2016-11-11

POTATISBACKEN


Det var den sista varma augustikvällen det året. Mörkret var kolsvart, mjukt och varmt. Inget ljus fanns, ingen brolampa, inget fönsterljus, ingen måne som lyste. Leken i dungen i Potatisbacken intill Bergs potatisland var ännu spännande, intensiv och med klappande hjärtan, rispiga händer och sönderrivna kläder.
Efteråt var allt förändrat. Allvar hade kommit in i pojkarnas bröst … och sorg.
Då Kristoffer mitt i leken steg upp och gick hem, lämnade han kvar lite av sin barndom. Han hade hastigt berättat för de andra vad som hänt honom. Han kunde inte längre leka barnsliga lekar. De tunga stegen i nattmörkret hade nästan trampat ner honom. Han kände det. Hur något hände i hans bröst, när han låg tryckt mot marken.
Morgonen efter började träden gulna och torra löv falla till marken. Augustikvällarna kallnade och under somrarna som kom, var det ingen av alla pojkar bland gårdarna som ville fortsätta leken. Talldungen med grova tallstammar, enrisbuskar och småtallar hade varit alltings centrum för pojkarna. Inte blev de mer vuxna från en dag till nästa, men det som hände, gjorde att de alla slutade smyga på varandra och slutade att överfalla varandra i vilda och snabba brottningslekar alla mot alla. I leken fanns bara fiender, inga vänner. Alla var rättvisans hämnare. Vem än som kom smygande blev påhoppad och omkullbrottad så tyst och ljudlöst som möjligt. Leken hade inget namn, men de hade alla läst om Per Stigman i Rekord-Magasinet och leken var mer verklig än Tjuv och polis och Indianer och vita.
Pojkarna hade smugit på varandra, hukat och ålat och brottats med tomahawk eller kniv i högsta hugg. Svärden och knivarna var mjuka vidjegrenar. De svarta pojkskuggorna kunde bara anas bland de små tallarnas och enrisbuskarnas mörka siluetter. De hade redan hållit på länge, dykt upp, gjort utfall, vikit undan igen in i mörkret och försökt hejda avslöjande flåsningar för lyssnande öron. Under sammanbiten tystnad hade de kämpat en stund tills någon av dem gett upp och försvunnit in bakom en ny enrisbuske eller någon sten, myrstack eller bakom någon av de grova tallarna. De hade kört ner näsa och mun i det kittlande lingonriset, spejat efter rörelser och lyssnat efter kvistar som knäckts och rassel i ljungen.
Kristoffer hade hittat ett fint ställe nära stigen och nära potatislandet. Han hade legat mycket stilla och osynlig. På helspänn, som en panter eller ett lodjur, var han färdig till ett väldigt språng mot den som kom i hans närhet. Överraskningen måste bli total. Ljudlöst skulle han indiantysta honom och smutsfoten skulle se månen gå upp i de sällas jaktmarker. Medan hjärtats bultande slag hade lugnats ner, hade han sträckt ut handen och fått några lingon i handen. Då han bet i dem, märkte han att det var kråkbär. Han spottade ut den sträva och lite torra smaken och hoppades att han inte för de andra avslöjat var han låg.
Kristoffer ryckte till, då han uppfattade ljudet av en kvist som bröts av. Någon kom på stigen! Någon oförsiktig som gick med tunga och långsamma steg. Kristoffer hann tänka att den som närmade sig inte hade en aning om, att han låg gömd just där så nära stigen. Det skulle bli en överraskning för någon av de andra. Han kröp ihop lite för sitt språng, innan han märkte att något var mycket annorlunda. Det var en vuxen! Kristoffer sjönk ihop och gömde ansiktet mot ris, mossa och barr. Han höll andan! Han var rädd för att den lilla rörelsen, då han gömde sitt ljusa ansikte mot marken, hade avslöjat honom.
Då de tunga stegen var så nära att de nästan snuddade i honom, kände Kristoffer en svag lukt av lagård eller stall. Nu trodde Kristoffer att han visste vem mannen var, och då han samtidigt hörde den låga orytmiska visslingen mellan tänderna, blev han säker.  Visslingen hade ingen melodi. Det var bara ett ljud. Ingen annan än Axel Berg brukade göra så.
Varför gick han till sitt potatisland mitt i mörkaste augustikvällen?
Det hade blivit alldeles tyst.
Hade Axel upptäckt Kristoffer? Hjärtat dunkade så högt som en trumma. Han försökte trycka sig ännu längre ner bland mossa och barr. Han blev torr i munnen. En nysning var nära. Mycket försiktigt flyttade han handen så att han kunde nypa till om näsan.
Axel Berg anade han som en stor mörk skugga över honom. Axel måste ha stått helt stilla en evighet, innan han flyttade lite på sig. Han vänder tillbaka! tänkte Kristoffer. Men Axel Berg gick inte tillbaka på stigen och inte grep han med sin stora näve efter nacken på Kristoffer. Han satte sig där stigen slutade med en liten avsats ner mot potatislandet. Högra sidan var vänd mot den plats där Kristoffer låg. Axel andades tungt och suckade flera gånger. Sedan satt han orörlig och tyst. Länge. På en hel minut rörde han sig inte. Så snörvlade han till, som om han grät. Strax efteråt skramlade en tändsticksask.
En spretig tallkotte stack Kristoffer i bröstet. Den hade tryckt hårdare och hårdare ju längre Kristoffer legat där. Han lyftet sig några millimeter och petade bort kotten och samtidigt försökte han räta lite på benen. Plötsligt kände han lukten av piptobak.
Axel Berg drog eld på en tändsticka. Lågan slocknade nästan genast, fastän det inte blåste. Han tände en ny. Tändstickans ljus var nästan bländande. Vid varje sug på pipan försvann lågan ner i tobaken och kom upp igen blå och nästan utslocknad. Axels anletsdrag förvreds och blev grova och hotande i det flammande ljuset. Mustaschen under näsan såg ut, att när som helst kunna sluka hela pipan.
Marken kylde mot Kristoffers knän och armbågar. Han andades tyst och släppte ut luften lite i sänder. Med öppen mun andades han in så det knappt märktes. Men hjärtat bankade. Att Axel inte hörde dunkandet! Hjärtslagen ekade som om någon sprang omkring och slog med en pinne på tallstammarna. Det var bara hjärtats slag och det snörvlande ljudet från pipan eller gråten, som hördes i skogen. Kristoffer lyssnade efter de andra pojkarna. Det var dödstyst överallt. Inte minsta prassel kunde uppfattas. Hade de också upptäckt mannen eller var de redan högre upp, längre in i skogen?
Efter en stund harklade sig Axel Berg och spottade ut över potatislandet. Han reste sig och drog det sista oset ur pipan. Han tittade ut över åkrarna och såg kanske det svaga ljuset, som låg som ett lock över byn. Han hissade upp byxorna och Kristoffer blev förskräckt då han trodde att Axel Berg kanske tänkte pissa. Men Axel böjde sig bara ner och knackade ur pipan mot klacken på skon samtidigt som en djup suck smet ut under mustaschen. Så vände han och gick långsamt tillbaka till huset. Konstigt att den store mannen kund
e gå så tyst i mörkret. 
Någon vissling hördes inte.
Kristoffer låg kvar en stund, sedan Axel Berg hade gått sin väg. Kroppen kändes lika stel som den gången, då han ramlat ner från ett träd med ett skatbo. Då hade han legat stilla på marken med flimmer framför ögonen och försiktigt känt efter var han hade slagit sig mest. Nu hörde han prassel och märkte att en av de andra pojkarna kom smygande nära stigen. Kristoffer lät tillfället till ett överraskande överfall gå sig förbi. Han reste sig och gick rakt mot den tvåstammiga tallen. De andra som han nyss hade hört var nog där. Han brydde sig inte om att vara tyst och då han nästan var framme hoppade någon på honom och de rullade runt på marken. Han hann känna tallkottarna under sig och en rot som tryckte mot ryggen under skulderbladen, innan han kom ovanpå och steg upp. Striden var inte rolig längre.
”Jag går hem nu”, sa han. De andra stod tysta. Som om de inte trodde på honom.
”Såg ni Bergagubben …?”
”Jo, jag tror det …”, sa någon i mörkret, men ingen av de andra hade sett honom. De hade bara legat gömda och hört de obekanta stegen.
”Han satt så nära mig där jag låg med näsan nedtryckt i kråkbärsris och tallbarr, att när han knackade ur pipan, så stänkte pipolja på mig, och hade han snubblat till och tagit ett steg åt sidan hade han trampat mig på huvudet …”
De andra pojkarna teg.
”Jag kunde ha ryckt honom i mustaschen”, sa Kristoffer.
De andra trodde honom inte. Han gick hem utan att bry sig om att förklara.
                                                                                                                          *

”Det är nog för att Linda hans dog”, trodde mamma, ”… och själv har han väl inte så långt kvar, säger folk … blodtrycket …”, sa hon utan att förklara.
”En vacker dag får han nog hjärtslag, sägs det”, sa hon. ”Man bara väntar att han också ska dö …”
Idag har det varit en vacker dag, tänkte Kristoffer. Tänk om han dött där han suttit i kanten av potatislandet, bara slagit ut med armarna och lagt sig pladask på stigen med stormagen rakt upp i vädret.
Men gubben fick inte slag. Dagarna som kom, satt ha
n bakom märren och körde hem hö från ladorna eller ved från skogen, precis som vanligt … som om Linda inte dött, utan gick omkring i gården och skötte mjölkningen och allt annat och skrattade så gott, när pojkarna varje kväll kom för att hämta mjölken i trelitershämtaren. De gånger då mamma gick iväg med mjölkhämtaren dröjde det alltid, innan hon kom hem. Då hade hon och Linda satt ihop huvudena och småskrattande berätta allt möjligt för varandra. Samtidigt drack de kaffe på fat.
                                                                                                                           *

Det sved i bröstet. Varje gång Kristoffer cyklade över Bergs gårdsplan och upp på landsvägen, gjorde det ont och han kunde inte låta bli att titta mot lagårn för att se om inte Linda i alla fall var där. Det var som om hon dött i hemlighet. Ingen hade berättat för barnen hur det stod till med henne, eller hur sjuk hon var. Men ungar behöver inte veta allt, sa man ofta. Särskilt inte om sånt som är allvarligt. Det var orättvist, tyckte Kristoffer, för alla barnen bland gårdarna tyckte om Linda … De ville inte att hon skulle vara död, och när de till slut fick veta det, var det för sent. Vad de skulle ha kunnat göra, kunde de inte säga, men något skulle de säkert ha gjort.
Sedan blev det gravöl och då var barnen inte heller med. Barn blev inte bjudna, men efteråt hände det att de fick smaka från en halvtorr saffransbulle i en papperspåse. Alla sa att de tyckte om brödet, bara för att det var så sällan de fick saffransbröd. Det var mera torrt än gott.
Det kändes konstigt att komma in i Bergs stora kök och inte se Linda stå vid spisen med ett småleende på läpparna och det slätkammade håret uppsatt i en knut bak på huvudet. Hon brukade alltid ha ett rutigt förkläde på sig, men i olika färger.  I början var det många som kom till Bergs. Släktingar mest och en del grannar, som ville veta hur det skulle gå.
Axel hade mockat och skurat ladugården, berättade grannar. Korna hade han hämtat från sommarladugården vid älven och motat in dem på rätt plats i ladugården.
Och han hade mjölkat själv!
Några dagar efter begravningen, gick Kristoffer också dit – till Linda. Han märkte att han tänkte så. Hos henne fanns den enda telefonen bland gårdarna. Han kom inte ihåg annat. Det var närmare dit än upp till telegrafstationen i byn.
För första gången skulle han ringa till en flicka. Kristoffer var nervös. Hela kroppen var varm. Hjärtat slog så hårt, att han kände pulsslagen i händerna. Skulle han våga och vad skulle han säga? Ändå hade han hämtat mjölk hos Linda och Axel varje eftermiddag i flera månader. På farstubron stampade han mer än vanligt och borstade till och med av skorna med broborsten, fastän det inte hade kommit någon snö.
Till slut gick han in.
Alla dörrar från farstun var öppna. Rakt fram till den lilla kammaren, till vänster in till salen, till höger in till det stora köket. Kristoffer gick in där, klev över den höga tröskeln, som han en gång hade snubblat över, och ställde sig innanför dörren. Linda var inte där, bara Axel. 
Han satt vid matbordet, bredbent med benen utsträckta. Han hade overallen på sig men hade tagit av sig lagårdsstövlarna och satt nu med sockor på fötterna, ljusgrå. Ena armen hade han på stolens ryggstöd. Han satt liksom snett. Pipan hade han i munnen. En odiskad kaffekopp stod på bordet och smulor låg intill koppen. Något kaffefat hade han inte, det som Linda varit så noga med, men Lindas blårutiga duk låg där den brukade ligga. Sockerskålen stod där också, och Axel hade lagt en sockerbit på kanten av duken intill koppen.
Kristoffer tittade sig omkring som om han inte riktigt kunde känna igen sig.
”Saknar du Linda?”
Kristoffer nickade.
”Jo, hon var alltid så snäll … ibland fick vi tunnbröd av henne, då hon bakade ...”
”Jag saknar henne också … det var alldeles för tidigt …”
Han la ifrån sig pipan och snöt sig.
” … men något tunnbröd tror jag inte att det blir i fortsättningen …”
Axel tog en slurk kaffe och stoppade sedan pipan i munnen igen, men det var inget drag i pipan.
”Ville du något …?”
Kristoffer kom alldeles av sig . Han tyckte att han med gapande mun stod tyst länge, som om han inte kunde hitta några ord.
”Jag skulle hämta mjölken…”, sa han till slut.
Varje dag brukade han och Olof eller mamma hämta mjölk hos Bergs, men inte så tidigt på dagen förstås.
Axel hade fått fyr på pipan igen och blåste ut rök i ena mungipan. Kardusen med ”Greve Hamilton” låg på bordet. Han trummade lätt med alla fingrarna mot bordsskivan, alla på en gång. Då Kristoffer kom in, hade han sett ganska dyster och allvarlig ut. Nu drog ett litet leende i ena mungipan.
”Var har du hinken?”
Kristoffer hade stått kvar vid dörren och det var han glad för. Han blev alldeles ställd av Axels fråga och förstod först inte varför Axel frågade om mjölkhämtaren. Kristoffer hade ju tänkt ringa. Han kände hur han blev blossande röd i ansiktet. Hela kroppen blev varm på en gång.
”Javisstja”, fick han fram. ”Jag ska springa och hämta den…”
Han var redan på väg, då han hörde Axel just innan han skulle stänga dörren.
”Du behöver inte ha så hemskt bråttom. Kom efter sju. Då har jag hunnit mjölka.”
Det borde Kristoffer ha vetat. Så var det alltid, då Linda mjölkade.
10-öringen till telefonsamtalet höll han fortfarande i handen. Den hade blivit varm och fuktig. Kristoffer tog cykeln och åkte tre kilometer upp till byns telegrafstation. Flickan som han ringde till var inte hemma.
Den dagen fick Olof  hämta mjölken.

     © LEIF LARSSON
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER