2016-11-08

OVE


30 OVE

Överfurir Eriksson gick i andra tankar, medan plutonen likgiltigt marscherade på. Det hade börjat hända allt oftare. Oskar Viktor Erikssons tankar var långt ifrån hans enkla uppgift att leda plutonens marsch hem till kasernen på infanteriregementet. För en gångs skull marscherade truppen tyst och sammanbitet. Överfuriren gick av gammal vana några steg till vänster om de sista i plutonen. Takten var inte den bästa, men jämfört med hur den brukade vara fick den duga. Och tysta var dom, gubbarna, i hans pluton. Krutrök hade inte haft många vänliga ord att säga om plutonen, när han överlämnade den till överfuriren. Oinspirerade och slappa, lydde visserligen kommandon men totalt utan entusiasm, sabbade väl inte riktigt men inte var det långt ifrån. Var på gränsen till att maska vad de än gjorde. Det är bara att ge upp den här årskullen och skicka hem dem till att gå bakom en harv eller stå i djupsnön och såga ner träd. Dugliga plutonsbefäl skulle de aldrig bli … möjligen någon enstaka med officerspåbrå i så fall … 

Konstigt att kalla 20-åringar för gubbar, men det var allmänt spritt bland befälen.
”Kom igen nu gubbar …” var nästan standard.
Det var inget gny eller gnäll den här eftermiddagen och inga ironiska visor som de ibland kunde stämma upp i hördes den här gången. Det var inte länge sedan hela plutonen unisont sjungit ”Bom, bom, bom, det var Bohus bataljon som drog i fält med byssa och kanon …” Betoningen hade varit på ordet BOM. Det var den gången då furir Krutrök, som ledde själva skjutövningen på korthållsbanan, bommat tavlan med tre skott i rad. Pipan var inte rak och fick omedelbart bytas. Överfurir Eriksson hade haft skjutbanevakten och hade tillsammans med några värnpliktiga avsynat skjutbanan efter furir Krutröks övningar,
På eftermiddagen dagen innan hade överfuriren Oskar Viktor Eriksson träffat Eva-Lisa på badstranden vid Anderstjärnen.
Det var en bra dag, en av de allra bästa, och sedan kunde han inte få den okända flickan ur sina tankar. Det var en omtumlande upplevelse för O V Eriksson – långt ifrån de slentrianmässiga och tråkiga uppgifter han fick i tjänsten. Aldrig hade hans hjärta dunkat så mycket, inte ens efter värsta tänkbara terrängförflyttningen.
Stranden vid Anderstjärn hade legat öde. De sista rekryterna från plutonerna, som kommenderats till bad och simning, hade skrattande och gnabbande cyklat iväg hem till kasernerna.
Efter tjänstens slut med meningslös exercis hade han cyklat ut till badplatsen, tagit ett dopp och nog slumrat till i den varma eftermiddagssolen. Han hade känt att han behövde komma bort och för att försöka hitta lite lugn och ro. Tankarna att hitta nya vägar i livet hade börjat komma allt oftare.  
Då han vaknat till och en stund suttit och tittat ut över vattnets solglitter och förargat sig över cigarettfimpar och glasspapper, som var slängda inte långt från hans plats, fick han plötsligt se henne. Ganska långt bort. Hon låg på magen på en filt i gräset ovanför sandstranden och solade ryggen. Ansiktet var bortvänt. Baddräkten var brun med vita prickar. Många hade sådana den här sommaren.
Långsamt hade han börjat gå åt det hållet, fastän det var en omväg, om han skulle till sin egen cykel. Hon måste ha hört hans steg i sanden, för när han var några meter ifrån henne rullade hon runt och satte sig upp. Hon drog upp knäna och slog armarna om dem.
 ”Hej”, sa hon lite försiktigt och kanske förvånat över att någon var kvar på stranden
Inte var hon någon Fröken Sverige precis, lite för kort och kanske lite för bred, men brösten var stora och baken rund och ögonen glittrade. Oskar Viktor tyckte att hon var vacker. Att det inte fanns någon att jämföra med just då förändrade inte saken.
Han var lite irriterad på sig själv för att han inte varit först med att säga Hej. När han till sist gjorde det la han till:
”Jag är furir, överfurir Eriksson, från infanteriregementet … OVE, du vet …”
Hon sträckte ut båda benen och särade lite på dem, som man gör då man solar. Armarna hade hon bakom sig som stöd. Hon borstade bort några sandkorn från benen.
”Nä, det visste jag inte … Vad är OVE för något?”
 ”OVE”, stammade han fram, ”furir … överfurir Oskar Viktor … Eriksson, O-V-E. Det är jag det. Jag kallas så … OVE. En del av gubbarna säger O-ve, när dom fått anstränga sig för mycket, när dom inte gillar det jag ber dom göra … kommenderar alltså …”
 Överfuriren skrattade till lite förläget och rodnade.
 ”Är du militär …? Furir … Det låter fint, det?”
Hon lät inte alls nedlåtande eller spydig men han visste ändå inte om hon drev lite med honom. Kanske hon inte visste något om de militära graderna.
”Det finns högre grader också …”, sa han för att förtydliga.
OVE stirrade. Hennes bikini var inte stor och framsidan liten. På båda sidorna om bikinikanten kunde OVE mer än ana några strån av burrigt mörkbrunt hår, som krullade sig. OVE flämtade till.
Flickan log osäkert och frågande mot honom.
OVE hade på sig Krigsmaktens kamouflagefärgade badbyxor som bara fanns i en storlek – för stora. Han kände hur byxorna började fyllas ut och märkte inte heller glipan vid ljumsken.
Flickan tittade bort.
Efter en stund då OVE inte ens blinkat, frågade hon:
”Syns för mycket …? Baddräkten är alldeles ny … och modern.”
Med händerna tog hon tag i bikinins kanter och drog dem åt sidorna så att nästan alla strån försvann in under kanterna. Med handen slätade hon ut tyget. För Ove blev det inte bättre. Det blev värre, då han såg henne göra det. Han svalde så att det hördes över hela badplatsen.
En militärbil med tio soldater på flaket tutade och några av soldaterna skrålade hans namn tills han vaknade till.
”Det var nog dom där jäkla retstickorna från Livkompaniet …”, tänkte han.
”Är det bättre så här …?”
”Nä, jo … du har vackert hår … hårlocken i pannan menar jag … Det var vackert som det var … vackert …”
”Audrey Hepburnpermanent … du vet …”
”Nä, jo … det förstås … jaha.”
OVE hade sedan satt sig intill henne i sanden, fastän det fanns plats i gräset och också på hennes badlakan. Ingenting kom han på att säga och benen klämde han ihop.
”Var har du uniformen?”
Det såg ut som om OVE tänkte efter, som om det var en svår fråga att ge svar på.
Till slut reste hon sig upp. På en sekund hade hon svept en omlottkjol om sig och stod och tittade ner på honom. Hon vände ryggen till och fick av sig baddräkten, som hon sedan höll i handen. Ove visste inte om hon fått på sig andra kläder under kjolen.
”Eva-Lisa heter jag, OVE … jobbar på Oasens kafé … nyanställd och nyinflyttad …”
Hon försvann upp till cykelparkeringen, innan han kommit på något svar. Bara två cyklar fanns där. Hennes röda Hermes och hans gråbrungröna kroncykel. De stod inte långt från varandra, men Eva-Lisa hade hunnit långt, innan Ove hunnit fram till sin cykel.
”Som vanligt”, tänkte han. ”Jag missar alltid alla chanser.”
Han trampade på ganska ordentligt. I början såg han henne på långt håll, men sedan tappade han bort henne, då trafiken blev tätare närmare stan. Men Oasen visste han var den låg.
*
Plutonen marscherade. Solen stack i ögonen. Gubbarna i leden svängde armarna nästan i takt. Fotisättningen var förstås inte klanderfri men var ganska bra den här gången. Det var ju ändå ingen uppvisningsexercis … Överfurir Eriksson kände sig nästan upprymd. Takten var inte särskilt hög. Truppen skulle inte tröttas ut i onödan. Det var ingen mening att jäklas med pojkarna en sådan här vacker dag. Ingen packning hade dom heller att bära på den här gången, hans gubbar. Det var nog nästan som en nöjespromenad för dem också. Många av dem var duktiga idrottsmän men beklagligtvis inte intresserad av någon militär karriär, ja inte ens någon militär idrott, som annars brukade locka en del. Dom gjorde som dom blev tillsagda, men att dom inte tog i för att göra sitt bästa kunde man lätt se. Han själv var inte heller så engagerad. Fick han chansen skulle han nog lämna den militära banan.
Plutonen hade nu närmat sig broarna över älvens glittrande vatten. Bruset från forsen hördes redan.
”Eva-Lisa!” sa han.
Han sa det lika högt som han brukade göra, då han kommenderade VÄNSTER OM och HÖGER OM.
Det rasslade till under soldaternas marschkängor. De kom i otakt, stötte till varandra, snubblade. Hade de gått och sovit? Eller han?
”Avdelning HALT!” ropade han.
Truppen stannade. Med möda rättade mannarna in sig i leden igen. Automatiskt. Han behövde inte ge något kommando. Sånt här kunde dom om dom ville.
”Vi förstod inte kommandot, överfurir …”
Det var en av gruppcheferna.
Överfuriren Oskar Viktor Eriksson gjorde det enda rätta – tyckte han. Han låtsades inte om kommentaren.
”Chefen fjärde grupp – Helt om! Uppställning gruppvis bakom gruppchefen för fjärde grupp. Armbågs lucka. Rättning höger. Verkställ!”
Då plutonen åter stod i marschordning förklarade överfurir Eriksson med kommandorösten.
”Vi ska ta en genväg och avviker därför från den planerade rutten. Vi vänder och tar vägen över bron … Avdelning FRAMÅT MARSCH!”
Inte ens nu gnällde gubbarna. Självfallet förstod de att han gått och sovit och därför hade plutonen missat avtagsvägen och marscherat mycket längre än nödvändigt. Oskar Viktor förstod hur det var. De hade kommit till det stadiet då allt var likgiltigt för dem. De följde den order de fått. Inte mer och inte mindre. OVE var ändå på bra humör.
”Jag ska belöna dem någon annan gång … på något sätt … kanske avbryta någon hopplös övning i förväg och ge dem lite extra ledigt. Det är de värda. Jädrans otur att jag råka säga Eva-Lisas namn så högt.”
*
Hans gubbar hade haft likadana badbyxor som han. Så var det utomhus, då soldaterna skulle härdas i badtemperaturer redan tidigt på våren, då isen knappt lämnat Anderstjärnens vatten. I det vårkalla vattnet var det få som fått badbyxor som de fyllde upp. I Badhuset behövdes aldrig badbyxor. Regementet hade bokat hela förmiddagar. Nog förstod överfurir Eriksson varför många med högre befälsgraderna gärna tog tjänstgöringen vid badet. Många av dem studerade noga simkunnigheten hos de nakna tjugoåringar som simmade bröstsim och ryggsim. På krigsmaktens eget simningsformulär prickade de av längd efter längd som soldaterna simmade, trots att de efter en stund inte kunde skilja på simmarna. Det var verkligen inte särskilt upphetsande … inte för honom. Han tänkte mycket mer på en prickig bikini.
Onsdagen var för överfurir Eriksson en tjänstgöringsfri dag. Han brukade inte ha uniform, då han var ledig, men den här gången tog han den på sig, nypressad och fin. Han putsade lite på gradbeteckningen som visade att han var överfurir och på de korslagda gevären som talade om att han var infanterist.
Exakt klockan trettonhundra steg han in på Oasens café. Dörrklockan pinglade länge. Det lät nästan som spröda toner i en liten kyrka. Han kunde inte låta bli att suga i sig dofterna från nybakade bullar. Han blundade. Då han öppnade ögonen stod en vacker mörkhårig kvinna bakom disken. Hon tittade frågade på honom. Han förstod att hon redan hade tilltalat honom. Smilgroparna blev större för varje sekund som hon väntade.
”Vad får det lov att vara?”
Överfurir Eriksson skakade på huvudet, stammade något ohörbart och var på väg att gå ut igen. Han stannade vid dörren och med handen på dörrhandtaget kraxade han fram ett enda ord.
”Eva-Lisa …”
”Nej, jag heter Kristina … Eva-Lisa är ledig idag … Kan jag ge henne något meddelande?”

    © LEIF LARSSON
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER