2016-11-06

LEVER DU ÄN?



På isen

Hösten kom och marken blev vit av det första tunna snölagret. Isoleringstiden i fjällvärlden hade kommit. Skärgårdsborna kallade det menföre, då man inte visste om isen skulle bära eller brista. Man fick vackert stanna där man var och göra de inomhusjobb man inte hunnit med tidigare. De kloka och erfarna gav sig inte ut på isarna under den tiden. Om de inte måste.
Arvid Lund måste.
Till Akka måste han. Från Jaurekaska var det 6 mil. Det var långt och sent på året. Dagsljuset varade inte så länge. Höstens färgsprakande löv från träden längs sjöstränderna och vid älvarna hade fallit till marken. Landskapet hade blivit svartare och gråare och sjöarna farligare och mer opålitliga. På en del ställen fanns ett mycket tunt lager med pudersnö. Avsyning av den ved som avverkats i Akkaområdet och som låg staplad i travar måste göras innan snön kom i sådana massor att det inte gick att hitta igen alla de små travarna. Under vintern skulle veden forslas bort och dammen skulle fyllas med vatten. Det som blev kvar skulle hamna på botten av Akkasjauredammen.
I denna förfallstid, då isarna var så osäkra och båtar inte tog sig fram annat än på vatten som då inte var isbelagda, gav sig Arvid Lund iväg 6 besvärliga mil fram till uppdämningsområdet vid Akka.
Isarna var någorlunda tjocka och många hade börjat färdas på dem, åtminstone i de nedre delarna av sjösystemet. Den morgon då Arvid åkte iväg var det duggregn och milt väder, men Arvid räknade med att den ombytliga väderleken i fjällen ganska snart skulle ändra på förutsättningarna. Mycket värre hade det varit med snöfall.
Arvid åkte spark, samma väg upp mot Suorva som andra resande redan åkt. 17 kilometer till Langassågen gick fort och bra. Men där fick han dystra budskap. Två män hade drunknat dagen före, en på Langas cirka 8 kilometer ifrån sågen, en hade gått igenom isen i Kårtjejauare, sjön mellan Stora och Lilla Sjöfallet.

Nedanför timmerkojan vid Jaurekaska kunde Arvid Lund ana den smala sjöns svarta is. I öster ljusnade det långsamt. Norra strandens branta sluttningar kunde han bara skymta i den tidiga morgonens dis. Molnen hängde trasiga ända ner mot vattnet och månen som ibland glimtade till gömdes snabbt bakom nya molnsjok.
Arvid Lund hade redan väntat länge.  Först på höstens första vackra köldknäppar, då allt kläddes i rimfrost och snön redan låg på de högsta fjälltopparna. Sedan på att isarna skulle lägga sig och bli bärkraftiga.
Det var 6 mil till Akka. Inga vägar, bara sjöar och isar.
Arvid Lund måste dit.
Det kunde vara den sista möjligheten, innan snön kom och riktigt besvärligt väglag kom.
Den här oktobermorgonen var ovanligt varm, men kallregnet hängde kvar i luften. Efter flera dagars kyla hade vädret plötsligt slagit om. Grådiset kramade luften. Marken som varit nästan vit hade blivit höstsvart. Små rännilar hade bildats och på den blanka sjöisen glänste vattenpussar tillsammans med isen. Men bärigheten var bra. Arvid Lund hade sett några skridskoåkare och några med stålsparkar på isen. Rapporter hade kommit om att isarna äntligen var farbara.
Elden i spisen hade slutat spraka, men den glödde ännu, då Arvid var klar att ge sig av. Dörren lämnade han olåst, så som man gjorde i dessa trakter. Han ställde en snöskyffel under handtaget för att visa att han inte var hemma och för att dörren inte skulle blåsa upp. Kom någon som behövde rasta eller sova över hade han fått besked. Från kojan gick Arvid den branta stigen ner till vindskyddet vid stranden. Några gånger halkade han till i sluttningen. Han lyfte fram sin spark och surrade fast utrustningen. Innan han gled ut på den vattenblanka isen kastade han en blick upp mot kojan. Tunn rök slingrade sig uppåt, vinklade av och la sig tätt under regndisets tak.
Regndropparna kändes som små, små stickande nålar mot ansiktet. Fram på dagen skulle det nog upphöra, men ännu hade inte molnen lättat. Stålsparken gled lätt. Den skulle förkorta färden upp efter Langas med åtskilliga timmar. 17 kilometer till Vattenfalls sågverk vid motsatta sjöstranden gick utan missöden. Med lätt medvind i ryggen kände han sig inte det minsta trött. Tvärtom var det glädje i farten och lättheten att snabbt ta sig fram med liten ansträngning.
Men allvarliga män med slutna ansikten mötte honom där. Beskeden var nästan ordlösa. Under gårdagen hade två allvarliga olyckor inträffat på isen. Fyra män var inblandade, två av dem drunknade, en blev galen. I båda fallen hade en eller båda åkt på stålspark.
Oron kramade till och stack i hjärtat. Stämningen förmörkades än mer då två män kom dragande med en pulka med en av de drunknade. Han hade inte legat på djupt vatten. Hans kamrat hade lyckats ta sig upp på isen men inte kunnat hjälpa sin kamrat i vaken. I oländig terräng hade han gått 6 kilometer längs stranden till Stora sjöfallet med kläderna frysta till pansaris. Överallt undvek han att gå ner på isen. Det hade tagit lång tid.
Då han togs om hand och fick komma in i värmen, hade han betett sig som en galen människa, vrålat rakt ut och inte kunnat säga ett enda begripligt ord.
Båda olyckplatserna låg efter den sträcka som Arvid Lund måste passera … om han skulle fortsätta. Han hade länge stått vid Langas strand och tittat ut över den blanka isen. Duggregnet hade upphört men vädret hade bara blivit obetydligt bättre. Österut tyckte han sig se att de låga molnen var på väg att lätta. Kanske skulle det bli kallare, kanske ganska snart, kallare, kärvare men klarare. Sikten längs isen på sjön hade blivit lite bättre, trots att molnen hängde tunga över hela dalgången. Ett gråsuddigt lock stängde ute alla vyer mot fjällens sluttningar och toppar och dagsljuset hade svårt att tränga igenom.
Trots varsel och varningar beslöt sig Arvid för att fortsätta. Kallare väder skulle göra färden säkrare. Om blötsnön kom skulle det bli svårt.
Färden gick sakta. Han hade lossat packningen så att han snabbt kunde få den med sig om sparken gick genom isen. En stålspark kunde han undvara i en akut situation, men inte den utrustning han hade med sig.
Sträckan var kortare än den han redan åkt men den tog längre tid. Ofta saktade Arvid farten och kontrollerade isens tjocklek med isbillen. Handyxan hade han spänt fast vid bältet.
Arvid Lund fortsatte några kilometer till. I Stora Sjöfallet fick han höra mer om drunkningarna … inte bara om de döda. En av dem hade haft alla anläggningsarbetares lönepengar i ett kraftigt plåtskrin fastsurrad på sparken. Skrinet och pengarna fanns nu på Langas botten, tillsammans med stålsparken.
Han fick också besked om att bara en del av Kårtjejaure var tillfrusen. Det var den övre och den nedre delen. Resten däremellan var öppet. Där isen lagt var det fullt med små vakar på grund av tövädret som rådde.
Trots sen eftermiddag och dåliga ljusförhållanden fortsatte Arvid en dryg mil till Suorva.
Han fick ta sig fram i obanade fjällterrängen där eftermiddagsmörkret redan hade tätnat över sjön, isarna och den branta sluttningen som kallades Morkan. Det var samernas namn på den oländiga branten förbi Stora Sjöfallet. 40 meter uppåt bland stora stenar och klippor måste han ta sig förbi för att nå nästa sjö.
Till slut var han uppe vid Kårtjejaures nedre strand. Till höger om sig hade Arvid Lund Stora sjöfallets mäktiga vattenfall. Medan han hämtade andan efter den besvärliga klättringen uppåt, försökte han se hur han skulle nå sitt mål på enklaste sätt. En stickbuske syntes en bit från stranden. Det var en god hjälp i vintermörkret. Stickbusken markerade vägen på isen. Någon hade färdats den vägen före honom. Det kändes tryggare på det sättet, trots att han längre fram inte kunde uppfatta något. Arvid tog sikte på busken och gick försiktigt dit. Där upptäckta han en ny buske en bit bort och fortsatte så på isen vägmärke efter vägmärke.
Efter en stund stannade han villrådig. Han kunde inte se någon fler stickbuske framför sig. Ett svagt eldsken lyste nedanför det höga Nirasfjället. Det är dit jag ska, tänkte Arvid och med ljuset som riktpunkt la han om kursen ditåt. Efter en stund tyckte han att ljudet från isen hördes dovare och mer ihåligt. Han var ute på farliga vägar. Isblocken hade hängt upp sig mot stenhällarna och ett svagt brus hördes på avstånd i den riktning han skulle färdas. Med ytterst försiktiga steg fortsatte han mot ljusskenet. Bruset blev starkare och färdvägen allt osäkrare.
Under Arvid Lund virvlade nu den vildaste fors under de isblock som hängde mellan väldiga klippblock.. Det var älven från övre sjön Suorvajaure som forsade fram under hans fötter. Där stod kronojägaren från kusten mitt ute på den bräckliga isen på den sämsta tänkbara platsen. Några steg framför honom i nattmörkret fanns nog iskanten  och därefter bara forsens öppna framrusande vatten. Han kunde huvudstupa falla ner i forsen och dras med i djupet in under isen.
Vända kunde vara lika farligt som att fortsätta. Sikten var lika dålig åt alla håll.
”Om jag går tillbaka kan isen brista under mig, fortsätter jag framåt kan den brista. Om jag står kvar kan den brista. Då är det adjöss med mig! … eller jag kan ha tur … jag kanske tar mig i land …”
Med hjärtat i halsgropen och med skidstaven som känselspröt gick han mycket sakta steg för steg. Mer än en timme tog den sista kilometern; först till lite säkrare is, sedan fram till fast mark.
Ljuset kom från en barack som höll på att byggas. Intill fanns två torvkåtor. Den ena hade en plats ledig, tillfälligt. I samma kåta bodde ställets telegrafist. Han berättade om vargar som han då och då brukade se från fönstret i telegrafkuren. Senare då Arvid kom tillbaka till samma ställe, berättade telegrafisten att han skjutit en varg. Det var inom nationalparkens gränser där inga djur fick dödas, men den unge telegrafisten klarade sig undan åtal, eftersom byggnadsområdet undantagits.

Arvid fortsatte mot Akka men tog landvägen. Väg fanns inte och terrängen var minst sagt mycket svårframkomlig. Stenar stora som hus låg överallt på den branta sluttningen ner mot vattnet. Allt var täckt med en tunn ishinna. Ingenstans hade Arvid bra fotfäste. Han ramlade ofta. Till sist hade han så ont i höfter och armbågar, att han knappt tålde kläderna på kroppen.
Vid den mindre sjön Jiertjajaure gick han åter ut på isen, för att slippa den steniga terrängen. Här låg isen blank och fin. Han beslöt sig för att gå tvärs över sjön till baracker som fanns på andra stranden. Skidstaven höll han i den ena handen, en liten yxa i den andra.
Arvid prövade ofta isens bärkraft med yxan. Märkligt nog tyckte han att isen hela tiden blev tunnare och tunnare. Mitt på sjön räckte det med ett yxhugg för att komma igenom. Längre fram behövde han bara knacka lite i isen, så blev det rosor och alla möjliga figurer där.
Arvid Lund stannade igen.
Så hörde han plötsligt renskällor på långt håll. Han spanade in mot land för att se om det möjligen var samer med renar eller vad det kunde vara.
Alldeles framför den plats där han stannat fick han se att det låg små isstycken och skavde mot iskanten där han stod. Därifrån kom det mystiska ljudet. Han stod där västra älvgrenen från Suorvajaure rann ned till sjön och det strömmande vattnet hade inte frusit till is.
Försiktigt vände Arvid om och började den här gången gå samma väg tillbaka. Någon valmöjlighet hade han inte. På nytt fick han traska i blockstensmarkerna över isiga berghällar, åsar och dalgångar. Klockan hade passerat tre på eftermiddagen, då han kom till en stor vik av Suorvajaure.
Han var bara halvvägs. Han gick återigen ut på isen. Ganska snabbt kom han över till den andra stranden och började följa en bäckdalgång mot den lilla sjön där en koja skulle finnas.
Nu började Arvid oroa sig för annat än att klara liv hanken ute på de förrädiska isarna. Han hade hört att norskespisen, som funnits i kojan blivit bortfraktad. I så fall skulle det bli en kall natt för Arvid. En ny prövning.
Men så kände han plötsligt röklukt och då han kom över ett krön fick han syn på en lappkåta. Arvid hade kommit till lappen Anders Kuoljok. I fyra dygn fick han bo i kåtan tills det arbete han skulle utföra var klart. Det var ett utmärkt logi, bättre än de bästa i huvudstaden, tyckte Arvid.
Sista natten i kåtan var mycket kall. På morgonen skulle hemresan neråt sjösystemet börja. Han undvek den besvärliga väg som han kommit på, och valde istället den längre vägen rakt över fjällheden mot Suorvajaures strand. Där gick han ner på sjöns is, som fortfarande låg spegelblank. Det kändes kusligt att åter vara på isen.
Han undersökte isen med yxan och stod där mycket tveksam. Då fick han långt bort syn på en person som närmade sig med hög fart – på skridskor. Det var lappen Kuorak, schaktmästare vid bygget som kom mot honom.
”Jaså, lever du?” var de första ord han sa. ”Vi trodde att du hade drunknat. Vi hörde från Sjöfallet att du skulle hit upp. Jag skulle hjälpa dig med vedmätningen, men du kom aldrig. Därför blev jag skickad för att söka, men nu är allt gott och väl …”
Tillsammans åkte de till Suorva och där väckte Arvids ankomst stor uppmärksamhet på anläggningsbygget.
”Se där är mannen som hade drunknat!”
Till och med Arvids chef i Porjus hade fått telegram att Arvid förmodligen drunknat.
Arvid fick information om isläget ner till Stora Sjöfallet. Kårtejaure hade fortfarande en stor del öppet vatten mellan isläggningarna i sjöns norra och södra del. Ett sällskap skulle med båt ta sig över till andra sidan. Men Arvid Lund hann inte fram i tid. Han missade avgången och såg bara båtens akter långt ute på sjön. Han fick till fots sätta kurs snett mot andra sidans strand. Han försökte hela tiden bedöma isens tjocklek.
Den ensamma färden över isen började inte bra. En snöby hade av vinden sopat mycket snö in mot land och där fanns bara issörja. Närmast land stupade bergväggen nästan lodrätt ner i sjön. Några stora stenar stack upp över iskanten och Arvid tänkte att om isen inte bär så skulle han kasta sig gränsle över en av stenarna.
Isen brast. Arvid Lund sjönk ner till midjan, innan han fick tag på en av stenarna, där han kunde klamra sig fast. Genomblöt lyckades han ta sig i land. Han måste fortsätta längs den mycket besvärliga strandremsan. Snön klibbade fast på de våta kläderna och i de risiga buskarna. Byxorna och halva rocken frös till pansar. Det var kallt. För att hålla värmen sprang han överallt där han kunde göra det.
 
Sjöns nedre ände var tillfrusen men om isen var tjock eller tunn visste inte Arvid, när han spanade efter ett lämpligt övergångsställe. Isen hade rämnat och en stor spricka gick tvärs över till den andra stranden. Vatten hade kommit upp men frusit till på ömse sidorna. Det kunde vara den stadigaste isen just intill sprickan. Men vakar fanns här och där i närheten. Sträckan var inte lång. Bara en kilometer bort fanns människoboningar. Strax nedanför brusade Stora Sjöfallet och stora vattenmoln steg upp mot skyn. Nedanför fallet rann Sattisälven ned och där kunde han inte ta sig över. Den vägen var stängd för honom.
 
Arvid Lund började gå.
Isen såg stadig ut och verkade bärkraftig. En snöby närmade sig snabbt västerifrån med storm och häftig snöyra. Sikten försvann. Knappt en meter kunde Arvid se framför sig. Stormen tilltog. De isiga skorna gav inte något fotfäste. Stormen vräkte omkull honom.
Liggande på rygg började han kana utför.
Mot det brusande, öppna vattenfallet dit vinden och den blanka isen förde honom.
Öppna vakar susade han förbi. Ångesten kokade i honom. Snart skulle han troligen åka rakt ner i någon vak eller ända ut till det stora vattenfallet. Överlevde han vattenmassorna skulle han ändå tryckas ner och glida in under isen.
Arvid lyckades vända sig på mage och hugga fast yxan i isen.
Han fick stopp på färden utför. Lättnaden var enorm … även om den var tillfällig.
När som helst skulle en spricka kunna bildas efter hans yxhugg.
Han låg helt stilla utan att våga röra sig. Det var knappt att han vågade andas.
Hur länge skulle busvädret hålla i sig?
Efter en evighet, som nog inte var längre än 10-15 minuter, mojnade vinden och stormen bedarrade ganska hastigt. Arvid vågade efter ytterligare några minuter försiktigt resa sig och fortsätta sin färd, blöt och med snö och is fastfrusen på kläderna.
”Den lättnadens suck jag då drog, måste ha hörts över hela Luleälvens dalgång. Jag glömmer den aldrig så länge jag lever”, berättade han senare.
Efter några kilometer kom Arvid fram till en övernattningsstuga. Han skärskådades med stor förvåning av den som såg till att det fanns ved och lite mat i stugorna. Han stirrade på Arvid, en man helt klädd i snö och is. Han hade redan fått beskedet att Arvid kommit bort i ödemarken. Med torra kläder, som Arvid fick låna, fortsatte Arvid Lund hemåt på morgonen. Det var inte långt kvar till hans egen stuga i Jaurekaska … De få milen hade betydligt lättare terräng.
Då han hunnit halva vägen fick han se ett skarpt eldsken. Det låg precis i riktning mot hans koja på udden i Jaurekaska. Där stod dörren alltid olåst. Någon kunde ha använt stugan för övernattning och glömt ljuset och så hade stugan hade tagit eld. Med mycket oro i bröstet skyndade Arvid Lund på sina steg. Stod han återigen utan husrum?
Men det var inget bostadshus som brann, utan ett båthus med två motorbåtar, diverse höbalar och vedtravar.
                                                                                                          *
 
Efter den strapatsrika hösten kunde Arvid Lund ta ut en semestervecka för att besöka sitt föräldrar i Västerbotten. Dagen före julaftonen klev Arvid på södergående tåg i Gällivare.
Han hade kommit sent till Järnvägshotellet. Samma kortväxta kvinna, som tog emot honom, då han för nästan ett år sedan för första gången anlände till Gällivare, hade stått där innanför receptionsdisken, då han skakade av sig snön från kläderna och steg in i hotellet.
”Boris, boris”, sa hon. ”Jaha, jägmästaren återvänder…” la hon till och sköt fram hotelliggaren mot honom.
”Kronojägare …”, mumlade Arvid Lund då han skrev in sig.
”… och död flera gånger har jag hört!” fortsatte kvinnan. Hon plirade leende mot honom.
Jag tror att hon snusar, tänkte Arvid då han tog stora kliv uppför trappan, för att hinna med. Precis som förra gången hade den lilla kvinnan slängt upp hans stora ryggsäck på ryggen som om den inte hade någon vikt alls och med snabba småspringande steg försvunnit uppför trappan. Färgstarka skoband lyste runt hennes lappskor.
”Samma rum …”, sa kvinnan och lämnade honom, innan han hunnit fråga om väckning.
”Tåget söderut går kvart över sex …”, sa hon i dörren utan att han frågat.
Snön yrde när han kom ut från hotellet. Kall och mycket lätt snö virvlade i luften. Mer än två decimeter djup låg nysnön på marken. För varje steg han tog på perrongen fladdrade snö iväg åt alla håll. Mycket föll tillbaka i hans egna spår. I midvintermörkret fanns ingenting att se. Dundret var gömt bakom det täta snöfallet. Temperaturen var mild.
”Bara fjorton grader”, tänkte Arvid, ”det är månader sedan sist.”
Han hade stått ensam på perrongen en bra stund, för att inte riskera att missa tåget. Då stinsen kom ut, höjde han handen i en liten honnör och ställde sig alldeles intill järnvägspåret.
Arvid Lund steg på en av vagnarna skyltad med Stockholm. Två samer satt i kupén, en man och en kvinna. De hade inte tagit av sig lappmössorna med de stora tofsarna. Mellan sig hade de en vit lapphund och en halvfull ryggsäck gjord av renskinn.
”Boris, boris!” sa Arvid, slängde upp sin ryggsäck på bagagehyllan ovanför och satte sig i hörnet vid fönstret. Den vita militärpälsen bredde han över sig och slöt ögonen. I den stunden existerade varken snöstormar, tunna isar eller extrem kyla för Arvid Lund. Innan södergående Nordpilen hade hunnit till Spännajokk, den första banvaktsstugan sex kilometer söder om Gällivare, sov Arvid Lund.

     © LEIF LARSSON
     Den här berättelsen har verklighetsunderlag. Den är en fristående fortsättning på novellen BORIS i min novellsamling HAN SOM HITTAR PÅ. 
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER