2016-11-07

KAVALKAD


Halva pojklaget hade skramlat ihop pengar till en tidning från Brittas kiosk. Det hade börjat med en lång diskussion om franska kort, som de flesta bara hade mycket diffusa kunskaper om vad det var för något. Kristoffer hade aldrig hört tals om sådana kort, men sa kavat:
”Kort från Frankrike, så klart …”
”Jag tror att det är som en vanlig kortlek … men drottningen har brösten bara och på alla kort är det kvinnor som inte har på sig mer än småbyxor och behå”, sa någon.
”Jo, åt det hållet, men mycket mer …”, sa Jens. ”Det är bilder på kvinnor alldeles utan kläder … helt nakna förstår ni … Valfrid, en granne till oss har varit till sjöss i många år och han har såna där kort, som han brukar visa, när han fått sig några supar … till mig också …”
Jens hade inte utmärkt sig under övningarna under träningen, men nu stod han i centrum.  Han visste mer än de andra .
”… och vet ni … Han har tidningar också … som man inte behöver fara till Frankrike för att köpa. Kavalkad och Cocktail … Dom finns på kiosken …”
Det visste han säkert. En gång hade han smitit iväg till Brittas kiosk och köpt en tidning, men han hade varit oförsiktig och hans mamma hade fått syn på tidningen och då hade det blivit ett himla liv. Det hade varit nära att ena örat hade vridits bort.
”Se här”, sa Jens och pekade på sitt öra. ”Det är fortfarande vridet och lite ont gör det fortfarande …”
”Men så där har dina öron väl alltid sett ut …”
Jens låtsades inte höra.
Hans mamma skulle prata med Britta, hade hon sagt. Sälja sånt där åt småpojkar … Bilderna i tidningarna var som franska kort men mycket bättre, berättade Jens. Det var många fler bilder och större var dom också …

Det var efter kvällens fotbollsträning. Pojkgänget stod och hängde över cykelstyrena framför Brandstationens stora dörrar. Trötta var de men inte så trötta att de inte kunde livas upp genom att prata om hur flickor var och hur de såg ut.  De som ännu inte åkt hem hade för en gångs skull annat och mer spännande att prata om än torsdagskvällens pojklagsmatch. Kristoffer stod längst bak i gruppen, mest bara som lyssnare. Han både ville och inte ville vara med. Han hukade sig över cykelstyret, så att hakan slog i ringklockan. Kanske han skulle ha kunnat smita iväg.
Men vem skulle våga gå fram och köpa en sån tidning? Om Jens mamma pratat med Britta i kiosken, så skulle det kanske inte lyckas alls. Jens var helt offside, sa han.
”Har morsan varit till kiosken, så är det kört för min del …”
Ingen anmälde sig frivilligt och Kristoffer hade börjat backa sin cykel lite, för att kunna smita iväg hem … men han hann inte.
Pratet hade blivit allt ivrigare. Till slut fanns bara en enda möjlighet – lottdragning. De skulle dra sticka. Den som fick den längsta stickan fick fara iväg till Britta och köpa tidningen, en av dem. Han fick välja själv.
Kristoffer var yngst i pojkgänget, men alla andra gick med på lottdragning … om alla tillsammans samlade ihop pengarna. Kristoffer mumlade bara, när alla på en gång sa Ja
Han ville inte ge pengar till tidningen och han ville absolut inte vara med på lottdrag-ningen.
”Alltid blir det jag”, tänkte han, ”jag har aldrig vunnit i dra sticka.”
”Är det nån som inte vill vara med …?”
Jens tittade sig omkring som en riktig auktionsutropare.
 ”Jag, jag!” ville Kristoffer ropa, men inte ett ljud kom över hans läppar.
”Inte tusan törs jag ta hem den … om det skulle bli jag”, sa han istället, utan att vända sig till någon särskild. ”Jag har ingenstans att gömma den …”
Kristoffer förlorade lottdragningen. Han blev inte förvånad, men mycket orolig, och skakade på huvudet. Bakom ögonlocken brände tårar, och han snörvlade till och tor-kade näsan med baksidan av handen.
”Ja, vad tusan … klart jag kan fara till Britta och köpa en tidning … men får morsan syn på den, så får jag mig bombsäkert kring skallen och sen ber hon mig ögonaböj stoppa in den i spisen …”
Han fick bara skratt till svar från de andra.
”Farsan kanske läser den i smyg … om jag inte gjort som morsan sagt åt mig … ja, om hon fått syn på den … och bränt upp tidningen. När han sedan läst eller bara tittat, säger han säkert Djävla skit! Har pojkarna i byn lurat dig nu igen … Så säger han alltid om allt möjligt, som jag varit med om.”

                                                                                                    *

I minst tio minuter hade Kristoffer cyklat runt, runt framför Brittas kiosk. Det var inte många som kom till kiosken den här tiden på dagen, men alltid när Kristoffer bestämt sig för att cykla fram till luckan, kom det någon. Det fick bli nya svängar. Till slut syntes ingen – inte uppe i backen mot kyrkan, inte efter vägen från Brandstationen och ingen kom över bron.
Britta hade säkert sett honom, för hon öppnade luckan, innan han hunnit stiga av cykeln. Kristoffer tittade sig hastigt omkring. Ingen var i närheten.
”Jaha, vad ska det vara idag?”
Britta var allvarlig men lät ändå snäll på rösten.
”En Kavalkad … eller en Cocktail … ”
Vilken är bättre skulle Kristoffer fråga …? Det hade de andra sagt till honom.
 ”Bättre …? Du får ta Kavalkad … den är åtminstone lite billigare …
Britta böjde sig ner och la tidningen på den lilla hyllan innanför luckan.
Hon höll ena handen på tidningen, men det syntes att kvinnan på pärmen inte hade någon blus på sig.
”Har dom bett dig … dom större pojkarna …?”
”Jo, jag ville inte … vi drog sticka och jag förlorade … Säg inget till mamma … ”
Orden ramlade ur och rösten for upp i falsett. En bil körde förbi bakom honom på väen och saktade farten lite. Kristoffer var beredd att lämna tidningen och springa till cykeln. Röster hördes på vägen från Brandstationen. En bil signalerade borta vid Sörbron. Han kände att han var nära att bli omringad. Allt hörde han, medan kinderna blev rödare och rödare. Kristoffer fick fram pengarna och ett mynt rullade ner på golvet inne i kiosken. Han var så nervös att han nästan hoppade.
”Karlarna som är här och köper såna här tidningar brukar stoppa in dom i innerfickan i kavajen. Du kan gömma den innanför skjortan om du vill …”
Hon räckte fram växelpengarna och la dem i pojkens svettiga hand.
”Är det nånting du måste avstå från, för att du är med på den här insamlingen …?”
”Jo … jag har nog inga pengar till Rekord-Magasinet den här gången …”
”Växelpengarna räcker nog … nästan.”
Britta räckte honom Rekord-Magasinet. Hon la in Kavalkad i den större tidningen.
Kristoffer hann iväg, innan någon såg honom. Hjärtat bankade hårt nästan hela vägen hem, fastän han cyklade sakta.
*

Kristoffer hade redan cyklat runt en bra stund framför kaféet, innan någon av de andra kom. För honom var det dagen efter den dag, då han vågat köpa en förbjuden tidning.  Han hade gjort det han skulle och kände sig lite mallig för det. Att han vågat.
Jens och Magnus var de första som kom.
”Var den bra?” var det första dom frågade.
Flera andra frågade samma sak. Var den bra? Vilken blev det? Lite nonchalanta var dom allihopa, som om det inte spelade så stor roll. Men när Kristoffer tog fram tidningen var alla på helspänn.
”Bra, men jag vet inte riktigt … Jag hann bara läsa den första berättelsen … och den var bra … som en deckare … en kioskdeckare alltså … Jag har läst … flera av morbrors …”
Tystnad. Sedan började någon fnissa. Kristoffers öron hettade till och han förstod att nånting var fel.
”Läsa !  Ha, ha … Du är inte klok grabben … en sån tidning ska man inte läsa, man ska titta … länge! Du är nog för ung i alla fall … och borde inte ha fått vara med …”
”Nä, jag sa ju det …”
”Sa du att du inte ville vara med … det hörde jag inte…”
”Vad var det för berättelse …?”
”Det var om mördare och poliser … och om en karl hade slagit ihjäl en annan karl och om en kvinna, som inte visste ett dugg om mordet. Hon låg utanför sin sommarstuga och solade sig … Det var en bit ifrån … på andra sidan sjön. Hon tänkte bara på fästmannen, som inte kunnat följa med till stugan. Då kom mördaren … trodde hon i alla fall. Plaskande steg han rakt upp ur sjön! Han var sjöblöt, kavajen och kostymbyxorna och hatten, tror jag och allt annat. Poliserna sökte honom överallt med hundar och med helikopter och militärer … Han var ju tvungen att ta av sig alla blöta kläder och sedan la han sig på samma filt som flickan …”
”Hatt? Badade han med hatt …?”
Jens tänkte att han i alla fall borde ha farit till kiosken själv, trots morsan …
”Ja men, vad gjorde dom?”
”Mördaren, var inte någon mördare egentligen … han hade kantrat med sin kanot och tappat paddeln … och sen fick han hänga upp alla sina blöta kläder på flickans torkställning … Den riktiga mördaren fångade polisen med sina hundar …”
”Låg han inte ovanpå henne?”
”Jo, det gjorde han nog … det var då telefonen inne i stugan började ringa … hennes fästman skulle komma till stugan. Det skulle nog bli bråk i alla fall … om fästmannen var arg på karlen med dom blöta kläderna. … Ska jag berätta hela berättelsen …?”
”Ja gör det … jag kan ta tidningen tills vidare … Bilderna har du väl inte ens sett?”
Jens satte sig på staketet och bläddrade lite i tidningen. Han hade med sig Allas veckotidning fastspänd på cykelns pakethållare. Han la in Kavalkad i Allas. Lite försiktig måste man vara, sa han sedan. De andra satte sig intill och väntade på att höra Kristoffers historia. Dom var i alla fall inte på tur att få titta i tidningen.
*

Det var en vacker förmiddag mitt i varmaste sommaren., började Kristoffer. Den unga kvinnan låg alldeles naken på en filt på gräsmattan utanför den ensliga sommarstugan. En liten transistorradio stod intill kudden, som hon har under huvudet. En blå badhandduk låg ordentligt hopvikt intill radion. Man måste vara nära den för att höra den stillsamma musiken, som strömmade ut ur den. Hon ville samtidigt höra fåglarnas kvittrande och hur vinden susade i dom stora björkarna. Någon utsikt över sjön hade hon inte, och kom man från därifrån så fanns det inte någon insyn in mot stugan. Vågorna, som kluckade mot stranden, kunde hon höra. Måsarna skrek så klart högt uppe bland molnen och långt, långt bort skällde en hund, som om den suttit bunden för länge. Det var kanske en av polisens hundar, fast det kunde hon ju inte veta. Solen sken och det var varmt.
Den unga kvinnan var redan brun över hela kroppen och hade inte behövt sola sig mer. På eftermiddan skulle det bli ännu varmare, hade hon hört i radion. Då skulle hon ta sig ett dopp. Hon tyckte om att vada ut i det grunda vattnet, ta några simtag och sedan klättra upp på bryggan för att slippa få sand under fötterna. Sommarstugan som hon hyrt låg långt ifrån andra hus.

Hon lutade sig fram mot radion, för att höra vad hallåmannen som avbrutit musiken sa. Han lät väldigt upphetsad och dramatisk, när han sa att det varit ett rån. En beväpnad man, hade skjutit en butiksägare och ytterligare en person. Ett ortsnamn nämndes flera gånger och flera gånger upprepades att mannen var beväpnad och kunde vara farligt. Allmänheten varnades.
Kvinnan sträckte sig efter flaskan med sololja, tryckte ut lite av solskyddskrämen och började smörja in axlar och armar. Just då kom hon på varför det upprepade ortnamnet verkade så bekant. Det var ju den plats som låg längst in i viken på andra sidan sjön … Hon blev jätterädd och alldeles kall. Hon satt en stund orörlig med armarna runt knäna och tittade sig omkring.
Här kunde det väl inte vara farligt, tänkte hon efter en stund. Det fanns ingen väg från byn till hennes sommarstuga. Inga stora vägar fanns i närheten. Stugan var osynlig från alla håll … utom möjligen från stigen, då man redan kommit riktigt nära. Parkeringsplats för bilen var över en kilometer bort. Hon la sig ner igen stödd på ena armbågen och lyssnade. Allt var tyst och lugnt. Långsamt la hon huvudet på kudden, tog på sig solglasögonen, och slappnade av.
Hon måste ha dåsat till. Ett irriterade ljud väckte henne. Ett motorljud. Minst en helikopter hovrade i luften vid sjöns andra ände. Det var långt borta.
Radiorösten kom tillbaka. Den skjutne butiksinnehavaren hade dött, den andra personen vårdades på sjukhuset för allvarliga skottsår. Jakten på mördaren hade trappats upp, två helikoptrar var med och sökte, flera hundpatruller hade kallats in, hemvärnet deltog och många av distriktets poliser. Signalement: av medellängd, haltar något på höger ben, klädd i brun kostym och hatt. Folket i trakten uppmanades att hålla sig inomhus och inte släppa in okända personer.
På avstånd hördes polisbilarnas sirener tjuta och hundskall ekade över vattnet. Fastän det lät som om det var många hundar verkade ingen av dom närma sig sommarhuset. Nånstans försökte nån gång på gång starta en motorbåt. Den tände till och stannade. På fjärde eller femte försöket gick den igång. Röster ropade men kvinnan på filten kunde inte uppfatta några ord. Sjön var stor med många små holmar. Kanske polisen med sina hundar tänkte gå i land på alla och kolla, så att mördaren inte gömde sig där. Men radiomannen hade inte sagt något om en stulen båt.
Plötsligt hade det plaskat till vid bryggan! Ett stort plask! Det lät annorlunda än då någon av storgäddorna slog till med stjärten och rusade ut mot djupare vatten. Kvinnan blev stel av skräck. Hon kunde inte röra sig. Kalla kårar rann efter hennes rygg mitt i värmen. Så hörde hon att det var en karl och han svor högt. Han vadade i vattnet och ett nytt plaskande hördes. Så halkade han på bryggan, när han kommit upp och ännu fler svordomar hördes. Mannens klafsande fotsteg lät underliga, som om han stampade med ena foten. Det lät som om han var halt.
För kvinnan på filten hade tiden nu stannat. Ja, så stod det i tidningen!
Mannen, som plaskvåt kom fram bakom buskarna, tvärstannade förvånad när han fick se kvinnan. Vattnet dröp om honom. Håret hängde framför ögonen, vattnet rann från kavajen och skjortan och byxorna. Han hade bara en sko på sig och stod och hängde med armarna som om han inte visste vad han skulle ta sig till. Radion hade ju sagt något om hur den farlige rymmaren var klädd. Kostym, var det så? Det här var en ömklig figur, men kvinnan blev rädd. Jätterädd! Mördaren! tänkte hon och drog djupt efter andan.
”Hatten måste han ha tappat”, tänkte hon förvirrad.
”Det var det vackraste jag nånsin sett … ”, sa mannen. Fastän han var både blöt och kall, lät han glad på något sätt. Han sa det inte med nån mördarröst.
”Så vacker du är …
Hans röst lät snäll och inte alls som hos en som nyss mördat en annan, men han andades ansträngt, precis som en som sprungit fort och försökt springa ifrån nån förföljare. 
Kvinnan sa ingenting. Pistolen! Visst hade han pistol? Ett stelt leende mötte mannen. Hon satt med knäna uppdragna och armarna runt benen, för att försöka dölja att hon inte hade några kläder på sig. Hon darrade som om hon frös.
Hon kunde inte se om mannen hade revolvern i någon av fickorna, inte ens då han tog av sig kavajen och la den på marken. Han drog av sig skjortan, vred ur den lite och slängde ner den intill kavajen. Han stod framför henne och började ta av sig byxorna.
Skulle hon hinna ringa polisen, om hon försökte springa in i huset?
En stor pöl med vatten hade bildats där han lagt kavajen och skjortan och nu hamnade de genomsura jeansen i samma hög, skon också.
Han pekade på henne … trodde hon först. Hjärtat hade hoppat upp i halsgropen och nästan stannat. Nu skulle hon dö!
”Kan jag få låna badlakanet …? Det var kallt i vattnet … Jag fryser så jag skakar …”
Hon nickade och kastade handduken till honom.
”Du är vacker …”, mumlade han igen. ”En uppenbarelse … jag hade ingen aning om att Paradiset låg på den här sidan av sjön …”
Han vände ryggen till, då han torkade sig. Hon log lite, då hon såg kontrasten mellan hans solbrända rygg och de bruna benen och den vita baken mitt emellan. Musklerna på ryggen och i armarna var tydliga. Det var nog en stark man. Kvinnan insåg att hon inte skulle kunna försvara sig mot honom, även om han inte hotade henne med sitt vapen. Hon försökte kika på den blöta klädhögen i gräset men kunde inte se någon pistol eller någon kniv.
”Får jag …?” frågade mannen och gjorde en gest mot filten.
Hon nickade och mannen satte sig med handduken över axlarna.
Hon blev stel i hela kroppen. Mannen måste ha märkt det.
”Är du rädd för mig …?” frågade han.
”JA!” hade hon velat ropa, men det blev istället en liten huvudskakning.
”Nu hoppar han snart på mig, våldtar mig och slår ihjäl mig … Ett eller två mord gör väl detsamma … ”, tänkte hon.
Kvinnan förstod, att hon måste avleda hans tankar … om det nu gick. Hon såg hur en svartvit flugsnappare flög ut och in i hålet på en holk. Gång på gång gjorde den sina turer över det långa gräset i kanten mot boskarna närmast stranden. Bråttom var det, ut och in. Då hon pekade på fågeln, vände mannen på huvudet, skrattade till lite nästan som vilken normal man som helst.
”Jo, jo. Både äktenskapsbrott och otrohet här vid strandkanten … Typiskt för flugsnappare …”
Mannen tittade sig omkring, som om han sökte något i omgivningen. Kollade kanske om det fanns andra i stugan.
”Har du nånting att hänga upp blöta kläder på?”
Kvinnan skakade på huvudet men pekade sedan. Linan som hon spänt upp mellan två träd på baksidan av huset fanns förstås …
”Du är inte särskilt pratuför … Du behöver inte vara rädd … Jag heter Johan … Johan Berg och jag är blöt, sjöblöt … alltså mina kläder är det …”
Han skrattade till lite. Det såg ut som om han tänkte räcka fram handen för en hälsning, men gesten stannade av. Han trodde inte att hon skulle våga ta hans hand.
”Vilken lögnare … hittar förstås på ett namn ifall polisen skulle fråga mig … om jag får leva …”, tänkte hon.
Han la sig ner utmed henne och råkade snudda vid henne. Hon stelnade till och han såg oron i hennes ögon. Nu skulle han förstås misshandla henne och tvinga sig på henne.
”Jag gör dig inte illa …” sa han.
Hon tänkte att han var en iskall människa, som efter sitt blodiga dåd kunde uppträda så lugnt … och ömt. Hon slappnade av efter en kort stund. Vad kunde hon göra? Fly var omöjligt. Vart skulle hon ta vägen? Hon skulle inte hinna långt.
”Anna”, mumlade hon, då han pussade henne. 
”Kan han så kan jag”, tänkte hon.om namnet alltså. Han strök henne över håret. Lite ryckte hon till, då handen närmade sig halsen, men ingen hade väl blivit strypt med en hand.
Den råbarkade mördaren var inte alls likadan som Jonny, hennes fästman. Kanske han var bättre, för plötsligt kände hon hur han var inne i henne nästan utan att hon märkt det. Hon hade blundat hårt. Inte medgivit, inte vägrat heller. Hon hade inte sagt nej och inte ja, men utnyttjad hade hon förstås blivit. Hon var värnlös, tänkte hon. Det skulle hon säga vid förhören.
Kvinnan glömde bort hotsituationen.
”Om han ändå varit en vanlig man … Han kanske ger sig av, när han har fått det han vill ha …” tänkte hon. ”Jag anmäler honom inte … Han kan få ta Jonnys kläder om han vill. Torra är dom åtminstone …”
Just då ringde telefonen inne i huset.
”Det är nog Jonny …”
I samma ögonblick knastrade det till i transistorradion. Den allvarliga musiken tvärtystnade. Hallåmannens röst var hög och tydlig.
”Mördaren vid Storsjön har gripits inte långt ifrån platsen för dådet. En av Hemvärnets hundpatruller fick syn på mannen i ett uthus. Gripandet skedde utan blodspillan … Alla patruller har kallats tillbaka …”
Kvinnan blev fullständigt slapp och viljelös. Mördaren var ingen mördare! Hon vände huvudet bort från mannen, medan tårarna strömmade nedför kinderna. Hon rullade runt och la sig på mage med händerna för ansiktet. Förvirrad rörde mannen vid henne och började ursäkta sig … han ville bara torka sina kläder … men hon var ju så obeskrivligt vacker …
”Var det därför …? Var det för att du var så rädd för mördaren som du lät mig …?
Efter en liten stund avtog hulkningarna och snyftningarna. Hon satte sig upp. Hon log mot mannen.
”Jo, jag trodde att du var den där … mördaren … som dom berättade om i radion …”
Hon tog om hans huvud och drog honom till sig. Länge låg de nära varandra och lyssnade på flugsnapparens och bofinkarnas sång.
Telefonen inne i huset ringde igen. Länge.
”Det är nog … Jonny igen … han skulle komma …”
”Hinner jag torka mina kläder?”
”Säkert … Ringer han igen så ber jag honom komma ikväll … eller i morgon … Han har nog lyssnat på radion …”
Till slut tystnade telefonen.
”Jag heter Elin … ja, Anna också … varför kom du från sjön?”
Ingen av dem hade kläder på sig, men Johans kläder hängde på tork på linan som Elin hängt upp.
”… det var min kanot … den vek sig plötsligt på mitten och jag tappade paddeln i hastigheten … hörde du inte … jag plaskade och frustade som en valross, innan jag kunde börja simma … jag försökte ropa mellan kallsuparna, men jag trodde inte att det fanns någon människa vid den här änden av sjön … sjön är ju stor … lyckligtvis fick jag syn på din lilla brygga … annars var det ju bara skog överallt och ganska brant strand …”
Sedan tror jag inte att det hände nånting alls förrän nästa morgon, då Jonnys bil tvärbromsade, så att bromsarna tjöt. Det var fästmannen som kom … men det stod ingenting om något slagsmål eller nånting annat.
 
*

”Tokfrans … LÄSTE du berättelsen? I en sån här tidning ska man titta på bilderna begriper du väl, inte läsa … Man behöver inte ens kunna läsa.”
”Det var en bra historia, tyckte jag, spännande på något sätt. Det var så där jag kommer ihåg den. Kanske jag glömde nånting här och där …”
”Säkert, du missade säkert det som stod om hur dom pippade …”
”Pippade …?”
”Ja, när dom låg med varandra, hade samlag … är du alldeles bakom flötet … du är nog alldeles för liten och barnslig … du borde inte ens ha fått bläddra i tidningen och inte TITTA på bilderna!”
”Men jag gav ju också pengar … och var till kiosken och köpte tidningen!”
”Jo, det gjorde du förstås …”
”Du har bra minne som kan berätta så mycket från det du läst … men du kan inte välja ut det som är viktigt … du lär dig nog. Berättelsen var nog inte tänkt som en kriminalberättelse … ”
”Förresten kan man kanske både titta och läsa …”

© LEIF LARSSON
Berättelsen har inte publicerats tidigare.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER