2016-09-28

TAGELORMARNA


Tagelormar slingrade som sytrådar kring benen, då Kristoffer vadade genom det grunda vattnet ut till ön. Varje vår svämmade vårfloden över holmen mitt i älven, då smältvattnet kom dundrande nerför forsarna. Var tagelormarna gömde sig, medan älvens häftiga vårflod från fjällen och de skogklädda bergen sköljde över ön och fick en virvlande fart på det grunda vattnet mellan udden och ön, funderade han på ibland. Kanske de låg i strandhålorna eller mellan stenarna vid stranden. Det långa gräset som holmen var täckt av hela sommaren låg länge vattenkammat. Alla strån låg på marken som på ett sädesfält efter en obehaglig höststorm och allt gräs lutade åt samma håll. När vattnet sjunkit undan lite, blivit varmare och stillsammare, fanns tagelormarna alltid där i lugnvattnet, som värmts av solen.
Kristoffer hade fått för sig att han måste ut på holmen mitt i älven för att höra rösterna. Älvens röster hade han tänkt, men de lät som flickröster. Han ville veta varifrån de kom. Medan han långsamt och med armarna lite utsträckta vadade ut till ön försökte han höra om det fanns någon som sjöng eller någon som ropade obegripliga ord. Rösterna, som han hört då han suttit ensam på farstubron hemma, hade varit konstiga som om de var mycket långt borta och samtidigt nära. Först hade han trott att det var någon som badade i älven, men när han nådde fram till stranden var det bara forsens ljud han kunde höra. På älvens andra strand växte berget högre och högre med granskogens mörkgröna färger. Kanske rösterna kom uppifrån bergen, från någon som ville komma närmare stränderna och åkrarna och ängarna.
Det strömmande vattnet runt benen kändes skönt men samtidigt farligt. Som om vattnet ville ta honom med och föra honom bort. Vimmor försvann i stim undan hans vita pojkben. Spiggar rörde sig långsamt i det grunda och grumliga vattnet. Kristoffer försökte att inte kliva på någon av dem fastän han hade de tunna blå smärtingskorna på fötterna. Det kunde kännas i alla fall. Bottenslam virvlade upp för varje steg Kristoffer tog. Han gick försiktigt och kände sig för och fastän vattnet såg klart ut nära ytan var det smutsigt och orent ner mot bottnen. Inte ens de lite större stenarna kunde han se i förväg. De var hala och en gång hade han ramlat. Han visste att stenarna låg där, men det hade gått så fort då han halkade. Blixtsnabbt hade han tappat balansen och fått huvudet under vattnet. Frustande hade han kunnat ställa sig upp igen. Den gången hade han blivit rädd.
*
Ingen annan hade varit hemma, då Kristoffer tog cykeln och gav sig iväg. Hamnen och badplatsen vid älven var platser dit han inte fick åka ensam. Därför hade han cyklat fort, eftersom han trodde att han hade bråttom. Rösterna hade varit så overkligt nära. Ropen var tydliga men orden kunde han inte uppfatta. De steg och sjönk, försvann och kom tillbaka. Kristoffer kände att han måste få veta. Om det var verkliga människor. Pappa och Artur hade en gång suttit och berätta om gengångare. De var människor de också, men döda. Som pappas pappa som en gång väckt honom mitt i natten och bett honom gå ut och dra båten högre upp på land. Då hade högvattnet stigit mycket under natten och båten hade nästan varit på väg att flyta bort. Farfar hade varit död länge men just då levde han. Pappa sa att han kände igen kepsen, som hans pappa alltid brukade ha på huvudet. När pappa kom ut till båten hade farfar gått sin väg.
 
Då Kristoffer nådde fram till den lilla öns tvära strand och med ena handen fick tag i en albuske, som stod där, pustade han ut lite. Han stod med ena foten i vattnet och med ett knä mot gräset. Älvens porlande ljud dämpade hans oro. Bara han fanns på holmen. Han satte sig i gräset och drog till sig metspöet som han burit på hela tiden. Det var inte lika fint som de som de andra pojkarnas, men fastän hade gjort det själv av en lång gren från en sälg hade han fått fisk med det. Han synade det bruna flötet, en vanlig kork, som han med stort besvär lyckats gör hål i så att han kunde dra reven igenom. Kroken var fasthakad i den snedskurna och tjockaste delen av sälggrenen. Kristoffer stack ner handen i fickan och fick fram en påse där han hade några daggmaskar. De såg mosade och torra ut, men några rörde sig lite. Han la påsen i gräset intill sig.
Ljudet från det brusande vattnet och det porlande kluckandet intill stranden gav lugn. Om någon varit på ön eller på andra sidan älven så hade de gått sin väg nu. Inga röster var kvar. En man rodde en eka lite längre ner efter älven. Han drog upp en mjärde och medan han gjorde det flöt ekan iväg med strömmen allt närmare forsen. Mannen satte sig vid årorna igen, rodde mot strömmen och ungefär på samma plats där han dragit upp mjärden kastade han i den igen. Sedan lyfte han årorna och båten gled iväg i strömmen tills han styrde in mot stranden. Kristoffer kände inte igen mannen. Han måste vara från andra sidan.
Det var inte första gången Kristoffer låg i gräset på sin ö. En av de få soliga och riktigt varma dagarna kring midsommar hade han kommit dit tidigt. Han hade haft med sig metspö och mask. Fisket hade inte gått bra. I det strömmande vattnet guppade flötet hit och dit och försvann ibland ner under ytan. Det såg ut som napp, men då han drog upp fanns där ingenting. Även masken var borta. Små tusenbröder, hade han högt sagt för sig själv. Det hade han hört vuxna säga. Han visste att han måste få ner kroken på djupare vatten. Han justerade avståndet mellan kroken och flötet och kastade i.
Reven sträcktes ut nästan genast. Den bruna korken hade försvunnit ner under ytan i det strömmande vattnet och hade inte ploppat upp igen. Han upptäckte det, just när han hörde rösterna igen. De var mycket närmare nu, men vattenbruset gjorde dem ändå suddiga och otydliga och svåra att förstå. Orden ekade och gick upp och ner. Nu tyckte han att de hade hörts bättre när han var längre ifrån. En gång tyckte han att den som ropat hade ropat hans namn. Kristoffer lyssnade länge men kunde inte höra sitt namn någon fler gång.
Äntligen en stor fisk, trodde han. Kristoffer försökte försiktigt dra upp reven, men det gick inte. Kanske hade han haft för långt avstånd mellan flötet och tafsen, så att kroken hade fastnat i något. Då Kristoffer till slut tog i ordentligt gick reven av där han knutit fast kroken i tafsen. Bottennapp! Sjunktimmer på botten förstås! Riktigt sura och tunga vattenindränkta stockar, som aldrig skulle flyta upp till ytan. Det och sjögräs, som han fick ofta upp, när han metade, långa böljande gröna gräsblad. De såg ut som långt, långt hår från sjöjungfrur som klippt sig. När det gick riktigt tungt och motståndet var stort, blev det mer spännande tills han förstod att kroken fastnat i en stock.
Fiskarna brydde han sig inte om. Det var att sitta stilla och vänta som han tyckte om. Han ville vara ensam ibland. Ingen av de andra hade ro, att som han sitta långa stunder och titta på vattnets virvlar och näckrosornas långa stjälkar som svajade i strömmen. Ingen annan blev så fylld av sommar, av lukten av vass och de gula näckrosornas sötsura dofter. Låg han ner kunde han inte ses från någon av älvens stränder, inte ens från Långudden. Om någon sökte honom skulle han vara svår att finna. Men det var igen som sökte. Det var aldrig någon som visste var han var.
När han kom hem med fisk var det alltid vid fel tillfälle. Nästan alltid fick han ge fiskarna åt katten. Det var inte alltid de dög då heller, särskilt inte småabborre. Inte ens katten ville ha dem.
Kristoffer hade efter de spännande minuterna lagt sig ner i gräset. Först hade han lega på rygg och tittat rakt upp i himlen på de små molnen som sakta gled fram och ändrade form. Sedan hade han nog somnat. Det porlande vattnet hade sjungit en vaggvisa för honom och bruset från forsen nedanför Långudden hade spelat i bakgrunden. Han hade haft ljusa drömmar, men han hade blivit fuktig på ryggen från gräset, som ännu inte torkat upp.
*
Pojken hade vaknat av röster. De lät nära som om de som pratat stått alldeles intill men strax därpå långt ifrån. Över vattnets strömmar hade ljuden burits fram. Först trodde Kristoffer att andra var på väg till hans holme. Men rösterna var inte vuxnas. Det var inga karlar som rodde Flottningsföreningens speleka eller kom gående längs efter stränderna, för att med båtshakarna dra ut timmer som fastnat. Det var inte heller några kvinnor, som skulle tvätta mattor ute på udden.
Försiktigt lyfte Kristoffer huvudet, så att han kunde kika över grästuvorna. På andra sidan älven stod två flickor i vattnet intill stranden. De var mycket närmare än vad han hade trott. Inte förrän nu insåg han hur nära den andra stranden han var. Älven var smal där.

Flickorna var äldre än han själv, men han kände igen dem. De gick i hans skola men de såg inte ut som när de var på skolgården och hoppade rep eller bollade med små bollar mot skolväggen. Så blommiga och ärmlösa klänningar hade inga flickor i skolan. Nu vadade de omkring i en liten lugnvik, skvittrade vatten på varandra och skrattade. Kjolarna höll de uppe med ena handen. Stora stenar fanns i strandkanten, likadana som på hans sida. På en platt sten stod tre skor uppställda, bara tre. Flickorna visste inte att han fanns och att han såg dem. De stannade bara en kort stund. Sedan hörde han dem försvinna uppåt stranden innanför strandbuskarna. En sko låg kvar på stenen. Efteråt hade han tänkt att de kanske skulle komma tillbaka och hämta den, men det hade de inte gjort. Inte på hela sommaren kom de tillbaka.
Ibland hade han trott att han hört deras röster igen, någon annanstans, inte vid någon strand, men då han stannat och lyssnat noga hade de tystnat, som fåglarna när man kom nära, som järparna som satt alldeles stilla och låtsades att de inte fanns.
Flickorna och deras rop och skratt över vattnet fanns i verkligheten. Det var inte röster från döda som drunknat i älven. Nu visste han det och när han kom hem skulle berätta han det för Artur i granngården.
Då Kristoffer vadade tillbaka, märkte han att han hade glömt sitt metspö på holmen. Han vände inte om. Det fick ligga där tills vårfloden tog det, odugligt som det nu var. Han skulle inte behöva gå tillbaka mer den här sommaren.
Småfiskar simmade runt hans ben när han försiktigt gick mot stranden. Tagelormarna hade slingrat iväg. Bara några stycken kunde han upptäcka. Just då han tog tag i grenarna på en al för att kliva upp i gräset, hörde han korna borta vid sommarladugården råma. I en lång rad kom de alla fem långsamt gående i det leriga vattnet närmast stranden. Stjärna gick alltid först. Skällan runt halsen på kon klingade. Kristoffer skyndade sig, för att hinna förbi kohagens elstängsel, innan korna hade hunnit fram.
Varje gång korna fick syn på honom brukade de komma skumpande med svansarna i vädret. Kristoffer tyckte om det och att det såg roligt ut då de kom springande, men inte när han själv var inne i kohagen. Korna var så stora. Han brukade hinna springa undan. Det gjorde han den här gången också, berättade han för sin bror.
”Om du skulle ställa dig mitt på prärien i Amerika, så skulle du bara behöva stå där på ett ställe, lugnt och stilla och inte göra ett dugg. Alla korna skulle komma kutande till dig … hundratals eller tusentals. Hejdå, cowboy!”
Det var Olof som med ett stort skratt slängde sig upp på sin cykel och försvann bort efter vägen mellan gårdarna.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER