2016-09-28

Fänrik Stolpe



Historien så som 185 Kent Johansson berättade den en vinterdag vid en nying i skogen, då gruppen skickats på ett undanskymt uppdrag långt ute i markerna. De åtta soldaterna hade trott att de skulle bli återkallade mycket tidigare. Luppio-Nisse hade öppnat radion, så att de inte skulle missa eventuella anrop och meddelanden. Radion var tyst och förblev tyst. Istället fördrev gruppmedlemmarna tiden med att berätta egna historier.
Nu ska jag berätta om hur det var, när vi var nyinryckta och inte visste något alls om det militära. Ni andra i min grupp kanske redan har förträngt det eller helt enkelt glömt hur enfaldigt vi hade det direkt efter inryckningen. Det jag berättar är till allra största delen dagens sanning, Ja, tro det om ni vill …
Allt är i stort sett detsamma som i det första brev jag skrev till en flicka. Vi befann oss då någonstans i de öde skogarna. Fåglarna kvittrade och ni andra snarkade i det stora 16-mannatältet. Bara jag var vaken.
En av de första dagarna smet jag ut genom grindarna, utan att någon hindrade mig.
Det allra första, som militären tyckte var viktigt, var ju att kunna hälsa … på militärt sätt. Som ni minns var det varma dagar just då och jag hade förstås knäppt upp i halsen, så fort jag kommit utanför förläggningen. Modigare var jag inte.  Jag gick ner till stationen för att läsa på bussturlistan. Nånstans hade jag en liten fundering i skallen, att jag kanske skulle bli hemskickad, om jag inte kunde lära mig de militära fånerierna. Hade jag tur kunde jag bli hemskickad med första bästa transport, innan jag hunnit lära mig att skjuta ihjäl folk, för det är inte en mänsklig kunskap. Därför behövde jag ta reda på busstiderna hemåt.
När jag var på väg tillbaka, mötte jag en stroppig militär. En sån där som det rycker både i honnörshanden och i klackarna och säkert i skjutpekfingret också. Han kom ut från cigarrfröknarnas lilla butik nere på Kungsgatan eller är det Drottninggatan. Fint var det i alla fall. Han höll på att springa på mig, för han snubblade ner från butikens två trappsteg, samtidigt som han redan hade börjat bläddra i en tidning, som han köpt inne hos pillerfröknarna. En färgglad skrift med en skrattande flicka, som inte hade hunnit få på sig kläderna.
Den där finniga typen stirrade på mig samtidigt som han försökte gömma tidningen bakom ryggen.
Det var en ung officer, som säkert nyss kommit från militärhögskolan eller vad det heter. Han hade svart vattenkammat eller pomaderat hår och han spände ögonen i mig som om trottoaren var hans egen.
”I de militära hälsar vi”, sa han och det lät som han försökte härma en kommandoröst. Jag var ovan med så argt tilltal, så jag minns orden exakt.
”Jaha, goddag, goddag”, svarade jag och räckte fram handen. ”Hur står det till med hälsan och …”
Det här militärbefälet låtsades inte se den utsträckta handen, så jag fortsatte:
”Min mamma har lärt mig att man ska räcka fram handen till äldre farbröder och samtidigt ska man bocka artigt och säga GOD DAG, GOD DAG…”
Den vattenkammade fänriken låtsades inte om det heller, utan svarade istället kallt och överlägset.
”Farbröder … Vi hälsar på militärt sätt … med honnör!”
”Hördu, jag är inte färdiglärd ännu. Vi har bara hållit på i en vecka med den exercisen … och inte tror jag att jag vill lära mig mer heller. En hel dag höll vi på att hälsa på lyktstolpar, småtallar och möss-stockar … och det är dom enda vi lärt oss hälsa på … Det ser ganska löjligt ut … Lite åborti, som min mamma brukar säga.”
”Men din pappa …”
”Min farsa säger ingenting. Han har inte gjort en enda honnör i hela sitt liv. Han kryper inte för maktens hantlangare, brukar han säga. Är det sådana som du det? Farsan utbildade sig till kronvrak, har han berättat, och enligt honom var det den bästa militära sysselsättning man kunde få. Han behövde inte ens rycka in.”
”Du ska hälsa i alla fall, för nu är det dig det gäller …”
”Ska jag hälsa till farsan? Vad heter du då?.”
Den finnige officeren blev allt mer irriterad.
”Du ska göra honnör och säga God dag fänrik!”
”Min pappa hörde dåligt, precis som jag … förstår du. Prata högre så att jag hör …”
”GOD DAG FÄNRIK! ska du säga”.
”Ta inte i så förskräckligt, jag är inte fänrik och hemma i våran by är det bara dom som inte har läshuvud som blir volontärer, nästan alla på något malajkompani. Dom vill ha gratis mat och husrum sägs det … Är du det … malajfänrik?”
”Skitstövel! Jag ska ta upp det här med din kompanichef! Vilket kompani hör du till?”
”Jag har inga stövlar … och jag tror inte att jag har nån chef heller. Kan det möjligen vara Karhumäki-Allan på luckan. Han heter visst Allan Björnbacka, på svenska alltså, om det underlättar. Militären är inte alltid så bra på finska namn… och numren minns man ju inte. Han bor i sängen under min och han svär och domderar värre än den värsta major. Allan är en reko kille, men han är visst vice ställföreträdande i någon av de andra grupperna ...”
”KOMPANIIIiii!”
Fänriken tog i så att rösten sprack.
”Om du menar huset, som vi bor i så tror jag att det är gula kompaniet, för till det där gula huset fick jag bära in ett hölass som jag skulle ha till madrass … eller var det halm? Jag antar att jag hör till kavalleriet och att hästarna ska bo på samma ställe … fast besvärligt blir det nog.”
Fänriken smällde ihop klackarna och viftade till med handen mot mösskanten.
”Se nu hur jag gör … och förresten ska du knäppa översta knappen också …”
”Den har jag ju i mössan …”

På eftermiddagen kallades jag till kompaniexpeditionen, ett litet rum längst bort i korridoren. En liten vice korpral kom och hämtade mig och skulle visa mig vart jag skulle gå.   Kapten Hammarberg stod det på en liten skylt, fast egentligen bara Kn Hammarberg. När vi spelade kort hemma var Kn alltid en knekt. Det stod på kortet. Om det inte skulle vara knekt så var det kanske Knut … Knut Hammarberg?
Kaptenen satt där och gjorde sitt bästa i att se myndig ut. Han trodde nog att om han inte låtsades se mig på en lång stund, så skulle jag bli nervös och foglig. Jag blev bara less och var på väg att gå därifrån. Men jag satte mig på en brun pinnstol, som stod invid dörren. Jag tänkte att det gör ju detsamma vad jag gör, men just då upptäckte han plötsligt att han hade besök.
”Givakt!” hojtade han till, medan jag krånglade mig upp från stolen.
Sedan han hämtat andan, fortsatte han med argrösten.
”Det har kommit till min kännedom att 185:an Johansson inte hälsat på en fänrik.”
Jag sa ingenting. Jag försökte se grubblande ut, som om jag verkligen tänkte efter.
”Jag är lite osäker på om det verkligen är jag som är nr 185. Jag kan gå tillbaka och kolla på plåtskåpet …? Är vi verkligen nästan tvåhundra stycken…?”
”Hum …”, kraxade kaptenen och jag förstod varför han tagit sig det nya namnet. Troligen hette han Andersson eller Larsson eller kanske till och med Johansson, innan han blev kapten. Han började bli lite röd på kinderna och ögonen verkade ha blivit lite större och stirrigare.
”Jag har inte hälsat på hos nån alls. Jag känner ingen i Boden och absolut ingen fänrik”, sa jag till sist. ”Vi brukar inte umgås med såna i våran by. Hur vet man om det är en fänrik? Jag tror inte att jag nånsin har sett en riktig fänrik. Jag trodde faktiskt att han var minst fanjunkare som han skrek!”
Jag tyckte att kaptenen eller knekten började se bekymrad ut, så jag försökte trösta honom.
”Men en färist vet jag vad det är … om det nu är till någon hjälp.”
Det var det inte.
”Här finns det officerare som är mycket högre än fänrikar … Nå?”
”Jag har bara träffat en bodensare och det var en karl, som köpt en tidning med oklädda kvinnor. Han skrek som en galning och gormade om att jag hade skitiga stövlar fastän jag inte har några stövlar … Jag har bara dom här varma vinterpjäxorna, fastän det är mitt i sommaren och varmt ute … Men det blir kanske en kall sommar … enligt de militära prognoserna …? ”
Jag stod stilla en stund och såg på det proppfulla askfatet, där kaptenen försökt sätta nytt rekord med fimpar.
 
”Fänrik Stolpe!” sa kaptenen högt och allvarligt som om det skulle förklara allt. Han la båda händerna uppåtvända på bordet och spärrade ut fingrarna som om han ville ta tag i något riktigt ordentligt och klämma till.
”Fänriken som anmälde dig heter så!”
”Stolpe? Det var då faderullan”, svarade jag. ”När han började höja rösten och påstå att jag var skyldig att hälsa på honom, sa jag att det hade jag redan gjort … flera gånger. Jag visste inte hur rätt jag hade. Vi hade ju gått runt på kaserngården en hel dag och svettats i den varma solen och hälsat på en massa olika stolpar, buskar och en furir …”
Sedan sa jag, att jag tyckte att I19 inte borde ha så finkänsligt folk i sin krigsarmé.
”Du borde ha riktiga soldater!” sa jag.
Då blåstirrade förhörsledare på mig.
”Du ska ha respekt för dem som har högre militär grad! Du ska inte säga du till mig! Jag är kapten och kompanichef!”
”Okey – men du sa du till mig!”
Nu blev självaste kaptenen på skutan tyst.
”Du har rätt! Säg nu Kapten i fortsättningen så säger jag 185 Johansson. Bra så? … Nå? Vägrade du hälsa på fänriken?”
”Du …?”
”Visst fan. 185 Johansson, var det ja. NÅååå?”
”Nä, inte vägrade jag, för jag visste inte att han var fänrik. Sånt har vi inte fått lära oss … och inte visste jag vad han hade med mig att göra … Jag har inte ens sett honom på kaserngården förut … Den där Stolpe han brusade upp och skrek i högan sky … faktiskt så högt att tågen stannade … Jag hörde tydligt hur bromsarna tjöt över halva Boden … SÅ obalanserad får väl inte en officer vara?”
Kapten Hammarberg satt länge tyst. Han höll upp händerna framför sig som i tyst bön. Så gjorde han en liten viftande rörelse med ena handen. Den tolkade jag som ”Utgå!” och då gjorde jag det.
© LEIF LARSSON
Novellen har inte varit publicerad tidigare.
 

 
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER