2016-10-22

BÖRSEN


Orden var oväntade, hemska och hårda. Hånfulla.
Tjuv … också?
Vad menade han?
Det var sent. Länge hade Kristoffer legat i sin säng och hört småpratet från köket. Han hettade i hela ansiktet, då han förstod vad pappa hade sagt. Yrsel och illamående kom och gick i vågor. Försiktigt flyttade han huvudet till den kalla stolens hårda träyta. En kort stund kyldes hans heta tinning.
Kristoffer hade nästan glidit in i sömnen, då han hörde orden som gjorde så ont. Det var som om knivar skar i hans bröst. Tusen vassa pilar kom susande och träffade honom i hjärtat. Han kunde inte värja sig. Förlamad stirrade han med tomma ögon rakt ut i mörkret. Han kunde inte röra sig. Han kippade efter andan. Det blev värre och värre. Det gjorde så ont i bröstet. Han kallsvettades. Han ville skrika men kunde inte. Inte ett ljud kom över hans läppar.
Pappas hånfulla röst skulle han aldrig glömma. Pappa hade inte pratat högt, men högre än nödvändigt, som om det var meningen att pojken i rummet intill skulle höra vad han sa. Orden var till för honom och pappa förstod att han ännu var vaken, att han lyssnade. Skadeglädje vibrerade på stämbanden.
Pojkens tankar virvlade. Han ångrade sig så att det gjorde ont. Stölden, men också att han inte tagit pengarna av honom, pappan. Det hade varit bättre, smartare. Pappa hade ju ändå aldrig brytt sig om honom. Han hade under alla år bara gått och väntat på att Kristoffer skulle göra en dumhet. Det var som om han tyckte att det var bra att det nu hade hänt, att han äntligen fått rätt. Att pojken var en odåga.
Efter evigheter borrade sig ett ord längre och längre in i Kristoffers medvetande. Också! Han var inte bara tjuv, han var något annat också, något som var mycket värre och som han inte visste vad det kunde vara.
Han kunde ännu höra pappas kalla elakhet i rösten.
”Tjuv också, tjuv också, tjuv också …”
Orden ekade i honom. Pappa tyckte inte om honom. Kristoffer kände det med hela kroppen. En djup snyftning for genom hela hans kropp. Det var som om en fors av gråt skulle välla fram genom hans bröst. Han darrade, bet sig i läppen och vände sig häftigt mot väggen, kröp ihop och tryckte huvudet mot kudden. Innanför ögonlocken blixtrade ljus.
Nyss hade pappa och mamma lyssnat på radioteatern, Det gamla spelet om Envar. Kristoffer tyckte inte om radioteater. Han blev alltid rädd och fick svårt att somna. Det var de skrämmande höga rösterna, de dramatiska tonfallen, de allvarliga orden och de ödesmättade meningarna. Spelet om Envar var värre än andra, en skrämmande radiopjäs. Kristoffer hade legat och vridit sig i sängen och försökt hålla för öronen. Han ville inte höra. Radioteaterns ord trängde ändå fram och kröp in i honom, som onda maskar. Det kändes obehagligt och hotfullt. Han vågade inte somna. Mamma och pappa satt alltid alldeles tyst och lyssnade. De sa aldrig något. Smuttade kanske på kaffet som kallnade under tiden … men kaffepannan stod alltid på värmning på spisen.
När pjäsen var slut brukade dom prata lite.
Lite om pjäsen. Ibland om nånting annat, som om dom inte alls lyssnat på pjäsen.
Det hade varit en lång pjäs den här kvällen, mycket längre än vad de brukade vara. Kristoffer borde ha somnat för länge sedan, men han hade inte vågat. Vinden ven i mörkret utanför fönstret. Syrenens grenar gnisslade mot rutan. En hund skällde någonstans. Ingen hade hund i granngårdarna. Någon måste ha gått förbi … om den inte var lös.

”Nä, jag har inte tagit något från din börs”, hörde Kristoffer pappa säga, irriterat som om han försvarade sig. ”Varför skulle jag… och jag har inte tagit ut något på motboken … om det är det du tror…”
Kristoffer hade hört, när mamma frågade om pappa hade tagit någon sedel, en femma från hennes börs. Kristoffer som var på väg att somna hade stelnat till. Han kunde inte röra sig. Han sög in luft mellan tänderna och var nära att börja hosta. Hjärtat dunkade hårt.
Rösterna från köket blev lägre men upphörde inte. Mammas röst var irriterad, pappas var upprörd och elak. Pappa tyckte inte om honom … och nu var han irriterad på mamma också.
Pengar var borta.
”Nä, jag har INTE rört din börs”, hörde han pappa säga igen. ”Varför skulle jag …”
Han hade ju nyligen fått löning.
Jag hade bara en femma, hade mamma sagt.  Det är så lätt att komma ihåg. Bara pojkarna … och du … har varit hemma. Lillpojken har jag redan frågat. Han såg ut som ett stort frågetecken.
”Då är det väl den andra, förstås”, hade pappa sagt som om det var alldeles självklart.
”Du misstänker aldrig den odågan. Honom har man aldrig kunnat lita på … Det börjar med en synål … eller var det en knappnål. Han börjar med pengar … direkt! Du är alldeles för släpphänt med ungen. Han borde anmälas!”
Illamåendet sköljde åter upp inom pojken. Han svalde flera gånger och fastän ögonen brände av tårar släppte han inte blänket från dörrhandtaget med blicken. Skulle det bli bråk nu igen. Den här gången var det hans fel.
”Jag vet att jag hade en femkronorssedel i börsen. Jag fick den, när jag var till mjölkaffären. Jag betalade med en tia och fick femman tillbaka. Mynten är kvar…”
De mumlande rösterna fortsatte länge.
”Om du behöver pengar kan du väl säga till…”
Han hörde inte pappas svar, men det var ilsket. Han kunde inte förlika sig med att mamma hade bättre lön än vad han själv hade.
I köket fanns sedan bara tystnad. De två därinne pratade inte längre om honom. De pratade inte. Att ingen sa något kändes ännu värre, ännu mer hotfullt. Länge hördes inte ett ljud. Kristoffers smärta blev djupare. Nu kunde det inte göra mer ont. Han skulle dö, han var på väg nu… snart, snart. Det förstod han. Det var väl straffet. Han rådde för allt dåligt, pengarna som var borta och att mamma och pappa bråkade med varandra. De satt kanske mitt emot varandra och teg. Anklagade varandra med ögonen. Han ville gå upp och öppna dörren lite till. Ställa sig i dörröppningen och säga att det var hans fel, allt var hans fel. Dom behövde inte bråka. Benen och gråten i bröstet vågade inte.
Minuter eller timmar gick och ljuset i köket släcktes. En smal, smal strimma ljus syntes ännu. Han förstod att det var brolampan som var tänd. I rummet där han låg var det mörker. Han vågade inte titta mot klädhyllan och tvättstället och inte mot garderoben och hoten därifrån. Skuggorna fanns alltid där, de som rörde sig, de som kunde komma när som helst. Ibland kom de närmare, men aldrig ända fram. Då höll han andan så länge, att han trodde att lungorna skulle sprängas.
I köket hade det varit tyst en lång stund. Kristoffer hade slappnat av lite. Han hade ont i halsen. Sedan hörde han hur dörren in till hans rum öppnades lite. Gångjärnen gnällde till. En ljusstrimma lyste upp väggen på hans sida, men inte mycket. Han var van vid den och ville ha det svaga ljusstrecket på väggen. Han brukade låta fingrarna följa ljusstrimman uppåt och neråt på väggen, då han låg vaken i oro och inte kunde somna. Det var då ljuden omkring honom var för stora. Men han vågade inte stiga upp, han vågade inte visa att han var vaken. Han höll andan i flera minuter tills dörren tyst stängdes med ett klick, som om mamma verkligen trodde att han sov.
Han sträckte på sig och en ny rysning for genom hans kropp. Han skakade till och fick svälja flera gånger för att hindra gråten att komma tillbaka. Tårarna rann inte längre men ögonen brände.
Strax efteråt slog köksdörren igen.
Pappa gick ut.
Långsamt öppnade han ögonen och tittade in i mörkret. I hörnen var det svartare än någon natt tidigare. Bröstet och huvudet var i uppror och kroppen utan vilja. Kudden var blöt och han vände på den, förstod att han hade gråtit mycket på den korta stunden. Han sträckte på sig och en ny rysning gick genom hans kropp. Tårarna hade tagit slut.
 
Till slut måste han ha somnat. Han trodde att han blundat en mycket kort stund, men timmar hade gått. Gryningsljuset var gråvitt bakom rullgardinen. Då han vaknat till hade det nästan blivit morgon. Han kikade ut och såg kläderna på tvättlinorna sakta röra sig i vinden. En nötskrika, som han kallade snöskata, flög upp från slaskhögen bortom vedboden. Han hade gått in i köket och tittat på väggklockan. Den var nästan fyra. Kristoffer kände sig mycket nedstämd och modlös. Han dög inte till nånting alls, han var bara till besvär. Det var som om han var tvungen att vänta på något mycket obehagligt, som han inte kunde undgå. Han hade svårt att röra sig. Benen var tunga och kändes nästan förlamade.
Kristoffer vacklade till då han kom in i köket. Han tog stöd mot köksbordet. Hos Axel Berg såg han Ingvar komma ut, hämta sin cykel och åka iväg. Han var lärling på bageriet. Måste börja tidigt. Före skam, brukade mamma säga.
Värken i huvudet var tung. Kristoffer satte sig och lutad huvudet mot händerna. Han ryckte till, då han kände hur han höll på att somna.

Mamma och pappa hade rätt. Han var tjuv. Han hade tagit pengarna och han skämdes. Förfärligt mycket. Så bittert han ångrade att han stulit. Så förnedrande att höra föräldrarnas prat. Så liten och ynklig hade han aldrig tidigare känt sig. Han hade sjunkit ner i skurkarnas värld, och tänkte på hur hånad och misstrodd han skulle bli. Mamma och pappa skulle också få skämmas. Och skolan. Ingen annan tjuv fanns i skolan …
Aldrig skulle han ta sig upp och bli vanlig igen.
En tanke rann iväg genom Kristoffers huvud. När han insåg vad den betydde blev kan kall. Som en blixt slog den ner i Kristoffers huvud.
Ungen borde polisanmälas!
Pappa hade sagt det med sin argaste röst.
Polisen skulle komma. Kanske skulle fjärdingsmannen Björk stå innanför köksdörren och fråga efter honom, då han trött och yrvaken kom ut från sitt rum på morgonen. Eller kanske Björk då redan skulle sitta på stolen vid dörren och vänta medan han klädde på sig. Kanske pappa skulle säga:
”Här är han. Ta honom, behåll honom tills han erkänner … och sedan också om ni vill …”
Skulle han springa ut? Eller hoppa ut genom fönstret…? Men Björk hade varit back i IFK:s A-lag. Honom sprang man nog inte ifrån. Kristoffer kände hur tårarna var på väg upp genom bröstet och ända upp till ögonen. Han kände sig kränkt, fastän det var han som gjort fel. Några tårar började rinna nerför kinden. Han grät… som ett litet barn. Han satt på den hårda stolen vid köksbordet med huvudet mot bordskivan och armarna runt huvudet.
 
”Pengar får du när du behöver”.
Om dom ändå inte sagt det så ofta. Pengar hade han aldrig fått men saker ibland, sånt som han behövt. Ett par skidor i vintras, och en fotboll en gång. Men pengar till annat än det allra nödvändigaste fanns aldrig. Inte som han kunde få i alla fall.
Ni får när ni behöver. Men när de behövde fanns aldrig några pengar. En gång hade han frestats av pappas börs. Tagit två enkronor, som glödheta brände i fickan, tills han köpte Rekord-Magasinet. Då bleknade kronorna bort på något sätt.
Nu hade mammas börs legat där, då han kom hem från skolan den eftermiddagen. På byrån i sovrummet. Brunt läder med en slejf att knäppa igen. En femma, flera tior och en femtiolapp. Det var mycket. Konstigt så mycket pengar hon hade, hon som alltid brukade säga att hon inga hade. Handen gjorde allt själv, knäppte upp slejfen, öppnade facket, kände med tummen och pekfingret på sedeln och så stoppade han ner den i byxfickan. Om han vågat skulle han kanske ha tagit en tia. Efteråt anade han att det hade varit bättre för honom, mer uträknat. Handen var varm och fuktig. Han fumlade lite när han knäppte igen börsen och försökte lägga den exakt som den låg innan.

Veckopeng till honom och Olof hade varken hon eller pappa haft råd med. Pappa hade bara fnyst, när Kristoffer nämnde det en gång. Fasoner! hade han sagt. Va fan är det för fasoner! Är det bypojkarna nu igen? Han själv hade minsann fått göra rätt för sig från den dag, då han var så liten att han inte ens nådde upp till cykelpedalerna.
Nästan allt kunde skyllas på bypojkarna. Som om det var de som hittade på alla sattyg, som om alla i byn var sämre folk, särskilt ungarna. I byn hade dom inga höga tankar om folket i gårdarna. Kanske papporna i byn sa likadant till sina barn.
 
Då Kristoffer gick till sängs, innan han hört de hård orden, hade han ännu varit uppfylld av lycka och bubblande glädje. Han hade inte kunnat låta bli att skratta för sig själv. Den första kyssen kände han ännu mot sina läppar … den första omfamningen … lukten av hennes hår … Han hade ännu varit lycklig. Den första förälskelsen pirrande känslor. Snart skulle han somna och drömma vackra drömmar. Inte de svarta och oroliga, som han brukade vakna av.
Men han hade inte hunnit somna och inte hunnit börja drömma.
Tjuv … också! slog sönder allt.

                                                                                                                     *

Klockan hade inte slagit fyra, då Kristoffer mycket försiktigt stängde dörren till sitt rum. Det var tystnadens stund mellan stillhet och dag. En djup inandning då allt omkring honom hämtade andan. Den stunden var som om han fått en smekning på kinden, medan hjärtat hamrade hårt. Allt var tyst. Till och med asparnas löv hängde stilla.
Det var det korta ögonblicket före fågelsången.
Sedan for han.

© LEIF LARSSON
Novellen tar upp samma ämne som jag tidigare arbetat med.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER