2016-10-18

KADETTEN


Tre nyutnämnda korpraler och en vicekorpral satt på Oskars kafé med kaffe och kaféets special, en syltbulle, framför sig. Det var 37 dagar kvar till muck. Värmen var tung och skuggorna kröp ihop under träden. I den kvalmiga värmen utomhus kunde de inte sitta. Inte ens inomhus märktes någon större skillnad. Ett fönster stod på glänt och en fläkt snurrade envist på väggen bakom bröddisken men den luften nådde inte ut till fönsterbordet där de fyra slagit sig ner. I stället blev suget efter mer fikabröd större. Alla korpralerna hade sina grågröna skjortor uppknäppta. Båtmössorna låg på bordet intill var och en.
Nyss hade några halvhöga skratt ekat och ingen hade blivit störd utom servitriserna, som aldrig log annat än med neddragna mungipor. Vargen Karlsson som till slut avslöjats som den elitorienterare han hela tiden varit, hade just berättat historien om kompaniets rustmästare, som skulle lära Livkompaniets soldater orientering. Det var en tidigare årskull, betonade han. Rustmästaren var mycket grundlig och ville verkligen att de unga rekryterna skulle förstå vikten av att kunna läsa och förstå en karta.
”Soldater! En karta är en förminskad bild av verkligheten. ALLT finns med på kartan: berg, skogar och sjöar, vanliga hus och våra kaserner här. Ser ni … kartan är inte större än att den ryms i ett kartfodral! Och ändå finns precis allt med på kartan. Vägarna också och järnvägen ända bort mot norska gränsen …
Om kartan var lika stor som verkligheten, skulle den räcka härifrån och ända bort till kaserngrindarna … Då förstår ni att den måste vara en förminskning för att den ska kunna rymmas i kartfodralet.”
Vargen hade berättat med den speciella rustmästarrösten, som han alltid använde, då han berättade. Vilken gång i ordningen det var som han berättade samma historia visste ingen av dem, men de skrattade ändå lika hjärtligt. Typiskt militärer, tänkte de. Lika stillsam som vanligt log Felix. Han var den ende som inte hört historien tidigare.
”Är du lite krasslig idag, Postis? Jag tyckte att jag såg dig posta ett brev i gula lådan intill kasernvakten …? Jag såg att du faktiskt släppte ner brevet i lådan. Är det första gången …?”
”Andra … under det här bortkastade året! För två veckor sedan slängde jag in ett brev i lådan, när jag var över till garnisonssjukhuset. Jag hade hört att dom skulle ha ett kafé där i källarkatakomberna … men jag har inte fått något svar på brevet, fastän jag postat i gula lådan … Det är nog lika osäkert som fältposten …”
”Hördududu, om du gett mig något av breven, då jag hade hand om fältposten i våran pluton, så skulle jag självfallet personligen ha åkt till tjejen och överlämnat det … Jag är verkligen nyfiken på om dom där tjejerna finns i verkligheten …”
Det var Luppio-Nisse som blev lite stött, så oklanderligt som han skött både radiosamband och fältpost under alla övningarna. Han fortsatte att fråga.
”Hur många brev har du egentligen hunnit plita ihop när du suttit eldvakt?”
”Vet inte … Många … Kanske femti-sexti stycken, eller fler … Många har jag stoppat in i kaminen och bränt opp men inte två stycken … dom hade jag gömt och glömt i innerfickan på fältuniformen, så dom har väl gått genom hela tvätteriproceduren och manglats i högsta instans …”
” … eller hamnat i den militära högen Misstänkt beteende. Du får nog både SÄPO och KÖA på dig”
”Köa?”
”Ja, Krigsmaktens Övervaknings-Avdelning … Den känner du väl till?”
Postis, 185 Kent Johansson, kände inte till den, troligen inte de andra heller.
Alla fyra smuttade lite på kaffet och tog en liten tugga av Oskars specialbulle. Det gällde att hushålla med kaffet och med brödet. Den som inte fikade var inte välkommen, men den här varma dagen var det ingen trängsel och gott om tomma stolar. Det var mer av vana som de alla fyra sparade på kaffet, för att inte bli bortkörda.
”Om ungefär fem veckor får vi tillbaka våra namn … Jag undrar hur man ska kunna vänja sig …”
Vargen Karlsson såg bekymrad ut.
”Timmersorteringen på Vassholmen är väl slut då … Kanske man kan få ett par-tre veckor med strandrensningen. Trist och tungt … Får jag ingenting där, så vete tusan vad jag ska göra … Morsan vill nog inte dras med mig hemma om jag inte har jobb … Kanske man kan komma in på nån Folkhögskola om man har tur … Scania Vabis i Södertälje är inte så lockande …”

Luppio-Nisse rörde med skeden i det kallnande kaffet så att det klingade i hela den ödsliga lokalen.
”Jag har sökt till kadettskolan …!”
Nisse lyfte upp skeden och höll den framför sig som om han balanserade något på den.
”… och kommit in!”
Ljudlöst la han ner skeden på fatet. Ändå studsade ljudet mellan väggarna som om någon snubblat på ett helt batteri med larmminor.
Alla stirrade på Luppio, Evert Nilsson, nummer 141.
Han som nästan aldrig kunde vara allvarlig.
Han som alltid hade upptåg för sig för att lätta upp stämningen.
En militär radiotystnad hade inte kunnat vara tystare. Till slut var det någon som öppnade munnen och stammande försökte formulera ord.
Förvåningen var så stor att de övriga tre hade svårt att få fram nånting alls. Orden stockade sig i halsen..
”Men du …”, började Vargen.
”… har ju aldrig ens kunnat stå riktigt rak, när det kommenderats Givakt … och jämt har jag gnölat om vantrivsel och hur meningslöst allt varit … Jo, jag vet … jag vet, men jag måste …”, fortsatte Luppio.
Felix lyfte försiktigt sin kaffekopp och drack lite.
”Jag förstår … ibland måste man göra något som man inte vill … om man ska överleva …”
”Jag avskyr det militära!” sa Luppio-Nisse efter en kort paus.
”Jag spyr åt fånerierna, klacksmällarna och dom löjliga honnörerna … och stelbentheten.”
De andras förvåning var ännu stor.
” … så du skojar bara med oss …? Som vanligt då?”
”… Nej, inte den här gången. Det här måste jag … Det är faktiskt min enda chans … Jag kanske inte får fler …”
Allvar och dysterhet samtidigt.
Felix steg upp och gick bort till bröddisken. Kvinnan som stod där, satte upp en frågande och nästan avvisande min. Med neddragna mungipor signalerade hon, att hon inte gärna hade stigit upp från sin egen kaffemugg och fatet med en stor gräddbakelse. Med stora och lite snirkliga bokstäver stod det OSKAR på muggen. Den vita rocken, som hon hade på sig, hade hon trots värmen knäppt nästan så långt upp det gick. Runt midjan hade hon dragit åt en snodd så att den skar in över höfterna och framhävde hennes svällande formen.
Felix pratade vänligt och lågmält till henne. Utan brådska men ändå snabbare än vanligt gjorde hon i ordning en bricka åt honom. Kaffekanna och fyra wienerbröd.
”Vad sa du åt henne …?”
”Jag sa att en av mina kamrater nyss fått ett oväntat besked … ett mycket oväntat besked för oss andra … Hon sa att hon tyckt att vi varit ovanligt dämpade den här gången … så hon förstod oss …”
Kvinnan vid bröddisken sjönk ner på en pall och fick tag i sin kaffemugg och bakelsen. Hon sa något till en annan kvinna, som gläntade på svängdörren in till bageriet. Båda vände sig mot de fyra korpralerna. Kvinnan vid bröddisken pekade inte särskilt diskret.
”Om chocken ska kunna lätta …”, sa Felix och ställde brickan mitt på bordet. ”Varmt kaffe … nykokt sa den vänliga servitrisen vid bröddisken … Det hjälper mot alla tänkbara tråkigheter, fick jag veta …”
Han satte sig ner och väntade tills de andra fyllt på sina koppar. Han fyllde sin egen kopp och tog det wienerbröd som var kvar.
”Hur bär du dig år, Felix, när du kan fixa såna här saker …?”
”Jag har ju ingen utbildning … ingen som gör att jag kan söka mig till högre studier … universitet och högskolor alltså”, fortsatte Luppio-Nisse med dämpad röst. ”Ni är ju studenter allihopa … Hur jag kom med till Livkompaniet vet jag faktiskt inte … Kanske det berodde på att jag skröt lite med mitt skytte. Vid mönstringen måste dom ha tyckt att jag passade in på något sätt …”
Han skrattade till.
”Ni förstår … några pengar till utbildning på annan ort fanns inte i mitt hem … och har aldrig funnits, inte efter det brorsan stack i alla fall. Någon teoretisk utbildning kan man inte få där jag bor. Det är knappt att småskolan får finnas kvar. Egon, min äldre bror, fick det morsan och farsan ekonomiskt kunde bidra med, då han ville plugga till ingenjör … Det var ju lite småfint, men farsan var ganska stolt ändå … att hans grabb kunde bli nånting, som han sa. Annars såg han ingenting bra i långa studier. Det blir bara uppkomlingar, som inte vill smutsa ner händerna med kroppsarbete, brukade han säga. Inte var det yrkestiteln heller som hade något större värde för farsan. Det var att grabben hans, äldste sonen, hade jobb. Det var viktigt.
”Inte kan man sitta och titta på solglittret i älven dagen lång hur vackert det än är. Man måste allt gräva upp nån potatis ibland och få hem ett lass med ved, om man ska överleva”, brukade han säga.
Sen stack Egon hemifrån, från byn, från småbruket och från tjejen han hade. Anneli hette hon. Hon tog det förfärligt hårt … I början kom hon och ställde sig under gårdsrönnen hos oss. Hon stod alldeles stilla och tittade mot vårat hus. Efter en stund gick hon. Egon kom inte ut. Han var ju inte hemma.  Sedan försvann hon. Vart visste jag inte.
Men jag har faktiskt träffat henne nyligen. Ja, egentligen bara sagt Hej åt henne. Morsan skickade mig till Närköpet under skördepermisen … och där stod hon och rotade i frukthyllan. Hon rörde på munnen då jag hälsade, men jag hörde ingenting. Hela tiden jag var där inne tittade hon på mig … anklagande liksom, tyckte jag. Det var som om jag rådde för att Egon stuckit … Det var obehagligt.
Egon hade fått jobb i Södertälje och har knappt varit hem sen dess. Inte var han tacksam heller mot morsan och farsan och inte tänkte han på mig eller syrran och troligen inte på Anneli heller. Syrran jobbar som sjukvårdsbiträde … usel lön … Hon har väl nätt och jämnt så att hon klarar sig själv … men hon är duktig och hon kommer hem ganska ofta och hjälper morsan nu när pappa dött. Han var skraltig rätt länge …
Mamma vill inte göra sig av med korna … Vem ska jag då prata med, om jag inte har korna? brukar hon säga … Det gör ont i bröstet, då hon säger så där. Det är bara tre kor men jobbigt ändå för henne, hon är ju inte så ung och sjuklig är hon också. Slåtterängarna räcker precis till för foder åt korna. Jag och syrran brukar hjälpa till med skörden och Egon också, brorsan alltså, om han råkar ha semester just då … men nu har han träffat en kvinna söderifrån … så vi får väl se hur det blir… Båda två var dom här uppe under midsommar, förlovade … Nån bondmora tror jag inte att den tjejen kan bli. Hon hade långa röda naglar. Inte kan en sån som hon hålla i ett dynggrep eller en hötjuga heller. Mjölka kan hon inte heller. Det är jag ganska säker på.
Farsan sa alltid att vi pojkar hade tre jobb att välja på – allt annat var att låtsas vara förmer än andra, lite fisförnäm. Det var tullare, polis och militär som han tänkte på och då menade han furir eller rustmästare eller möjligen fanjunkare … säkra jobb med minimalt ansvar. Det har ni väl märkt att det är ovanligt många befäl här som har namn så man tänker att dom nog kommer från Tornedalen eller Malmfälten? Likadant är det på de andra förbanden … Alla farsor längs hela älven predikade nog likadant. Det var våra valmöjligheter … om vi skulle överleva … vi från dom trakterna. Fast det var precis vad han blev, Egon alltså. En fisförnäm ingenjör.
En liten maktposition var det om man kunde bli tullare. Ja, polis också. Man kunde rapportera någon smugglare eller nån som man inte gillade och ville sätta dit, men det gjordes sällan. Gränsen mellan att vara tullare och att vara smugglare var länge ganska flytande. Farsan var själv tullare vid sidan om småbruket. På hans tid fick tullarna ha uniform, då de var i tjänst. Tullarna kallades också för gränsridare. Varifrån uttrycket kommer vet jag inte. Någon häst att rida på hade vi inte och inte dom andra heller. Hade han uniformen på och någon smugglare sprang rätt i gapet på honom, rapporterade han, men civilklädd, nej, nej … Varje tullare hade en liten del av gränsen att övervaka. Inte ens det togs på största allvar. En av våra släktingar låg mest på sofflocket och då och då vaknade han till och sa:
Emma, kommer det nån på älven …
Om hon inte svarade eller sa Nej, så var det lugnt. Han behövde inte ingripa, inte ens sätta sig upp …
Farsan pratade ganska mycket men mest på finska. Svenskorden klumpade ihop sig i hans mun. Inte var det bättre med stavningen. Var han någon gång tvungen att skriva sitt yrke på någon blankett skrev han alltid ”gränsriddare”. Jag ger mig tusan på att han gjorde det med avsikt, men han brukade skoja bort det, om någon påpekade det. Det var nog stavningen han hade mest problem med. Han skrev som det lät, som han uttalade orden.
Brorsan, våran ingenjör Egon, han har lärt sig fabrikssvenska där nere i Södertälje … inte kan väl det blandspråket heller på något sätt kallas riktig svenska, men det hörs inte längre att han är här uppifrån. Han tycker att han blivit rikssvensk … Han jäser omåttligt när han är hemma. Ofta låtsas han inte förstå om någon granne säger något på finska … ja den finska som talas längs älvstränderna alltså. Inte är den likadan som i Stor-Finland.
När han var hemma under vår skördepermis sa han att ni gränsbor bara vill hämnas, för att ni blivit nedtryckta av rikssvenskarna. Han sa Ni inte Vi. Därför vill alla bli poliser och officerare och tulltjänstemän för att kunna sätta dit svenskarna, dom som varit översittare i skolan och annars också i samhället. Prästerskapet förstås … Lite rätt hade han kanske, men inte så mycket. Massor av slynglar från gränsen blev volontärer i de militära förbanden. Inte var det för att hämnas på någon skollärare eller arbetsförmedlingschef eller nånting sånt. Det var hungern. Som volontär fick man mat och logi och till och med någon krona då och då. Och så kunde man ganska lätt lämna furirsstadiet och komma över till den lokala polisen. Först marschera i några år i krigsmaktens pjäxor och sedan trampa gatorna tills man blev nog plattfot för att bli extra polisaspirant … sen kunde man få sitta på en stol och låtsas vara upptagen.
Så nu vet ni … Jag är kanske officer när ni kommer in på repmånad nån gång framöver. För mig var det en stor omställning, när jag kom hit. Boden kändes som en stor stad jämfört med Luppio … tyckte jag då … och nu ska jag till Stockholm … som väl är nästan lika stort …”
Evert tog kaffekoppen i örat och vickade på den så att han kunde titta ner i den. Tom och lika tomt var det på brödfatet.
”Felix, du som har så god hand med damerna här … kan du inte försöka få lite påfyllning?”
Vargen satt länge nedsjunken på sin stol med huvudet tillbakalutat, som om han satt och sov. Han blundade.
”Jag försöker se hur du kommer att se ut med officersuniform … Mycket bra, toppen! Känner jag på mig. Du kommer att bli en perfekt officer, det är jag säker på … GRATTIS!”
De andra sträckte en efter en fram handen och gratulerade Luppio-Nisse, Evert Nilsson. Hans besked hade varit oväntat men nödvändigt för honom.
”Morsan blev inte alls glad, då jag talade om det … Hon började gråta … Utbildningen tar väl två-tre år och sedan vet man inte var man hamnar … Hon tyckte ändå att det var fint att jag skulle gå militärskolan på ett slott … Pappa borde ha fått veta det … finare än Egons ingenjörsskola … och så grät hon en stund till … Hon hade nog bara hört ordet slott. Jag tror att det är vanliga militärkaserner …”
”Men …”, sa Vargen Karlsson. ”Det är en annan sak som jag funderar på. Hur kom du in på kadettskolan om det nu krävs studentexamen … eller att man harvat igenom alla gradbeteckningar från furir och uppåt?”
”Johans psykolog Willy Wallin hjälpte mig … Han sa att det finns en möjlighet som få känner till och ännu färre använder – Särskild kvot, kallade han det. Särskilt lämpliga kan tas in till utbildningen … dom som är har särskilda förutsättningar …”
”I slutet av augusti sätter jag mig på tåget söderut … Kom och hälsa på mig när ni kommer till Stockholm. Fråga bara efter Luppio-Nisse, när ni kommer till Centralen!”

© LEIF LARSSON
Berättelsen har inte tidigare varit publicerad.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER