2016-10-15

The Swede


I gryningen vaknade han från sin lätta sömn av att han hörde en gren knäckas och det ytterst svaga ljudet av metall mot metall. Någon närmade sig oförsiktigt hans enkla lägerplats i skogsbrynet. Han låg stilla och försökte andas lugnt. Någonstans i närheten hade han i halvslummern tyckt sig höra tassande steg och raspandet, då en tändsticka drogs mot tändsticksaskens plån. Var han bevakad, var det någon som tände en cigarett eller någon som försökte tända en lägereld i gryningen? Utan att röra på huvudet kisade han försiktigt genom halvöppna ögonlock. I glipan mellan ljus och mörker märkte han genast att solen stod högre på himlen än vad han väntat sig, men ingen vind rörde trädens grenar.
Kristoffer Andersson var hans namn. Bland Norra Amerikas pälsjägare, äventyrare och indianer var han mer känd som The Swede. Ibland kallades han Swede Andersson. Få kände till det namn, som kyrkan använde i sina böcker.
Nästan ljudlöst, fast mitt i en gäspning, steg han upp från sin bädd. Han var vaksam men inte orolig. Vattnet plaskade ljudligt, då hans mamma med vattenskopan öste upp vatten i diskbaljan och sedan tog kastrullen med varmvatten och hällde i det också. Tallrikar och bestick slamrade, tydligare nu. Kristoffer körde händerna genom det rufsiga håret och sträckte på sig. Den tunna filten, som han haft över sig under naten, rullade han ihop men väntade med att spänna fast den på ryggsäcken. Han hörde, fastän han inte låtsades om det, att mamma bad honom bädda sängen och sedan komma in och äta frukost. Lite dröjde han för att markera sin egen vilja.
På köksbordet låg boken från igår, Lägereldar längesen. Han hade glömt att han lämnat den där. Den hade bläddrat sig tillbaka några sidor under natten. Medan han åt sin tallrik långfil, tittade han länge på bilder av en ensam man klädd i pälsmössa med en liten svans och skinnjacka med långa läderfransar. En jaktkniv skymtade i bältet. Ryggsäcken stod intill lägerelden och ett gevär stod lutad mot en trädstam nära elden.
Sedan bar Kristoffer in ved till sin mamma. Han tog från vedtraven närmast vedbodörren. Den veden var torrare och lättare och vedtraven var inte så hög. Då han kom in med andra bördan, hällde mamman just ner diskvattnet i slaskhinken. Hon torkade händerna på handduken vid vattenhinken och la en torr kökshandduk över de diskade kärlen. Kristoffer la in två vedträn i spisen. Han såg hur den eld som fanns kvar snabbt slingrade sig runt det nya bränslet och flammade upp. Medan han stängde luckan i spisen, hörde han hur den torra granveden sprakade. Kristoffer tyckte om lukten av granved och ljudet från elden.

Efter sin enkla måltid släckte Kristoffer Andersson, den berömde pälsjägaren, den lilla nästan osynliga lägerelden. Ingen rök hade förrått var han var, ingen lukt heller. Det fanns gott om villebråd i de oändliga skogarna i norra Amerika. Hans redan stora lager med skinn skulle under dagen säkert utökas ytterligare, men det gällde att ta sig fram tyst och utan att bli sedd. Han tyckte om att vara nästan osynlig. Där Kristoffer Andersson varit, kunde ingen någonsin se några spår av honom på platsen. Långsamt men med spänstiga och ljudlösa steg gick Kristoffer därifrån. Han var klar att lämna gläntan i skogsbrynet. Han kastade en blick upp mot himlen. Solen sken men hans tränade öga uppfattade de svaga skiftningarna i himlens blå färger och de ytterst tunna slöjmolnen. Redan medan han tuggade på det knasterhårda brödet hade han sett de första kristallglittrande snöflingorna dala ner men ännu mycket glest.
”Enslingen vid kanten av Mattismyrarna är inte så dum han. Spå väder kan han bättre än någon annan. Hans förutsägelser om att en snöstorm var i antågande stämmer exakt. Jag har inte mycket tid på mig …”
Geväret, en gammal Remington, höll han i högra handen. Bössan var gammal men mycket träffsäker. En av de bästa han haft. Han kunde inte minnas den dag, då han missat ett skott. Kristoffer började småskratta för sig själv, då han kom ihåg det som nyligen hade hänt på en liten saloon i en av de skogsbyar han passerat, på sina eviga vandringar. Det höll på att dra ihop sig till fylleslagsmål bland kortspelarna, då Kristoffer med ett enda skott sköt sönder tio flaskor whisky mitt framför näsan på en av de största och gapigaste skogshuggarna. Spriten flödade ut över golvet och glassplitter flög omkring. I tystnaden som uppstod efter skottet, tittade bartendern på Kristoffer och fick en mycket liten, knappt märkbar nick tillbaka.
”Det är stängt för i kväll!” hade bartendern sedan sagt, och släckt lamporna innanför bardisken.
Molokna hade skogshuggarna lämnat lokalen.
”Jag har alltid haft problem med den där stöddiga typen, tack ska du ha!” hade bartendern sagt, då Kristoffer lämnade saloonen genom bakdörren. Kristoffer hade gjort en liten gest med handen.
”Jag kommer tillbaka om du får problem igen…”

Hösthimlens blekblå färg mörknade mot öster.
”Vädret förändras. Det är mycket snö i molnen, mycket snö”, tänkte Kristoffer. ”Innan kvällen har vi ovädret här, höstens första.”
Han skyndade på stegen. Lite lätt snö skulle underlätta spårandet efter de vilda djuren, men det här artade sig till ett riktigt busväder. Han ville vara på rätt plats, när det började.
”Jag får ta snöskorna idag…”
”Jag går ut en stund”, sa Kristoffer till sin mamma och drog ner toppluvan i pannan. För första gången tog han på sig kängorna. Mamma tittade lite undrande på honom.
”Ja… om det blir snö alltså…”, sa Kristoffer, som om det skulle förklara allt. Men hans mamma förstod nog. Hon var van med Kristoffers oväntade svar. Ute sken solen.
”Vi äter klockan tolv…” sa hon, men det hörde inte Kristoffer. Han hade redan stängt dörren bakom sig och var på väg nerför farstubron.

Kristoffer drev en stund omkring på gården utan att kunna bestämma sig för vad han ville göra. Vad skulle hända denna dag? Vad det än kunde bli skulle han vara beredd. Han spanade mot horisonten, men såg bara gumman i granngården, då hon gick ut till dasset. Vid brunnen, där vattenhinken ställts upp och ner mot brunnslocket, plockade han upp järnkulan från marken, en kanonkula från amerikanarnas våldsamma och blodiga inbördeskrig mellan Nord och Syd. Kulan hade han fått av gumman i granngården. Pojken hennes hade varit i Amerika, fast det var länge sedan, och efter en pokernatt hade han vunnit den ännu blodiga trofén.
Den enögde mannen som satsat kanonkulan i potten ville inte bli av med den, trots sämre kort. Inte förrän Artur lagt sin ovanligt grovkalibrige Colt på pokerbordet hade mannen gått sin väg.
Hela vägen till hembygdens gamla land hade Artur burit på kulan i sin amerikakoffert, över prärien och över Atlanten. Kanonkulan kändes blöt och kall, när Kristoffer tog upp den och kastade iväg den. Inte blev det världsrekord. Inte ens svenskt rekord, men det var ganska nära märket för den längsta stöt, som han själv gjort för några dagar sedan.
Aspdungen bakom stolpbodan stod och prasslade för sig själv, fastän det inte blåste. Det var som om dungen hade en egen vind, som for omkring bland de stora bladen. En vind, som drog omkring bara där. Pappa hade en gång sjungit om den i en visa. Inte om asparna i dungen men om vinden. Kristoffer kom inte ihåg orden men de hade låtit utländska fastän de var svenska. Kristoffer tyckte om pappas visor, men inte de skräniga senare på kvällen.
Den berömde trappern Kristoffer Andersson hade en enda gång och helt oförskyllt enligt egen utsago hamnat i kurran. Det var innan hans berömmelse gjorde att han fått sitt smeknamn, men han ville ogärna bli påmind om den pinsamma fadäsen. Den gången var det inte ens på vatten och bröd, men på kyla och rädsla. Det var i hans tidiga ungdom och han hade inte kunnat hantera övermakten oerfaren som han då var. Han borde ha hunnit undan men hade begått misstag som han aldrig mer skulle upprepa. I sitt stilla sinne var han glad över att han fått den erfarenheten även om den, då det hände sved i hans upproriska inre. Från den dagen hade han blivit klokare … och snabbare. Att snubbla i sin egen fångstgrop var ingen fjäder i hatten. Märkligt nog drog varken sheriffen eller hans biträde några högre växlar på det som hänt. De insåg till fullo att de haft mer tur än vad de förtjänade.
Kristoffer och hans pappa hade bråkat allt oftare. Kristoffer tyckte att det alltid var han som råkade ut för pappans ilska. Alltid var det han som fick ta på sig skulden … för allt, även om han inte ens hade varit hemma, då något hänt. Då var det just det som var fel. Han borde ha varit hemma. En gång hade han blivit utslängd och utlåst och länge fått sitta ute i kallfarstun där det kalla golvet var det enda att sitta på. Hans första straff blev i en iskall isoleringscell. Det var ingen tortyr med brinnande cigaretter eller hårt åtdragna tumskruvar. Det var mörkertortyr i sträng kyla.
Riktigt vad de bråkat om den gången kunde Kristoffer inte komma ihåg. Viljornas kamp hade varit hård, och den gången hade han fått ge vika. Men efteråt kände han fortfarande det kraftiga nypet i nacken, då han huvudstupa åkt ut genom köksdörren och i fallet slagit sig både på knäna och i huvudet. Han hade sedan länge suttit i mörkret i farstun, fastän det var mitt i vintern. In vägrade han komma, ut ville han inte gå. Kristoffer satt bakom dörren. Om någon öppnade dörren inifrån skulle han inte synas, han skulle vara spårlöst försvunnen så länge han inte gav något ljud ifrån sig. Det var en sorts hämnd. Den var liten, men något lugnade den de upprörda känslorna, som for omkring inne i honom. De skulle få se …
Gränspolisens garde hade dykt upp. Kristoffer hade oväntat känt sig inmotad i ett hörn av mannen med de hårda nävarna. Förhöret hade som vanligt varit kort och någon chans att få framlägga sin egen syn på händelseutvecklingen fick han inte. Domen var redan fattad innan han fördes in för att rannsakas. Den gränsade till mobbens och militärdomstolarnas bristfälliga  domslut.
I ett obevakat ögonblick flydde han, en desperat och meningslös rymning, som troligen bara förlängde strafftiden. Han sprang undan. Han var lätt och snabb och vinterns skare höll för hans tyngd då han ilade iväg. Han hade inget mål utan sprang bara undan. Förföljaren var till slut bara en, men han var envis. Hans steg krasade då och då genom skaren. Han flämtade och ederna och de långa ramsorna osade omkring honom.
Då inträffade det konstiga som Kristoffer aldrig någonsin kunnat förklara. Han insåg att han inte hade någonstans att ta vägen under sin flykt. Farten i benen avtog. Han sprang saktare. Förföljaren närmade sig och Kristoffer lät sig fångas.
Nypet i nacken var hårt men inte så hårt som det brukade vara.
”Jag kan gå själv”, sa Kristoffer. Fångvaktaren släppte greppet men höll den hårda näven nära, ifall …
Förhör, rannsakan och straff skedde utan överläggning, utan försvarsadvokat, utan vittnesförhör. Domen var som vanligt godtycklig. Kristoffer kastades ut i kallfarstun. Men det psykologiska övertaget hade han erövrat.
Nattens kyla i kombination med pinande hunger skulle göra den bångstyrige mjukare i sinnet. Någon kvällsmat skulle det inte bli. Han skulle knäckas, hans upprorstankar måste bort, han måste anpassa sig … och erkänna varje fel han gjort. För det mesta blev det betydligt fler.
Kristoffer drog ner luvan över öronen. En vindil hade förebådat vad som var på gång. Han gick långsamt efter en gammal kärrväg förbi änkans hus och stolpbodarna. Stigen som pälsjägaren vek in på var knappt synlig för blotta ögat, men Swede Andersson tvekade inte. Han hade sina säkra kännemärken. Länge följde han slingan för ripsnaror i snårskogen men morgonen hade inte varit bra. Inte en enda ripa … Visserligen var det ännu inte högsäsong men tiden närmade sig. Vid åsen med den ensamma fallfärdiga kojan och de många stenrösena tittade han till fällorna för lekatt. Inget där heller. En enda hermelin var en god dagsförtjänst.
I bäckravinen fanns gott om spår av olika djur och då han närmade sig Finn-Johans blockhus såg han på långt håll det uppspikade vargskinnet på timmerväggen. Finn-Johan gjorde då och då intrång i de marker som Swede Andersson betraktade som sitt revir. Lite rivalitet fanns mellan de två pälsjägarna men de försökte att inte gå i vägen för varandra. För Kristoffers del fick vargen gärna löpa. Vargen var en värdig motståndare och det var länge sedan the Swede bestämt sig för att aldrig skjuta mot ett så ståtligt och intelligent djur.

Kristoffer Andersson gick en rejäl omväg ner mot den brusande älven. Marken kändes frusen och hård. Vid älvstranden klirrande den tunna isen och luftbubblor rörde sig oroligt under isen. Molnen hade dragit ihop och mörknat. Solen syntes bara som en lite ljusare luddig boll ovanför Kobergets åsar. Varken ljus eller värme kom från det hållet. Några vassa snöflingor stack till i Kristoffers kinder. Han hade börjat frysa om händerna hur van han än var med kölden. Han bannade sig själv för att han varit så obetänksam, att han inte hade rätt utrustning både på fötterna och på händerna.
Trots att det var mitt på dagen kom eftermiddagsskymningen. Snöfallet tilltog. Vinden också. Nordlig vind som piskade i ansiktet. Korta stunder mojnade vinden. Snöfallet ökade, blev ymnigare och täckte snart marken i ett tunt lager.
Kristoffer Andersson insåg att vädret inte gynnade spårning av vilda djur. Han beslöt att återvända till kojan och istället förbereda det hundratal gäddsaxar som skulle ut så snart isen fått några extra frysdagar på sig.
Då Kristoffer bara en halvtimme försenad kom in till söndagsmiddagen, stampade han av sig snön på farstubron. Han tog sopkvasten och sopade bort all snö, men innan han hunnit stänga dörren om sig var bron redan vit.
”Jaså, det är dags att komma nu …?”
Mamma lät varken förvånad eller arg.
”Vilket väder! … Tur att du tog pjäxorna på fötterna … Hur kunde du veta att det skulle komma snö …?”
”Det var väl reumatismen i stortån … Jag fick ett illvädersil i tån tidigt i morse …”
”Prat, du har väl ingen reumatism …”
”Skorna är trånga … Jag haltade halva vägen hem …”
Mamma tittade på Kristoffer som för att försöka ta reda på hur mycket allvar som låg bakom.
”Ta av dig pjäxorna … Få se på foten …”
Kristoffer gjorde som hon sa. Då han remmat upp skorna grimaserade han illa, men bet ihop för att det inte skulle synas så mycket. En sårad pälsjägare gnäller inte för småsaker.
”Men du har ju ett stort skavsår på hälen … och du blöder under stortånageln ... och skavsår på den andra foten också … Det var värst vad dina fötter vuxit …”
Kristoffers mamma såg mycket bekymrad ut.
”Detta också till råga på allt … Du får gå till skomakaren och fråga om det går att lästa ut skorna ett halvt nummer … annars vet jag inte …”

© LEIF LARSSON
Berättelsen har inte tidigare varit publicerad.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER