2016-11-04

GRINDEN I SKOGEN


Grinden i skogen

   
En gren knäcktes. Han tvärstannade. Sedan nöp tystnaden till omkring honom – och rädslan.  Kalla kårar rann nerför ryggen. Han stod stilla och lyssnade. Skogen var stor, höga träd, dålig sikt, tät och mörk. Hjärtat slog hårt. Han hörde slagen dundra mot revbenen. En älg? Kanske ren eller björn? Eller en människa som inte ville visa sig. Björn var han rädd för. Han var långt hemifrån och trött. Han brukade inte vara rädd i skogen, men nu kändes det obehagligt.
Ljudet av tunga steg försvann. Skogen var glesare nu men han såg inga djur. Det lät som en  häst i full galopp, men det kunde det väl ändå inte vara. Inte här. Kanske en älgtjur i alla fall, men det var inte så älgar brukar höras.
Han ryckte till, när han på nytt hörde gnisslanden och knakanden, mycket närmare nu. Inga andra ljud hördes. En älg kunde stå stilla hur länge som helst och låta det som hotade försvinna bort. Så gjorde inte renar. Hur björnar gjorde visste han inte. Och människor…
Långsamt lät han blicken glida från träd till buske till träd … Han hade redan sett ut en grov tall i närheten om han måste klättra. Då gnisslade det igen och han såg två trädstammar röra sig mot varandra, trots att det nästan inte fanns någon vind. Han skiftade grepp om handtaget och andades ut. En rysning rann ändå iväg efter ryggen. Den började i nacken och spred sig långsamt ner över skuldrorna och sidorna och överarmarna. Kylan kom från marken, från dungen. Han kände att han var på fel ställe. Något hade hänt här, något som var förfärligt. Krafterna var kvar – de mörka krafterna, som inte ville störas. Han kände att tankarna höll på att fara iväg med honom. Han fortsatte långsamt framåt. Stanna kunde han ju inte. 
Än en gång hörde han något. Det lät annorlunda, dovare och mera hotfullt. Det knäppte till som om mindre grenar knäcktes. Ett djupt morrande läte följde. Tystnad och så upprepat morrande. Han kunde inte se vad det var. Han hade aldrig mött en björn i skogen och visste inte hur björnar brukade låta. Rädslan högg tag i honom igen. Han försökte upptäcka varifrån ljudet kom ...
Plötsligt uppfattade han en liten rörelse i ett träd, en stor gammal tall. En lappuggla! Ögonen i det klotrunda huvudet följde hans minsta rörelse. Lappuggla! Han andades ut. Den fågeln var stor och kunde vara ganska farlig, men den var ingen björn i alla fall. Han började långsamt dra sig bort från tallen. Han visste att om han vände sig om kunde den stora fågeln ljudlöst komma glidande och slå mot honom. Klorna kunde riva av honom kepsen och ge djupa sår i huvudet eller på skuldrorna. Det morrande varningslätet återkom. När han nu visste vad det var, kändes det nästan tryggt. Det var bara att långsamt dra sig bort därifrån. Till slut var han så långt ifrån att han kunde vända sig om och gå raskt. Springa ville han inte. De första hundra metrarna vände han sig om flera gånger.
En mygga surrade nästan inne i hans öra och han kände att han burit hinken med bär för länge med samma hand. Det ömmade i axeln och i armbågen. Handen hade stelnat i sitt grepp om handtaget. Han ställde ner hinken i mossan och försökte skaka liv i de domnade armarna. Han ryckte till när ett par björktrastar tjattrande flög förbi över honom. En skata skrattade en bit bort men han såg den inte. Vinden rörde lätt i grenarna. Molnen gled förbi som tidigare. De glesnade inte. Han hade behövt solen.
Han lyfte upp hinken med den andra handen och började gå. Bären hade sjunkit ihop några centimeter. Han kände sig lugnare nu. Hjärtat bankade inte längre så hårt. Han andades normalt men lite tungt. Skogen kändes åter trygg. Nu var han bara trött. Han skulle ha velat vara framme vid bilen. Han gick sakta. Han tyckte att han gick rakt fram, tog sikte på ett träd och sedan på nästa. Efter en stund hade han glömt bort att göra det. En lång stund gick han i lukten av skvattram och lyssnade på skogsduvornas evigt klagande knorrande.
Han var törstig. Då han kom fram till en liten skogsbäck som lågmält tvillrade fram mellan svarta stenar, kupade han handen och drack. Han tog vatten i händerna och sköljde ansiktet och lät lite vatten rinna ner innanför skjortan. En stund satt han på en stubbe intill bäcken, men han hade ingen ro att vila. Han ångrade att han tömt termosen på den lilla skvätt kaffe som var kvar, då han gick från myren, bara för att göra ryggsäcken lite lättare.
Han började följa bäcken neråt. Det kändes som om det var åt fel håll. Efter bara ett par hundra meter försvann den i sumpskog. Han hade hoppas komma tillbaka till den myr där han startat. Nu vände han och gick tillbaka. Han märkte inte, när han passerade platsen där han börjat följa bäcken och efter en stund hade han tappat bort den igen. Han lyssnade efter det lågmälda porlandet, men hörde bara prasslet från aspens darrande blad. En järpe flög upp intill hans fötter och sedan ännu en. De flög en kort bit och försvann i ljung och ris. Hjärtat hade hunnit slå dubbla slag. Han vände sig om, de sista minuterna hade han gjort det flera gånger. Han passerade en stor myrstack intill en tall. ”Alltid på södra sidan om träd. Visst var det så?” tänkte han automatiskt. Hjälpte det honom? Han orkade inte fundera på det. Ljudlöst guppade en hare förbi en bit bort. Han såg bara rörelsen. ”Här har ingen människa ha gått på en bra stund, när så många djur och fåglar finns kvar…" 

Det lutade lätt uppför. Han tyckte att det hade blivit lite brantare och tyngre att gå. Det kändes i benen. Det var timmarna på myren som sugit musten ur dem. Inte var han riktigt trött än, han skulle nog orka. Bara han kom högre upp så han kunde känna igen något, hitta några riktmärken dit han kunde gå. Han borde ha fyllt flaskan med vatten vid bäcken. När han tänkte på det blev han törstig igen. Skogen var lite glesare, hade öppnat sig och tallarna var fler. Bitvis var det tungt att gå där blåbärsriset var frodigt och högt och där älgarna betat av småaspar som spretade styva. Han gick rakt igenom sådana ställen också. Ville inte komma mer snett. På hällarna kändes fötterna lätta. Ännu ville han inte stanna. Klippblocken blev fler och var större. Snart borde han se över skogen.
Från ett stort block kunde han se åt alla håll. Skogarna verkade oändliga. Skiftade i olika gröna färger. Långt, långt bort kunde han se en kraftledning men inga hus. Ingenstans fanns hus och inte heller några vägar. Skogsbilvägen syntes inte och inte myren där han plockat bären. Han kunde ana myrar men han kunde inte avgöra om någon var den han kommit ifrån. Han la sig ner, sträckte ut sig på mossa och lavar uppe på klippan. Nerifrån skulle han inte synas. Tröttheten i benen gick över efter en stund. Han var torr i halsen och hade gärna druckit lite. Han tog några hjortron i handen och åt. Han tyckte inte om dem. Råa hjortron var inte goda. Han åt aldrig bär, då han plockade. Aldrig ett enda, särskilt inte om det var hjortron, men han njöt av plockningen. En broms började surra kring huvudet, strax därpå en till. Det lät som flera. Han steg upp och klättrade ner. ”Dom där blir jag inte av med på länge”, tänkte han.

Han bestämde sig för att följa höjdryggen så långt han kunde. Kraftledningen var långt borta men den låg framför honom. Han skulle komma närmare. Landet kunde inte vara så öde. En flock titor for förbi högt upp i trädkronorna, några blåmesar flyttade sig bara korta bitar framför honom från buske till buske, två nötskrikor gnällde i en tall. Marken var nu lätt att gå, många hällar med renlav, bägarlav och fönsterlav. Han höll sig hela tiden på högsta delen av åsen. Efter några hundra meter såg han den typiskt röda hättan på en spillkråka, en nyfiken fågel. Den satt i en torraka och flyttade sig runt stammen så att den bara behövde kika fram för att se honom, då han kom närmare. Då han var 10-15 meter ifrån flög den iväg till ett nytt träd och gjorde likadant. Så höll det på, fågeln före, mannen efter. Båda lika nyfikna på varandra.

Fåglarna hade tystnat. Vinden var stilla. Det var så tyst som det brukade vara minuterna innan vädret slog om strax innan ett oväder. Bara hans egna steg hördes och ibland inte ens de på den mjuka marken.
Molnen hade dragit ihop och tätnat ännu mer. Några tunga droppar föll, slog hårt mot björkarnas blad och tallarnas grenar. Han drog ner skärmen i kepsen längre ner mot glasögonen för att inte få vattendroppar på dem. Han började titta efter en tät gran, där han kunde få skydd tills det värsta var över. En vindil svepte genom skogen och träffade honom i ryggen.
Så blev det inte mer varken regn eller blåst.  Kanske vinden tog sats igen. ”Bara ett il”, tänkte han, ”ovädersil. Inom en timme är ovädret här…”  Han tittade upp mot molnen. De hade skiftat färg från blekgrått till blåviolett”  Han önskade att han satt i bilen.
Allt var dystert. Ett jämngrått elände. Regndropparna hade tagit slut. Inte ens molnen rörde på sig. De bara hängde där ovanför honom. Han hade svettats mycket på myren och på väg därifrån. Nu kylde det, nästan som om han fick en frossbrytning. Det var konstigt att temperaturen föll så snabbt. Det var länge till hösten. Åsen sluttade utför. Terrängen blev risigare och tätare.
I stövlarna var fötterna heta i fukten. De fodrade NOKIA-stövlarna var som en våtvärmande ugn. ”Snart får jag skavsår också”, tänkte han.  Det var då han gick rakt på grinden. Han hade rundat en liten dunge med smågranar. Då stod den där. Ensam. Två grindstolpar, kraftiga, huggna i sten, fyrkantiga som obelisker. Gångjärnen var sneda, men grinden hölls uppe. Det fanns inget staket, ingen gärdsgård, ingen gammal husgrund eller källargrop. Ingenting antydde att det fanns eller funnits något hus på platsen. Bara en grind. Inget annat. Han kunde inte se någon stig från platsen, ingenting som kunnat vara en kärrväg som vuxit igen. Skogen vid grinden var inte annorlunda än skogen runt omkring. Det här var ingen plats för en grind. Vad skulle den göra för nytta?
Han stod länge vid grinden. Det kändes ändå som om han kommit någonstans. Han var inte framme, men han var på väg. Gångjärnen på stolparna var mycket rostiga. Grindens bräder var fulla av blåslav. Det var sprickor i träet. Han kontrollerade om det kunde finnas spår vid sidan av grinden, så som det ofta blir då man måste gå runt något. Det fanns inga.
Till slut gick han därifrån. Han gick inte så nära grinden, rörde den inte. På nytt försökte han ta sikte, så att han inte skulle gå i cirkel. Då han gått en bit tyckte han att han gick på en mycket svag stig. Den kunde ha trampats upp av djur, men han följde den för att det var lite lättare att gå där. Spillkråkan var borta.
Plötsligt kom han ut på en väg då han trängt sig igenom tät sly. Han tänkte att vägen kunde vara vägen till myren. Han tyckte att skogen liknade den som han sett vid sidan om den skogsbilväg han kört på. Där hade också stått en granruskan i ett hål i vägen. Han gick åt det hållet.
Flera gånger tänkte han att han nu var nästan framme. Snart skulle han kunna sätta sig i bilen. Bakom nästa kurva. Då han kom fram dit såg han en ny lång raksträcka, minst en kilometer.
”Varför är skogsbilvägar alltid så raka?” tänkte han. Han gick tungt och långsamt. Solen började tränga igenom molnen. ”Så dags nu”, tänk han, ”nu när jag inte behöver den”. Det knastrade under stövlarna på det grova gruset på vägen. Han stannade till för att byta hand för hinken. Det hade han kunnat göra direkt, men han ville ha den extra vilan, så han ställde ner hinken och rätade på ryggen. Vinden hade friskat i lite och på avstånd tyckte han för ett ögonblick att han hörde motorljud. Han kunde inte lokalisera varifrån det kom. Det försvann och han började gå. Det var tungt att komma igång igen. Han skulle ha velat ta av sig stövlarna, men han gjorde det inte. Han hade inte ork att bära dem i händerna. I ryggsäcken rymdes de inte.
Då han var nästan framme vid kurvan efter promenaden, som han tyckt vara oändligt långt borta, uppfattade han en rörelse en bit fram. Något fanns intill vägen. Han strök sig över ögonen, som för att se bättre. Någon satt nära vägen. En eld, en svag rökstrimma och en man. Då han kom närmare såg han att ett gevär stod lutat mot en tallstam intill. Konstigt. Jaktsäsong var det ju inte. Han blev nyfiken. Kanske han borde ha blivit rädd.
Mannen vid vägen tog geväret och la ner det på marken intill sig. Inte hotfullt på något sätt. Det var en lugnande åtgärd. Vapnet såg gammalt ut och ryggsäcken också. Han satt stilla på sin stubbe. Bara ögonen rördes.
”Är vändplanen vid Mattismyran här framme?” Mannen nickade och gjorde en liten rörelse. Visade med handen. Fortsätt framåt. Men han sa inte något.
Motorljudet hördes igen. Lite högre och lite närmare den här gången. Innan han hade hunnit fram till bilen hörde han det återigen. Nu lät det närmare. Han lyssnade. Troligen en motorcykel. Han kände sig mycket nöjd då han stack bilnyckeln i låset. I samma ögonblick svängde en tystgående 500-kubikare in på vändplanen. För att vara motorcyklist var mannen som körde och just drog upp cykeln på fotstödet ganska gammal, åtminstone 50 år. Det var något bekant över honom, då han lyfte upp glasögonen på hjälmen och tog några steg mot bilen.
”Jaha, bärplockare ser jag. Det där var ju skapligt fina bär det där.”
Mannen i bilen kunde inte hålla sig.
”Vad var det för en klurig gubbe vid vägkanten där borta?
”Inte var där någon. Jag såg då ingen och jag körde inte fort”
”Han satt vid en liten eld och hade ett gevär med sig.”
”Gevär? Men det är inte säsong…” Motormannen såg konfunderad ut. ”Kan du stanna till där du såg mannen sitta? Jag skulle bara hit och kolla om det fanns några hjortron och det ser jag ju att det finns, så jag följer efter dig”. Han satte sig gränsle över motorcykeln och trampade igång motorn. Hjälmen fick hänga över styrstången. Motorn brummade till men fick sedan ett ljud som var dovt och rytmiskt. Bilföraren körde en kort bit efter skogsbilvägen till strax efter kurvan. Han stannade och gick ut. Stubben och tallen kände han igen, fler fanns inte just där. Där hade jägaren suttit. Tillsammans gick de fram till stället.
Inte minsta spår efter någon eld. Gräset var orört. Ingen verkade ha trampat där. I den lösa jorden vid vägkanten och intill diket fanns inga spår.
Mannen på motorcykeln såg fundersam ut. Det var som om han sökte i minnet och tvekade att säga något, när han hittat det. Han snöt sig i näven och tittade inåt skogen. ”Det kan vara jaktolyckan”, sa han. Han som försvann och aldrig hittades. Det var i de här trakterna, men längre uppåt åsen.” sa han med låg röst och tittade sig omkring.”… Jaktlaget sökte länge, ett stort uppbåd sökte i minst ett par veckor. Inte ett spår. Alla möjliga teorier var i svang. Han hittades aldrig. Man gjorde eftersök under flera åt utan att hitta något. En del i jaktlaget var ute i veckor varje sommar. Man ville förstå. Några av dem tror jag söker ännu. Ingen har någonsin kunnat ge en förklaring… men du är inte den förste som sett underliga saker här …
”Jag gick rakt på en grind i skogen… Den hörde inte ihop med något, inget hus, ingen stig, ingenting…”
”Jaha, det också…”
© LEIF LARSSON
Den här berättelsen är från min debutbok 2009 BERÄTTELSER FRÅN ÖN OCH SEDAN.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER