På Oskars kafé hade lumparhistorierna avlöst varandra en bra stund. Flera repgubbar satt där och några från årets inkallade rekryter. De drog sina historier från en nyligen hållen 3-dagars bataljonsövning. De flesta historierna skrattade man gott åt, både sådana som gällde korkade befäl, och sådana verkade det ha funnits otroligt gott om, och sådana som rörde nästan hjältemodiga insatser och strapatser. Särskilt dessa historier nickade många igenkännande och uppskattande åt. Många kände igen sig på ett eller annat sätt. Alla mindes de fruktansvärda skavsåren, som marschkängorna brukade ge. Och kylan – aldrig hade den varit så sträng och hård och långvarig som under värnplikten och repmånaderna.
Att mycket överdrevs för berättelsernas skull översåg man med.
Repgubbarna smålog och sa inte mycket. De unga braverade. Deras upplevelser hade varit värre än alla andras och ju fler missöden och problem en berättare hade varit med om desto fler skratt fick han.  

”Det där är lite grann som vintern 39-40, då det verkligen var KALLT … 39-40 är inte en temperatur men kunde vara det. Det är årtalet, men då var de flesta av er inte ens födda … Då var det ingen tvådagarsövning … det var KRIG!”
 
Gustav Strömbäck hade lyssnat länge, då historierna berättades, skakat lite på huvudet ibland men nickat igenkännande någon gång.
Då ingen annan i kaféet hade hakat på med nya svåra umbäranden i Bodenskogarna, började han berätta.
”Jo, vintern 39-40 har ni kanske hört pappa och mamma berätta om. Då var det allvar, inget harvande som rekryt på kaserngården eller supande i tälten under repmånader och fjantiga officerare som sprang omkring med gula band i mössan och skulle vara stridsdomare. Nä, blodigt allvar, förstår ni, så var det den gången. Inget låtsaskrig som övning, då man efteråt kunde klättra upp på lastbilsflaket och åka hem till luckan, duscha i varmvatten och sedan ta en fika på markan … och kylan förresten … det som är nu är rena tövädret!
Sånt är inte verkliga livet i krigstid. Då var nästan varenda karl inkallad till beredskapstjänstgöring. Ofta förlängdes den med några månader, då man trodde att man gjort sitt. Kvinnorna hemma gjorde ett hästjobb … klarade av allt vad männen gjort tidigare och hann med det de själva brukade göra …”

Gustav stoppade den sista biten av wienerbrödet i munnen och tömde långsamt och njutningsfullt koppen med kaffet. Han tittade sig omkring och såg att han hade allas uppmärksamhet. Från kaffekannan på bordet hällde han upp en ny kopp kaffe. Han tog en sockerbit, doppade ena hörnet i kaffet och tittade på hur sockerbiten brunfärgades, som om det var första gången han sett det fenomenet. Han förde sockerbiten till munnen och höll den mellan läpparna. Med tungan vände han på biten ett par gånger, innan han knastrande tuggade på den. En liten klunk kaffe sköljde ner sötsmaken.

”… hösten 1939, och hela den vintern och långt in på 1940-talet, då var det KALLT, riktigt kallt! Det var som att ett världskrig inpå knutarna inte var nog, till och med vädret smällde till och gjorde det ännu värre. Sådana vintrar har vi inte haft på decennier. Nog kan det även nu knäppa till och vara minus 20-25 grader några dagar, kanske ett par veckor till och med, även i Boden, där väl de flest av er gjort lumpen. Men i den finska lappmarken där räknade man då såna temperaturer nästan som vårvärme. Ända från början av december hade det varit kallare än minus trettio och framåt februari sjönk temperaturen ytterligare. Någon gång var det nästan blidväder och bara 20-25 kallgrader, men annars var det mest åt andra hållet. Flera gånger var det nära att kvicksilvret skulle krypa ut ur termometern.

Jag var med då. Hade börjat som volontär på I19 för att åtminstone få två mål mat om dagen. Finland var ju i krig och i Sverige fanns det gott om officerare och andra också, som gärna hade sett att Sverige ställt upp på finnarnas sida mot ryssarna. Regeringen gjorde vad den kunde för att hålla Sverige utanför kriget, så enda möjligheten att få krigserfarenhet var i de frivilligkompanier som sattes upp i Sverige – med regeringens goda minne. Jag var nätt och jämt torr bakom öronen och hade nyss klarat av värnplikten och blivit korpral … Ja, just det, precis som en del av er nu. Istället för att kallas in till beredskapstjänstgöring och ligga stilla på någon gudsförgäten plats vid gränsen, ville jag vara med på riktigt. Jag anmälde mig som frivillig med kompaniets samtycke, men inte med morsans. Många officerare även på I19 predikade att Finlands sak är vår och andra talade i klartext om att den röda faran från Sovjet måste bekämpas. Men ingen sa nånting om nazisterna.

På den tiden blev man inte myndig förrän fyllda 21 år, så jag tjatade om att morsan skulle skriva på. Hon var sur förstås och vägrade länge. Till slut gav hon med sig. Då hade det hunnit bli slutet av februari och kylan hade bara blivit värre och värre. De tre första månaderna lär vara de kallaste i mannaminne.

Vi samlades utanför Rovaniemi, i ett barackläger mitt inne i skogen bland snötyngda storgranar. Vad stället hette minns jag inte, eller rättare sagt även om jag kommit ihåg det skulle jag inte kunna uttala det. Det skulle vara säkrare där än i staden, som bombades av ryskt flyg då och då. Finnarna ville väl inte skrämma oss rosenkindade och oerfarna svenskar. Många av oss var hyggligt utrustade vid hemmakompanierna, åtminstone med handeldvapen. Inte var det väl helt tillåtet att ta med sig förbandets vapen, men det var många som såg mellan fingrarna med det.

Till lägret kom vi ganska oorganiserat i små grupper, men kanske det var meningen. Det var väl någon tanke bakom det också. Det var kanske inte alla som såg på vår avresa med blida ögon. Dessutom hade det väl varit dumt att hela svenskkompaniet skulle åka samtidigt, om tåget skulle råka ut för något, sabotage eller bombning. Vi hade i alla fall vapen med oss helt öppet på tåget från Haparanda. Inte var det fråga om någon bekvämlighetsresa. Nä, i godsvagnar fick vi åka, precis som vi senare på film sett judar transporteras genom Tyskland till koncentrationslägren i Tyskland och Polen. Våra vagnar var kalla som tusan, lika kalla som luften ute och dessutom drog det från alla håll i de glesa vagnarna. Hade vi haft otur hade vi kanske bränt ner hela tåget eller vagnen åtminstone, för vi hade fått tag på tomma oljefat och i dem eldade vi för allt vad vi var värda. Men vi frös om fötterna så det klirrade när vi gick. Tack vare morsans lager av yllesockor klarade jag mig från förfrysning av fötterna. Kronans marschkängor ärju inte gjorda för kallgrader. Militärens fårskinnspälsar, dom där vita ni vet, dom hade vi generöst nog fått kvittera ut och dom hjälpte till att hålla livsgnistan vid liv.
 

I Rovaniemi samlades vi ihop till ett svenskkompani. Det fanns andra utlänningar också som ingick i ett internationellt kompani. En väderbiten finsk överste hälsade oss välkommen, kärvt och militäriskt. Det kändes som om han spände blicken i var och en av oss och det syntes nog om man var det minsta uppmärksam, att han inte hade särskilt stora förhoppningar, då han mönstrade den svenska truppen. Jag undrar om han inte tyckte att vi var alltför många småpojkar, alltför naiva, alltför oerfarna och kanske värst av allt, troligen så dumdristigt övermodiga att vi trodde att vi utan vidare kunde slänga tillbaka ryssarna över gränsen.

Han informerade om läget, om stora ryska truppförband, som dragits ihop på andra sidan gränsen och som höll på att grupperas för nya anfallsvågor. Kortfattat nämnde han de finska trupperna. Stridigheterna hade varit långvariga och hade pågått dag och natt under flera veck-or. De finska soldaterna måste bytas av under en tid. De skulle omgrupperas. Striderna i Nord-Finland hade varit hårdnackade och framgångsrika. De finska trupperna hade hållit linjen. Det lönade sig att kämpa, att inte vika en tum. Med hård kamp kunde man stå upp mot numerärt större fiendeförband. Han sa att han var tacksam för broderlandet Sveriges insats. Det han inte sa var att de finska soldaterna var fullständigt uttröttade och försvagade och att de ändå skulle omgrupperas till andra frontavsnitt längre söderut i Finland. Fronten vid Vi-borg sviktade. De finska soldaterna på de nordligaste frontavsnitten skulle så snabbt som möjligt sättas in på Viborgsfronten. Trots att vi var helt oövade i strider på liv och död och att två kompanier inte var någon stor förstärkning, så var vi i alla fall en utvilad trupp, som kanske kunde försvåra ryssarnas framryckning från Salla mot Kemijärvi – åtminstone en tid. Vi började känna oss betydelsefulla.

Vi fick inte veta hur hårt ansatta frontavsnittet i norr var, och vi förstod inte hur uttröttat det finska förbandet var … inte förrän vi nästa morgon hunnit fram till dem.
Redan samma natt skulle vårt kompani på skidor marschera de tre-fyra milen till fronten, efter att ha åkt tåg ett par mil på det spår som ännu var relativt säkert och inte sönderbombat. Vita dräkter, som skulle dras över våra vanliga uniformer, skulle göra oss nästan omöjliga att upp-täcka i terrängen nattetid. Kom det lite snöoväder skulle skyddet vara ännu bättre. Snöfall var dock inte att vänta. Den stränga kylan hade ännu inte gett med sig och skulle bestå under natten.

Befälsbristen var märkbar på det här avsnittet av fronten. Den svenska och internationella truppen skulle ledas av en svensk löjtnant. Det oroade mig.  Jag trodde mig veta vad svenska officerare gick för och särskilt den här löjtnanten, som var från samma regemente som jag själv. Jag hade inga förhoppningar om att vinna ära och berömelse. Jag hoppades bara att jag skulle överleva.

Vi utspisades och efter en kort avlämning av kompanierna fick vi ta oss till järnvägen. I Kemijärvi några mil österut slutade järnvägen. Den smala landsvägen mot Salla patrullerades sporadiskt av ryska stridsvagnar närmast Salla. Ryssarna hade gjort framstötar mot Kemijärvi men slagits tillbaka och återvänt till sina fästen nära Salla, där huvudstyrkan hade grävt ner sig. De finska trupperna låg i Märkäjärvi fick vi höra. Stort mer visste vi inte, då vi äntrade tåget. Till Märkäjärvi hade ingen av oss varit. Inte till Salla heller. Det var natt och kallt. En tunn månskära var enda ljuset. Loket och alla vagnar var vitmålade. Det var spöklikt. Uppehållet för ilastning var kort och så fort siste man kommit in i vagnarna ryckte tåget igång. Vi hade fått order att ligga ner hela tiden, ifall vi skulle bli attackerade. Det var inte bara den låga tempera-turen som gjorde att många av oss fick rysningar längs ryggen. Det var inga uppvärmda vag-nar nu heller, men ett tjockt lager hö fanns på golven. Det var lite fuktigt och doften satt länge kvar i näsan.

Plötsligt stannade tåget. Vi var spända och nervösa och mer än en av oss hoppade till, då den stora skjutdörren drogs upp, nästan ljudlöst. ”Ulos!” var det enda jag uppfattade. Jag tror att det betyder ”Ut!”. Det var tydligen inte bara svenskar med på tåget. Efteråt förstod jag att det var någon ur tågpersonalen. Vi var snabbt ute, fick på oss skidorna, ryggsäck och de handeldvapen vi hade. Plutonsbefälet placerade ut oss ganska glest – troligen en säkerhetsåtgärd det också. I det svaga nattljuset såg vi hur plutoncheferna och löjtnanten konfererade och pekade.
Vi hade tre mils skidåkning framför oss i nattmörker och kyla. Det var minus 33 grader då vi gav oss iväg, minus 37 då vi kom fram.

Jag var bra klädd, men alla var det inte. Skidföret var mycket kärvt. Snön var kall och kornig och tungåkt. Vi fick slita hårt på våra svenska träskidor. Vita blixten kallades de, men den här natten gjorde de inte skäl för namnet. Det var ändå lätt, eftersom vi inte behövde släpa på en pulka med kulsprutan. Det var modell 36, ett tungt as, mycket värre än det ni pojkar nu får använda. Jag var utbildad kulspruteskytt då och fick minsann mina pass i dragselen.
Den första milen gick ganska bra, trots kylan och det dåliga glidet. En pluton i taget var spårpluton och det fungerade bra. Vi tog oss tysta som en jättelång vit orm fram genom den finska terrängen. Vi åkte nere i dalgångarna men mest ute på de otroligt vidsträckta myrarna. Det var bra underlag för skidorna, men med bara enstaka glesa martallar var skyddet nästan obefintligt, om vi stötte på någon rysk framskjuten patrull, som enkelt kunnat meja ner oss. Nerverna var hårt spända, som ni förstår.

Flera gånger passerade vi längs stränderna på små sjöar och tjärnar. Fastän jag visste att vi om några timmar kunde vara på ställen, där dödande kulor kunde vina runt huvudet, kände jag samtidigt hur det finska myrlandskapet fångade mig. Jag tittade uppåt höjderna på ena sidan eller ut över myrlandskapet åt andra hållet och såg snön gnistra i de nästan översnöade små granarna och de ståtliga tallarna. Framför och bakom mig slingrade det vita ledet fram, tyst och envist. Man såg ingen början och inget slut. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var obeskrivligt vackert och overkligt. Bakom varenda snötyngd buske kunde det ligga en ryss och titta på oss med fingret på avtryckaren. Vårt allvarliga uppdrag kunde inte gömma skönheten. Det var en konstig känsla.
 

Det var med hjärtat i halsgropen vi åkte. Hus eller andra byggnader såg vi mycket sällan. Det var mer oroande än ödemarken. Efter den första milen var det som om oron och rädslan att bli beskjuten domnade bort, men den låg naturligtvis på lur nånstans bakom kaxigheten man för-sökte intala sig. Vi hade alldeles nog med att försöka undvika att förfrysa. Jag hade ju extra sockor som morsan hade skickat med. Åtminstone ett par var lyckligtvis alldeles för stora, men de var varma, av tovat lovikkagarn. Jag drog sockorna utanpå pjäxorna och klippte upp längst fram så att jag kunde använda skidbindningarna. Jag åkte och tänkte på mamma som inte velat släppa iväg mig. Jag hade önskat att hon skulle ha sett mig. Jag klarade mig bra. Jag förstod naturligtvis att det också var annat än vinterkylan, som hon oroade sig för.

Då vi åkt nästan två mil, började täten stanna upp allt oftare. Bakre plutoner körde in i de främre och om vi hade blivit beskjuta just då, så hade många av oss stupat. Som jag befarat var vår löjtnant en usel härförare och om möjligt ännu sämre orienterare. Inte heller hans utvalda medhjälpare verkade vara bättre. Hela kompaniet gjorde halt och vi spred ut oss i terrängen så gott det gick. Alla ville vi ha ögonkontakt med de andra, trots risken att ha en stor grupp på samma ställe. Stoppet var för vila, medan plutonbefälet kallades till löjtnanten. Vi övriga försökte efter bästa förmåga att inte frysa ihjäl. Då vår plutonchef kom tillbaka beordrade han uppställning och fortsatt marsch. Men vi fick vända helt om och var efter rasten på väg tillbaka i våra egna spår.

Efter nästan tre timmar borde vi närma oss vårt slutmål, även om farten inte var hög. Då såg jag hur den ena vitklädde soldaten efter den andra framför mig sjönk ihop och gick ner på knä. Alla var vända mot den glesa skogsdungen som fanns till höger om oss och som de allra främsta nästan passerat. Grå skuggor rörde sig där. Jag hade hört att det inte var alla ryska förband som börjat använda vita kamouflagekläder ännu. Jag märkte att alla andra lossat sina gevär och höll dem i händerna. Månen hade kommit fram och fastän den bara var halv gav den ett overkligt sken över snön och träden. Jag stirrade mot skogsdungen och var varje sekund beredd på att få höra en kulspruta smattra och att några av oss skulle träffas och falla ihop. Jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att bli träffad. Det lyckades inte och var ju meningslöst. Rörelserna i dungen var långsamma och oregelbundna. De som var där kunde inte ha upptäckt oss än. Så närmade sig en av de svarta skuggorna och det var mer än ett pekfinger som nervöst fingrade på avtryckaren. Så hördes nästan samtidig en utandning av lättnad från en hel pluton soldater. Det var en ren och bakom den på ett led kom sju-åtta till. Då vi fortsatte hade, vi glömt bort all kyla och all trötthet. Jag vill inte påstå att jag var rädd under de där minuterna, då vi alla stod på knä med vapnen riktade mot en flock renar. Jag var dödsförskräckt. Sedan undrade jag hur det skulle bli senare.

Ju närmare vi kommit under de sista milen, desto mer hade vi hört muller från kanoner och stridsvagnar. Åtminstone trodde vi det. Då och då hörde vi kulsprutor hacka till och vanlig långsam gevärseld. Alla lyssnade. Benen och armarna rörde sig automatiskt. Tröttheten kände vi nog inte av, trots att ingen av oss någonsin hade åkt fem mil på en natt. Jag skulle tro att alla blev allt räddare, men alla försökte låtsas att de inte var det.

Från fronten hade vi hört vapenmuller, oregelbundet och stötvis. Ljudet ökade och föll. Flera kilometer åkte vi tillbaka i egna spår, tills vi kom in på ett nytt myrstråk. Det var inte första felorienteringen den natten. Tidigt på morgonen blev vår spårpatrull efter många timmar anropad av en finsk postering en bra bit från huvudstyrkans bivacker. Då hade vi åkt drygt 5 mil. Märkligt nog visade det sig efteråt att bara ett fåtal av oss hade köldskador.

Vi mottogs av uttröttade soldater, som ändå visade en dämpad glädje över att få bli avlösta för en tid. De sa inte många ord utan gjorde sig genast klara för förflyttning. Trots att det var så mörkt kunde vi se hur slutkörda och hålögda de finska soldaterna var. Det var med imponerande disciplin och tystnad som den första gruppen finnar gav sig iväg i våra spår bort mot Kemijärvi. Om de besvärades av den stränga kylan, så visade de det inte.
Vi hade sent omsider helt utmattade anlänt till rätt plats med skavsår och kalla fötter och möttes av buttra och tysta finnar, som tjurigt försvarat varenda centimeter av finsk mark. Under natten då de väntat på oss svenskar hade de sovit i femminutersintervaller under ständig men sporadisk eldgivning från ryska sidan.

Då plötsligt ett ryskt maskingevär började hacka, slängde sig alla svenskar ner på marken i skydd. De finska soldaterna rörde inte en min. Dom tittade inte ens mot den ryska sidan. Inga kulor ven heller kring öronen trots stor aktivitet hos fienden. Ingen order om att besvara elden kom. Med svarta ögon tittade de på sina nya stridskamrater. De sa inte mycket, och det de sa var det nog tur att de nyanlända varken hörde eller förstod. Jag kunde lite finska, men jag har inte talat om vad våra vapenbröder tyckte om oss.

Inga stora trupprörelser ägde rum under natten, men då morgonen kom med gryningsljuset, kröp vi som var utplacerade i ställningarna ihop, och väntade spända på den första stora sammanstötningen. Orsaken var ett intensivt skjutande på den ryska sidan av fronten och höga rop som hördes ända bort till oss. Men inget muller från stridsvagnar, ingen granateld, inga lastbilar som brummade, inget buller från spaningsplan som skulle upp och inga bombplan.

Efter förvånansvärt kort tid hade de finska trupperna återsamlats och lämnat platsen. De skulle enligt planen omgrupperas till en annan plats, där trycket från ryssarna var ännu högre. Den här platsen var så gott som redan förlorad. Trots kylan var det inga svenska soldater som frös. Nervositeten och spänningen var stor. Elddopet, den första striden, kunde komma när som helst. Ryssarna larmade mer och mer. Lastbilsmotorer brummade, röster ropade, order gavs. Hela tiden kom sporadiska skott mot den finska försvarsskansen.
”Dom jävlarna vill hålla oss vakna, mer är det inte”, svor en finsk sergeant som bildade efter-trupp med en grupp, då det finska förbandet gav sig iväg.
 

Plötsligt började ryssarna skjuta mer och mer. Förvånade såg vi svenskar hur eldsflammorna såg ut att vara riktade rakt upp i luften. Var det primitiv luftvärnseld så som man gjorde under första världskriget? Men inga flygplan syntes i luften. Efter någon minut återsamlades det svenska frivilligkompaniet i skydd bakom en mindre höjd. En finsk major upplyste kortfattat på sträv finlandssvenska att Finland och Sovjetunionen ingått ett avtal om omedelbar vapenvila. Kriget var slut.

Det var den 12 mars i vargtimmen, då det var som kallast. I Salla några kilometer bort var det minus 37 grader. Himlen var full av stjärnor. Varken svenska eller finska soldater brydde sig om det. De ryska soldaternas gevär var riktade uppåt. De försökte göra nya hål i det svarta himlamörkret ovanför dem.
Strax efteråt kom ordonnanser från kompanistaben och meddelade att Finland och Sovjetun-ionen kommit överens om omedelbart eldupphör. Finland hade kapitulerat för den ryska övermakten - Vinterkriget var slut. Vi kom för sent. Någon hjälp hade vi inte hunnit ge, men vi andades ut. Lättnaden var stor. Ingen av oss hade dött vid Sallafronten.

Ett hundratal svenska frivilligsoldater tittade sig förvånade omkring. Vi var lättade samtidigt som vi var besvikna och … tomma. Till kriget hade vi kommit i sista stund, men vi fick inte vara med. Inte ett skott hade någon av oss skjutit. Många låg kvar i sina ställningar upp till en halv timme, i tro att det var falsk information och att ett anfall var att vänta när som helst. Det svenska förbandets skadeläge var att tre soldater hade köldskador på fötterna, en soldat hade förfrysningssymptom i ansiktet, fyra hade blödande skavsår, en hade stukat axeln, då han ramlade i en utförslöpa i närheten av Märkäjärvi, inga döda eller sårade i övrigt.

Snopna utspisades vi med finsk makkara och fick börja återfärden hem till Sverige utan att ha kommit närmare kriget än att vi fått känna lukten av krutrök och hört ryssar vråla order ett hundratal meter bort. Men vi hade i alla fall fått se ärriga finska krigsveteraner, tjurigt tysta men med eld i ögonen.

Vi i frivilligkompaniet hade med en ung pojke från I19, en purfärsk furir, som gick långa vägen i det militära. Han hade ett kort namn, Björk eller Blad eller nånting sånt. Nu är han visst officer på I19, och avancerar långsamt i graderna. Han har verkligen varit vid fronten, nog var det så, men någon verklig krigserfarenhet fick han inte, ja, så gott som helt obefintlig. Han själv framhäver den inte heller klokt nog, och absolut inte om jag finns i närheten, men det händer att någon annan gör antydningar utan att han säger emot. Han stod längst bak i svenskkompaniet. Han var, sägs det, den förste som slängde sig ner i snön, när ett ryskt maskingevär markerade närvaro med ett stackatomeddelande.
”Saatani, vilken snabbhet”, hade en finsk koktrossmalaj muttrat. Han sa det på svenska för att vi skulle höra det. Det var nog inte sagt som ett beröm.

 

Truppförflyttningen tillbaka till Kemijärvi för hemtransport skedde i dagsljus. Sträckan var mindre än tre mil, då vi följde de spår de finska soldaterna gjort. De hade inte använt sig av våra omvägar. Temperaturen hade stigit till minus 26 och fortsatte att stiga under eftermiddagen. I Kemijärvi togs vi emot av finska lottor och utspisades med makkara och potatis och hett kaffe som smakade bränd råg.

Då vi anlände till Haparanda och steg av tåget, försökte de flesta se ut som krigsveteraner, allvarliga, strama, likgiltiga. Några haltade också, troligen de med skavsår. Jag sökte reda på en telefon och ringde till mamma. Hon tyckte att vi skött oss bra, som fått slut på kriget. Jag sa ingenting till henne om hur liten och betydelselös vår insats var och inte heller att två kompanier frivilliga var en droppe i havet där vid Ishavsfronten. Flera tusen man hade behövts och många veckor tidigare. Jag kom aldrig ut i Vinterkriget och lyckligtvis inte i något annat krig heller, men jag har hört en del av mina kamrater från frivilligkompaniet, som livfullt berättat om sina insatser under striderna i Märkäjärvi under Vinterkriget. En del tog större ord i sin mun och pratade om Sallafronten. De som råkade känna igen mig i publiken brukade generat vända sig bort och snabbt avsluta sin historia.
Men kallt var det! Det hade de rätt i.”

Gustav Strömbäck hällde upp mer kaffe i sin kopp. Det hördes att det hunnit kallna i kannan. Han drack lite i alla fall. Det var tyst omkring honom.
Ingen fler ville berätta om sina krigserfarenheter eller om sådant som hänt under bataljonsövningar några kilometer från kasernerna på I19.
Många nickade uppskattande mot Gustav, då de gick ut i den svenska stillheten.

     © LEIF LARSSON
     Novellen har inte tidigare publicerats