2016-10-16

Knud Lundberg


Knud Lundberg

Knud Lundberg


Kristoffer sprang fort och lätt, då han kom ut ur skogen. Han kom efter en väl upptrampad stig och hade bra fart. Fötterna rörde nästan inte marken. Det var som om pojken flöt fram över buskar och stenar. Han hade inte en tråd på kroppen frånsett ankelsockorna i de blå smärtingskorna. Alltihop berodde på Knud Lundberg. Inte sockorna och inte smärtingskorna, men att han inte hade några kläder på sig. Hade inte den danske fotbollslegenden berättat om sina tankar om framtidens idrott i Rekord-Magasinet så hade den här terränglöpningen varit annorlunda. Men allt hade också kunnat vara ännu värre.
Står det i Rekord-Magasinet måste det vara rätt. Tänk om Knud Lundberg verkligen hade prövat och kommit fram till vad som var det bästa ... Kanske man gjorde sådana konstiga experiment i Danmark? Det hade pojkarna pratat om.
På den dammiga vägstumpen mellan gårdarna, där karlarna i gårdarna nyss försökt fylla igen de värsta groparna och spåren på vägen med några lass pinnmo, dammade det mest, men det var lättsprunget och alla ökade farten just där. Moran från Annagården kom naturligtvis flaxande efter vägen med sina snabba struttande steg. Hucklet hade hon som vanligt nerdraget i pannan. Kanske för solljusets skull, för dagen var varm, solig och mycket torr. Hon tvärstannade, när hon var nära att kolliderade med den nakne pojken. Hon slog ut med armarna för att hålla balansen och för att vifta bort odågan som skrämt henne. Hon vände sig om och tittade långt efter den nakna pojken. Den vita baken lyste mot henne men ryggen och benen var bruna. Han försvann snabbt förbi en liten rönn vid vägen. Hon skymtade honom och stod förstummad kvar på samma ställe.
”Dessa ungar! Ska det aldrig bli någon ordning på dom?”
Pojken vek av vid den stora granen framför huset och stannade. Den stora väckarklockan stod på farstubron. Han såg sig om över axeln, innan han flåsande satte sig på bron och böjde ner huvudet mellan knäna för att få luft. Han hade verkligen sprungit så fort han kunde och flämtade nu av ansträngningen. Han lyfte upp den stora väckarklockan med sekundvisare och kontrollerade tiden. Samtidigt lekte ett leende på hans läppar. Han tittade bort mot storgropen och vägen som kom där förbi. Gumman från Annagården stod fortfarande kvar på samma ställe. Hon glodde elakt. Pojken ställde sig upp på bron så att hon skulle se honom. Hon vif-tade till med handen, som om hon ville vifta bort synen framför sina ögon. Nu skulle väl mamma få höra vilka odrägliga ungar hon hade.
I samma stund kom de andra pojkarna utspringande från skogen, tätt efter varandra. Strax därefter ännu en, en lite mindre. Nakna de också, men med skor på fötterna. Hade det inte varit för kvistar, kottar, grenar och småsten på stigen hade de inte haft skor heller.
Gumman skakade på huvudet.

Gumman ropade till, ord som pojkarna inte uppfattade men rösten var arg. Säkert muttrade hon något om trasungar eller arbetarungar. Hon hötte med näven, fastän alla redan hunnit långt förbi henne. Så vände hon och fortsatte vägen fram med snabba steg.
På bron satt fyra pojkar med blossande röda kinder. Andhämtningen blev lugnare, hjärtat klappade lite mindre fort. De pustade ut och torkade bort svett från pannan. Om de haft kläder på eller inte hade ingen betydelse. Det var springandet som var det viktiga. Att komma först, eller att vara lite snabbare än förra gången eller att orka springa hela tiden. Var och en tävlade för sig.
Terränglöpning utan kläder ville de testa. Det var en idé, en teori som Knud Lundberg kallade det i Rekord-Magasinet. De ville veta om man verkligen sprang fortare om man inte hade några kläder på sig. Var det därför idrottarna i de antika olympiska spelen förr alltid var nakna.
Att det gått en aning fortare trodde Kristoffer inte berodde på Knud Lundberg. För hans egen del hade det varit glädjen att springa som gjort att han förbättrat sig med någon sekund.
Han hade känt den solbrända lukten av lavar och mossor då han sprang över heden. Han kände ännu hur det stack till i halsen och han fick harkla sig flera gånger.
Pojkarna hade sprungit på tid flera gånger. Den här gången kunde inte heller de andra märka någon större skillnad. Efteråt kunde de inte avgöra om klädseln spelade någon roll, inte för dem i alla fall, så lätt klädda som de var på somrarna. Kanske om de hade haft på sig vinterkläderna eller höstens skolkläder, men då kunde man i alla fall inte springa nakna.
Knud Lundberg hade nog fel i alla fall. Eller de gamla grekerna. Eller båda.

Tillsammans beslöt pojkarna att inte pröva några fler av Knud Lundbergs idéer. Tokig fick han vara bäst han ville i Danmark, men tanken att löparna skulle bli ännu snabbare om armarna opererades bort, ville de inte pröva. Tidsvinsten hade ju varit så liten med att springa naken. Förresten gjorde det säkert mycket ont. Pär ville inte alls tänka på det.
”Jag är ju målvakt i pojklaget. Inte kan jag vara utan armar. Hur skulle jag då kunna slänga mig och fånga bollen?”
”Inte går det att spela bandy på vintern heller”, fyllde Olof i. ”Dom spelar nog inte bandy i Danmark. Det är väl därför han tänker så konstigt.”
”… och hur skulle det gå om man vill skjuta med slangbella eller pilbåge …? och badmintonspelet som vi nyss fått … kan vi ju inte använda då … och inte spela krocket …”
”Stavhoppsställningen har vi ju byggt i onödan om vi inte har armarna kvar …”
”… och jag tänker bli spjutkastare …”
Kristoffer sken plötsligt upp. Han hade fått en idé.
”Men vi kan pröva ändå … på riktigt, men ändå inte på riktigt … Vi rycker inte loss armarna … Vi drar en tröja utanpå armarna så att de inte kan röra sig när man springer. Det blir nästan samma sak … tror jag … Vi kan ta på byxorna också för det sa han ingenting om. Benen kan man väl ändå inte operera bort om man ska vara löpare …!”
”… och har vi byxorna på oss, så behöver Annagumman inte vara så irriterad…”.
Så stod de på startlinjen igen alla fyra med ögonen riktade på väckarklockan. Minutvisaren skulle peka på exakt tio minuter över, annars var det svårt att komma ihåg starttiden. Startögonblicket var då sekundvisaren kom upp på 12:an.
De sprang.
Kristoffer tog ledningen. Första biten var som gjord att springa fort på. Det var 75-80 meter på vägen. Pojkarna sprang så att det dammade efter dem, men det berodde mer på vägen än på löparnas framfart.
Efteråt var alla överens om att det gick inte hade gått fortare, inte alls. Tvärtom hade alla mycket sämre tid än alla andra lopp som de sprungit under sommaren och alla hade ramlat flera gånger. Många hade skrubbsår på knäna och de hade förlorat mycket tid då de krånglat sig upp för att kunna fortsätta löpningen. Allt hade varit otroligt besvärligt. Allra sämst hade det gått då de skulle hoppa över hindren …
De fyra pojkarna var väldigt eniga, då de bestämde att de inte kunde tro så mycket på den danske landslagsspelaren i fotboll. Han kanske var bra i danska landslaget, men någon vidare löpare skulle han inte ha blivit … om han gjort som han själv föreslog. Åtminstone för terränglöpning var metoden inte bra.
”Vet ni vad jag hörde när Sven Jerring refererade landskampen mot Tyskland. Han sa att en tysk löpare sprang huvudlöst … Vad tror ni han menade …?”
Men annars brukade Rekord-Magasinet alltid skriva om sådant som var sant och bra.
 
Stavhoppets och höjdhoppets mödor hade de prövat och spjutkastningens också ända till dess det blev kortslutning i transformatorn då stålspjutet fastnade i elledningarna.
Genom Rekord-Magasinet visste Kristoffer allt om idrott. Han hade tjatat sig till att få köpa varje nummer som kom ut. Han hade noga läst hur man blir en bra stavhoppare. Sveriges bäste, Ragge Lundberg, hade avslöjat sina knep. Han gick på händer flera trappor upp, och flera trappor ner. Han blev väldigt stark i armarna och balansen var toppenbra. Kristoffer kunde inte gå på händer och någon trappa hade han inte hemma inte.
”Det är säkert mycket lättare att gå på händerna uppför en trappa, än att prata med en flicka …”, tänkte Kristoffer, så det var bara att sätta igång. Kan andra stå på händer så borde jag också kunna lära mig det.

Det gick bra att stå på händer mot en vägg, men helt fritt var mycket svårare. Kristoffer försökte flera gånger utan att få in den rätta balansen, så att han kunde ta några steg på händerna på platt mark … först.
Sedan försökte han gå uppför farstutrappan men höll på att bryta ryggen av sig. Han fick inte balanskroppen att stå stilla med fötterna rakt upp mot himlen, då han försökte stå på händerna på cementplattan nedanför trappan. Han slog över och slog ryggen i alla trappsteg som det var möjligt att slå i. Minst tio minuter låg han på bron och trodde att han skulle få vara invalid för resten av livet. Långsamt kollade han om han kunde röra benen lite grann. Armarna gick också bra och huvudet kunde han vrida på så pass mycket att han kunde se att Olof stod nedanför cementplattan och betraktade honom med ett häpet uttryck i ansiktet.
”Va fasen ligger du här och latar dig för?” frågade han.
Kristoffers svar var underligt.
”Jag tänker inte bli stavhoppare! Jag har ändrat mig.”
Olof skakade bara på huvudet, tog Kristoffers cykel och försvann efter byavägen. Kristoffer var ledbruten, troligen både gul och blå på ryggen, men det kunde han inte se själv. Det var bäst att inte fråga mamma heller. Långsamt tog han sig upp och kontrollerade att han kunde röra på ben och armar även stående.
Nu hade han bara ett enda mål. Bågsågen i vedboden.
Kristoffer gick dit och hakade ner den från spiken närmast dörren. Stelbent bar han sågen över axel och bort till den hemmagjorda hoppställning. Ryggen kändes som om den var både spjälad och gipsad. Ont gjorde det överallt, men det mesta verkade vara helt och sitta ihop. Granstaven av en senvuxen unggran låg på marken.
Kristoffer bar den till sågbocken och sågade den i tjugo centimeter långa bitar. Ingen skulle nånsin mer kunna hoppa stavhopp med den igen och han själv skulle inte frestas till det och till att gå på händer uppför en trappa. Inte nerför heller.
”Jag tror att jag blir fotbollsspelare …”, mumlade Kristoffer.
De andra stora idrotter som Rekord-Magasinet ofta skrev om, passade inte heller bra. Speedway är svårt utan motorcykel, och boxningen … Det behövdes bara en titt i spegeln för att se hur olämplig hans spinkiga kroppen var för den idrotten … och blåtiror kunde man få på andra sätt också … genom stavhoppsträning till exempel.

    
     © LEIF LARSSON
     Novellen har inte varit publicerad tidigare.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER