2016-10-26

KRISTINA


Skördepermis närmade sig. Alla fick del av denna förlegade ledighet, från tiden då krigsmakten till stor del bestod av tvångsinkallade bondpojkar. Även de som knappt hade ett potatisland hemma fick ledigt och mer ledigt än det fåtal, som måste hjälpa till med skörden där hemma. De som inte hade någon skörd att ta hand om gjorde ingenting.
Tre av Livkompaniets korpraler hade för första gången den sommaren tagit sig utanför regementets grindar och närmare den civila verkligheten. De hade på sig de slarviga linnerockarna. Utnämningen till korpraler var ingenting som de skattade särskilt högt. De hade inte lagt ner mycken möda för att förtjäna de två strecken de hade på uniformens axlar. Linnerocken hade inga gradbeteckningar. Den här gången hade de övergett Oskars kafé nära kasernerna, för att komma närmare det civila samhället. Det var ändå ett riktigt bra ställe, bättre än markan … Den här gången skulle det bli ett oplanerat besök i civilisationen, tyckte de alla tre och enbart denna lilla viljeyttring gjorde att humöret steg.
Det var 141 Luppio-Nisse och185 Kent Johansson. Den tredje var Johan. Han hette Johansson han också, den tredje enbart i fjärde gruppen. Det var skälet till hans nya förnamn. Rent militärt var han 157 Krister Johansson.
De tre hade förirrat sig till Oasen, ett café västerut på stan. I värmen hade de inte velat gå så långt. De var de enda gästerna, när de kom in. Dörrklockan pinglade och bakom den smala fönsterrutan i gabondörren skymtade de något vitt, som fladdrade förbi. Kanske en av bagarna men ännu hellre hoppades de att det var en ung vacker servitris. De halvgamla och buttra kvinnorna, som jobbade på markan var inte så attraktiva. Längtan efter kvinnlig fägring och kvinnligt sällskap hade gradvis ökat under sommaren. Längtan hade blivit så påtaglig att en del skryt med flickerövringar hade börjat höras på logementet.
Det var en uppenbarelse som kom. Ingen av dem var bortskämda med kvinnlig skönhet och hon överträffade alla deras förhoppningar. Luppio-Nisse drog efter andan, Johan glodde med stora ögon och Kent flämtade till och kände att han rodnade av överraskning.
Det var Kristina!
Oändligt mörk och vacker och med samma gäckande leende som Kent mindes. Hon hälsade vänligt på dem alla tre, men det var honom hon tittade på.
”Jaha”, sa hon, ”ni har blivit utsläppta på stan … och avancerat i graderna ser jag. Vad får det lov att vara?”
Det var knappt de fick fram sina beställningar. Efter harklingar och stamningar och mycket sväljande beställde de var sin kanelbulle och var sin kanna med kaffe, lika till dem alla tre. Till och med nu var de ovana vid självständigt tänkande.
Höfterna gungade, midjan var smal och brösten stora. Kristina vände ryggen till och försvann in i det inre rummet.
”Oj, oj, oj”, sa Luppio.
Mer blev det inte.
”Vilka ögon …”, mumlade Johan, ”vilken ärta …! Vilken dröm!”
”Jag känner henne”, sa Kent och såg tvivlet i de andras ögon. En sån som du, läste han i deras blickar. De trodde honom inte en sekund.
”Hon heter Kristina”.
De trodde honom inte.
”Du hittar på … som vanligt. Dina historier har man ju hört …”
Just då kom Kristina in med brickan, kaffet och bullarna. Under tystnad beundrade de henne, Kent med smärta i minnena.
”Vad kan en sån här läcker brud heta?”
Det var Johan som tagit mod till sig, samtidigt som de betalade.
”Fråga Kent … han vet”, blev svaret och samtidigt gav hon honom en lång blick.
”Så ni har fått gå så här långt bort från grindarna …”, sa hon lite gäckande och lät blicken glida över dem alla tre, som om de ännu var den grå massan, som hon säkert sett välla in då och då.
”Om jag bara vetat …”, började Kent.
”Jag har inte jobbat här i mer än två veckor nu. Mig hade du i alla fall inte träffat …”
Alla tre följde varje liten rörelse hon gjorde, när hon gick tillbaka. Kaffet drack de under tystnad. De sa inte heller många ord till varandra sedan de kommit ut. Benen gick av sig själva tillbaka mot kasernen.
”Hur känner du henne?”
Frågan kom till slut.
”Vi gick i samma klass … och vi var tillsammans … ganska länge.”
Både Luppio och Johan fick något beklagande i ögonen.
” … och så spolade hon dig till slut? Trist …”
Kent skakade lite på huvudet. Med blicken följde han järnvägsspåret norrut mot de öde sumpskogarna och tittade sedan länge på den vita Lundagårdsskolan på andra sidan järnvägsbommarna, fastän allt var stilla där.
”Så var det inte riktigt … Det var inte så … men det skulle nog ha varit bättre …”
Sedan tystnade han.
Alla tre gick tigande intill varandra.
”Du kan inte vara riktigt klok!” sa Luppio-Nisse till slut. ”En sån brud …! Hur kan man klanta sig så ända innerst i glödheta …?”
”Ja, hur? … och inte är det enda gången heller …”
Kent sa det tyst och uppgivet.
”Var det till henne du skrev alla tusen breven? Då förstår jag dig …”
För Johan hade allt klarnat.
”Jo, några kanske … inte många … men jag vågade aldrig skicka iväg dem …”
I Kents bröst tumlade känslorna runt och tankarna for omkring i en härva. Han kände hur längtan efter Kristina bara växte och växte. Till slut kunde han inte stå emot sina känslor. Han steg upp, gick ut genom grindarna igen och lämnade kasernområdet. Ingen hade gett order om det. En liten gnutta av den egna viljan fanns ändå kvar. Han styrdes av en nervös känsla, då han skyndade tillbaka till kaféet. Han nästan sprang, rädd att komma för sent.
Då dörrklockan på Oasen pinglade sprött, stannade han innanför dörren, villrådig och mycket osäker. Vad var det för mening? Han hade ju själv förstört allt, inte bara en gång utan flera …
En kortväxt rundlagd dam med hårdpermanentat hår och ganska gammal, tyckte han, kom ut och tittade på honom en stund.
”Jaha?” sa hon till slut.
Det var kanske inte ovanligt att förvirrade soldater kom in och inte visste vad de skulle säga, när de var lössläppta.
”Jo, Kristina …”, sa Kent, ”är hon …?”
Kvinnan väntade någon sekund till, men inget mer kom från Kent.
”Jag ska se om fröken Larsson är ledig …”
Han fick ännu en mönstrande blick, som var lite smått avog och fientlig, innan damen försvann in förbi svängdörrarna.
Kent fick vänta. Sekunderna gick, kanske minuter eller halvtimmar… Fötterna började trampa och han fick byta ställning flera gånger. Han var fortfarande ensam i kaféet. Han väntade och blev nervösare för varje sekund. Några gånger vända han sig mot ytterdörren. Han ville inte att någon annan skulle komma in just nu, om Kristina kom ut till honom. Tvivlet i honom växte. Varför skulle hon vilja träffa honom? Hon kanske inte ens visste att han var där. Kanske damen inte sagt något. Han hoppades ännu, och tog ett par steg mot svängdörrarna, då han såg Kristina skymta där innanför. Hjärtat hoppade till. På hennes läppar lekte samma leende som han mindes så väl, då hon till slut kom.
”Hej”, sa hon, ”ska du fika igen?”
”Nej … ja, jag vet inte … jo kanske …” stammade Kent. ”… Jag ville egentligen bara träffa dig lite … om du har tid … eller sen”.
Hon tittade lite roat på honom, då hon märkte hur osäker och förvirrad han var.
”Jag hämtar två kaffe och så sätter vi oss där”.
Hon gjorde en gest mot ett litet bord i hörnet och försvann in bakom svängdörrarna. På svaga ben gick Kent till hörnbordet och satte sig.
”Det var jag som lämnade henne …”, tänkte han. ”Hur kunde det ske?”
Då Kristina kom tillbaka med kaffebrickan, glänste guldringen på hennes ringfinger. Han hade inte sett den förut. Kanske hon hade satt den på sig, för att han skulle förstå.
”Bra ändå att det bara är en ring …”, tänkte han virrigt och ologiskt. Varför det skulle vara bra hade han inte klart för sig.

”Om en månad muckar jag … ”, sa Kent dröjande. ”Då försvinner jag från den här stan. Jag har inte tyckt om den … tidigare …”
”Försvinner … igen?”
Kent såg spelet i hennes ögon.
”Som vanligt då, så oförbätterlig …”, måste hon ha tänkt.
”Påtår?” frågade Kristina och Kent nickade. 
Han la fram kronorna på bordet. De var de sista han hade, men det behövde hon inte veta. En sönderbläddrad lokaltidning låg kvar på bordet. Utan att läsa hade han medan han väntade vänt några sidor och upptäckt att någon klippt ett hål på Familjesidan. Det var där annonserna för Vigda och Förlovade brukade finnas.
”Jag tog med en kanelbulle …”, sa hon.
Kent pekade på enkronorna på bordet.
”Det är allt jag har …”
”Stoppa ner dem i börsen. Jag bjuder …”
Det blev en kort paus, då hon stod kvar intill honom.
Kent kände dofterna omkring henne. Kaffelukten, bageridoften och kanske en svag doft av hårschampo eller tvål. Plötsligt kände han sommardoften från insjöns glitter, hällarnas mossa och det nyslagna höet. Det gjorde ont i bröstet.
 ”Det brukar vara lugnt den här tiden”, hörde han Kristina säga. Han tittade upp och hon såg hans förvirring. ”Vi brukar själva ta oss en kopp kaffe den här tiden …”.
Kristina satte sig mitt emot honom och hällde upp kaffe i bägge kopparna. Hon släppte ner en sockerbit i sin kopp och sköt sedan över den lilla brickan med grädde och socker till honom tillsammans med fatet med kanelbullen. Kent kom inte på något att säga och slutade röra om i sin kopp, då han tyckte att skeden klirrade för mycket. De som var kvar inne i kaféköket måste ha hört honom.
”Berätta”, sa Kristina, ”berätta hur du har haft det …”
Kent tyckte att hennes ögon hade blivit ännu blåare än han mindes. Kanske fanns ett litet leende hos henne, fastän hon var allvarlig. Trots skrattgroparna kunde hon vara det.
”Jag var en idiot”, sa Kent efter en kort stund och han släppte inte de blå ögonen. Kristina tittade på honom. Nu var det knappt att smilgroparna syntes.
”Jo, du var det … men jag kämpade inte heller … Jag lät det ske …”
Hon smuttade på kaffet och när hon ställde ner koppen, såg Kent en svag färg av läppstift på porslinet. Det ingår förstås i yrkesrollen, tänkte han, förr använde hon aldrig smink.
”Jag har läst om dig i tidningen … I våras satt jag på läktaren, då ni spelade match här i stan … Du var bra. Hörde du, när jag hejade? Jag skrek ditt namn flera gånger, när du gjorde det där målet. De andra runt omkring mig blängde på mig som om jag var galen … heja på motståndarlaget …”
Hon tystnade.
”Jag såg dig inte … Jag tror inte heller att jag hörde att det var du … men jag tyckte att det var konstigt att någon visste vad jag hette … fast det stod förstås i matchprogrammet.”
Kristina bröt kanelbullen mitt itu.
”Vi kan väl fika tillsammans … dela, lite som förr. Jag vill det.”
Guldringen glänste på hennes hand.
Kent sköt undan tidningen.
”Jag såg att någon klippt sönder tidningen … på Familjesidan … så det blev så i alla fall?”
Svängdörren in till köket rörde sig lite. Ett ansikte syntes som hastigast bakom det smala dörrfönstret. Strax efteråt tryckte en annan, som var lite kortare näsan mot rutan.
Kristina nickade och bet en liten tugga från kanelbullen.
’”Nu är dom allt nyfikna … Dom vet ju …”, och så gjorde hon en liten gest mot guldringen.
”… men det är bara det dom vet … och jag kommer inte att berätta.”
Hon satt nästan med ryggen mot dörren men hade ändå märkt arbetskamraternas gluttande. Det dröjde innan hon fortsatte. Som om hon funderade på något.
”Jo, det blev så … i alla fall … Jag hade inget val tyckte jag.”
Kristina såg den bestörta blicken i Kents ögon.
”Nej, nej, jag är inte med barn …”
Hon log hastigt, som om det var något lustigt i Kents reaktion. Koppen hade hon ställt ner och hon höll båda händerna mot den blanka bordsskivan. Kent la sina händer ovanpå hennes. De satt så och svängdörren rördes av ett vinddrag.
” … och jag vet inte om jag vill det heller. Förr längtade jag så att jag höll på att bli galen … men nu vet jag inte …”
Hon tittade på deras händer. Hon lyfte upp dem och förde dem till sin kind.
”Du är inte ofta här nere i stan …”
”Nä, i lumpen blir man så viljelös … så passiv … åtminstone jag och många andra också. Om ingen sagt något, gett order alltså, så går man ingenstans …”
”… sen då? Vart ska du, när du försvinner, som du sa?”
”Jag ska bli lärare … kanske, jag vet inte … men jag har kommit in …”
En stor grupp kvinnor, alla med bilkåristernas märken på kläderna kom in, förde ihop två bord intill varandra och satte sig.
Kristina steg upp, tog brickan med sig och gick in genom svängdörrarna. Kanelbullens två delar låg kvar på fatet, nästan orörda.
”Mitt pass slutar klockan sju …”
Då Kent långsamt gick tillbaka till logementet hade moln bubblat upp över skogarna ovanför Pagla. Kanske en regnskur äntligen var på väg. I eftermiddagssolens sken var molnen vackra. För första gången var inte allt i stan utsuddat i gråhet.

© LEIF LARSSON
Novellen har inte publicerats tidigare.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER