På ett sätt var det jag som värvade Mackan –
den största fotbollstalangen norr om Dalälven
och söder om också
men det var helt oavsiktligt
och mest på skämt.
Det var inte för att hon var söt
eller för hennes mörka hår
eller hennes blå ögon.
Hon var inte lång heller,
Jag kunde stå intill henne
och känna mig stor och stark;
Men inte berodde det på den saken heller.
som vanligt.
Hoppa in på yttern, ropade jag,
och eftersom hon var den enda på mils avstånd,
åtminstone på fotbollsplanen
så gjorde hon det.
småjoggade ibland som om hon tänkte springa.
Hon hade vita smärtingskor, VITA!
Några passningar fick hon inte
förrän en snedspark från mig flög iväg mot henne.
Bollen snurrade och vinglade
som en skadskjuten skata,
men Mackan sträckte bara fram foten
och så låg bollen stilla vid hennes fötter.
Hon kanske vill bli maskot åt oss.
Bollen passade hon tillbaka till mig –
mitt på foten fick jag den.
Jag blev så förvånad att jag trasslade in mig
i mina egna skosnören och snubblade.
Ändå gick det bra för mig.
med sina hårda tacklingar
ville visa vem som bestämde på planen.
Med båda armarna utsträckta och bröstkorgen spänd
tänkte han sätta in en tackling på den stackars flickan,
fastän hon spelade i samma lag.
Jag försökte ropa, men ropet fastnade i halsen.
Jag hann inte.
efter tacklingen
och inte märkte hon heller Lillens våldsamma tjurrusning.
med bollen vid fötterna,
tvärvände tillbaka
och fanns inte alls där Lillen trott.
Lillen var hård och slog sig bara lite -
mot planket.
Luftpastejer kände vi till sedan tidigare;
Nu lärde vi oss vad lufttackling var.
Lillen försökte aldrig mer få en träff med Mackan.
föreningens bästa spelare i pojklaget.
© LEIF LARSSON
Leif Larsson