2016-11-07

MACKAN


Mackan 2


                                                              På ett sätt var det jag som värvade Mackan –
                                                              den största fotbollstalangen norr om Dalälven 
                                                              och söder om också 
                                                              men det var helt oavsiktligt 
                                                              och mest på skämt.

                                                              Det var inte för att hon var söt
                                                              eller för hennes mörka hår
                                                              eller hennes blå ögon.
                                                              Hon var inte lång heller,
                                                              Jag kunde stå intill henne 
                                                              och känna mig stor och stark;
                                                              Men inte berodde det på den saken heller.

                                                              Det var nog för att min mun glappade -
                                                              som vanligt.
                                                              Hoppa in på yttern, ropade jag,
                                                              och eftersom hon var den enda på mils avstånd,
                                                              åtminstone på fotbollsplanen
                                                              så gjorde hon det.
                                                              Hon gick lite fram och tillbaka efter vänsterkanten, 
                                                              småjoggade ibland som om hon tänkte springa.
                                                              Hon hade vita smärtingskor, VITA!
                                                              Några passningar fick hon inte
                                                              förrän en snedspark från mig flög iväg mot henne.
                                                              Bollen snurrade och vinglade 
                                                              som en skadskjuten skata,
                                                              men Mackan sträckte bara fram foten
                                                              och så låg bollen stilla vid hennes fötter.
                                                              Vilken turgumma! 
                                                              Hon kanske vill bli maskot åt oss.
                                                              Bollen passade hon tillbaka till mig –
                                                              mitt på foten fick jag den.
                                                              Jag blev så förvånad att jag trasslade in mig
                                                              i mina egna skosnören och snubblade.
                                                              Ändå gick det bra för mig.
                                                              Lillen som skrämt slag på halva Norrland
                                                              med sina hårda tacklingar
                                                              ville visa vem som bestämde på planen.
                                                              Med båda armarna utsträckta och bröstkorgen spänd
                                                              tänkte han sätta in en tackling på den stackars flickan,
                                                              fastän hon spelade i samma lag.
                                                              Jag försökte ropa, men ropet fastnade i halsen.
                                                              Jag hann inte.
                                                              Som en blöt trasa skulle hon sitta mot planket
                                                              efter tacklingen
                                                              och inte märkte hon heller Lillens våldsamma tjurrusning.
                                                              Mackan tog två-tre snabba steg framåt 
                                                              med bollen vid fötterna,
                                                              tvärvände tillbaka
                                                              och fanns inte alls där Lillen trott.
                                                              Lillen var hård och slog sig bara lite -
                                                              mot planket.
                                                              Luftpastejer kände vi till sedan tidigare;
                                                              Nu lärde vi oss vad lufttackling var.
                                                              Lillen försökte aldrig mer få en träff med Mackan.
                   
                                                              Den sommaren var Mackan 
                                                              föreningens bästa spelare i pojklaget.

                                                                                                      © LEIF LARSSON
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER