2016-09-28

KUNGEN



”Tycker ni inte att Gustav ska söka jobb här på I19?”
Hummanden och tystnad. Nisse kunde se hur flera av hans kamrater spärrade upp ögonen av förvåning.
”Ja kungen alltså, Gustav Adolf, menar jag … Han har ju ruskigt många stjärnor och eklöv på axlarna. Han skulle betyda en stor uppryckning särskilt under de långa marscherna … En sjutusan till orienterare är han också och bra luktsinne har han. Tänk att han kunde hitta oss, fastän vi var den mest undangömda gruppen i hela försvarsområdet.”
Luppio-Nisse balanserade kåsan med nykokt kaffe på tre fingrar, precis som om han satt hemma i köket med ett vanligt kaffefat och skulle dricka på bit. Han gjorde ett försök att sörpla i sig lite kaffe. Det gick dåligt. Han gav upp och tog ett vanligt grepp i kåsans handtag, fiskade upp en sockerbit från uniformsfickan och drack ett par munnar.
Han tittade sig omkring för att få medhåll för sitt förslag.
”Nåå, nog är han väl nog kvalificerad …?”
”Jo säkert, fast I19-fanan vid vägen gjorde det kanske lite lättare att hitta oss… ”, trodde 91:an, Arnold Johansson.
”Till och med jag skulle ha blivit lite nyfiken, om jag helt oväntat fått se en sån dyrgrip fladdra vid vägkanten … visserligen ganska maläten men ändå … Ingen människa syntes ju till … Det är väl klart att jag skulle ha stannat … om jag varit kung …”
Felix hade inte lyssnat på Luppio-Nisse. Han hade långsamt rest sig upp. Det var nästan som om han smög upp från sittande till stående. Han pekade ut mot de igenväxande ängarna bakom huset. Gräset var högt och tuvigt. Här och där hade buskar börjat invadera den gamla åkern.
”Titta - en jorduggla patrullerar dikeskanterna … en STOR en … säkert alldeles ljudlöst … och EN TILL lite längre bort … Fantastiskt!”
Felix blev ivrig som en liten skolpojke och smög fram mot husknuten. Vargen Karlsson och 185 Johansson, Postis, följde med. De hukade vid knuten och småviskade ivrigt. Vargen drog upp en kikare från en benficka. En stund följde han jordugglornas sökande efter föda. Sedan pekade han upp mot himlen.
”Den där rovfågeln som ryttlar är säkert en falk …”, trodde han. ”Mycket mindre vingbredd än jordugglornas … men vilken snabbhet den har! Fy fasen vad det måste vimla av sorkar och råttor där på ängarna … och säkert HÄR också … Vilken fin biotop för rovfåglar … och undangömda soldater!!”
*

Allt hade börjat under den tidiga morgonuppställningen på I19:s kaserngård. Befälen hade nerverna utanpå uniformerna, Livkompaniets soldater stod inte heller att känna igen. Ansikte och händer var målade med militärens kamouflagefärger; brunt, grönt, svart, grått. Hjälm på med fastsatt maskeringsnät var anbefalld och skulle gälla under hela uppdraget. De som hunnit, det vill säga de som ville göra ett extra gott intryck, hade redan grankvistar instuckna i sitt hjälmnät. De som bara fått tag i björkgrenar gick omkring med vissnande löv i värmen.
Ryktet hade spritt sig och bekräftats: KUNGEN SKULLE KOMMA.
Kompanichefen Hammarberg hade med tydliga tecken med hela handen pekat och instruerat plutoncheferna. Livkompaniets plutonchef hade gjort en stram honnör och med bister min börjat skicka iväg de olika grupperna till utvalda posteringar, som om det var nu det gällde, för honom och för hela plutonchefsskolan.

”FJÄRDE GRUPP!”
Ingen som helst rörelse i någon av plutonens fyra grupper.
”GIVAKT!”
Det skrapade knappt hörbart i ledet längst ut till höger, då någon vinklade ut pjäxorna. De övriga gjorde ingenting.
”Mot kaserngrinden - Framåt marsch! Uppsittning på transportbil!”
Gruppchefen Oskar Nilsson stod längst fram som han alltid brukade göra. Han gjorde ett halvdant marschanträde, fäste blicken på taggtrådsstängslet högst upp på grinden och började gå. Var och en i gruppen höll sin egen takt. Löjtnant Bjerke vände sig bort med en grimas.
Plötsligt kom han ihåg att han inte hade gett gruppen de nödvändiga instruktionerna om var den skulle vara och vilken uppgift den hade.
”Fjärde grupp – HALT!”
De åtta gråklädda soldaterna stannade, slappnade av och sjönk ihop.
”Fjärde grupp: SPECIALUPPDRAG! …”
”Ett nytt förtroendeuppdrag”, muttrade Johan.
”… Gruppen ska bevaka och försvara punkt 356 vid Brändkläppen intill vägskälet Vibbyvägen – Mjöträskvägen.
Gruppen intar omedelbart efter ankomsten till platsen befintliga ställningar …
Förläggning i befintlig koja.
Eldgivning endast efter radiokontakt med plutonledningen…
Gruppen rapporterar alla misstänkta fientliga rörelser i terrängen …
Motanfall endast på order av kompanichefen …
Ansvarig för rapporteringen är biträdande gruppchef …
UTGÅ!”
Alla åtta i gruppen tittade förvånade på varandra. Biträdande gruppchef? En ny bara för att kungen ska komma …?”
”Löjtnant, vi har aldrig haft någon ställföreträdande gruppchef …”
Oskar Nilsson var mycket frågande.
”Jag vet att 112 Nilsson klarar av det mesta. Denna gång vill jag att någon av er andra får ta ett större ansvar …”
Ingen av de övriga sju öppnade munnen.
Löjtnanten lät blicken glida över den sorgliga skaran. Det såg ut som om han ett ögonblick värderade varje individs speciella kunskaper.
”177 Nilsson, ställföreträdande GRUPPCHEF!”
Björn Nilsson, Bamse, vände sig först om, pekade sedan på sig själv och sa ”Jag?” med stor förvåning. Efter några sekunder började han röra sig framåt …
”I det militära spiller man inte tid i onödan! Med SPRÅNG!” vrålade Bjerke.
”Ja, major!” ropade Björn Nilsson med en befälsröst, som överröstade löjtnantens. Den nyutnämnde vice gruppchefen tog några snabbare språngsteg framåt, tills han stod längst fram intill Oskar Nilsson.
”Vice gruppchef Nilsson anmäler sig!”
Samtidigt gjorde han en slängig honnör på sjömansvis.
”LÖJTNANT! Det vet du mycket väl! Du är ju inte ny här!”
”Tack major! Löjtnant 177 Nilsson anmäler sig.”
Kompanichefen Hammarberg märkte vad som höll på att ske och ingrep.
”Sluta käbbla med meniga! Ge instruktionen! Det handlar ju inte om någon komplicerad uppgift …”
En ny omflyttning skedde i fjärde grupp. Löjtnanten blängde.
*

Den dag då kungen till slut verkligen skulle komma, satt åtta vadmalsklädda rekryter och svettades utanför ett väl kamouflerat näste intill vägen i Svartbjörsbyn. Nästet såg mycket förfallet ut och var det. Det var många år sedan det sett sina bästa dagar. Troligen hade det inte använts under de senaste decennierna.
”Det ser ut som en jordkåta på fjället”, sa Felix. ”Såna kan se risiga ut, men kan vara fina inuti om de blivit underhållna …”
Gruppen befann sig inte inom något riskområde den här gången och själv utgjorde den inte något hot mot genomförandet av den planerade uppvisningen inför landets högste militäre ledare. Sveriges konung skulle knappast under sitt besök på regementet kunna få syn på gruppen, så väl gömd som den var långt ifrån alla andra. Fjärde grupp skulle finnas men inte synas. Medlemmarna i gruppen hade ingenting emot det … om inte nästet varit i så uselt skick.
Det fanns bara plats för sex stycken inne i nästet – om denna jordkula verkligen skulle vara sovplats för en grupp soldater. Två måste hela tiden ha uppgifter utanför nästet. Allt var gammalt. Utifrån såg det ut som en liten brant kulle med gräs, torv och småbuskar av olika slag; vide, björk och sälg, rönn och asp. De flesta uttorkade. Dessutom växte både lingonris och blåbärsris på kullens utsida. Ett rostigt rökrör stack upp på toppen av kullen. Avslöjande … men fläckigt brunt. Det såg ut som en avbruten tallstam. Ganska snillrikt tyckte någon. Några grå hässjestolpar låg upplagda mot ena väggen.
Murkna, lite mögliga bräder på insidan. Lyfte man på en bräda på golvet, kröp sniglar långsamt iväg och små ljusskygga insekter försvann ner i springor och hål. Ett minimalt ljusinsläpp i en glugg mellan torvorna kunde inte skingra mörkret inne i nästet. De sex britsarna hade råttorna under lång tid gjort sitt bästa att förorena. Nästet var sannerligen varken den bästa förläggningen eller den bästa försvarsanordningen. Försvaret av Bodenvägen och östra infarten till Boden; den väg fienden väntades komma, var mycket eftersatt. Skulle kriget komma, skulle de som kommenderats dit, nog öppet ha ställt sig mitt på vägen och tagit risken att bli skjutna där, hellre än att dö av stanken innanför. Nästet var inte avsett att visas upp för kungen.
Hjälm skulle alla åtta ha på sig hela tiden. Högsta beredskap var anbefalld. Det innebar att alla i gruppen hela tiden skulle ligga med fingret på avtryckaren om kungen mot förmodan skulle förirra sig till nästet, för inspektion av försvarsberedskapen förstås. Full stridsutrustning, stridssele och vapen med fulladdade magasin skulle det vara. Allt skulle bäras hela tiden, men efter två månader på Livkompaniet hade en del soldater börjat förändra givna direktiv efter eget huvud. Sällan fanns det fler än 2-3 lösa skott i varje magasin fastän de alla såg ut att vara fulladdade.
 
Alla åtta i grupp fyra förbannade mögellukten och smutsen i nästet. Någon uppgift hade varken gruppchefen eller någon av de andra fått om var befintliga skyttevärnen fanns. Om fienden nu trots allt skulle dyka upp just vid Vibbyvägskälet så borde gruppen kunna försvara sig. Luften i betongvärnen ute var säkert bättre än den inne i nästet, trots gödselstanken från en bondgård i närheten. Efter kort spaning antogs att värnen var i den tätaste björkslyn. Det var bra kamouflage men lite skottröjning hade nog behövts – om det hade varit verklighet. Slyskogen var så tät att ingen i gruppen kunde se någon av vägarna som skulle bevakas.
Femton - tjugo meter från det förfallna nästet stod ett boningshus med vita knutar, brädfodrat med liggande lockpanel målad i falurött. Det var i ytterkanten av Svartbjörsbyn men i alla fall bebott till nyligen? Märken efter hjulspår kunde anas på gårdsplanen. Bodens stads yttersta utpost måste det ha varit. Huset såg tyst och öde ut. Blekblå rullgardiner var neddragna överallt. Lutad mot farstukvisten stod en gammal militärcykel som inte hade använts på länge. Punktering på båda däcken och rostfärgad cykelkedja. Gårdsplanen var ganska stor, hård och jämn och med glest gräs. Blåklockor och kattfot växte i små grupper. Mitt på gårdsplanen stod en flaggstång som någon gång hade varit vitmålad. Vimpeln högst upp hade börjat fransas upp. En gammal ladugård stod vinklad mot bostadshuset. Takåsen svackade lite men skulle nog klara några snötyngda vintrar till. Själva ladugården var vit som alla andra ladugårdar i trakten, vidbyggda förråd omålat grå. I änden närmast bostadshuset fanns två gröna ribbklädda masonitdörrar, som såg ut som garagedörrar.

”Fy fan! Är det HÄR ni ska vara? Bland alla mygg i kanten av sumpskogen?” hade lastbilschauffören frågat.
”Inte vet vi om det är här. Det var ju du som fick körordern av löjtisen … Nån karta fick vi inte heller och inte känner vi till de här avkrokarna av Boden … Men det duger nog lika bra som nånting annat … och så länge solen värmer så är väl myggen inte så farliga …”
Johan, 157 Johansson, försökte trösta chauffören, som mest såg bedrövad ut, för att inte allt i Boden var toppen. Han försökte göra en rivstart, men den gamla Volvolastbilen segade på som vanligt i ett bolmande moln med avgaser.
Det första besöket i nästet, efter att de ha blivit avtippade från lastbilsflaket, hade blivit mycket  kort. Det berodde inte bara på att det bländande starka solskenet gjorde att allt innanför dörren såg ut att vara kolsvart. Alla tvärvände. Gasmask hade inte stått på utrustningslistan, fastän det var precis den som skulle ha behövts.
Radioutrustningen ställde 91:an Karlsson, Arnold Johansson, under den största tallen, lite i skuggan. Han och Luppio-Nisse skulle turas om att sköta radion och avlyssna eventuella nya besked från övningsledningen. Ända sedan inryckningsdagen var det enbart nummer som var tilltalsnamn men till Arnold sa alla i gruppen Karlsson, fastän hans civila efternamn var Johansson. Har man 91 som militärt namn, så kan man inte heta Nummer 91:an Johansson. Nån ordning måste det vara.
Radioavlyssning hela dagen, men annars ingen aktivitet i onödan. Den gamla radion sprakade så mycket att den gott och väl kunde stå tjugofem meter bort och ändå höras över nejden. Endast misstänkt fientlig biltrafik längs gamla Mjöträsk-Niemiselsvägen eller på Vibbyvägen skulle rapporteras samtidigt som post vid vägen skulle dubbleras - väl gömd.
Alla hade redan räknat ut att fjärde grupp under hela den här dagen skulle sitta isolerad från krig och fred och även från kungar och generaler. Lika gärna kunde de då göra det på bron till bostadshuset. En cementring stod mellan huset och ladugården. Några klampar från en stortall stod på högkant som sittplatser. Luppio-Nisse hade redan utnämnt cementringen till gruppens utspisningsplats, om koktrossen eventuellt skulle komma förbi. Alla åtta hade för säkerhets skull bunkrat upp med te, några extra limpskivor från matsalen och ett par-tre chokladkakor från markan. De senare fick konsumeras först på grund av värmen.
Plötsligt slogs dörren i huset upp med en skräll. Gångjärnen gnisslade så att det säkert hördes ända till järnvägsstationen. Lättskrämda som de ovana soldaterna var slängde de sig i skydd av tallklamparna runt cementringen. Samtliga kpistar pekade darrande mot farstudörren. Fienden i bakhåll? Två skator i närmaste talltopp skrattade försmädligt. Mannen som kikade ut hade endast långkalsonger på sig och en blekgul undertröja med korta ärmar. Ansikte och underarmar var solbrända. Allt annat var vitt. Han stirrade länge på de åtta unga männen med den ovanliga ansiktsfärgen.
”Är det krig nu igen? Ni kom då oherrans tidigt …”
Han vände och försvann in genom dörren men stack ut huvudet …
”Det är sjutton år sedan sist … Det är då fan att man aldrig får sova ut.”
 
Gruppen hade packning med sig som för ett helt krig. Mannen kom efter några minuter ut igen, nu klädd i en blekblå och nött overall. Han drog på sig ett par svarta stövlar, som stod ute på bron. Någon brådska att komma fram till dem som ockuperat hans gårdsplan hade han inte. I gruppen låtsades man inte se honom, men Oskar Nilsson sneglade lite oroligt. Den uppgift, som fjärde grupp hade fått var – att se till att inte syntes … och att rapportera fientliga fordonsrörelser. Det var diffust. Ingick möjligen mystiska personer i det uppdraget?
Utan att bevärdiga soldaterna med en blick gick mannen till uthuset intill ladugården. Där inne rumsterade han länge, som om han sökte något. Någon perfekt ordning fanns knappast. Genom ett mycket smutsigt och dammigt litet fönster kunde de se plankbitar och bräder av olika dimensioner ligga huller om buller och hur en del brädstumpar kastades åt sidan.
Till slut öppnades ladugårdsdörren och mannen kom hukande ut. I handen hade han en lång stör med ett tyg av obestämd färg virat runt om.
”Jaha, pojkar”, sa mannen, ”det var då på tiden att ni kom … är det dags nu att ta bort det där åbäket …? Jag menar hela jordkullen … och så får ni ta tillbaka den här till I19 den här gången … Här ligger den bara och skräpar.”
Han pekade på nästet och på stören han hade i handen.
”Det är sjutton år sedan överste Bramberg var här och sa att den där jordkulan skulle jämnas med marken, att den tjänat ut … Han skulle skicka hit folk för att riva ner allt … men än har ingen kommit förrän ni nu kom … Orderkedjan är lång i det militära.”
Han vecklade ut tyget som satt fast i stången och på det blå tyget fanns några bokstäver målade … eller broderade. Fanan eller flaggan var illa åtgången, blek, skrövlig och med flera råtthål i kanten.
”Vi har inte fått något rivningsuppdrag … Vi är inte utbildade för att förstöra nånting … Vi ska låtsas försvara och bevara och samtidigt försöka hålla oss undan så mycket som möjligt. Våran plutonchef påstod att vi ska bo där inne och försvara det här området … Vi tror att vi ska föreställa någon sorts postering …
Kungen besöker regementet i dag och då har vi fått förtroendet att bevaka denna undanskymda men strategiskt viktiga plats, alltså korsningen mot Niemiselsvägen … Det är väl här det?”
”Jodå, visst, visst, men inte håller dom sina löften heller dom där höga gubbarna på I19… Jag får väl hämta min egen baklastare och riva eländet. Går ni med på det? Arrendetiden har ju gått ut också och inte är det så snyggt att ha den på gården …”
Flera i gruppen tittade sig lite förstulet omkring och inte var det så särskilt mycket snyggare runt omkring. Men de tyckte som han, att nästet gott kunde jämnas med marken, så Bamse som dagen till ära utsetts till vice gruppchef, ställde sig i enskild ställning och ropade ”Verkställ!”
177 var hans verkliga namn.
”Kungen … Är det Karl XVI Adolf … Eller är det Gustav han heter? Jo det måste det ju vara, men gammal börjar han väl bli … Då måste ni ta mig tusan ha flaggan! Det låg alltid några gubbar här och sköt lösplugg mot bilarna på Niemiselsvägen förr i världen. Då hängde dom upp den här fanan vid vägen … om det nu var för att förvarna bilisterna eller vad det var till för … och sen glömde dom bort alltihopa, så klart …”
Han knöt upp några knutar och vecklade ut duken som satt fastknuten i stången. ”I19!” stod det och under regementets namn fanns en bild av en ren mot blå bakgrund, ganska blek här och där och rätt så smutsig också. Dessutom med en del hål, som gjorts av tidens tand … eller råttorna.
”Var vill ni ha den …? Senast gången, för sjutton år sedan, najade dom fast den vid grindstolpen … Det blir väl bra?”
Han gick mot vägen och fick med sig två frivilliga, som gärna ville göra en insats för landet.
”Om det blir något hallå för att fanan hänger här vid infarten till min gård, så säg att det var på mitt initiativ … det är ju inte erat fel att det dröjt sjutton år, innan jag kunde få lämna tillbaka flaggan …”
Han, Johan och Bamse stod en stund och tittade på I19:s fana. Sedan gjorde de alla tre honnör för fanan.
”Jag kommer ut med kaffe om en stund”, sa han då han gick tillbaka. ”Hur många är ni egentligen?”
Ett rågat fat med små Konsumbullar, två termosar och en liten flaska hade han med sig en kvart senare.
Vad flaskan innehöll sa han inte.
”För dom som behöver bli lite modigare …”, sa han och skrattade. ”Edvin heter jag och ni har väl bara nummernamn förstår jag och såna kan ingen jäkel komma ihåg. Förresten skulle jag inte känna igen er imorgon så målade som ni är i ansiktet i dag … om ni eventuellt tänker tvätta er i ansiktet … så jag säger du till er alla …”
Nisse, Evert Nilsson från Luppio, satt förstås som vanligt med pipan tänd. Bamse, Björn Nilsson, var också rökare, men han nöjde sig en otänd fimp i munnen och uniformen oknäppt, och snart skulle han väl som vanligt hala upp en sextidning från magasinsfickorna.
”Man kan ju inte bara ha lösa skott i magasinen …”
Sedan brukade han läsa högt för de övriga och de skulle nog som vanligt säga att ”Ja va fan … det där var väl inte så märkvärdigt”, innan han blev less och skickade runt tidningen så att alla istället fick titta på bilderna.
”Kolla om ni känner igen nån härifrån trakten … Det vore väl nåt …”
Men aldrig nånsin var det någon tjej från trakerna kring Vibbyvägskälet eller ens från Boden som nån av dem kunde känna igen. Dittills hade de bara sett Bodentjejer på långt avstånd. Ingen enda av dem hade verkat intresserad av en vanlig grå soldat.
”… fast det är inte så konstigt”, sa Bamse. ”Tjejer är svåra att känna igen när dom har kläderna på sig …”
Gruppchefen Oskar Nilsson, var den ende som gärna skulle ha velat se kungen. ”På riktigt”, som han sa. Det var inte så mycket för egen del, eftersom hans intresse för det militära avtagit för varje dag i lumpen. Det var mest för hans mammas skull. Hon skulle ha bli mycket stolt om sonen fått se kungen livs levande. Den här kommenderingen till ett vägskäl, som inte ens alls bodensare hittade till, var han lite besviken på. Hans mamma hade flera kungaporträtt från Allers på väggarna hemma, olika kungar men flest på det senaste kungaparet. På insidan av plåtskåpets dörr på luckan hade Oskar någon av de första dagarna på luckan klistrat upp en bild av kungen. Han borde ha fått se gubben. På många andra dörrar fanns det nakna och halvnakna kvinnor. De var betydligt vackrare, men lika overkliga.
Kent var en drömmare och den som var mest glömsk i hela plutonen. Ibland medvetet, ibland bara vanligt. Till och med när han var optimistisk var han pessimist. Korta stunder kunde han vara riktigt uppåt:
”Det är snart slut på det här djävulskapet. Det har redan gått en vecka av dom 15 månader som vi blivit dömda till …”, hade han sagt till de andra en vecka efter inryckningen förra hösten.
Oftast var han halvdeppig och disträ. Var som helst kunde han sluta ögonen och tänka på helt andra saker, ofta vem av alla sina flickvänner han skulle skriva brev till. Först kallade hans kamrater honom för Drömmaren, men sedan blev det Postis. Av alla otaliga brev han skrivit i regn och rusk, i solsken och storm hade han inte postat ett enda. Han visste inte vem han skulle skicka det till. 
Den här gången hade han glömt k-pisten i kasernen … igen.
Luppio-Nisse och Oskar Nilsson hade gjort en kortare rekognoseringstur i slyskogen, för att se om det verkligen fanns några skyttevärn. Då de kom tillbaka hade Luppio med sig en pilbåge till Postis men inga pilar.
”Obeväpnad kan han inte vara”, förklarade Luppio, ”men någon skarp ammunition får han inte heller.”
Johans pappa var präst, men Johan var inte det minsta samvetsöm trots det. Han satt och säkrade och osäkrade k-pisten hela tiden. Det metalliska ljudet irriterade, men ingen sa något till honom. Han hade svårt att hålla de nervösa fingrarna i styr. Skarpskjutningspipan hade han påmonterad, inte den för lösplugg som de andra hade.
En civil person hade en dag uppenbarat sig vid en morgonuppställning. Han skulle undervisa plutonchefsskolan i ledarpsykologi eller kanske det var krigspsykologi och efteråt hade suttit minst en halvtimme och pratat med Johan på luckan.
”Blir du hemskickad nu …?” undrade Luppio.
Johan hade sett förvånad ut.
”Ja den där psykexperten … Skulle han testa dig eller nånting sånt…?”
”Nej, nej. Han är ingen psykolog … Han är folk
skollärare … men farsan och han känner varandra … Det var det han ville prata om … allt de gjort i lumpen innan farsan blev präst … Jag lovade att hälsa till pappa …”
*
Ingen pratade om kungen. Varför han skulle besöka just deras grupp? De dög ju ingenting till i vanliga fall och inte var de någon uppvisningsgrupp för plutonchefsskolan. Det de pratade lite om var om hur länge de skulle glömmas bort … den här gången. Det var satt i system och hade blivit en vana att fjärde grupp glömdes bort och ibland saknades när hela plutonen ställde upp efteråt. Att fjärde grupp alltid placerades längst bort och så gott som alltid återkallades sist, ofta långt efter de andra, hade de vant sig vid.
En gång skulle de hämtas från en ödslig plats av en helikopter, men dagen gick och kvällen och natten också, då de turades om att hålla eld i en nying. Dimman lättade inte och helikoptern var inte i luften på flera dagar. Till slut gick de hem till kasernen och klampade in i korridorerna med packning och allt två dagar försenade. Många blev förvånade över att se dem, men ingen hade saknat dem. Inte fick de något flygtillägg heller – 50 spänn hade de blivit utlovade, för att vara beredda att störta och dö. Bamse började prata om att det här skulle tidningarna säkert hugga tänderna i, så plötsligt hittade kompanichefen en paragraf enligt vilken alla i gruppen kunde få tre dagar kompledigt.
Och så kom kungen!
Mycket överraskande!
Just till fjärde gruppens förfallna näste.
Just för att han såg den slitna blå fanan vid vägkanten.
Just till dem som inte brydde sig så mycket om hans inspektion av regementet och inte ens om ifall han fanns på riktigt … men det gjorde han.
Alla visste ju inte vad det var för en general med stora stjärnor och eklöv som mödosamt klättrade ut från bandvagnen. Då bandvagnen stannade trodde en del att bandvagnsföraren kanske kom med lite extramat åt gruppen, som låg så långt från regementets matsal.
Då soldaterna anade vem det var, skulle de alla vara där de blivit tillsagda att vara, så de drog för säkerhets skull ett djupt andetag och klämde in sig i jordkojan och drog igen dörren … om det nu verkligen var han kungen. Bara 91:an saknades. Han hade just då gått en bit bort för att kasta vatten och hade gått rakt på ett skyttevärn. Där stod han och skvalade, då kungen kom. 91:an hoppade ner i värnet, tryckte fast hjälmen på huvudet och stod som vakt. Att han inte såg vägskälet på grund av den rikliga växtligheten var inte hans fel.
Oskar Nilsson som hade anlag för astma, trodde att han skulle dö, där inne i nästets unkna lukter. Han slängde sig mot den lilla dörren och landade på alla fyra utanför. Förvirrad såg han kungen och flera generaler stå framför flaggstången. Andningen pep och hjärtat dunkade, men han var snabbtänkt. Han hoppade upp i givakt, gjorde ett regementsenligt marschanträde, tog fem steg framåt och gjorde Halt samtidigt som han gjorde honnör som hämtad från instruktionsboken. De höga militärerna försökte vifta bort honom. Oskar låtsades inte förstå dem. Gesterna fanns inte i SoldF.
”112 Nilsson, gruppchef för Livkompaniets fjärde grupp, anmäler sig. Gruppen bevakar här punkt 356!”
Kungen gjorde också honnör, men inte lika elegant. När kungen gjorde honnör, gjorde generalerna det också och där stod de höga herrarna och gjorde sitt bästa för att hälsa på gruppchefen i Livkompaniets mest kända grupp.
”Min mamma är en stor beundrare av kungen och kungahuset. Jag anhåller om en autograf för hennes räkning.”
Kungen såg förvånad ut. Ett leende syntes på hans läppar. Det glittrade i hans ögon.
”Vad heter din mamma?”
”Agnes Lovisa”
 112 Oskar Nilsson fick verkligen en autograf med en särskild hälsning till Agnes Lovisa från Sveriges konung. Det var första gången en vanlig människa bett kungen om en autograf, och första gången en vanlig människa fått en kunglig autograf. Den blev skriven på ett ganska skrynkligt brevpapper som Postis fått fram från stridsselens fickor. På baksidan stod det ”Käraste!”
Kungen blev på gott humör en stund, men när han sedan möttes av mögel och smuts, då han kikade in i det fallfärdiga nästet, drogs mungiporna ner.
 
Bandvagnsföraren hade fått order om att hålla högsta fart, om han råkade köra förbi nästet vid vägskälet, men då kungen fick syn på I19-fanan hade han beordrat STOPP! Ingen av de andra militära höjdarna vågade protestera. Och vad gör en bandvagnsförare från malajkompaniet, då Sveriges enda kung befaller? Han tvärbromsade naturligtvis, hoppade ut och pillrade upp dörren så att kungen kunde kliva ut. Han hann till och med ställa fram det speciella fotstödet för höga herrar så att de inte skulle ramla.

Det måste ha blivit en chock för officerarna, som guidade kungen, att kungen råkat upptäcka just detta ruckel till näste, men de vågade inte säga mot, då kungen envisades med att se ”hur det var i verkligheten”, inte det tillrättalagda som befälet gärna ville visa. Han satt med en egen karta i handen och bestämde färdvägen.
I det svarta hålet med drypande fukt och mögellukt tvärvände han med orden ”Fortsätt övningen!” som om han befallde. Han hade, konstaterade Luppio genast efteråt, inte tidigare insett den usla situation som en del värnpliktiga fick stå ut med till och med i fredstid. Men alla i närheten hörde vad kungen sa med hög röst samtidigt som han pekade med hela handen på jordkojan intill vägen.
”Rena 1800-talet! Bedrövligt, bedrövligt! Detta måste regementsledningen omgående göra något åt. Prioritera! Verkställ!”
Höga officerare gnällviskade med varandra att den specialbyggda försvarsskansen högst upp på Rödberget med alla tänkbara moderna bekvämligheter, nu inte alls kommit till användning. Hundratusentals kronor hade den kostat och flera månaders arbete.
På farstubron stod Edvin i givakt, iklädd den bleka blåoverallen och svartstövlarna. Han gjorde en spretig honnör, fastän han inte hade någon mössa. Han hade solen i ögonen, så han var inte säker på om kungen också gjort honnör.
”Äntligen lite kunglig glans över min gård … Därtill blir jag av både med fanan och jordkojan! Jag tror ta mig tusan att jag tar bort taggtråden bakom huset också … Det kommer nog inget anfall österifrån …”
Så fort kungen vänt på klacken och tågat iväg mot bandvagnen med ett par generaler springande bakom, samlade fjärde grupp ihop sina prylar och satte sig ute i gräset i dikeskanten till Bodenvägen. Det hade börjat blåsa lite och alla hoppades att uniformerna på det sättet skulle vädras. Dessutom höll den borta de mest fientliga myggorna. Alla åtta hade det ganska skönt i solen, och hade det inte varit för bromsar och flugor som surrade omkring dem, så hade de kunnat stanna bra mycket längre. Spyflugorna hade på långt håll känt lukten, som deras uniformer sugit upp.
Redan efter tre timmar, då kungen och hans svansande officerare gett sig av till någon pampig middag på officersmässen, kom en bandvagn susande och surrande och gnällande efter landsvägen. Bamse hoppade ut och gjorde stopptecken. Han var bra på det, nästan som en hemlig militärpolis. Han till och med gjorde tecknet för att backa, eftersom bandvagnen kört förbi ett tjugotal meter, innan bromsarna tog. Bandvagnsföraren höll för näsan då alla åtta trängde sig in och Bamse gav order om att köra. Han var ju trots allt utnämnd som ställföreträdande gruppchef, tillfälligt, och han kunde peka med hela handen. Bandvagnsföraren hade råkat köra vägen förbi punkt 356, fastän han skulle till ett helt annat ställe.
”Men okej”, sa han, ”Skit samma vad jag gör, så länge det här åbäket behagar gå.”
Alla var kaffesugna till tusen. Föraren fick beskedet att nu var det utryckningsbråttom … i början. Kaffet kallnade. Eftersom de var åtta soldater med skarpladdade k-pistar gjorde han som de sa. Han märkte inte att ingen av dem hade något magasin i vapnet. Bandvagnsföraren blev lugn, då han fick redan på att han naturligtvis skulle bli bjuden på fikat på Järnvägsfiket. Där satt fjärde grupp sedan i ett par timmar – på uteserveringen.
”Jag får säga att jag fick bandkrängning …”, sa föraren.
”Såg ni?” undrade Luppio, ”att just när vi klev upp i bandvagnen, backade Edvin i stugan ut sin traktor från ladugårdsgaraget. Han fällde ner skopan och tog sats mot nästet … Det skulle jag ha velat se …”
”Nä, nä, försök inte!” sa bandvagnsföraren, som anade oråd. Han lyfte avvärjande upp båda händerna som en stoppgest mot Luppio.
”Jag kör er INTE tillbaka bara för att titta efter … Härifrån får ni förresten gå till kasern
en … så får ni kanske kompensation för skoskav också … Det skulle inte se bra ut om vi kom samtidigt … och den där långa käppen med flaggan får ni bära med er … ”
*

FÖR KUNG OCH FOSTERLAND var rubriken i en av lokaltidningarna dagen efter. I en annan var den nästan likadan. De lokala reportrarna, betonade att de hade godkännande från Milostabens ledning, Hovet och SÄPO för att få följa Kungen och generalerna i hasorna. Underdånigt skrev de om den positiva bild kungen fått av försvaret i norr och av Boden.
Den tidning, som inte fått vara med, meddelade nyheten i en notis och uppmärksammade kungens kritik av den yttersta utposten mot öster, det håll varifrån fienden skulle kunna väntas i ett skarpt läge. Tillgängligt boende för soldaterna liksom möjligheterna att uträtta något vid den förfallna försvarsanläggningen, var under all kritik.
Som enda tidning hade man ett foto, som hade bifogats artikeln. Det var en ansiktsbild av en i det närmaste oigenkännlig kamouflagemålad soldat. Ögonvitorna glittrade. Svetten pärlade. Allvaret avspeglade sig i det sammanbitna ansiktsuttrycket. Hjälmen var hårt spänd under hakan. Hjälmnätet var översållat av instucket blåbärsris med blåbärskart, björkkvistar och en granruska.
OKÄND SOLDAT VID PUNKT 356 stod det under bilden.
Få visste vem han var.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER