2016-11-14

ÖVERSKEPPNINGEN


Mer än ett år i uniform var en mycket lång indoktrineringstid. Tristessen och vantrivseln hade för länge sedan fått alla i ett fast grepp. De flesta sjönk ner i sysslolöshet och passivitet, det sämsta för en bra soldat. Många gjorde sig enfaldigare och barnsligare än vad de var, men det var inte svårt för dem där de befann sig.
En sorts galghumor spreds bland många av plutonchefsskolans soldater. De talade illa om civilisterna, som ju längre tiden lidit hade blivit allt mer overkliga. Okunniga ansågs de vara, de som inte på en minut kunde plocka isär en kulspruta och sedan sätta hop den så att den fungerade. Man låtsades till och med att det var en viktig kunskap, fastän de förstod att de själva aldrig skulle ha användning för den och hela deras inre skrek ”Struntprat”.
Det hände till och med att några av dem mallade sig och gick i takt någon gång, då de förirrat sig ut på stan och tillfälligt hade förlorat förståndet. Nån av dem låtsades leda en liten trupp.
”Vi infantiliserar oss …”, sa Mandel, 91:an, som konsekvent saboterade all marsch i takt genom att ta lite för långa steg eller lite för korta och ibland lite för långsamma. Särskilt då en löjtnant ledde exercisen och ville visa upp plutonens färdigheter, blev det av någon anledning extra dåligt. Det blev fler och fler som inte kunde gå i takt och ordern ”Framåt marsch!”, lät allt falskare för varje gång. Framåt var ingen av dem. ”Avdelning Halt!” var inte mycket bättre. Ingen enda gång hann de sista i grupperna stanna i tid utan att törna ihop med den som stannat framför och så vidarebefordrades knuffen framåt i ledet. Det liknade mer ett vardagligare ”Stanna …”, men så långt som att säga det, ville aldrig någon, som förde befälet för första plutonen gå. De nybakade furirerna trodde att det var deras kommandon det var fel på och tittade bort för att slippa se eländet.
*

Början av augusti blev före muck fuktigare men lika varm som tiden före ända från maj. Intensiteten i övningarna hade avtagit med den tryckande värmen. Men fortfarande fanns något kvar som plutonen inte hunnit öva.
”Dag 1. Gruppvis förflyttning med cykel under gruppchefs ledning. Fientlig beskjutning kan förekomma. Full stridsutrustning. K-pist.”
”Dag 2. TRUPPLANDSÄTTNING. Kvällstjänst: Utprovning av gasmask. Anfall under gasattack.”
De kortfattade uppgifterna på dagordern var undertecknade med Skolchefen.
”Vi kanske får åka helikopter … för något hav finns väl inte som i Normandie …”
”Helikopeter, menar du väl? Dom har nog förväxlat Kusträsket med nån sjö eller älv … Jag såg att lastbilarna hade flaken fulla med plåtbåtar … som för landstigning från ha-vet.”
Hela första milen förbi Vittjärv och vidare efter Jokkmokksvägen västerut avverkades i lugn takt och utan intermezzon. Inga krypskyttar, inga spaningsplan och inga gasattacker frånsett lukten från en och annan SAAB, som for förbi.
Vid Rasmyran där vägskylten med uppgiften att det var 4 km kvar till Kusträsks skjut-fält sträckte Oskar Nilsson upp handen rakt mot himlen – den vedertagna signalen för stopp. Fram till då hade fjärde grupp haft ögonkontakt med plutonens övriga grupper. De kunde se de övriga grupperna slingra sig iväg efter Kusträskvägen, som närmast Jokkmokksvägen gick över en gårdsplan. Alla i gruppen fick fram sin vattenflaska så snart fötterna lämnat cykelpedalerna. På avstånd hördes sporadiska skottsalvor.
Oskar Nilsson hade en idé och de övriga ställde upp på den. Det var första gången Oskar öppet visade att han knappast skulle bli officer, inte ens för mammas skull.
Alla i gruppen pratade högt med varandra. Nånstans efter den smala grusvägen skulle de bli beskjutna av B-sidans soldater, som kanske låg i bakhåll bakom någon liten kulle. De trodde att det var så planerat. Att störningsgruppen gjort sig så stort besvär som att gräva eldställningar i den sandiga jorden nedanför en ås, blev en överraskning. Ännu större blev den, när ett par rökgranater detonerade och sikten förstördes. Björn Nilsson som råkade vara i täten stannade. Ingen slängde sig ner i diket för att vara beredd på att besvara beskjutning. Tillsammans stod de tysta i en liten klunga och väntade … väntade … väntade.
Då röken skingrades, klev de upp på cyklarna och åkte förbi utan att något hände.
Efteråt fick de veta varför B-sidan inte reagerat som den hade order att göra.
”Varför sköt ni inte?” hade övningsledaren frågat.
”Först var dom försvunna. Alltså, dom kom inte efter vägen, då vi väntade dom, så vi började smyga iväg till våra alternativa ställningar … ifall dom kom den vägen … över heden alltså … Men så kom dom i alla fall … efter vägen.”
”Varför sköt ni inte?”
”Det var rök överallt och dom hade vit flagg … dom gav sig ju …”
”Jaja, men var är dom?”
”Dom cyklade bara iväg … dom for …”
”Vit flagg betyder ju att dom ger upp, att dom ger sig till fånga … så VAR är dom … era fångar …?
”Dom for … alla åtta hade en vit flagga, som dom viftade med hela tiden så länge vi kunde se dom. Vi tror inte att dom såg oss …”
”Vilka var det då?”
”Den sista gruppen som vi skulle hålla ögonen på … den som skulle beskjutas längsta tiden … det måste ha varit fjärde gruppen i den plutonen … det var i alla fall den sista …”
”Det ante mig … det ante mig!”
Runt en stor myrstack vid foten av en sju-åtta meter hög sandkulle en kilometer söder om Kusträsket stod åtta pinnar prydligt nedstuckna. Alla med vita tygremsor fastnå-lade.
Övningarna blev hårda.
Plutonchefsskolans ledning ville krama ut de sista krafterna ur de blivande underofficerarna. Tålde de dessa kortvariga men hårda övningar skulle de klara allt i en verklig situation … var kanske tanken. Soldaterna skulle minnas det här som en svår sak som de klarat av.
Alla lyckades inte så bra … inte i övningsledningen.
Dag 2. Trupplandsättning.
Sommarens varmaste dag, + 26 grader i skuggan enligt ICA:s termometer på barackväggen. Full packning, krigsmålade, marsch rakt genom skogen, ett led, total tystnad anbefalld. Det trettiotvå man långa ledet slingrade sig genom skogen. Undvek bara de största träden och de öppna flarkarna på myrarna. På landsvägen intill brummade lastbilar i en jämn ström. Alla på väg åt samma håll.
Bakom ett stort militärförråd låg dom – landstigningsbåtarna. En fanjunkare beskrev vad båtarna användes till – snabb överfart över mindre vattendrag, fyra roddare, fyra skyttar under överfärden, eldgivning om målet är lokaliserat, hoppa i vattnet så snart det är nog grunt, ANFALL mot försvarande styrka på land. Trupplandsättningen sker i skydd av rök. Övningen börjar då de första rökgranaterna skjuts!
”Hoppa i när det blir nog grunt …”, sa Luppio. ”Precis som hemma med forsbåtarna i älven …”
Fjärde grupp var den enda som uppträdde som en enhet. Oskar Nilsson samlade snabbt sin grupp, delade ut roddaruppgifterna och instruerade Luppio att så snart det måste ges order om något, så skulle han leda gruppen och högt och tydligt ge de anvis-ningar som behövdes.
”Vi ska ge Luppio bästa möjliga förutsättningar för att göra intryck på stridsdomarna. Det kan bli ett plus inför Kadettskolan … Krigsmakten behöver nån riktigt duglig! Den här gången kämpar vi för honom … inte för något befäl! Luppio-Nisse ska bli nummer ett bland alla kandidater från I19!”
Stranden på andra sidan var flack en kort bit närmast vattnet, men lutade sedan brant uppåt. Något skydd fanns inte på sandstranden utom ett par mindre gropar. I slutt-ningen fanns grova träd och stora stenar, fler och fler ju högra upp man kom. Fanns fiendestyrkan någonstans, så var det där bland storstenarna där de hade bra skydd och kunde skjuta neråt. Ingenting syntes medan instruktionerna pågick.
Oskar Nilsson och Luppio stod länge och betraktade stranden på andra sidan. Mer än 75 meter bort var den inte. Vargen gick fram till dem. Han hade upptäckt en lite tätare ridå med buskar snett uppåt i backen. Troligen en liten ravin eller åtminstone en sänka. Den låg inte direkt i anfallsriktningen, men tar man sig upp där, så kan man kringgå försvararna och attackera dem från sidan. Överraskande.
Gruppchefen satte Bamse och Felix som det första roddparet, Mandel och Postis det andra. Eftersom gruppen tilldelats den yttersta båten till höger skulle de hålla lite extra mycket höger och komma in i skydd av sänkan, hade de kommit överens om. Vargen och Luppio-Nisse skulle ta täten för att snabbt avancera uppför sluttningen i en kring-gående rörelse. Under tiden skulle Postis och Mandel skjuta så mycket de kunde rakt framifrån.
”Om det behövs, drar ni på med alla magasin, som ni har. Hoppas dom är fulladdade den här gången … Fienden där uppe ska inte hinna kolla åt sidan … ”
Oskar Nilsson var verkligen i sitt esse, när han själv fick delta i planeringen. Nog skulle han kunna bli en bra officer om han ville, men nu gällde det att stötta Luppio.
De första rökgranaterna exploderade. Röken vällde ut över båtar, anfallsstyrkan och vattnet. Mycket dunkelt kunde den andra stranden anas. Inga skott hade ännu hörts från försvararna, som antogs finnas en bit upp i backen. Då plutonchefen gav tecken startade alla fyra överskeppningsbåtarna. Fyra man på varje sida drog ut båtarna. Fjärde gruppens båt var överraskande nog först i vattnet. Roddarna fick tag i årorna och började ro. De kom snabbt in i en bra rytm. De fyra övriga hoppade in i båten akterifrån eller hävde sig in i båten över relingen. Kompanichefen skakade på huvudet, då båten längst till höger verkade ha tappat riktningen helt och försvann ut åt höger. Det samlade anfallet skulle bli mindre slagkraftigt …
Bara årornas vilda plaskande i vattnet hördes mellan rökgranaternas detonationer. Vad som hände, när båtarna närmade sig landstigningen kunde inte observeras av plutonchefen och övningsledningen. Men tre överskeppningsbåtar höll i alla fall ihop med bra riktning. Krigsdomarna på andra sidan fick ta över för en senare samlad bedömning.
Fjärde gruppens båt gick snett men var först framme utan att mötas av skott. Strax ef-teråt utbröt ett okontrollerat skjutande från båda sidorna. Postis och Mandel slängde sig ner i en mindre grop bakom ett litet hallonsnår. De deltog i skjutande med så många skott, som ingen av dem tidigare skjutit under samtliga övningar fram till då.
Hopkrupna sprang Vargen och Luppio i täten för den sex man starka anfallsgruppen. Sänkan var inte så djup som de trott, men en del rönnar och enar hjälpte till att dölja framryckningen. Tätt bakom varandra rundade alla sex en liten höjd, klättrade uppför en liten klippavsats, ålade fram i en svacka och runt ett klippblock. Luppio gjorde en gest som de andra tolkade som att de skulle sprida ut sig lite. Ögonblicket efteråt vrå-lade de som soldater de sett på krigsfilmer och sköt, sköt och sköt, medan elden sprutade ut ögonen på några av dem. Bamse hade fått upp farten och sprang omkull en man som mest såg ut att stå och titta på. Johan var lika upphetsad och hann inte heller stanna i tid.
Han ramlade över två k-pistskyttar i ett värn. Förvåningen var stor hos försvararna. Från det hållet hade de inte väntat sig någon attack. Helt överrumplade sträckte de armarna i vädret och la ifrån sig k-pistar och gevär. Mannen som ramlat efter den hårda tacklingen från Bamse reste sig småsvärande samtidigt som han gned sig på knäet, då han ramlat mot en sten. Pressvecken på uniformsbyxorna hade skrövlats ihop. Han hade blågula band i mössan och en bred blågul armbindel – en stridsdomare.
”Övningen avbryts. Försvarsställningarna intagna av stormande trupp!” sa han i en walkie-talkie.
Allt skjutande upphörde gradvis. Bakom buskar och stenar och i små gropar och sänkor reste sig gråklädda soldater. Några låg kvar stödda på armbågarna, förvirrade över det snöpliga slutet. Bara ett par ställde sig upp, som om de inte kunde tro att övningen redan var slut. Ingen hade hunnit längre uppför sluttningen än 25-30 meter. Hade det varit verklighet hade de förmodligen blivit liggande på platsen.
Stridsdomaren mönstrade tankfullt de sex soldaterna som stormat befästningsställningarna. Svettiga, krigsmålade, andfådda efter den våldsamma forceringen uppför backen, stod de stilla med vapnen ännu pekande på B-styrkans försvarare, 16 man i fyra eldställningar … alla med sina vapen liggande på marken.
”Sex man … åtta borde ni vara … ”
Oskar Nilsson gjorde en lite klumpig honnör.
”Major, två man avdelades till att skjuta intensiv uppehållande eld, medan vi gjorde vår omfattning …”
”Bra tänkt … Det här är den bästa stormningen under de senaste tio åren … Kompanichefen ska informeras …”
Oskar Nilsson påpekade att han visserligen var gruppchef, men att Luppio, 141 Nilsson, hade planerat hela räden tillsammans med Vargen Karlsson. De båda hade tagit täten uppför backen och runt kullarna och …
Till och med Bamse ville vara med på ett hörn.
”Ber om ursäkt för att jag inte hann stanna i tid …”
Majoren gjorde en liten avvärjande rörelse med handen.
”Vilken grupp tillhör ni?”
”Livkompaniet, första plutonen, fjärde grupp!”
”Fjärde grupp?! Det måste vara ett missförstånd … Är ni säkra?”
Röken lättade långsamt över vattnet, men röklukten låg kvar. Bamse och Felix rodde tillbaka. Majoren satt i aktern tillsammans med Oskar Nilsson. Övriga halvlåg på durken. Då de nådde stranden där de startat, stod löjtnant Bjerke där och trampade oroligt. Han vitnade, då han såg vilka majoren hade med sig. Han rusade själv fram och tog mot båten i fören och var nära att sätta sig på baken, då den med kraft gled upp på stranden. Bjerke var blek och mycket nervös. Medan majoren balanserade framåt i båten och började kliva ur den, väste Bjerke en fråga till Mandel som stod närmast.
”Vad i helvete har ni nu hittat på för sattyg? Är ni tillfångatagna? Har ni legat bakom nån sten för att slippa kämpa uppför berget …? ”
Ingen i grupp fyra svarade något.
Sedan stramade löjtnant Bjerke upp sig och gjorde en honnör helt efter instruktionsboken och började stammande förklara för majoren, att just den här gruppen var den mest negativa på hela plutonchefsskolan. Han förklarade att han senare skulle vidta de disciplinära åtgärder som behövdes. Samtidigt beklagade han att majoren inte fått se de mer framstående grupperna i aktion.
”Jag såg dem … Dom ligger där på stranden … alla skulle ha varit oskadliggjorda i ett verkligt läge … Ingen av dem kom mer än 25 meter uppför sluttningen …”
Majoren pekade med hela handen mot de andra grupperna på stranden.
”Gruppen som jag har med mig, den fjärde gruppen enligt dom själva, kunde tänka självständigt och strategiskt intelligent. De utnyttjade terrängen och klättrade snabbt uppför berget OCH …”
Majoren höjde rösten.
”… stormade överraskande försvararna där upp i sina värn. Alla avväpnades och tillfångatogs … Ett utomordentligt gott arbete. Det var då jag avbröt övningen. Högsta betyg till den här gruppen, mycket bra strategi och perfekt genomförd stormning … övriga grupper under genomsnittet … ”
”Där rök nog löjtnantens möjligheter till en snabb befordran …”, sa någon med så låg röst att han troligen pratade med sig själv.

     © LEIF LARSSON
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER