Den dag då Folke blev petad hände något med laget.

Det var då de andra såg smärtan i Folkes ögon. Den spred sig. Den brände till i de andra också, i alla de andra. Det var som om ett sår öppnats inne i bröstet hos var och en av dem. Det var den plötsliga och oväntade förnedringen. Mest för Folke förstås, men den grävde sig in i de andras sinnen lika mycket. Folkes smärta blev deras. De kände på sig, att de alla kunde stå där en dag och bli drabbade.

De flesta visste ingenting i förväg. Inte Folke heller. Det var sällan någon pratade om laget i förväg. Laget brukade vara så självklart. Samma spelare match efter match. Det hade gett framgång. UK:s laguppställning på papperslappen på anslagstavlan i den lilla lådan med glasfönster utanför OK var det som gällde. Samma laguppställning sattes efteråt upp i klubblokalen. Blev det sena ändringar var det bara på anslagstavlan i klubblokalen de kunde läsas. Det var den papperslappen som lagledningen senare lämnade till domaren.

Det var det som var det värsta. Att laguppställningen kommit upp så sent. Folke fick inte chansen att dölja sin grämelse, genom att hålla sig undan och inte komma till matchen. Han kom. Han tog emot slaget. Det var hårt.

Alla lade märke till Folkes ögon, i det ögonblick då oron grep tag i honom. Tomheten i ögonen, då han förstod.

”Vad är det …? Vad är det som har hänt …?”
Alla teg. De flesta tittade ner i golvet eller försökte rätta till något med sina skor eller strumpor. Bara två mötte hans blick. Till slut var det Bosse, målvakten, som sa:
”Har du läst laguppställningen … den sista, den här i klubblokalen?”

”Du är inte uttagen, Folke … Du ska inte spela idag …”

Folke hade stått kvar en liten stund, stel, oförstående. Han behövde inte läsa. Han förstod. Väskan med idrottskläder hade han som vanligt tömt på golvet, vänt upp och ner och slängt in den tomma röda väskan under bänken. Folkes nummer stod på bagen, matchtröjans nummer. Det han alltid brukade ha. Han sjönk ner på alla fyra intill kläderna. Höll en av ankelsockorna, som han brukade ha innanför fotbollsstrumporna i ena handen, la ner den, tog upp den, flyttade över den till klädhögens andra sida, som om han inte kunde bestämma sig, om han skulle ha den på vänster eller höger fot.

Folke hade aldrig varit i närheten av att petas. Han hade spelat varenda match under de tre senaste åren, seriematcher och vänskapsmatcher. Han hade alltid ställt upp. Folke hade aldrig brytt sig om småskador. Han hade sprungit lika mycket som vanligt även om han varit skadad. Han om någon med sin kämpaglöd och gåpåarandra hade alltid haft en given plats. Nästan alltid var det samma lag som inför senaste matchen. Det var bara om någon blivit skadad eller sjuk som det sattes in en ny spelare. Så brukade det vara.

Folke var inte skadad.

De som kunde och vågade såg hur färgen försvann. Ansiktet blev blekt och grått, nästan tärt som hos en sjuk gamling, innan röda flammor slog upp. Folke svalde och svalde. Han skakade lite på huvudet. Blicken irrade från den ene till den andra, men det är inte säkert att han såg dem.

”Ni skulle ha sagt något … att jag inte dög längre … nån av er skulle ha sagt något …”
”Vi visste inte, Folke. Ingen av oss visste något … inte förrän alldeles nyss.”
Tystnaden var länge kompakt. Ingen hade något mer att säga. De få som sett laguppställningen oroade sig. För Folke, för laget, för just den här matchen.
”Nya klubbledningen … kanske”, sa någon.
Efteråt visste ingen vem det var som sagt det.
En del var lättade över att det inte var de som råkat ut för petningen.

Folke tittade plötsligt ner mot golvet. Det var som om han upptäckt sin klädhög där … och fotbollsskorna. Han stod på knä, ena knäet mot golvet, det andra böjt som när laget radade upp sig för en lagbild och främre raden stod på knä. Långsamt började han plocka tillbaka allt. Schampoflaskan, tvålen och handduken. Linimentet också. Han hade eget. Bättre än de andras. Resårbanden för strumporna. De egna benskydden. De andra hade skrattat åt honom, då han visade att han köpt egna benskydd. Han hade behövt dem hade han svarat. De var bättre. Med den spelstil han hade, hade han behövt dem. Bättre och stadigare. Men dyra. De andra hade småskrattat men förstått. Han var en sådan spelare.

Smärtan i bröstet kom och gick i vågor. Han mådde inte bra. Han ville ut, bort från omklädningsrummet. Benen lydde honom inte. Bedövningen satt ännu kvar. Folke stod länge kvar på knä. Med ena handen tog han stöd mot golvet, då han reste sig. Benen darrade. Han kände sig svag och vacklade till. Då han till slut gick mot dörren kunde han inte gå ordentligt. Han vinglade och innan han nått ända fram fick han ta steg åt sidorna för att hålla sig uppe. Han höll ena handen lite framför sig för att försöka få stöd någonstans. I den andra höll han bagen. En socka låg kvar på golvet. Han märkte den inte. Blicken höll han mot dörröppningen. Det var ljusare där. Dit skulle han. Inte hänga med huvudet, inte hänga med huvudet, inte … Tanken snurrade runt i huvudet.

Folke lämnade dörren öppen då han gick.

Nyss hade alla kunna höra Mariannes pärlande skratt där utanför. Hon var hans stora supporter, hans stöd i alla väder, hans stora kärlek, det förstod alla. Hon stöttade honom under matcherna och efteråt. Ingen kunde heja så intensivt som hon. Ingen fick igång applåderna så snabbt som hon, då Folke gjort en fin brytning eller då laget gjort mål. Hennes glädje dog på en sekund, när hon fick se Folke komma ut på trappan. Han höll sig i ledstången och gick ner som en gammal man. Ett steg ner med ena foten till nästa trappsteg, sedan den andra foten intill, sedan ett steg till. Det gick sakta. Folke såg sjuk ut. Supportrar som såg honom trodde det. Att han blivit sjuk. Han började gå bort mot stora entrén. Någon trodde att han tänkte gå upp och sätta sig på läktaren. Väskan höll han i handen. Marianne klamrade sig fast vid honom. Han svarade inte någon, inte henne heller. Hon förstod honom inte. Rädslan var stor i henne.

Folke och Marianne vacklade fram. Rakt kunde de inte gå. Hade inte Marianne hjälpt honom, hade han inte kommit långt utan att falla ihop. Någon trodde att Folke var drucken, att han fått för mycket i sig kvällen innan, att han var i bakis, fast de som visste sa att sånt skulle aldrig kunna hända Folke. Inte honom.

Då han och Marianne långsamt gått runt bakom västra målburen och var på väg mot läktaren, stannade Folke, när de kommit under de stora tallarna nära läktaren. Det var som för att vila sig. Han ställde ner väskan, öppnade den och tog fram fotbollsskorna.
”Jag går tillbaka …”

  

Väskan lämnade han på grusgången. Marianne stod kvar och såg honom gå mot klubblokalen. Lite stadigare och rakare. Han höll en fotbollssko i varje hand. Det kändes som om han var inne i en obehaglig dröm. Ingenting var verkligt och riktigt. Han fick för sig att han såg sig själv gå där nere. Som om han var en av fåglarna i de stora tallarna bakom omklädningsrummen. De som stod och trängdes utanför omklädningsbaracken öppnade väg för honom. En del sa något, kanske till honom. Han hörde ekon i huvudet. Men den röda baracken såg verklig ut, precis som den brukade före matcherna. Efter en stund lång som en evighet nådde han fram till trappan. Utanför dörren till domarrummet och klubbkansliet ställde han ner skorna på trappan. Ordentligt intill varandra. Storlek 42. Remmarna stoppade han in under plösen i skorna.

Folke vände och gick.

Marianne mötte honom. Han tog hennes hand, då de gick mot utgången. Han såg inte de undrande blickarna från de som kommit för att se matchen. Han hörde inte att någon tilltalade honom. Han bara gick och Marianne följde honom. Hon grät tyst. Hon svarade inte heller på nyfiknas frågor. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon visste inte vad som hänt.

Gästernas lag hade länge varit ute på planen och värmt upp, innan IFK:s spelare kom ut. Domaren tittade på sin klocka för att strax blåsa igång spelet. Spelarna var tysta och sammanbitna och … loja. Oföretagsamma. Några slog lösa bollar till varandra utan att säga något. Uppvärmningen var usel och kort. Ingen gjorde några ruscher. Om någon missade en passning tog det lång tid att hämta bollen. Ingen jagade på honom. Ingen försökte få upp tempot. Bollar studsade på smalbenen. Känslan i fötterna var borta.
All känsla var borta.

                                                                                                             *

 Tord hade strax innan kommit inrusande till IFK:s omklädningsrum. Håret stod på ända, ögonen flackade sökande.
”Var är Folke? Var tusan är han? Han måste spela?”
Tord hämtade andan och sökte en gång till med ögonen. Folke fanns inte i omklädningsrummet.
”Han måste spela …”, sa han tystare och dystrare. ”Birger kommer inte. Han har krockat på Bredviksrakan … är på sjukhuset …”
”Är han …?”
”Nä inte så allvarligt tror jag. Blessyrer, skärsår, kanske en hjärnskakning … mer har jag inte hört … Folke måste hoppa in …”
”Folke har gått hem … Jag tror inte han kommer tillbaka … Han läste laguppställningen …”
Återigen var det mål-Bosse som yttrade sig, lagkapten som han var.
Tord stönade.
”Satans … Vi får börja med tio man … Så här går det med nytänkande … Vem ska vi sätta in?”
Det hördes på Tord att han var både upprörd och mycket oroad.
”Vicke är här …”
”Vem?”
”Viktor Lindkvist …”
”Ropa hit honom. Han har fem minuter på sig att byta om … Han får spela vänsterytter.”
Tord tyckte inte om det som hänt. Han gillade Folke och hans sätt att spela fotboll. Han tyckte inte alls om Viktor. En spelare som hoppade undan och ojade sig bara en motståndare närmade sig. Han rullade gärna några varv extra i gräset om han råkat bli fälld. Större skillnad än mellan Folke och Viktor fick man leta efter.

Till slut var de elva spelare på planen. Laget skulle ha behöv en till.
Alla hade sett Folkes skor på trappan.
De förstod vad det betydde.
Ett hål i försvaret.
Laget hade tillräckligt många spelare, men inuti dem alla fanns också där hål.
Den spontana spelglädjen var borta. De hade blivit osäkra. Alla.

Efter femton minuter låg IFK under med 3-0. Det blev inga fler mål. Motståndarna tappade också lusten för att spela fotboll. Publiken runt planen sjönk ihop och in i samma stämning som spelarna utan att veta varför. En del märkte att Folke saknades på planen. Domaren hade en lätt match. Ingenting hände.
Matchklockan gick sakta.

I andra halvleken började spelet fungera lite bättre. Några målchanser skapades av IFK, men ingen förmådde avsluta effektivt. Det var inte lika roligt längre. Kämpatakterna var borta, finliret hade försvunnit.

På kvällen efter matchen stod Folkes skor fortfarande kvar på trappan utanför klubblokalen. Intill stod en röd fotbollsbag.

*

Nästan tre veckor hade gått efter lagledningens ödesdigra beslut att byta ut Folke mot Birger, värvad för mer pengar än vad som någonsin tidigare satsats på en enda spelare. Resultaten hade inte blivit bättre och Folke hade inte synts till, varken på träningar eller bland publiken på matcher. Till bortamatchen efter IFK:s usla 0-3 match hade Folke åter varit uppsatt på laguppställningen utanför OK, men Folke kom inte och han svarade inte på telefon eller öppnade dörren då Rickard och lagkaptenen Bosse Bergström ringde på. Dagstidningarna låg i en hög innanför dörren kunde de se, när de kikade in genom brevinkastet. Folke hade gett sig av.

Det var inte konstigt att Kent hajade till, då han slank in på Nilssons konditori och tyckte sig ana en skymt av Marianne och Folke innanför svängdörrarna från brödbutiken. CeKå var IFK:s tillhåll men Kent gick inte gärna dit. Det berodde inte mest på att där var mörkare och rökigare utan mer på de skräniga småglinen i fjortonfemtonårsåldern, som han irriterade sig på. De visste allt om allting och basunerade gärna ut det med bräkiga och släpiga röster ackompanjerade av självmedvetna skratt

Nilssons var mycket lugnare och mer stillsamt, lite mer riktig kaféstil, tänkte Kent. Dessutom hade kaféet de godaste gifflarna i norra Norrland. Kent fick vänta en bra stund framför bröddisken på en äldre kvinna som inte kunde bestämma sig vad hon skulle ha till kvällskaffet.
”Gifflarna är jättegoda!”, sa Kent och kvinnan tittade upp lite förvånad.
”Ja, kanske det. Jag tar väl en sån då …”
Svängdörren in till kafélokalen rörde sig av luftsuget, då tanten till slut var klar och gick sin väg med en påse i handen. En giffel och en holländare. Hon sneglade länge på hyllan med gräddbakelser. Kent var beredd på att hon skulle stanna upp och börja fundera igen.

Kent beställde kaffe och en giffel och köpte dessutom två stycken att ta med sig. Det var två timmar kvar tills bussen skulle gå.
”Jag och tanterna i byn käkar gifflar …”, tänkte han och skrattade. Servitrisen log mot honom.
”Roligt att du hjälper oss med försäljningen …”, sa hon.
Genom den smala glasrutan i dörren in till kaféet uppfattade han i ögonvrån en bekant person.  Folke.

Hjärtat gjorde en kullerbytta av glädje.
”Jag kommer strax med kaffet”, sa Irene bakom disken.
I hörnet vid det stora fönstret satt de, Folke och Marianne. CeKå kunde de se om de ville.
”Hej!”, sa han och de hörde nog på rösten, att han blivit glad att se dem.
”Sitter ni här … och ändå har ni missat Sveriges godaste gifflar … Fy tusan vad jag har saknat dig Folke!”
Han sa det i ett enda andetag. Både Marianne och Folke såg glada ut.
”Gifflarna … nä, vi satsar på prinsesstårtan … Hör nog hemma i Sverigeeliten den också.”
”Det var som … Firar ni nånting?”
Marianne vred lite på handen och Kent såg guldringen som glänste där.
”Grattis. Grattis. Det var roligt!”
”Tack, det här är bara lite extra firande … Vi förlovade oss i lördags … På Malören …”
Marianne hade pratat hela tiden. Hela hon lyste av glädje. Folke hade inte sagt mycket men han hade sett lugn och harmonisk ut. Då han gick bort till disken för att beställa mer kaffe, sa Marianne ganska tyst.
”Folke har haft det svårt … Han har varit riktigt deppig, särskilt i början. Vi pratar just aldrig om fotboll … och inte om IFK heller.”
Folke kom tillbaka med ett fat med två gifflar.
”Klart vi måste prova”, sa han, ”när bakverket fått så fin rekommendation …”
Marianne skrattade och blinkade lite med ena ögat mot Kent.
”Har du inte saknat mig också …?”, frågade Marianne.
”Jo, naturligtvis … ditt vackra skratt behöver jag få höra ibland, men mest har jag saknat Folkes fina uppspel till mig, ja, till hela kedjan …”
I Mariannes ögon såg Kent lite av en varning. Kent tog en rejäl tugga från sin giffel, Folke likaså, men Marianne bet lite försiktigare, som kvinnor brukar. Båda berömde gifflarna.

”Om jag bara vetat nånting i förväg …”, sa Folke. ”Det var att det kom så plötsligt som gjorde så ont.”
Det blev en tyst paus, då alla tre smuttade på kaffet. Kent tittade på Marianne för att se om han skulle våga prata mer om fotboll med Folke. Hon nickade nästan omärkligt.
”Jag tror att dom har pratat om det i ledningen … hur laget ska informeras i fortsättningen… ”

”Jo, Tord och Bosse kom hem till mig dagen efter matchen. Vi pratade länge … Det var bra … och sådana där fasoner blir det nog inte i fortsättningen … spelarna ska inte behöva råka ut för sånt där, menar jag …”

Nog har jag förstått att jag inte hade någon självskriven plats i laget., och att jag inte var lika bra som för ett par år sedan. Särskilt inte efter det jag orsakat en straff i de båda sista matcherna … Det kanske var dom som gjorde att dom ville pröva Birger på min plats … ville se vad han gick för … Tord och Bosse försökte få mig att komma tillbaka … träna åtminstone om jag inte ville spela … men jag tackade nej … måste få fundera på allt … Det är ju så roligt att spela fotboll … men inte är det hela världen egentligen …”
Folke tittade på Marianne och kramade hennes hand.
”Han har fått anbud …”, sa Marianne.
Folke sträckte på sig och smålog.
”Vet du Kent, jag körde minst två extra pass i veckan hela våren och sommaren hittills för att vara säker på min plats. Nu tycker jag att det är skönt att slippa … Det var för mycket … Jag var ju aldrig hemma och när jag kom hem efter träningarna var jag trött … trött och grinig ibland. Allt är mycket bättre nu …”
”Anbud?” frågade Kent. ”Ska du spela för någon annan förening?”
”Nä eller jo, jag har fått anbud om att bli spelande tränare för ett lag … här i närheten. Det ska bli roligt … en riktig utmaning för mig. För första gången får jag dessutom några kronor i förtjänst av mitt fotbollssparkande.”
Tårtbitarna var slut, gifflarna uppätna, kaffet i kannan var inte mer än ljummet. Intresset för IFK och fotbollen hade nog också svalnat hos Folke.
”Men i början, första veckan särskilt, var det fruktansvärt svårt för mig. Jag kände mig så missförstådd och besviken så jag vet inte vad. Orättvist behandlad. Jag både ville och inte ville gå tillbaka … Första träningspasset efter matchen kunde jag inte hålla mig. Jag stod uppe i Skravelberget, ja, den lilla steniga knabben intill Daghemmet och gömde mig bland träden. Jag hörde er och såg er. Det var inte någon riktig fart på träningen och jag hade gärna velat vara där och sätta fart på er … men jag satte mig på en sten och vände ryggen till. Jag var riktigt, riktigt ledsen. Fotbollsskorna hade jag ju lämnat på bron och det var nog tur det. Jag kunde inte träna utan skor. Jag undrar hur det hade gått om jag gått in till träningen då … Jag var verkligen inte alls i balans. Innan ni började spela mot mål, gick jag hem … Det var hårt och kallt att sitta på stenen. Det var en hård kväll på många sätt … lika hård som söndan då jag blev petad … Men jag tror att det var bra att jag satt där en stund … jag började acceptera att jag lämnat något …

IFK är ett avslutat kapitel för mig. Jag har bestämt mig. Kanske jag går och tittar på nån match nån gång, men det är som om jag inte har lust till det heller … inte nu i alla fall …”
”Vi kanske flyttar också … Folke har fått tips om en bra tomt att bygga på …”
Folke och Marianne såg mycket nöjda ut.
”Jag kan i alla fall inte hjälpa det …”, sa Kent. ”Jag saknar dina fina uppspel på kanten … Det var så tryggt att ha dig bakom mig, inte bara för uppspelen … Jag vågade chansa mer … med brytningar och bakåtpassningar … du hann alltid städa upp bakom mig om jag missade …”

Då Kent tog sin papperspåse med gifflarna och gick ner till busstationen, satt Folke och Marianne fortfarande hand i hand. De vinkade när Kent passerade framför kaféfönstret.
Guldringarna glänste.

© LEIF LARSSON
Den här novellen är från boken Fotbollslaget som försvann. Det är nog den novell som mest berört läsarna.
Novellromanen Fotbollslaget som försvann finns fortfarande att köpa hos författaren (för 100:-) och direkt från förlaget.