2016-10-18

TÅRTBITEN


Till slut var det bara Kristoffer kvar i kön, han som stått sist hela tiden och släppt andra före sig. Han verkade blyg och osäker och skulle nog inte kunna bestämma sig så fort. Servitrisen som jobbat hela dagen, stod trött och tomögd bakom disken och ställde i ordning det som beställdes. Hon hade ont i ryggen och fötterna värkte. Det hon gjorde innanför disken gick av sig själv. Hon tog stöd mot diskens insida och bytte fot. Hon skulle ha velat sätta sig en liten stund. Tjatter och gapskratt för ingenting, bräkiga målbrottsröster och den höga ljudnivån alldeles i onödan, orkade hon inte med. Det var för mycket ungar i byn nu, när skolorna hade börjat. Något leende orkade hon inte ge sina unga kunder. Tröttheten hade slukat henne. Klockan gick sakta den här kvällen och än var det långt till stängningsdags.
Så stod han där till slut framför henne, ljushårig och varm med blossande kinder och oroliga ögon. Tretton år, kanske inte ens fyllda. Han beställde från bakelserna i glasdisken. En stor bit gräddtårta, en av de sista som var kvar, och ett stort glas apelsinsaft. Åt sig själv bara ett litet glas saft, inget mer. Det var knappt att pengarna räckte. Servitrisen såg hur han räknade tyst för sig själv. Han bar in saftglaset och bakelsen till kaférummet och ställde allt framför en av de unga flickorna, som satt vid ett bord. Servitrisen följde honom med ögonen. Han klämde sig ner på en plats vid ett bord intill. Det lilla saftglaset höll han i handen.
Kristoffer visste inte hur det kändes att vara förälskad, men han förstod att det var det han var.
Han kände sig yr och samtidigt nästan förlamad. Flickan, som han uppvaktade var nästan helt obekant, nyinflyttad från en by långt utanför. Hon tillsammans med många fler hade kommit till hans klass och han visste hennes namn. Det var allt. Han hade aldrig pratat med henne utom något Hej ibland. Han ville göra intryck men han visste inte hur och inte vad han skulle säga. Han tvekade och stannade till, när han närmade sig bordet där hon satt med sina vänner.
”Här har du!” sa han till slut. Det var första gången han bjöd en flicka på något.
 
Det var trångt i kafélokalen, ångande varmt och svettigt. En tung doft av våta kläder låg under taket i lokalen. Det luktade inte kafé, inte som det brukade lukta tidigare på dagen. Morgonens dofter av nybakade kanelbullar fanns inte kvar. Flickan blev mycket förvånad och … förlägen. Hon rodnade djupt och tittade ner i bordet. Mycket besvärad sa hon några ord till sina flickvänner, men ingenting till honom. Hon sneglade hastigt på honom, en kort blick, som om hon inte heller visste. Var det så här det var i byn? tänkte hon kanske. Hon drack lite från glaset med apelsinsaft. Tårtbiten blev kvar nästan orörd. I trängseln i rummet, där alla stolar var upptagna och en del satt i knäet på någon annan, frågade en av pojkarna:
”Bjöd du henne? Har du betalat?”
De andra kunde inte dölja sin förvåning. Han! Ingen av de andra hade gjort något liknande, bara pratat och flabbat. De hade blivit förvånade. Han brukade inte ha några pengar.
De hade förstås märkt att flickan blivit generad, att hon inte bara var glad över det han gjort. Kristoffer förstod att han skulle få veta det på ett eller annat sätt. De andra pojkarna skulle inte missa en sådan chans att hacka lite på honom.
Han kände sig obehagligt dum, nästan tillintetgjord. Han uppfattade de menande blickarna och de sneda leendena, antydningarna. Han skämdes inför flickan också. Han förstod att han gjort bort sig – att det inte var så man skulle bära sig åt.
Pengarna var slut. Då hon och hennes kamrater steg upp för att lämna den ångande lokalen, steg han också upp. Han visste inte hur man skulle bära sig åt tillsammans med en flicka, men han var alldeles för spänd för att bara kunna sitta kvar. Han ville inte höra kommentarerna från de andra. Det skulle bara bli ännu värre. Förödmjukande. Dessutom behövde han komma ut för att kyla ner sin varma kropp. Han svettades. Han gick ut tillsammans med flickorna. Han lyckades tränga sig ut strax efter dem. Han såg hur de gaddade ihop sig och nästan stod i ring kring ”hans” flicka, som om hon behövde skyddas. De stod länge utanför kaféet. Ibland tittade de bort mot honom. Fnitter och lågmälda skratt och viskande prat som inte hördes. Några av killarna kom ut. En del sa några ord, och gick sin väg. Han visste inte hur länge han kunde stå och låtsas vid cykeln. Det såg säkert redan underligt ut. Han kände att han började huttra efter värmen där inne. Så sa hon att hon skulle ”hem” till inackorderingsrummet. Hon sa det så högt att han hörde det, där han stod och låtsades ordna lyset på sin gamla cykel. Hur länge han än försökte skulle det inte lyckas. Han erbjöd sig att följa henne hem. Efteråt förstod han inte hur det hade gått till. Att han kommit sig för och att han vågat … Det var som om någon annan bestämde vad han skulle göra och säga. Plötsligt var de ensamma. Hon gick med honom nedför den ganska branta backen. De andra var borta. Han försökte ta hennes hand. Hon var varm hon också.
 
Det var bara en kort bit att gå. Vid första huset stannade hon. Här bor jag, sa hon. Vi är släkt med Bergströms, lite grann. Han hade väntat sig att hon genast skulle smita in genom dörren. Det var ett fint hus, ett tegelhus. Det fanns inte många sådana i byn. Vid ytterdörrens ena sida fanns ett avlångt, smalt fönster lika högt som dörren. Genom rutan såg han att innanför fanns två eller tre trappsteg av marmor. De blänkte i lampljuset. Trappan svängde åt vänster och fortsatte uppåt. Han såg att det fanns en brun dörr till höger och en annan rakt fram. De båda unga rörde sig bort från trapphusets ljus. De gick långsamt runt knuten. Där var nästan lika ljust från stora fönster en bit upp. Ett stort kors av skuggan från fönsterbågen bildades på marken intill där de stod. Han höll henne i handen och då han gick in i skuggan under fönstret följde hon med. De stod mycket nära varandra. Han kände doften av hennes hår. Hon lutade sig lätt mot honom, stod nära. Han kände en svindlande lyckokänsla inom sig. Han kysste henne eller om det var hon som kysste honom. Tänderna slog ihop och det gjorde lite ont.
”Förlåt”, sa han.
”Jag måste gå in nu”, sa hon och log mot honom.  Så var hon försvunnen. Han hade stått kvar några sekunder. Ljudet då den kraftiga dörrstängaren slagit igen dörren ekade, medan han stod och såg henne försvinna uppför trappan.
Backen upp till kaféet var brant - i vanliga fall. För Kristoffer kändes den nu som en nedförsbacke. Han småsprang med lätta steg. Han gick inte till kaféet igen. Han ville inte träffa någon. När han kommit uppför hela backen satte han sig genast på sin cykel. Utan att sparka till dynamon, så att cykellyset kanske skulle börja fungera, cyklade han i mörkret. Han såg inte, när flickan som gett honom tonårens första lycka, öppnade dörren och började gå uppför backen.
Det var kallt om händerna. Genom byn där ljusen från husen lyste upp lite släppte han styret och cyklade vinglande med händerna i fickorna. Han cyklade sakta och glädjen bubblade i honom. När han passerat raden med postlådor och inga gatlyktor längre fanns, började han sjunga. Först lågt för sig själv, sedan högre och högre. Då han kört förbi finnarnas hus skrålade han för fullt. ”Då det våras ibland bergen, får jag komma till dig då …” Han tog det om och om igen för mer kom han inte ihåg från verserna. Han skrattade lite åt sig själv. Det var ju höst och mörkaste natten närmade sig. Han cyklade fortare men utan att hålla i styrstången. 
Det var en förälskelse som började på kvällen och som dog på morgonen dagen efter. Nästa dag i skolan såg hon honom inte. Hon blev hans första stora besvikelse. Det skulle bli fler.
Han borde ha förstått.
Det var inte Bergströms hus, det var Bergmans.

© LEIF LARSSON
Det här ämnet om en bortkommen pojke som försöker uppvakta en ung flicka, skrev jag om i min första bok Berättelser från ön och sedan. Den här versionen är en bearbetning.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER