2016-10-14

JOHAN


Det var två dagar innan Kent efter lång tid återsåg Kristina, och tre dagar efter Johans fortvakt, som hade kunnat bli hans allra bästa dag under hela värnpliktstiden. Klampande marschkängor hade brutalt stövlat in i känslor, som var mil ifrån det som fanns inom det militära.
”Ännu en bortkastad och förstörd sommar … den andra i rad! Varmt och soligt … och vi måste harva i gråkläderna …”
Johan var på riktigt gnällhumör.
”Jag ger mig den på att under somrarna de närmaste tio åren blir det nya regnrekord … varenda sommar …”
”Försök se ljust på tillvaron, Johan. Idag är det bara 23 grader … och så är det inte mer än 6 veckor kvar till muck … Varenda regnig dag nästa sommar ska åtminstone jag vara glad och säga till mig själv ”Du är inte på I19. Du är INTE på I19. Njut av livet!”
”Har du tänkt på att du kanske kan bli inkallad till rep-möte …? En del åker på det direkt efter muck, har jag hört …”
”Rep-möte direkt …? Det är väl till för dom som lärt sig minst … och varit minst positiva … hela fjärde grupp kommer i så fall att bli inkallade … Kanske redan innan vi hinner mucka …”
Johan kunde inte släppa tanken på allt, som varit bortkastat och blivit förstört.
”Sex veckor?!” sa han. ”Vilken evighet … Har ni märkt en sak: Ju närmar MUCK vi kommer desto saktare går tiden … Dagarna blir bara längre och längre. Undrar vad som ska hinna förstöras under den tiden … ”
Han tystnade en kort stund, medan han tuggade på ett grässtrå.
Johan brukade inte vara någon muntergök, men nu var det värre än vanligt. För det mesta brukade han hålla sin ovilja mot det militära inom sig. Det var kanske dags, att han lät en del av det han gått och tänkt på pysa ut.
Fem av de åtta i grupp fyra låg i gräset bakom Exercishuset efter ”Höger-vänster-om”. De hade slöjoggat trekilometersspåret i måttlig fart, men flämtade ändå i värmen, medan svetten rann.
”Jag har tre äldre bröder …”, sa Johan plötsligt och samtidigt slängde han bort grässtrået. ”Ingen av dem har gjort lumpen … Farsan fixade på nåt sätt, så att de slapp … samvetsbetänkligheter eller vad det nu var … Han föreslog samma sak till mig, men jag var tjurig … och ganska uppstudsig, så jag mönstrade … Jag skulle visa brorsorna … och farsan med … att jag klarar av sånt som dom inte kunnat … eller ville göra. Inte hade jag någon önskan om en karriär inom det militära, och ännu mindre nu efter lumpen. Det var mer en protest mot de övriga i familjen … att göra precis tvärtom …”
Johan låg på rygg med linneuniformens jacka under huvudet. Han mumlade något ohörbart och blundade. Efter en stund blåste han luft med läpparna. Kent pekade och de andra förstod, att Johan somnat efter det fysiska träningspasset. De satt tysta och lyssnade på Johan och gräshoppornas spel.
Plötsligt hörde de Johan säga ”Jag undrar vem det var”, först mumligt tyst, men sedan tydligare. ”JAG UNDRAR VEM DET VAR!”
I sömnen lät han arg.
En myra kröp uppför Johans tröja och Kent sprätte i vägen den med tumme och långfinger. Johan måste ha märkt det, för han satte sig hastigt upp.
”Det var bara en myra”, sa Kent. ”Du är räddad nu …”
”Nä, det var inte den jag tänkte på …”.
Johan såg allvarlig ut. Han tittade långt bort mot hinderbanan, där en liten grupp från underbefälsskolan körde extra pass och kämpade med de höga planken och taggtråden.
”Nä”, sa Johan igen. ”Det var nånting helt annat som jag tänkte på … Det var nånting som hade kunnat bli det bästa jag varit med om, åtminstone här, men det blev inte så … och det rådde nån klackmilitär för …”
Johan började berätta, när han såg den öppna nyfikenheten i de andras ögon.
”Jag var med en tjej för några dagar sedan … Det var samma dag, som jag var klar med vaktpasset i fortet. Jag känner henne sedan länge. Vi är från samma by och vi gick i samma klass. Vi var väl 15-16 år och ofta tillsammans … så ofta vi kunde. Ja, som förälskade tonåringar brukar vara, men så blev farsan förflyttad till en ny församling … Det är ju så med präster … Inte var det så långt bort, men för långt för oss.  Jag och Inger sa förstås att vi skulle hålla ihop i alla fall … men på grund av avståndet svalnade vår ungdomskärlek och till slut hade vi ingen kontakt alls. Mina brev var väl inte så romantiska som de borde ha varit …
Men så stod hon där plötsligt framför mig! HÄR i Boden av alla platser på jorden! Mitt på trottoaren framför Oasen! Det var som om jag skulle explodera av glädje. Hjärtat slog volter i bröstet. Hon hade ännu inte sett mig. Och jag fick gnugga mig i ögonen flera gånger. Det MÅSTE vara hon, tänkte jag. Hon drog upp dörren och gick in på kaféet … och jag efter, knäsvag till tusen. Hon hade hunnit sätta sig ner vid ett bord för att vänta på servitrisen. Jag gick fram till bordet och frågade om jag fick slå mig ner …
*

Under det korta sommaruppehållet var Johan en av dem som kallats in till I19 för att vara väpnad fortvakt ett dygn inne i ett berg. Med sig hade han från första gruppen fått pratkvarnen Lulle, som precis som vanligt började med att fråga vad Johan tyckte om Boden, så fort han dök upp på logementet för att byta kläder.
”Inte”, hade han fått till svar och då trodde Lulle att han fått vatten på sin kvarn och kunde ösa på med sitt ohejdade skrytande om Luleå, som han tvingats lämna för en natt. Bedrövligt!
”Nå, men vad tycker du om Luleå då?”
”Inte, absolut inte! Ännu värre”.
Lulle dämpades något, men fortsatte att skryta om de duktiga luleålagen i fotboll, särskilt Sportklubben.
”Men vet du Lulle … Jag har i en och samma match gjort tre mål på Hasse-Målis i Sportklubben och alla tre gånger snodde jag bollen av Uffe-Stopper på centerhalven … hur lätt som helst … ”
Lulle blev som ett levande frågetecken.
”Men vem är du då? Du spelar väl inte fotboll?
”Gunnar Nordahl!”
”Jaha, då förstår jag”.
Sedan var det inte alls mycket prat. Nästan dödstyst med Lulles mått mätt.
Fortet var Åbergsfortet.
Det var så mycket allvar det kunde bli mitt i semestertiden. Uniformsklädda med skarpladdade vapen och hjälmarna påtagna anlände de båda unga underofficerseleverna till vakttjänstgöring i berget. Bilen som skjutsat dem stod kvar på tomgång. De båda vakterna stod tveksamma framför en öppning i bergets kompakta granit. Taggtråd i obegränsade mängder inramade ingången. Sidorna var flera meter höga. Urberg på sidorna, ovanför och under dem. En kamouflagefärgad ståldörr fanns framför dem. Stängd. Förvirrade tittade de på varandra, innan de kände på dörren. Dörren var stängd och låst. Ett nästan inte hörbart klickande ljud, som då en k-pist osäkras, hördes. De båda unga pojkarna ryckte till, då en osynlig ekande röst allvarligt frågade efter nummer och namn. Ett dovt, tungt gnisslande kunde höras, då de väldiga stålbalkarna gled åt sidan, så att dörren kunde öppnas. En barhuvad rustmästare gläntade efter en stund på den tunga dörren och Johan och Lulle fick än en gång uppge nummer och namn och plutonchefens namn, innan de släpptes in.
”Korpral Lööf och korpral Johansson! Ni två ansvarar nu för säkerheten vid det här fortet. Händer det allra minsta som verkar misstänkt, så kontaktar ni omedelbart vakten på I19. Någon hjälteutryckning på två man ska INTE göras hur liten den än blir! Den yttre vakten sköts av mina hundar …
En av er måste hela tiden vara vaken … Alltså, om en sover måste den andra vara vaken! Begrips?!”
Rustmästaren gjorde en liten rörelse med händerna och två dräglande schäferhundar stora som kalvar trängde sig förbi honom och rusade som vilddjur ut i vallgraven med de fem meter höga väggarna. Rustmästare stod kvar som om han lyssnade spänt.
Lågt sa han:
”Skäller dom är det någon i närheten. Är dom tysta så är allt lugnt … Håll er innanför gallergrinden så går det nog bra …”
Vaktlokalen var liten. Alla väggar var gråmålade och släta. Inget annat ljus fanns utom från en klotlampa som hängde ner över ett litet bord där en telefon stod. En brits på vardera sidan av rummet med en grå hoprullad militärfilt utgjorde möblemanget. Ett plåtskåp låst med hänglås stod mellan britsarna. Bordet hade en hylla. Där låg två gamla tidningar, en Äventyrens värld, en Folket i bild. Båda var tummade och nästan sönderlästa.
”Riktigt högkulturellt för att vara en militär vaktlokal”, tänkte Johan.
Utanför dörren fortsatte en sprängd tunnel långt inåt berget. En ny stålgrind från golv till tak stängde vägen. Från vaktlokalen kunde man inte komma in där utan speciella nycklar.
”Det är väl något krigssjukhus där inne …”, sa Lulle.
”Ja, det verkar vara det i vartenda fort … säkert bara en bluff för att civilbefolkningen ska kunna acceptera att militären lagt beslag på alla berg … Det kan vara vad som helst, som anses så viktigt att det måste gömmas och bevakas … kanske radioaktiva vapen …”
Johan och Lulle hade inte gjort något alls under sina långa timmar inlåsta i berget. Sysslolösheten överträffade allt annat. Blodtröstiga hundar vaktade dem och allt annat som rörde sig utomhus.
”Jag kan inte med lukterna i såna här berghålor … Som det är nu är det VI som är fångar … bara för att det aldrig ska få stå obemannat …”

                                                                                                                        *

Underofficersutbildningen på plutonchefsskolan på I19, det så kallade Livkompaniet, gick mot sitt slut, ju närmare hösten man kom. Långsamt måste de indoktrinerade soldaterna återanpassas till det civila samhället utanför grindarna och gråkläderna. Nya rekryter till underofficersutbildning hade redan ryckt in … till samma logement som årskullen före. De som snart skulle mucka hade fått nya logement i den enda kasern, vars ena halva stod innanför grindarna, den andra utanför. Till den halvcivila delen gick man in via en dörr på gaveln.
Här hade Johan lämnat sina civila kläder för att vara fortvakt ett dygn.
*

Det var mycket överraskning och ännu mer av återseendets glädje och värme i bröstet, då känslorna från förr flammade upp och ville svämma över.
”Vad jag har saknat dig …”
De sa det nästan samtidigt. Det var som om de aldrig varit ifrån varandra. En kort stund bara.
Inger hade försiktigt frågat hur han hade det i det militära och Johan hade berättat om tristessen i värnpliktslivet och om tröttande och meningslösa övningar. Hon hade suttit med stora ögon och lyssnat. Förskräckt över sånt han sagt. Hennes Johan, som alltid varit så lugn och tolerant …
Hon hade blivit upprörd.
”Så kan det väl ändå inte vara i det militära … här i Sverige. Det skulle vara förskräckligt! Är värnplikten verkligen en sån lekstuga? Du överdriver väl och inte kan det väl vara så mycket … bortkastad tid, så ineffektivt …? Sitter ni bara och latar er? ”
”Visst, så är det … Det är det värsta … all bortkastad tid gör att man blir apatisk. Det känns så meningslös att vara inkallad så länge. Vi rekryter har egentligen ingen uppgift … bara att finnas till för befälet. Lekstugan är inte till för oss, för vi tycker inte att det är roligt alls… Leken är till för höga gubbar och gapiga småsprättar med stjärnor på axlarna … Vi är som klossarna, som ungarna bygger höga torn med och sedan puffar till så att allt rasar ihop … Vi kan användas till allt möjligt, när befäl vill öva oss … att kriga! Till något som är viktigt, som vi känner är viktigt, används vi inte och tiden får vi aldrig tillbaka … ingen har tagit vara på den … Det sägs att vi ska försvara landets gränser, men det heter ändå KRIGSMAKTEN … ”

Samtalet hade blivit alldeles för allvarligt kände de.
”Jag är inte så bra på att berätta sanningen om det militära”, sa Johan till slut, då han satt med båda händerna under hakan och bara njöt av att titta på Inger.
”Jag tycker ju inte om lumparlivet … Du får höra en skev bild … Men du behöver inte tro på allt vad jag sagt. Bara att jag har så aviga känslor för det som jag måste vara med om … Kanske jag skulle låtit pappa intyga mina samvetsbetänkligheter …”
Johan och Inger hade länge suttit och hållit varandras händerna. Till slut hade de stigit upp och gått ut från kaféet. Den mörka vackra flickan, som serverat dem, log mot dem. Hennes skrattgropar blev djupa.
”Lycka till!” sa hon.
 
Johan och Inger gick ut hand i hand, så som de gjort förr, då de var tillsammans. Då brukade de stanna och kyssas. Nu gick de på gatorna i Boden och ville men vågade inte.
”Du måste visa mig ett logement. Hur trist och tråkigt det än är. Kan du det?”
”Jo, nu kan jag det. För ett par veckor sedan hade jag sagt Nej. Nu håller någon på regementet på att försöka återanpassa oss till vanliga civila människor. Därför har vi fått ett logement i en militärkasern, som har halva huset innanför grindarna och halva ute i den civila världen. Visst är det genialt? De sista veckorna får vi bo där och försöka komma ihåg hur det var att vara civil och en person, inte bara ett nummer. ”
Inger hörde bitterhet i Johans röst.
”Vi får också ha civila kläder, när vi inte är i tjänst. I natt har jag varit fortvakt och varit till logementet och bytt till civila kläder, innan jag hade turen att träffa dig.
Hade jag varit kvar i det förra logementet, hade du inte fått komma innanför grindarna.
Nu kan vi smita in så får du se hur vi bor. Ingen annan än jag har varit i tjänst i natt, så det är säkert tomt där. Han som jag var vakt med bytte inte om. Han hann hoppa på Lulebussen precis då vi kom tillbaka till I19 … och förresten tror jag att han tycker om att gå omkring militärklädd …”
Under promenaden bort mot regementena berättade Johan, att det också fanns andra skäl för flyttningen. Två nya plutoner, över sextio nya studenter hade kallats in till Livkompaniet. De skulle in i de logement, som blivit lediga. Befälet ville nog inte att de nya skulle komma i kontakt med dem som snart skulle mucka. Det var ovanligt många som inte hade upplevt någon trivsel alls under värnpliktstiden. MUCK närmade sig, eftersom hösten närmade sig, men den kändes fortfarande oändligt långt borta.
 
Det nya logementet låg nästan civilt, i den normala världen. Ytterdörren var utanför stängslet, utanför taggtråden, men inuti ekade stengolven likadant som i den tidigare kasernen. Lite bättre kändes det för Johan att hans logement låg i bottenplanet.
De gick dit. Hon förfärades över hur trångt det var, hur trångt sängarna stod och att det var smala våningssängar. Johans säng var den övre i ett hörn. De satt på sängen under hans, kramades, smektes. Han hade lagt sin kavaj över järngallret vid huvudändan. Hon hade klänning och en tunn vit kofta. Den låg på hans kavaj. Snart låg de utmed varandra båda två. Klänningen hade åkt upp. Båda hade hjälpt till en hel del.
Då när känslorna svallade som mest, hörde de hur ytterdörren slog igen och hur hårda steg närmade sig på stengolvet. Klackarna slog i så att det ekade i trapphuset och korridorerna. Johan och Inger var tysta. De hade satt sig upp på sängkanten. Hjärtan bankade av en annan anledning än nyss. De hårda marschstegen styrde in i befälsrummet intill, närmaste dörren utanför logementet.
”Tur i alla fall att jag drog igen dörren hit”, tänkte Johan. ”Kanske det är dagofficeren. Vem annars skulle ha anledning att gå in i befälsrummet?”
Det dröjde en evighetslång minut. De två unga satt tysta och stilla och höll om varandra. De vågade inte andas. Efter ytterligare en kort stund försvann de ekande stegen uppför trappan till de övre logementen. De slappnade av lite … men allt var förstört. På tå smög de sig ut. I trapphuset lyssnade de efter steg på övre våningen, men där var tyst … just då.
Johan och Inger gick ut i solskenet. De gick mycket tyst, fastän de inte hade järnbeslag på skorna.

Hand i hand vandrade de iväg ner mot Bodån. Logementet var ingen plats för kärlek och ömhet, inte avskild. Bodåns strand var öde. För att vara mitt i Boden var det en vacker plats. Stranden var inget alternativ, men det enda. Gräset var saftigt grönt och frodigt. De gamla björkarna skuggade. Vattnet i ån glänste som silver. Bofinkar sjöng. Vinden susade lätt i löven. En bit bort stod några parkbänkar. En stig gick längs med ån. När som helst kunde någon komma flanerande där.
De satt under några stora träd på den branta stranden till ån. Hon lade sig ner på rygg i gräset.
”Smek mig” sa hon. ”Vad jag har saknat dina varma händer”.
Han kände hur varm hon ännu var. Han hade velat röra vid henne mycket mer.
Till slut hade Inger tittat på klockan och sagt att hon måste skynda sig iväg.
”Jag är instruktör på ett ungdomsläger … Om en kvart måste jag vara på Bandyvallen, sa hon och … Ja, sen gick hon … och jag fick springa till bussen …”
Innan vi skiljdes åt gav hon mig en lång kyss … den längsta på Bodåns strand, om nu det rekordet finns …”

”Vet du vem …?”
”Nej, och jag har inte försökt ta reda på det … Vem det än var så var det ju oavsiktligt … Han kunde ju inte veta att vi var där …”
”Inger då? ”
”Hon har redan åkt … till Malmö. Ska plugga där …”
Johan tittade ut över exercisfältet med hindergården ner mot slyskogen vid ån.
”Undrar just om man kan bli omplacerad till I6 i Ystad …”
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER