Det fanns magiska dagar. En sådan var den dag då IFK satte upp vårens första laguppställning på anslagstavlan utanför kaféet. Äntligen! Nu skulle det börja. IFK:s lag mot Rutviks IK stod det. Snön hade knappt börjat smälta på vägarna, innan Kristoffer varje dag hade gått förbi kaféet för att se om UK:s laguppställning fanns där. Till slut satt den där uppsatt med fyra häftstift, två vita och två blå. Längst ner till höger stod bokstäverna UK. De garanterade att det var sant, att matchen verkligen skulle bli av.

Den första vårmatchen på Gammelplanen var nog årets allra viktigaste för de flesta av byns pojkar, men kanske mest för Kristoffer, som börjat längta redan medan snön yrde runt knutarna och kölden bet i kinderna. De andra träningsmatcherna, seriematcherna och DM-matcherna var också viktiga, men ingen kunde vara viktigare än den första vänskapsmatchen på våren. Ingen sa annat än vänskapsmatch, träningsmatch var inte uppfunnet och även om det var det, så var det vänskapsmatch i alla fall.

Kristoffer var 11 år. Hans fotbollsintresse hade vuxit starkt under den vintern. Han hade fått tag i flera nummer av Rekord-Magasinet och där läst berättelser om den okände och fattige unga spelaren som fick chansen i ett bra lag. Det gick alltid bra i första matchen för honom och han gjorde succé.

Det var som om det nästan alltid handlade om Kristoffer själv, tyckte han, som om det skulle kunna bli han som en dag fick samma chans. Inte genast förstås men om några år. Det var då någon skulle komma med sin bil efter byavägen, kanske få motorstopp eller stanna för att fråga efter någon som bodde i gårdarna. Så skulle han få se Kristoffer skjuta hårda skott med fotbollen mot vedbodväggen och så skulle han vara upptäckt, för att han sköt hårt med sträckt vrist. Så gick det nästan alltid till i Rekord-Magasinet. Det där med en liten by där nästan alla var arbetslösa, skulle också stämma bra.
 
Mammas och pappas pengar räckte aldrig till för att betala inträde till någon match. Till något så onyttigt fick varken han eller Olof ett enda öre, hur mycket de än tjatade.
”Ska ni se nån match så ser ni säkert lika bra om ni står på landsvägen.”
För Olof var det inte så viktigt att titta på en fotbollsmatch. Han var inte intresserad. Det enda han tyckte om, var att försöka smita in på matchen utan att betala. Det var spännande och roligt.

*

Första gången smet bröderna in tillsammans efter att ha gjort en lång kringgående rörelse över vårblöta ängar. De visste inte att till just den matchen var inträdet gratis. Det var den första majsöndagen med kallblåst och blek sol och ändå kändes det nog minst lika bra för byns pojkar, som om landslaget sprungit ut på Råsunda och de hade varit där. Efteråt fantisera alla om hur bra de själva skulle ha varit, om de hade varit med.

Den enda ingången till Gammelplanen var bondens vägstump och där stod alltid någon som ville ha betalt för inträde. Runt planen fanns tät slyskog som var full med vattenhål utom i den kortända som var mot byn till. Där var åkrarna öppna ända ner till Finnholmsbäcken. Från det hållet gick det inte att komma osedd till planen. Men från vägen kunde det gå, om man försökte vid kurvan före bäcken. Diket var djupt. Kunde man bara osedd hoppa över det och försiktigt närma sig hällarna och buskarna gick det ofta bra.

Kristoffer och Olof hade gått långsammare och långsammare ju närmare de kommit vägskälet in till planen. Hade de inte upptäckt brushanarna på ängen bakom dubbelladorna, hade de nog aldrig kunnat smita in på matchen. Fåglarna flaxade och hoppade, sprang omkring och burrade upp sig och däremellan hann de picka i jorden efter något att äta.

”Vi låtsas gå ner mot fåglarna och så väntar vi en stund bakom ladan, tills han slutat ta betalt”.

Idén var nog bra, men genomförandet uruselt. Redan när de hoppade över diket mellan landsvägen och åkern blev skorna leriga. Det var mycket blötare än vad det såg ut att vara. Helt öppet klafsade de iväg mot ladorna. De skulle ju bara titta på fåglarna. Både skor och byxben var genomblöta och nerstänkta med lera, när de närmade sig ladorna. Fåglarna hade bara flyttat sig en liten bit bort mot byn till. Pojkarna kom ganska nära och tänkte att om de nu inte kan få se fotbollsmatchen, så var det här med brushanarna lika fint.

Det var Emanuel Bröms som stod där på vägen. Det såg ut som om det skulle dröja länge innan han lämnade sin plats. Pojkarna var otåliga och kikade flera gånger fram bakom ladorna. Till slut började de gå längs åkerkanten parallellt med landsvägen upp mot byn. Åkrarna lutade här mot norr och var ännu blötare än vid dubbelladorna. Det klafsade ordentligt om föt-terna, när de äntligen kom upp på landsvägen nästan framme vid Finnholmsbäcken. De var genomblöta och så kalla, att de inte kunde stå stilla. Brushanarna hade bara ovilligt flyttat sig lite i sänder och när Kristoffer och Olof gick upp på landsvägen flög fåglarna tillbaka till ladorna.

Pojkarna hade gått förbi fotbollsplanen med minst hundra meter. Vägen gjorde en svag s-kurva och från infartsvägen till planen syntes de inte längre. De gick till den lilla flacka höjden med hällar. Den var nästan lika lång som fotbollsplanen. Där hoppade de över diket och försvann snabbt in mellan buskarna. Mellan hällarna växte gräs och enbuskar. Där smög de sig upp. Nu var de bara några meter från en del av spelarna och linjemannen, som gick fram och tillbaka med en blå/vit flagga. Matchen kunde få börja. Några gubbar stod där redan. En del satt på hällarna. De tittade upp, när pojkarna kom, men sa inget. Ett par stod bakom en en-buske och fumlade med en fickflaska. Lite längre bort hängde kläder på en buske. Hällan fick duga som omklädningsrum också.

Publiken var inte stor. Ibland stod Olof vid Kristoffers sida, ibland var han försvunnen. Strax efter halvtidsvilan såg Kristoffer honom på andra sidan planen, den ner mot den täta och blöta slyskogen. Han hade Nisse med sig … varifrån han nu kommit. När Rutvik hade ett av sina bästa anfall och nästan alla spelarna var långt fram i anfallet kom Olof och Nisse springande med andan i halsen tvärs över planen.
”Försvinn!” ropade flera rutvikare.
Andfådda stannade de hos Kristoffer.
”Tre skatbon på andra sidan!”

Då de var på väg hem tjippade skorna och de frös båda två om fötterna. Nisse hade plötsligt kommit ihåg att han varit på väg upp till byn för att köpa cigaretter åt sin pappa och hade försvunnit åt det hållet. Kristoffer och Olof hade lerstänk långt upp på byxbenen och … Ema-nuel Bröms stod kvar där vid vägskälet in till fotbollsplanen med två andra gubbar, stora och starka. Vem som helst med lite fantasi kunde på långt håll se att pojkarna hoppat över diket och hamnat i leran. Emanuel hade flera gånger tittat mot det ställe där han och Olof stått un-der matchen. En gång pekade han också. Åtminstone trodde Kristoffer det och han blev mycket orolig. Emanuel visste, och nu skulle väl pappa och mamma få veta, att de smitit in på matchen.. Hur skulle de ta sig hem om han inte gick därifrån? De kunde förstås gå ner bakom ladorna igen och klafsa i leran längs diket eller ta omvägen förbi Norra byn. Den var 4 kilometer längre och de var redan hungriga.

Emanuel Bröms flyttade sig inte. Han stod där mitt på vägen och pratade och i handen hade han ett papper där han skrev något. Det syntes att han förstod att pojkarna hade smitit in. Han satte upp handen som ett stopptecken, när de kom nära. De vågade inte gå förbi. Båda stod där tysta. Olof tittade ner i marken på sina blöta och leriga skor. Han stampade lite i marken men då stänkte det lera från vägen – på Kristoffer också. Han försökte tänka ut något att säga. Hjärtat bankade i halsgropen. Det var för långt att springa omvägen hem. Det var för smalt för att smita förbi Emanuel på någon av sidorna. Det var inte lockande att en gång till gå förbi ladorna och i dikeskanten. Emanuel såg förfärande sträng ut.

Han stod där och skrev upp. Pojkarna skulle nog bli anmälda. Vad skulle pappa säga, som sagt att de gott och väl kunde stå på vägen, om de nu nödvändigtvis skulle se matchen.
”Var har ni varit pojkar, som har smutsat ner söndagskläderna så förfärligt … och skorna är ju också blöta?”
”Vi har sett på brushanarna … där borta bakom ladorna”.
Olof pekade bestämt och troskyldigt. Fåglarna hoppade ännu omkring och burrade upp sina vackra kragar. Emanuel nickade och smålog.
”Är ni med i någon förening?”
”Bara i Smitarklubben!” mumlade Erik. Han och Nisse hade klubbar om allt möjligt. I alla fanns det bara två medlemmar.
Det var inte säkert att Emanuel hörde det, men Kristoffer blev alldeles förskräckt, fast han själv inte kunde säga något. Emanuel fick inget svar.
Kristoffer kände sig ännu mer besvärad än om han fått sitta intill en flicka i klassrummet, ja nästan värre, för i klassrummet var det faktiskt ganska fint, när man vant sig och kompisarna slutat fnittra.

”Det var gratis inträde idag”, sa Emanuel sedan han tittat på dem en stund.
”… och på tisdag börjar vi fotbollsträning för pojkar som är elva-tolv år. Välkommen då.
Ni kan gå efter vägen ända fram … Klockan sex börjar träningen, pojklagsträningen!”

Det var så Kristoffer blev fotbollsspelare, men Olof hade frågat om han också måste vara med. Eftersom han inte måste, följde han aldrig med till någon träning, men gärna till någon match uppe i byn, särskilt om Kristoffer lovat att de skulle försöka smita in genom att krypa under planket.