2016-11-09

INNAN KLUBBAN GICK AV


INNAN KLUBBAN GICK AV


Redan innan klubban gick av och jag satt fastkletad som en våt disktrasa i sargen, hade jag börjat tvivla på att ishockey var en sport för mig. Ändå hade jag bättre förutsättningar än alla andra i byn. Jag hade nämligen sett en riktig ishockeymatch, en landskamp i Stockholm. Ingen av mina jämnåriga kom ens i närheten av detta, inte någon av de äldre heller på mils avstånd. Några kunde vara snabba skridskoåkare om hösten varit bra och de kunnat spela bandy på sjöisarna, i bästa fall med en köpesbandyklubba och i allra bästa fall med en riktig bandyboll. Det var inte många de heller. De flesta kunde bara stoltsera med att de med hemmagjorda snörakor skottat upp en plan som var någorlunda fyrkantig och så pass stor att det var meningsfullt att välja två lag som spelade mot varandra. Ofta fick de ivrigaste och duktigaste snöskottarna inte spela sedan de större pojkarna kommit ner på isen.
 
Jag var 15 år då jag åkte till Stockholm, mycket intresserad av basketboll, den nya idrotten, som idrottsutövare äldre än 15 år inte begrep sig på. Då jag kom hem var jag dessutom expert på ishockey. Det berodde på två tjusiga stockholmsflickor, som jag hade sällskap med från Bosön och in till stan och på en landslagsspelare i basket. De båda flickorna var basketspelare och baskettränare och dessutom fånigt intresserade av ishockey eller åtminstone av Tumba Johansson. Min vana att svara först och tänka sedan var också en orsak till att vi hamnade på Johanneshov istället för på Centralstationen dit det var meningen att de skulle hjälpa mig att hitta.
Det var mitt under jullovet. Jag hade anmält mig och till IFK:s stora förvåning blivit antagen till en Ungdomsledarkurs på Bosön i Stockholm. IFK-styrelsen kunde för skams skull inte låta bli att betala min resa och anmälningsavgiften också. När jag efter en mycket lång tågresa i 3:e klass sittvagn på Annandag Jul kom fram till Bosön, började jag undra om jag hade fått det mesta om bakfoten. Jag insåg att jag var absolut yngst och att flera av de andra deltagarna kunde ha varit mamma eller pappa till mig och några enstaka kanske till och med mormor eller morfar. Självsäkra och småmyndiga lagledartyper allihop. Det var en kurs för dem som ville leda ungdomar, inte en kurs för ungdomar som ville bli idrottsledare. Hur jag kommit med vete gudarna. Kanske 15 år var så illa skrivet att det såg ut som 45.
Vi hade det året en även för oss ovanligt kall och snörik jul. Det var konstigt att komma till Stockholm med barmark och inte mer än någon kallgrad och till och med plusgrader de flesta dagarna. Ändå gick en del sörlänningar omkring och frös och virade halsdukarna flera varv runt halsen. I skogen på Bosön fanns fläckar av snö men snödjupet var bara några centimeter tjockt och mellan fläckarna fanns det till och med barmark. De andra betraktade mig med undran, då de såg mig gå omkring ensam på hällarna i skogen och hoppa från barmarksfläck till barmarksfläck. Hemma hade jag fått vada i minst en halv meter snö med lumberjackan ordentligt knäppt och skinnmössan djupt neddragen över öronen.
Jag hade aldrig varit i Stockholm, så jag förundras än i dag över hur jag kunde hitta ut till Bosön. Men jag var i min bästa ålder, dvs. den ålder, då man vet allting bäst och tror att världen är gjord enbart för en själv. Allting ordnar sig till det bästa, så jag klev bara på första bästa buss och den gick ut mot Lidingö. Det var den första som rullade in framför Centralen, då jag kom dit. Hemma var det sällan mer än en buss att välja på. Jag antog att det inte kunde vara så märkvärdigt i Stockholm heller. Kanske hade jag fått någon sorts vägbeskrivning med bussnummer eller linjenummer för tunnelbanetågen. Fram kom jag i alla fall och inte tyckte jag att det var ett dugg svårt att hitta.
Basket var min idrott, men sedan blev det ishockey en mycket kort tid. Först tyckte jag att ishockey var en snabb, teknisk, fartfylld, underhållande och rolig sport, nästan lika teknisk som basketboll. Sedan insåg jag att ishockey var en alldeles för rå, hopplös, meningslös och våldsam idrott … för mig. Allt inom ett dygn.
Kursledaren tog ansvar. Han var landslagsman i basket och tränare för ett av de mest kända stockholmslagen bland damerna. Han visste hur man skulle ta hand om vilsekomna och tafatta landsortsbor, särskilt från lappmarkerna, som tycktes vara allt norr om Uppsala. Han avdelade två yngre tanter, 17-18 år gamla och huvudet längre än jag, att hålla ett öga på mig. Jag hörde det och sa Nå, int´ behövs de´ int´, men sörlänningarna hade ju knappt förstått mig på hela tiden, så de förstod inte det här heller. ”Ta hand om grabben från Lappland så han tar sig till Centralen!” ”Sure, sure, visst, visst”, sa tjejerna, men vi hade bara satt oss på bussen så sa dom att dom skulle till Hovet. Jag begrep nog att det var Johanneshov de pratade om och inte kungens slott, som de ville antyda för att imponera.
”Jag har också tänkt se matchen”, minns jag att jag sa och lite förvånade blev dom, för det såg ut som om dom begrep. Vi steg i alla fall av alldeles utanför Johanneshov och damerna var så hyggliga att jag fick passera vändkorsen samtidigt med dem, men sedan gick de vilse, när dom skulle upp på läktaren. Jag såg dem aldrig mer. Kanske de i alla fall skulle till slottet. På Johanneshov var det ishockeylandskamp mellan Sverige och Tjeckoslovakien den eftermiddagen. Jag höll mig långt ner på läktaren, nära där jag kommit in i hallen, bara för att vara säker på att hitta ut till rätt busshållplats. Jag hade insett att i den stan fanns det mer än en busshållplats, fast någon busstation hade dom inte. Där hade vi kommit längre.
Matchen blev en intensiv upplevelse. Svenska landslaget vann över Tjeckoslovakiens med massor av mål. Minst 10-0, fast jag drog nog till med 13-0, när jag kom hem. Jag var övertygad om att jag sett världens bästa ishockeyspelare i verkliga livet. Tumba Johansson, Lasse Björn, Rolle Stoltz, ungdomskedjan med Nisse Nilsson, Lars-Erik Lundvall och Sura-Pelle Pettersson. Jag blev enormt imponerad – och det såg så lätt ut. Tumba gjorde precis det jag hoppats och läst om i Rekord-Magasinet. Han tog pucken bakom egna målet, satte full fart framåt till mitten av planen och sedan lurade han med en massa kroppsfinter upp de tjeckiska backarna på läktaren. Målvakten var visserligen en duktig sprattelgubbe men mot Tumba hjälpte det inte. Så värst bra kondition hade varken Sven Tumba eller någon annan av landslagsspelarna. De åkte iväg för att vila sig efter högst två minuter. När vi spelade bandy på höstisen var det inte ovanligt att vi höll på i två-tre timmar.
Inte fick jag heller någon hjälp med att hitta från Johanneshov till Centralstationen, där nattåget till Norrland stod och väntade på mig. Det skulle faktiskt ännu längre. Narvik läste jag på en del vagnar. De sköna stockholmsdamerna, som skulle hjälpa mig, hade nog gått vilse på de stora läktarna, men jag brydde mig inte om att söka reda på dem. De fick försöka hitta Centralen själva om det nu var dit de skulle. Jag ställde mig på en busshållplats där flera tusen stockholmare redan stod och trängdes. Så mycket folk hade jag inte sett ens när billackeringsverkstan brann hemma i byn. Jag hoppade på den första buss som jag fick plats i. Jag fick ganska god hjälp av att alla de som stod bakom mig tryckte på för att också komma med. Inte vet jag hur det gick till men plötsligt sa bussföraren ”Centralen nästa”. Jag klev av och läste ordet Centralstationen med stora bokstäver på ett hus. Det var inte svårare att hitta i Stockholm än att hemma hitta vägen från CeKå förbi Norrabyn och Sundet ner till hamnen i Kängsön, konstaterade jag. Fast vi hade ju ingen buss förstås. Vi åkte spark.
Landskampen mellan Sverige och Tjeckoslovakien var den första kontakt jag någonsin haft med ishockey. Det såg roligt ut och det verkade vara lätt att göra mål. Inte behövde man heller vara så snabb som Tumba. Jag kollade särskilt på Rolle Stoltz och hans långa skridskoskär. Han kunde verkligen åka länge på en skridsko i taget. Det var värdighet i hans skridskoåkning!
Vilken stjärnsmäll svenskarna gett ett av världens bästa ishockeylandslag i den landskampen på Johanneshov! Det skulle vara roligt att själv pröva på, tänkte jag, då Nordpilen dundrade rakt in i snömassorna norr om Gävle. Sedan virvlade snön utanför kupéfönstret i 70-80 mil till och jag satt där på en träbänk och önskade att jag hade varit militär. Det hade mina morbröder berättat för mig, att militärer kan sova var som helst och i vilken ställning som helst och hur länge som helst. De sätter sig bara i ett hörn och gömmer sig bakom vapenrocken och knycklar ihop benen så att de inte är alltför mycket i vägen. Sedan somnar de. Det skulle jag ha velat kunna, för jag kunde inte somna. Obekvämt var det och ledbruten åt alla håll blev man, hur man än satt – och så dunkade det så förskräcklig. Dunk-dunk-låten var ingen vaggvisa.
Att det kanske inte var att börja i rätt ände genom att se Sveriges bästa spelare i landslaget först, innan jag ens luktat på en puck och försökt hålla en ishockeyklubba rätt mot isen, insåg jag för sent. Ishockeyträningarna på den helt nya uterinken vid skolan visste jag skulle börja under jullovet och jag tänkte att jag hade ett och annat att lära ut, så jag for dit samma dag jag kommit från Stockholm.
Uterinken var inte socknens första ishockeyplan för Niemisels AIK var redan ett etablerat lag i sina svartgula dräkter och hade utanför Kvarnåskolan i flera år haft en ishockybana. IFK:s fotbollsspelare hade under hösten utmanat Niemisels hockeylag på bandymatch på sjöisen i viken mellan Kängsön och Nordanborg. IFK vann för fotbollsspelarna var mycket bättre skridskoåkare, särskilt på lite längre sträcka, och med bandyklubbor hade ishockeyspelarna liten chans. Det blev 6-4 till IFK och då hörde jag: Kom igen i hockey, då jäklar …
Jag gjorde misstaget att tro att den där höstmatchen visade att ishockeyspelare är sämre skridskoåkare än fotbollsspelare och att det därmed inte kunde vara så svårt att spela ishockey. Särskilt inte för en sådan som jag, som så att säga redan var på landslagsnivå på ett sätt. Någon annan i byn hade inte ens sett en ishockeymatch i verkligheten. Jag funderade allvarligt på om jag skulle kunna dubblera som tränare i både basket och ishockey; ungdomstränare förstås.
Jag sökte reda på mina skridskor, halvrör som man spände fast under pjäxorna, och sedan lånade jag lillbrorsans benskydd, som inte nådde över knäskålarna och hans ishockeyklubba också. Han visste inte om att jag lånade, eftersom han inte var hemma just då. Någon hjälm hade jag inte och det hade förresten varken Tumba eller Rolle Stoltz eller Lasse Björn haft och ingen enda av tjeckerna. Hjälm var nog något man stilade med antog jag. Jag hade min röda toppluva.
Då jag kom till planen var det inte någon stockholmstemperatur. Hemma på bron visade termometern minus 12 grader och de som kom till planen lite senare sa att det 18 grader kallt hemma hos dom, om dom nu inte bara skröt. Jag åkte lite fram och tillbaka längs sargen och försökte undvika att krocka med någon. Då och då klappade jag med klubban mot isen, som för att pröva spänsten i klubbladet och för att jag på Johanneshov sett en del spelare göra så. Det var nog viktigt att kunna det där, för om dom inte fick pucken just då, skrek dom och levde om, som om det varit krokben i fotboll. Jag tänkte inte på att det var, när de ville ha passningar från någon annan än Tumba. Han körde själv rakt fram mot mål och han tog sig fram för det mesta. De andra hann sällan med. Han behövde aldrig klappa i isen för han hade ju pucken hela tiden. Det var nog inte heller så stor idé för de andra att klappa i isen. Någon passning från Tumba kom inte.
Jag hade förresten inga ishockeyhandskar heller. Mamma tyckte att det var en alldeles för stor utgift till ingen nytta. Jag tog mina iskalla kraghandskar, som inte ens tidigt på hösten höll någon värme i fingrarna. Vid hastigt påseende kunde man tro att det var ishockeyhandskar. Året innan hade nästan varenda pojke haft sådana handskar. De var snygga men ofodrade och kalla som vattnet i en vak. Populära hade de blivit för att de såg ut som motorcykelhandskar från speedwayreportagen i Rekord-Magasinet.
Efter en stund hade jag nästan frusit fingrarna av mig och isen var dåligt spolad för jag vinglade och ramlade flera gånger. Det var med knapp nöd jag kunde hålla stadigt i klubban och när jag plötsligt hörde nån av de andra ropade att ”Nu spelar vi så att vi får upp värmen …”, så hoppades jag att jag inte skulle få någon passning, åtminstone inte förrän jag hunnit åka mig varm. Jag höll mig fortfarande nära sargen och pucken kom naturligtvis nästan genast till mig. Jag gjorde en riktig bandysving med klubban, bommade förstås pucken och båda benen började sprattla i luften tills jag satte mig på baken. Ingen, varken medspelare eller motspelare, blev dock skadad. Hög klubba, ropade någon som en varning. Nästa gång skulle jag bli avblåst förstod jag, kanske utvisad i två minuter. Jag kände igen uttrycket från speakerns vrålande på Johanneshov.
”Hög klubba, 2 minuter!” hade han ropat.
Sedan jag fått vara för mig själv en stund och fått åka fram och tillbaka på vingliga ben och värkande vrister, började jag känna mig lite säkrare. Jag knackade klubban i isen och vips kom pucken flygande till mig. Det trodde jag inte om råneborna … att de redan var så taktiskt tränade. Lika bra som landslagsspelarna. Pucken låg mellan mina skridskor och jag började försöka peta fram den med klubban men jag hann inte. Roffe kom med fart och körde rakt på mig, där jag stod mot sargen och försökte vara teknisk. Det brydde han sig inte om eller också kunde han inte bromsa. Han hade nog inte hunnit lära sig det, han som inte varit på Johanneshov och sett landslagsspelarna spruta snö och iskorn på varandra, när de tvärstannade. Jag tror att jag satt som ett uppklistrat frimärke mot rinkens insida, och jag kände att den grabben, som kört på mig, han hade minsann både skulderskydd och armbågsskydd och visste hur man tacklar loss pucken från sargen. ”Bra och just tackling!” hörde jag någon av hans lagkamrater ropa och samtidigt hörde jag hur det brakade till och något knäcktes.
Medan jag långsamt som en disktrasa gled ner efter sargen hann jag tänka, att nu är jag minst tre-fyra revben fattigare. I fallet fick jag ena handen under mig och stukade alla fingrar, tyckte jag. I de kalla handskarna kändes fingrarna som träpinnar, så det var lätt gjort. Runt omkring mig låg andra små träbitar och jag insåg att det som knäckts var min hockeyklubba, det vill säga min brors. Mina handskar höll fortfarande ett krampaktigt grepp i en liten träbit på cirka 30 centimeter, som en gång hade varit skaftet på en ishockeyklubba. Allt hade hänt under en blixtrande snabb sekund, innan jag ens hade rört pucken. Jag hade fruktansvärt ont i hela kroppen från fingerspetsarna via bröstkorgen och svanskotan till de förfrusna fötterna. Det var till och med värre än att vara ledbruten efter en lång tågresa mitt i natten. Roffe kom susande förbi och med en stoppsladd stänkte han issnö i ansiktet på mig.
”Gick det bra?” frågade han, medan jag försökte kravla mig upp. En 15-åring erkänner aldrig något, så jag sa förstås ”Ingen fara … Allt lugnt”, alldeles i onödan, eftersom han redan var i gång med ett nytt anfall.
Samtidigt var det en himla tur att klubban gått av och blivit till flisor. Jag kunde med hedern i behåll dra mig ur spelet. Tre-fyra brutna fingrar inne i handskarna och några knäckta revben hade varit alldeles för mycket.
Hemma skulle jag få mycket bekymmer med att få ihop slantar till en ny klubba till min bror. Han skulle i alla fall inte behöva befara att jag skulle låna den någon fler gång. Då jag som första man i den träningsmatchen lämnade rinken efter en och en halv minut, kastade jag en blick mot sargen där jag råkat stå, när Roffe kom. Jag trodde att det skulle finnas en våt fläck just där, men det var nog för kallt. Det fanns bara frostkristaller där.
När jag kom hem hade temperaturen sjunkit till minus 23. Resten av jullovet höll jag mig inne, läste kioskdeckare från Vilda Västern, en bok om kannibaler i regnskogen och eldade friskt och mycket i järnspisen. I tre dagar höll jag på med att tina upp händerna och fötterna. Långsamt smalnade de svullna fingrarna och efter ett par dagar kunde jag hålla i en penna igen. Skridskorna hade jag hängt upp i farstun och benskydden hade jag lagt på golvet nedanför, men inte ens en flisa av klubban hade jag haft med mig hem.
Jag försökte förklara mig med att den gått av under en hård närkamp under matchen, då vi varit nära att ta ledningen. Mamma köpte en ny klubba till min bror, så att han och hans kompisar kunde fortsätta att spela landhockey framför farstubron. Jag fick arbeta av vad den kostade. Den smällkaramellen var inte god. Det var ett handgripligt sätt att bekanta sig med en ny idrott men lärorikt var det. Efter den dagen har jag varken spelat ishockey eller satt min fot i en ishall.
”Kom igen i ishockey”, hade Niemisels hockeyspelare hotat efter förlusten i bandy mot IFK:s fotbollsspelare. Om det blev något möte i hockeyrinken i Niemisel vet jag inte, men hade IFK:arna frågat mig så skulle jag ha sagt:
 
”Ge upp medan ni kan!
Strunta i matchen! Det gör bara ont, så in i Nordens ont.”

         © LEIF LARSSON
         Det är länge sedan jag skrev den här historien, som har lite verklighetsunderlag.
         Jag är osäker på om jag publicerat den någonstans, kanske som dikt
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER