoffer tänkte inte på nånting alls. Han ville inte minnas för då skulle gråten komma. Det förstod han. En gång klappade Artur honom på knäet som för att säga något. Det här ordnar sig ska du se … kanske han hade tänkt säga men det blev inte av. På något sätt skulle det bli bra så småningom. Kristoffer anade vad han menade men kunde inte tro på det. Artur var nog inte så säkert han heller. Inte hur han skulle säga det till pojken i alla fall.
Kristoffer skakade till. Som om han hade frossa och feber.
”Jag ska höja värmen i bilen … så gott det nu går. PV:n har inte så bra värmepaket …”
När de sedan satte sig i bilen hade dimman tätnat ännu mer. Den var så där råkall som den brukade vara en del dagar sent på hösten, då det gjorde så ont i halsen om man råkade andades in lite för häftigt, att man började hosta. Sådana där dagar då pojkarna bland gårdarna gick ner till isen på älven och bara vågade åka alldeles intill stranden, där frusna grästuvor och någon sten också kunde haka fast i skridskorna så att någon ramlade.
När det var dags att gå hem hade det alltid börjat mörkna. Mörkret kom tidigt sådana där råkalla dagar. Nästan alla fick hålla ena vanten framför munnen för att inte känna hur luften raspade ner i lungorna.
De hade bara hunnit svänga ut på landsvägen, då Artur pekade med handen som bara hade tre fingrar och sa:
”Här går älgarna över vägen och det har dom gjort i hundratals år … i precis samma spår… ”
Kristoffer kunde inte se vad som var märkvärdigt där. Slyskogen såg ut precis som den hemma ner mot hamnen. Där fanns inga älgar …
” … de senaste åren har dom inte varit så många … dom håller på att ta slut … Jägarna har väl skjutit för många eller kanske älgarna har fått nån sjukdom …”
Artur fingrade lite på tobakspåsen och Kristoffer tänkte att det blir nog svårt att stoppa pipan medan han kör … och med tre fingrar borta på handen. Men Artur flyttade bara lite på tobakspungen. Lukten blev lite starkare.
”Mycket av det som är fint och vackert håller på att ta slut”, sa han sedan.
Det var som om Artur hade bestämt sig för att prata lite mer. Han trodde väl att det var bättre för Kristoffer att lyssna än att sitta och grubbla. Han trodde väl att pojken satt och tänkte på allt som skett, och inte kunde komma över det på något sätt. Men i Kristoffers huvud var det alldeles tomt. Det var väl för att han var grinfärdig och allvarlig som Artur trodde att pojken funderade.
”I Amerika har dom särskilda dimljus på bilarna … särskilda lyktor som man ska använda då dimman kommer … På en del ställen i staterna är det ofta dimmigt … den kommer in från det kalla havet utanför … Driver in från Atlanten eller Ishavet, mycket blöt och kall”, sa han. ”Värre än här.”
Kristoffer lystrade till då Artur började prata om Amerika. Han såg kanske en glimt av intresse i pojkens ögon. Han visste ju att Artur varit i Amerika i många år. Det var väl där han tappat sitt ena öga och kapat bort tre fingrar på sin hand. Kristoffer trodde han skulle säga något om det … eller om indianerna eller skyskraporna … Det gjorde han inte. Kristoffer ville inte fråga heller. Han sjönk ihop lite på sätet.
”Inte tror jag att strålkastarna lyste genom dimman eller att ljuset nådde längre, men det var visst en annan spridning på ljusstrålarna så att bilar som man mötte kunde sakta in i tid … Den här gamla PV:n har inget dimljus … inte SAAB heller, inte ens Ford Anglia tror jag …”
Sikten blev lite bättre, då en vindby drog förbi. Dimman lättade lite närmast marken. Nu låg den mer som ett ulligt tak ovanför bilen. Det kändes som om Artur gasade på lite mer för att hinna lite längre, medan sikten var en aning bättre. Kristoffer tyckte att det såg ut som om vägen blivit blötare. Allt var grått och kallt omkring dem. Kanske det skulle bli ishalka också, innan de hunnit fram.
”Vi lekte mycket tillsammans när vi var barn, din pappa och jag”, sa Artur, när vägen var som krokigast och de nästan kört runt en liten tjärn. Det var före den stora bron.
”Han var påhittig och rolig och så sjöng han så bra … ni har en fin gitarr hemma hos er … jag kan lära dig spela om du vill …”
Kristoffer hade nog svarat något, men trodde inte att ens Artur skulle kunna lära honom. Men så avvisande ville han inte vara mot Artur. Kanske några ackord i alla fall. Läraren i skolan brukade ofta klaga på honom, att han inte sjöng så bra och att han inte kunde hålla tonen. Du borde kunna bättre, hade läraren sagt en gång … med det påbrået.
”Ja, ja”, sa Artur och hostade. Han hade nog fått piprök i vrångstrupen. Han vevade ner rutan på sin sida och spottade.
”Alla är inte så starka … Han tog illa vid sig … ganska ofta … för småsaker.”
*

Kristoffer måste ha somnat till, för plötsligt uppfattade han att det inte var samma ljud från bilens hjul som tidigare. Han såg att de körde över en bro över en bred älv. Han var lite yrvaken och kände sig stel i hela kroppen. Han hade länge hållit ena armen uppåt med handen i en stropp under taket vid dörren. Armen hade blivit tung och känseln hade runnit ur den … som om den blivit utan kraft. Då han släppte greppet om stroppen ramlade armen ner i hans knä. Han böjde försiktigt på fingrarna.
Anna kom ut, när hon hörde bilen. Hon var alltid snäll och Kristoffer blev glad, då han fick se henne. I vanliga fall var hon nog inte en sån som kramades. Mamma hade sagt att hon var lite reserverad, men nu kramade hon Kristoffer både hårt och länge … och han tyckte om det. Han blev varm … och samtidigt lite förlägen. Han kände att han rodnade, men hoppades att ingen såg det.
Kristoffer fick fil och halstrad strömming.
Anna frågade ingenting. Artur berättade inte heller.
Kristoffer kände hur trött han var.
Nästan innan han lagt huvudet på kudden i gästrummet sov han.
En svart sömn utan drömmar.

     © LEIF LARSSON
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER