2016-10-22

RYMNINGEN


Kristoffer satte sig häftigt upp i sängen … klarvaken. Han hade hört steg utanför fönstret, tysta smygande steg och han förstod att det var därför han vaknat. I sömnen hade han hört röster. Han höll andan och lyssnade intensivt. Hjärtat slog våldsamt. Han var beredd på allt men ingenting mer hördes och han började långsamt slappna av.
Polisen! Det måste så klart vara polisen! Hade dom redan anmält honom? Var det så mamma och pappa hade tänkt bli av med honom. Pappa hade låtit så arg och upprörd på kvällen och så hånfull. Mamma hade inte tagit honom i försvar som hon brukade. Inte den här gången. Hon orkade väl inte med honom längre.
Polisen brukade slå till i gryningen. Han blev alldeles kall. Täcket låg hopvirat runt hans ben. Fötterna var insnärjda i lakanet nere vid fotändan. Han försökte långsamt få loss ena foten. Kristoffer lyssnade efter fotsteg i gruset eller om någon motor stod på tomgång i närheten. Ännu var det tyst. Polismännen skulle nypa honom i nacken, hårt och länge, som pappa brukade göra. Så skulle de tvinga hans armar bakom ryggen och sätta på honom handbojor. Sedan skulle de slå honom. Poliser gjorde så.
Inne i huset och utanför var det tyst. Väntade de där ute? Eller hade de inte kommit än? Han steg upp. Det var kallt på golvet och han darrade lite, då han glipade några millimeter på rullgardinen. Det fanns ingenting därute, utom en skata som landade på torkställningen. Den vippade hånfullt på den långa stjärten, innan den flög iväg.
Han smög fram till dörren och la örat intill. Tystnad. Köket måste vara tomt, om inte mamma eller pappa redan satt och väntade på att kaffet skulle koka upp. Mycket långsamt tryckte han ner dörrhandtaget och öppnade dörren. Tomt. På köksbordet stod kaffekopparna från igår. En sockerbit låg på det ena kaffefatet. Gardinen hängde lite snett, som om någon tittat på utetermometern. På bordet låg en ljusblå duk. Igår hade där varit en rödrutig. Skafferidörren stod en aning på glänt. Inifrån föräldrarnas rum hördes lätta snarkningar.
Klockan var nästan fyra på morgonen, då Kristoffer mycket försiktigt stängde dörren till sitt rum. De fick gärna tro att han var kvar där inne.
Medan han på tå smög över köksgolvet, undrade han om både fjärdingsmannen Björk och konstapel Bäcklund skulle komma. Kanske det räckte med bara en polis. Han var ju trots allt ingen efterlyst bandit. Nyckeln satt som vanligt kvar i ytterdörren och dörren var olåst! Var det med avsikt? Var det för att poliserna skulle kunna komma in när dom ville och ta honom?
Skulle det bli ungdomsfängelse? Trettonåringar hamnar väl inte med dynamitarder och mördare?
Det var kyligare än vad han väntat sig, när han stod ute på bron. Han hade aldrig förr stigit upp så tidigt och gått ut. Lite obeslutsam stod han där och tittade över ängarna och bort mot landsvägen. Dimstråk låg i sänkorna och över älven dallrade dimman som rökmoln. Inga människor var ännu i farten. Inte som han kunde se i alla fall. I grannhusen var rullgardinerna neddragna. Med försiktiga steg tog han sig till cykelstället och lirkade fram sin cykel. Han sköt den sakta mot vägen förbi gårdarna. Framskärmen satt löst och brukade skramla, när han cyklade. Han gick och ledde cykeln ända tills han var bortom dungen in mot skogen. Då ställde han sig på pedalerna och trampade iväg. Han cyklade sakta och obeslutsamt. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Han stannade och stod länge stilla med ena foten på pedalen och den andra i marken. Han lutade sig över styrstången och tittade oseende på groparna i den dåliga vägen. Ögonlocken klippte. Han hade behövt sova lite till. Några talltitor fladdrade mellan småtallarnas grenar, nästan ljudlöst. Det var knappt att han märkte dem.
Han visste bara att han måste bort, måste rymma.
Halv fem ställde Kristoffer cykeln mot en av stolparna i den närmaste gistgården intill telefonkiosken. Inga nät hängde där, inte än, men snart skulle väl Linus Karlsson komma in med sin båt. Han brukade alltid vara tidig. Havet låg spegelblankt och morgonsolen lyste på stugorna på öarna utanför inloppet. Han låste cykeln och gick ut på den närmaste bryggan. Han gick förbi deras egen båt, men brydde sig inte om den. Ett kort ögonblick hade han tänkt att han kanske skulle ro iväg ut på havet, kanske till stugan ute på holmen. Men där skulle de förstås söka honom först av allt, när de upptäckte att båten var borta. Han vände och gick långsamt längst ut på hamnpiren intill den lilla blinkande fyren. Där satt han länge och tittade ut över vattnet. Han såg ingenting. Han tänkte ingenting. Nattens uppror i hans inre var borta. Ingenting hade kommit i stället.
Länge satt han på kajen vid öppningen in till hamnen. Tröttheten kom och gick i vågor. Till slut lutande han sig bakåt och märkte inte, när han somnade på träbryggans smala plankor mitt i piren. Linus Karlsson puttrade in med sin fiskebåt efter att ha vittjat ryssjorna i älvmynningen nedanför Rånlandet. Han såg byltet ytterst på hamnpiren men brydde sig inte om det till en början. När han efter en bra stund hade sorterat fisken efter storlek i fisklådorna, gick han ut på piren för att titta efter. Han satte sig intill den sovande pojken, och tände pipan. Något hade hänt, det förstod han. Han kände igen pojken men så tidigt ute hade varken han eller någon annan pojke varit på hela sommaren.

Pojken vaknade, då röken från pipan stack honom i näsan. Det luktade fisk från Linus oljekläder förstärk med oljeklädernas egen dävna lukt. Linus hade fortfarande sjöstövlarna på sig. Pojken hörde honom upprepa samma sak gång på gång.
”Det är så ini Helvetet vackert!”
”Jaså, du är vaken nu?” sa han och blåste ut ett moln av rök. Efter en liten stund, då pojken ännu inte sagt något, fortsatte han:
”Du hade kunnat ramla ner här i stenkistan och slå dig fördärvad … eller rakt ner i vattnet … Det är därför jag sitter här.”
Pojken satte sig upp, stel i kroppen efter den obekväma sovplatsen, men ganska pigg ändå. Havet låg ännu spegelblankt.
Bara han och Linus framför havet. Och Linus pipa förstås som luktade annorlunda än pappas. Båda tittade ut över vattnet och öarna som speglade sig. De såg ut att vara nära, närmare än mitt på dagen.
”Jo, fy fan så vackert…”, sa pojken.
Han tyckte att det kändes konstigt att svära inför en vuxen. Orden passade inte i hans mun. Linus förstod nog. Han drog lite på munnen men försökte dölja det genom att flytta över pipan från den ena mungipan till den andra.
”Det var dåligt med fisk idag”, sa han. ”Siken gillar inte det här vädret.”
”Hur många lådor fick du?”
”Bara en med mellansik, och en halv med småsik. Vill du ha ett par sikar och ta hem…?”
Linus fick en snabb blick och förstod oron i ögonen. Ingen av dem sa något på en stund.
”Jaha du, du har inte lust att åka hem… Det har hänt något…? Har du fått stryk? Har Holger slagit dig?”
Kristoffer svarade inte.
”Värre!” sa han efter en stund.
”Vi dricker en kopp kaffe och funderar på saken”, sa Linus och från ryggsäcken, som han haft stående på sidan om sig, drog han upp en termos och några smörgåsar. Själv tog han koppen, som inte var så väldiskad märkte pojken. Kristoffer fick ta termoslocket. Han sa ingenting om att han inte brukade dricka kaffe.
Som två gamla gubbar satt de ytterst på piren och dinglade med benen. Inte mycket blev sagt, men det kändes lugnt och tryggt.
”Nu sticker strax en bogserare fram fören bakom holmen där”, sa Linus och pekade. Pojken hade inte märkt en rörelse på hela havet och tittade lite misstroget undrande på Linus.
”Se där…”, sa Linus. ”Nu kommer han… och ett jäkligt stort timmersläp drar han på…”
Pojken förvånades. Allt stämde. Men han sa ingenting.
Sånt där kan förstås gamla fiskare.
Utan att han visste hur det gått till, hade han berättat hela historien för Linus, som han nästan aldrig tidigare hade pratat med, bara hört att han brukade ha många svordomar i samma mening … värst av alla i hamnen.
”Ja, det är knepigt med kvinnor … flickor, ska du veta…”
Det var som om han inte tyckte att pengarna, som Kristoffer frestats av var hela världen. Slantarna hade ju använts för den för en god saks skull, sa han … och så kom ett stort gapskratt. Ur plånboken långt in i oljestället fiskade han upp en femma som han gav pojken.
”Säg nu att du gjorde fel, att du ångrar dig och betalar igen … Om dom frågar kan du säga att du fått jobb, det här är ett förskott från mig. Kom i morgonkväll kring halv sex så ska du få spola mina fisklådor … så behöver du inte rymma nånstans, inte just nu i alla fall …”
Så kom hans bullrande skratt, så högt att trutarna utanför sorteringsverket vaknade och på stela vingar seglade över hamnen. En dök på prov, en annan skränade högt, innan de seglade iväg bort mot buntverket och satte sig i en lång vit rad på timret.
Tillsammans cyklade fiskaren och pojken på var sin sida av vägen upp mot byn. Vid Bergs mjölkpall skildes de åt. Hemma var det tyst. Ingen var vaken. Kristoffer smög in, drog av sig byxorna sittande på sängkanten, lutade sig ner och somnade med benen utanför sängen.


© LEIF LARSSON
Den här novellen har inte publicerats tidigare. Däremot är både Kristoffer och fiskargubben Linus Karlsson med i en novell som heter BENGT i min novellsamling HAN SOM HITTAR PÅ. Dessutom träffas Kristoffer och Linus på samma hamnpir som i novellen BENGT.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER