På vänsteryttern stod mitt namn
                                                                    istället för Tores  
                                                                    och rysningar ilade nerför ryggen
                                                                    innanför skjortan, 
                                                                    som ännu var blöt efter träningen.
                                                                    Inuti bubblade skrattet
                                                                    och jag var tvungen att gå in en sväng
                                                                    på CeKå
                                                                    fastän jag inte hade några pengar.
                                                                    Jag ska vara bra
                                                                    så länge han är skadad
                                                                    sa jag till mig själv,
                                                                    då jag cyklade hem i kvällskylan.
                                                                    Före matchen fick jag reda på
                                                                    att Tore inte var skadad.
                                                                    Då vrickade jag foten efter 10 minuter
                                                                    och laget fick spela med tio man.

 

                                                                              © LEIF LARSSON
                                                                              Finns i diktsamlingen KLOTTER ÄR SOM HUNDSKIT (2010)