2016-09-28

BIVACK



Även en vinter i ett infanteriregemente tar slut, hur kall, djäklig och tom den än har varit. Hela plutonen hade klarat sig utan synliga men. Inga förfrysningsskador, inga benbrott och inga vådaskjutningar. De flesta hade kroppsligt hängt med.
För första gången hade många av soldaterna i Livkompaniet fått något, som de kunde se fram mot utan att enbart vänta sig strapatser och missnöje. I början av april åkte hela plutonen iväg på fjällutbildning. Ett fåtal optimister hoppades på något som kunde liknas vid vintersemester. Påsken närmade sig. Nätterna var kalla men dagarna soliga. Temperaturskillnaden var stor mellan natt och dag.
Fastän fjällresan kunde uppfattas som en uppmuntran till Livkompaniets soldater, var verkligheten mer krass. Alla andra på hela regementet skulle mucka och då var det bäst att hålla de blivande underofficerarna borta, tyckte de som bestämde. Inte ens optimisterna trodde att det enbart skulle bli lättjefulla dagar i solsken, men sämre kunde det knappast bli. Åtminstone terrängen skulle vara annorlunda.
Felix såg inte alls fram mot fjällveckan. Han var orolig redan innan han hade stigit ombord på tåget. Det förvånade många. En Gällivaregrabb som inte ville till fjällen. Felix bävade för övningsdagarna och ännu mer för nätterna i fjällvärlden. Han hade erfarenheter som de andra inte hade.
Kent och många med honom hade aldrig varit i fjällen och visste inte vad som väntade dem.
I baslägret i Björkliden bodde plutonen i baracker. Tälten hade lämnats hemma och barackerna var likadana som i de militära lägren i Kusträsk och Tåme. Under ett par dagar var tjänsten lätt, rena nöjesåkningen för en del. Uppgiften var att först åka uppför berget och sedan ner igen utan att falla. Duktiga furirer, som hade lånats in från Skidlöparplutonen visade. Några kunde själva. De små backarna först, de stora senare. I slutet med pulka bakom sig. För många blev just det den första störtloppsåkningen, bredbent och med stavarna rakt ut åt sidorna. Det var pulkan som bestämde. Den ville inte vara med i svängarna. Den pressade på och gick rakt fram.
Tredje dagen stod plutonen tidigt på morgonen uppställd på den öppna planen framför barackerna. Små fjällbjörkar som kroknat under snömassorna stod runt omkring husen och en del småbuskar kämpade under barackgolven i det utrymme som plintarna gav dem. Morgonkylan höll ännu ett stadigt grepp om fjällvidderna. Luften var torr och kärv. Den stora termometern på stationshuset visade på minus 17 grader. Kylan nöp i öronsnibbarna och kinderna. Vintermössornas öronlappar var nerfällda. En svag vind rann ner från fjällsluttningarna. Allt runtomkring var bländande vitt efter den pudersnö som fallit i gryningen. Himlen var utan moln och blekt blå. Vinterdagen såg ut att bli vacker men kall. Militärskidorna Vita blixten var inga fjällskidor, men de ansågs duga bra för infanterister. Soldaterna i Livkompaniets första pluton var inte tränade att tillhöra någon skidlöparpluton och hade inte utrustning för det heller, men för några dagars strapatser fick de breda terrängskidorna utan stålkanter duga. Slalom skulle soldaterna inte åka, bara uppför och nerför. Stavarna var kraftiga bambustavar med stora trugor. Mötte de varg, järv eller björn var de beväpnade. Både runt pjäxornas främre del och över vristerna fanns särskilda läderband spända som extra förstärkning för skidbindningarna, de i hast konstruerade militära slalombindningarna. Packningen var dimensionerad för minst tre dygn ute på fjället med övernattningar i det fria. Under åtminstone en natt skulle samtliga gräva in sig i snögrottor. Alla bar på sovsäck, renskinn och stormkök, lite torra kläder, men inte mycket mer. De skulle överleva ändå. Det ingick i fjällutbildningen. Under överlevnadsövningar överlever man. Varför skulle det annars heta överlevnadsövning?
En lite sarkastiskt ton kunde höras i Johans retoriska fråga.
Efter den branta backen upp från baslägret började täten följa leden mot Låktatjåkka. Alla hade fått ta i ordentligt under den häftiga första biten i uppförslutet, innan åkning blev lugnare. Fjällets lutningen var inte särskilt stor, tyckte de flesta, där de tog spjärn med stavarna för att inte halka bakåt. Tittade de åt sidan märkte de, att det var mycket brantare än vad de uppfattat, när skidspetsarna varit det enda riktmärket för ögonen. Det var en markerad led med röda kors som täten följde, men få visste efter en stund åt vilket håll de var på väg förutom uppåt. Den som inte åkte längst fram hade inget ansvar för riktningen. Kanske målet fanns någonstans i Låktadalen. Fjällsluttningarna såg likadana ut överallt och åt alla håll. Det var bara lite mindre brant på en del ställen och på andra ställen lite färre stora stenblock, som stack upp på sluttningarna. Stupen såg alla livsfarliga ut.
Det slingrande ledet rörde sig i jämn fart. Tempot var inte högre än att alla kunde hänga med.
”Efter nästa krön kan vi nog se Kebnekaise …”
Oskar Nilsson, gruppchefen, hade funderat under klättringen uppför fjällsidorna.
”Tror du? Ja kanske om du har syn som en örn … Det är många, många mil härifrån till Kebnekaise …”
”Men från näst-nästa krön kanske … Då har vi ju kommit lite närmare …”
Fjärde gruppens chef Oskar Nilsson käbblade med Vargen Karlsson. Det var Vargen som gjorde slut på den diskussionen.
”Vi åker just nu mot norska gränsen. Västerut alltså … ”
Han höll upp ett finger i luften och låtsades känna efter och pekade sedan.
”Kebnekaise ligger rakt söderut. Minst sex-sju mil eller längre bort … Just nu är vi inte på väg åt det hållet …”
Alla visste hur orienteringsförmågan var hos de två …

Rasterna blev många. Det hade blivit varmare inte bara beroende på ansträngningarna. Solen sken. Alla smälte snö och kokade te. Det var så lättsamt att många började vänta in vad som komma skulle, något som var svårare eller tyngre eller farligare. Inte kunde det fortsätta som det börjat! Furirerna från Skidplutonen skrattade och skämtade och hjälpte dem som hade för bakhala skidor. Än hade det varit som när en skolklass masade sig upp på Paglabacken, åkte nerför backarna ett par gånger och sedan for hem. Senare förstod de att det lugna tempot berodde på att befälet ville, att de inte skulle komma fram för tidigt till den del av dalen där övernattningsgrottorna skulle grävas in i en stor hängdriva. Den långa drivan hade oturligt nog inte legat nog långt borta för att passa för Livkompaniet. På eftermiddagen och fram mot kvällen mulnade det, vinden tog i och det som fanns kvar av morgonens nysnö blåste iväg mot väster. Det blev ett hårt arbete med spadarna för att gräva ut en grotta tillräckligt långt in i den hårdpackade snön.
*
Felix hade bett att få platsen närmast ingången, den sämsta och kallaste. Försynt som alltid hade han frågat om det gick bra.
”Jag mår dåligt på sådana här ställen. Det känns som ett stort tryck över bröstet …”
Under natten hade Felix gång på gång farit upp, rädd att bli instängd i snömassorna, rädd att kvävas, rädd att stearinljuset, som visade om det fanns nog mycket syre i grottan hade slocknat, rädd att skidstaven, som gick rakt genom snögrottans tak för att släppa in lite luft, hade blivit översnöad och att ingen då skulle veta var soldaterna i Livkompaniet hade blivit begravda, om laviner hade rasat ner från de branta fjällsluttningarna och över hängdrivan. Varje gång vaknade de andra tre i grottan och försökte hitta ett nytt liggläge på renskinnet och komma längre in i sovsäcken. Ingen sa något till Felix. I fjärde gruppen visste alla om Felix problem  och hans oro. Att han var rädd för något. Okänt. Det var som om hans rädsla gjorde att de övriga inte vågade visa att de också tyngdes av obehag. De låtsades vara opåverkade och försökte att inte bry sig om kalluften, som strömmade in varje gång Felix flyttade lite på snöblocket som stängde ingången.
Felix gläntade bara lite på snöblocket. Den kalla luften svepte som en pust upp över allas ansikten. De andra krökte ihop sig inne i sovsäckarna och ändrade ställning. Natten var mycket lång. Det var som om den aldrig skulle ta slut. Inom var och en dunkade hjärtat hårt. För Felix skull försökte de andra tre att inte visa vad de kände.
Inne i grottan var man isolerad, avstängde från allt runt omkring. Utifrån hördes ingenting. Ingen kunde gissa vad det var för väder utanför. Man kunde inte höra om stormen ven eller känna om temperaturen sjunkit tio eller tjugo grader. Bara de fyra unga männens andetag hade hörts. Felix kunde inte ens låtsas sova. Inte en blund fick han under den första natten. Då ögonlocken blev för tunga, satte han sig upp, rättade till något i sovsäcken eller kontrollerade om ljuset stod stadigt på sin hållare nedtryckt på en liten snöterrass.
Ingen vågade somna ordentligt. Ängsligt lyssnade de på varandra. Om någon sa något eller hostade eller snarkade levde han. Om någon rörde sig i sin sovsäck var allt lugnt. Luften skulle kanske räcka, de skulle inte frysa ihjäl, de skulle inte dö av syrebrist. De skulle inte dö, tänkte de.
Alla låg på helspänn, slumrade till och vaknade. Intalade sig att allt var som det skulle. Bara sovplatsen var annorlunda. Det kändes tryggt om någon av de andra rörde på sig. Då levde de.
Felix´ tryck över bröstet var större än de andras. På något sätt lugnade hans oro de andra lite. Snart skulle den här natten vara över. Snart kunde de krypa ut från det lilla hål de gjort i den mäktiga snödrivan.
Kent började oroa sig för morgonen. Ensam skulle han återvända till Björkliden. Ensam skulle han försöka följa den markerade leden. Om det var klart och soligt väder, skulle det säkert gå bra. Tänk om ett ymnigt snöfall kommit under natten? Skulle han hitta? Skulle han hinna? Kanske tjugo centimeter nysnö, eller trettio eller fyrtio. Väderleksrapporten hade nämnt det någon gång. Det hände inte ofta. Men det kunde hända nu. I fjällen kunde allt hända och hända snabbt.
Aldrig hade en grupp unga män varit så intresserad av sina armbandsur. De självlysande urtavlorna var ljuset för var och en. Det tända stearinljuset fladdrade oroligt. Många gånger hade minutvisaren inte hunnit mer än ett varv mellan gångerna de tittade efter. Hela natten kändes det som om morgonen var oändligt långt borta. Många mindes sedan den natten som då de gång på gång tog av och tog på vantar för att se på armbandsuret. Ibland var det någon som fråga vad klockan var, då de trodde att deras egen stannat. Svaret var att det var oändligt långt till gryningen. Till och med en uppställning ute i kylan såg de fram mot så som det nu kändes. Men ingen ordonnans kom och ropade att läget hade förändras och att plutonen måste förflyttas till annan plats. Sådana kommandon mindes de från förr.
Andra i andra snögrottor i hängdrivan var kanske döda. Alla döda utom just de fyra i Felix grotta. Tack vare Felix levde de ännu. Snart måste de ut. Snart.
Det var många timmar kvar. Stearinljuset flämtade svagt. Höll luften där inne på att ta slut?
Felix rörde i staven upp genom grottans tak. Lite luft kom in. Det kändes friskt eller var kanske en inbillning.

Lukten från renskinnen stack i näsan.
Kent lyfte på huvudet och fick fram armen från sovsäcken, fick av sig lovikkavanten för att se på klockan. Felix rörde sig också.
De tittade in i varandras ögon mitt i natten mitt i fjällvärlden. Ingen av dem ville vara där de var. Inte Luppio-Nisse och inte Mandel heller. I Felix ögon såg Kent något mörkt och stillastående, glasartat, någon skrämmande ont, men han förstod inte vad det var. De levde ju i alla fall. Det GICK att övernatta i en snögrotta, men en igloo hade nog varit bättre. Byggd av snöblock.
”Fryser du?” frågade Kent.
Felix skakade på huvudet.
”Jo, lite, men det är inte det …”
Kent märkte hur Felix våndades. Lite tröst var det att han såg att ingen av de andra heller ville vara där. Ingen mådde bra.
”Jag ska iväg om en stund … Jag måste ut nu …”, sa Kent.
Lättnad och till och med ett leende syntes i Felix ögon. Han tittade på klockan. Förstod att Kent inte hade så bråttom som han antydde.
”Jag kommer med dig … Ut alltså”
Han låg närmast utgången. Han måste först ut. Lämna plats. Han gjorde det gärna.
Det stora snöblocket framför grottans ingång, utgång, sköt han undan med fötterna. Följde efter och baxade iväg det lite till. Han drog ut renskinn och sovsäck och packning.
Felix stängde igen grottans ingång sedan de båda tagit sig ut. Han hade först kontrollerat att stearinljuset brann och att den lilla öppningen i taket fanns kvar.
”Ljuset brinner …”, sa han. ”Dom får luft … Jag ska titta till dom om en stund …”
”Skönt!” var det första Felix sa, när han kom ut från grottan och skjutit tillbaka blocket framför ingången. Felix var mycket blek men sa att han mådde bättre. Han ställde sig upp, sträckte på sig och tittade sig omkring. Det var som om han menade den storslagna natur runt omkring. Han hade inte sovit en blund. Rödögd lät han blicken svepa över hängdrivans gnistrande snö. På flera ställen stod skidor nedstuckna i den packade snön.
Om det skulle ha kommit nysnö hade kanske många skidor varit svåra att hitta.
Från de åtta snögrottorna hördes ingenting, inget prat, inga hostningar eller snarkningar som på logementet. Ljudisoleringen var total innanför de metertjocka väggarna.
Felix gjorde en åkarbrasa med armarna och hoppade lite för att få igång benen, innan han började försöka få fart på stormköket. Kent gjorde likadant. Sedan rullade de ihop sovsäckarna och satte sig på renskinnen, väntade och lyssnade på det sjudande ljudet från spritköken. Luften utanför var frisk, kall och bet i kinderna. Båda kände en stor lättnad att kunna sitta ute och se världen omkring sig … och dra djupa andetag.
”Som ripor har vi legat där … täckta av snö … som ripor … Dom hittar mat också, riporna … knoppar från fjällbjörkar …”
Den första natten var avklarad. För Felix skulle det bli ännu en i någon annan hängdriva någon annanstans på något annat fjäll. Han satte sig intill Kent. Båda satt med den svaga vinden i ryggen och försökte skapa lä för stormköken. De kokade te och åt limpskivorna som de hade kvar utan smör. De vita snödräkterna var smutsiga, kanske mer naturtrogna än de nytvättade de startat med. Felix sa aldrig mycket, men nu sa han att han gärna hade följt med nerför fjället, om det bara varit möjligt. I den stora vita ödsligheten omkring dem fanns bara de två. Skidor och stavar fanns nedtryckta i snön här och var där andra snögrottor fanns, alla med fyra påbyltade soldater. Men ingenting annat syntes.
Kent var glad att han skulle iväg tidigt, att han fått en bra anledning att krypa ut, till och med tidigare än nödvändigt. Han hade också känt obehaget.
Nysnön rasslade svagt intill stormköken. Det kändes lite kallare än dagen innan. En molnbank tornade upp sig västerut bort mot Kärketjårro eller kanske det var Låkktatjåkka. I allt det vita kunde ingen peka ut något särskilt fjäll och veta att det var rätt. Karta och kompass hade bara tätpatrullens chef. Molnen växte i väster, men såg ut att dra bort norrut. De blev kvar som en opålitlig kuliss.
”Tror du att vi får oväder?” frågade Felix.
”Jag vet inte”, svarade Kent.
Sedan hade han lagt till:
 ”I fjällen vet man ju aldrig. Vädret ändrar sig snabbt …”
Kent hade börjat prata. För mycket igen om sånt som han inte visste något om.
”Så liten man känner sig här … i allt det stora runt omkring …”
Felix smålog lite, men inte elakt. Han visste att Kent inte var fjällvan. Kent hade aldrig varit i fjällen förr men Felix var van. Det hade han berättat inne i snögrotta. Ändå lät Felix Kent tycka till, som om det var han som hade erfarenheterna. Kanske han kom ihåg den gång då de varit tvåmannapatrull tillsammans och dragit en pulka. Felix urstark och seg, Kent mycket sämre skidåkare och med sämre ork för ansträngningarna med pulkan. Men Felix hade varit nöjd med Kent, då de tackat varandra för att de klarat av strapatsen hyggligt. Kent hade inte lastat över något, som han skulle klara själv. Det brukade andra göra.
”Varför ska du iväg från oss andra …? Inte ska du väl in i finkan nu igen …?”
Kent skrattade till.
”Nä, den här gången är det idrott … En landsdelskamp. Permis på riktigt … men in i det sista har dom gjort det svårt för mig … Att bevilja permission från klockan 04.30 … och ute på fjället … Det är nog bara för att dom vill ge mig en knäpp på näsan … Tror väl att jag ska strula till det och inte hinna till tåget … eller ännu värre inte hitta.”
Felix nickade som om han höll med om att det var precis vad Kent behövde, en knäpp på näsan. Lite av oron fanns kvar i hans ögon men också något annat, något gladare.
”Elin”, sa han plötsligt. ”Visst har jag berättat för dig om henne …?”
Kent nickade.
”Jag fick brev från henne just innan vi for iväg på den här resan … Hon vill att vi ska träffas så fort jag kan komma hem … Det var … Ja, tack vare henne stod jag ut i natt … Jag tänkte mycket på henne, planerade allt möjligt … när jag inte kunde sova …”
Kent blev så glad att han spontant gav Felix en lätt boxning i ena axeln. Felix hade inte på månader nämnt Elins namn.
”Vad jag blir glad!” sa Kent. ”Hoppas allt blir bra … Man ska vara rädd om damen, bästa pjäsen. Så sa du …”
Kent berättade om en egen upplevelse …
”Under en av dom där tokmarscherna, då vi tolkade på skidor hela natten, var jag så trött att jag höll på att stupa. Då började jag tänka på en tjej … ”
”Var det Kristina? En av dina brevtjejer …?”
”Jo, hur visste du? Då orkade jag fortsätta … jag stod ut i mörkret och snön … fastän jag förstört allt för mig själv med henne …”
”Jag var nog längst fram på repet bakom bandvagnen den gången … Det blev tvärstopp då du körde på Bamse … Han svor så att det ekade mellan bergen … Han berättade sen att han trodde att du varit mycket nära en kollaps … att du sett syner … en kvinna där på spåret …”
”Inte såg jag nån … Jag förklarade för Bamse att det berodde på Kristina att jag krockade med honom … att jag tänkt på henne och glömt skidtolkningen … inte att jag sett henne …”
Kent började samla ihop sin utrustning. Kokkärlet fick han ner, och renskinnet spände han fast tillsammans med sovsäcken. Felix hjälpte honom att dra åt remmarna. Ensam hade det inte gått.
”Jag ska ge mig iväg om några minuter”, sa Kent. ”Jag tänker följa leden tillbaka ner mot järnvägen … Den är ju markerad så jag hoppas att jag hittar. Tappar jag bort den så åker jag neråt tills jag ser järnvägen … och Torne träsk ska man väl inte kunna missa …”
Kent såg sig själv ta sig fram på de branta sluttningarna nära Torne träsk, där laviner ibland brukade gå över järnvägen. Där kunde han kanske åka på isen … om han inte hittade de spår de själva gjort på väg upp på fjället.
”Jag skulle vilja följa med. Jag tror inte jag klarar en natt till … Jag trodde flera gånger i natt att jag skulle dö…”
Kent sa inget om att de andra i grottan hade förstått det.
”Frös du mycket i natt? Förresten blir det mer luft i grottan nästa natt, eftersom ni bara blir tre inne i grottan …”
”Kylan klarar jag … det är att det är så trångt som nästan ger mig panik …”
Det var ingen tröst för Felix att det skulle bli mer plats i grottan.
”En gång tog min adoptivfar med mig och mamma till gruvan … Ja, henne som jag ännu kallar mamma. Han ville visa sin arbetsplats … kanske för att vi skulle förstå hur han slet för oss där nere i underjorden … Jag blev kinkig och trilsk och ville inte följa med … Redan när vi klev in i en stor hiss och den började sjunka längre och längre ner i underjorden … fick jag för mig att vi aldrig skulle komma upp igen. Då kände jag också det där trycket över bröstet … samma som nu i snögrottan. Det blev värre och värre … och jag stortjöt, när hissen äntligen stannade och vi klev ut i ett stort, kallt och mörkt bergrum. … och den där underjordslukten var värre än källarlukten. Gruvarbetarna hade pannlampor i sina hjälmar. Ljuset fladdrade hit och dit. Jag blev alldeles yr och kunde nästan inte andas. Jag sparkade och grinade och skrek att jag ville hem … Vi fick åka upp med en gång, mamma och jag. Jag minns bara en sak som pappa sa efteråt: Hade du varit min unge hade du tyckt att du fått vara med om ett riktigt fint äventyr … nånting riktigt bra … som du kunde skryta med inför dom andra ungarna …
Men jag tyckte att det var så trångt och så svårt att andas… I bröstet kändes det som om det blev för lite plats … precis som i natt i grottan. Hjärtat snörptes ihop …”

Han hade varit rädd under hela natten. Det var första gången han nämnde det själv. Det var inte så mycket för någon lavin eller att grottans skulle rasa ihop. Men att det var så trångt. Han var tacksam att han fått lite extra plats där vid ingången. Han visste att det var sämsta platsen i grottan, den kallaste, men han var tacksam att han fått ta den. Ända sedan han kommit från barnhemmet som litet barn hade det varit likadant. Han hade aldrig klarat av små utrymmen. Det var från tiden i källare i den sönderbombade staden, hade en barnläkare eller kurator sagt. Oljudet och otryggheten och det hopklämda rummet där det var så många rädda människor. Rädslan fanns i väggar och tak och den krälade som maskar utanpå kläderna och syntes i ögonen hos varenda en. Konstigt nog var det aldrig nån som grät. Inte han eller, trodde han. I snögrottan hade det varit förfärligt tyst … som det varit i källarrummet före de stora bombanfallen, som kom varje natt. Hade inte ni andra rört på er lite och snarkat till nån gång, så hade jag krupit ut för länge sedan.
”Vi visste aldrig var bomberna skulle falla eller om dom skulle träffa vårt hus - det som var kvar av det. Vi satt eller låg alltid i olika små trånga skyddsrum. Mycket folk. Många grät nog tyst och ojade sig. Det luktade skyddsrum. Inga riktiga skyddsrum som verkligen kunde skydda oss, men vi ville tro det, tror jag …”
Felix tystnade.
”Från den tiden har jag bara suddiga minnen … Det är mest en känsla som sitter fast nånstans långt inne i bröstet. Jag kan nog till minnas på riktigt hur det verkligen var. Jag var så liten. Hur mina föräldrar dog vet jag inte … Dom bara försvann. En dag kom dom inte till skyddsrummen. Det var någon annan som drog med mig dit … tillsammans med andra barn … Hur jag sedan kom till Sverige och till Gällivare, som var så långt bort vet jag inte … Mamma, min adoptivmamma, säger inte mycket … Jag var visst hos nån annan först … mammas syster tror jag … Nu har hon så dåligt minne, säger hon … berättar ingenting.”
Felix stod tyst och tittade på hur ljuset ändrades över fjälltoppar och sluttningar, då solstrålarna började vandra på upptäcktsfärd i det vita landskapet.
”Det enda bra med den här fjällövningen, som jag tror befälet är mycket stolt över, är att inga bombplan kom dånande över oss …”
Då Kent spände skidorna på fötterna utanför grottan i hängdrivan nedanför fjället Nuoljakaptse, var det ännu mycket tidigt. Då han baxat upp packningen på ryggen och börjat glida iväg i gårdagens spår, stod Felix stilla och tittade efter honom. Kent visste att han skulle stå kvar tills han själv i den vita snödräkten inte längre gick att se i allt det vita. Felix skulle inte gå in i grottan mer. Klockan var 5 på morgonen och Kents permission hade precis börjat. Någonstans långt borta hörde han ett tågs tjutande signal, när det skulle in i en tunnel. En stund oroade han sig för att det kanske var hans tåg, som redan signalerade sin ankomst till Björkliden.
 
Den markerade leden syntes framför honom. Kent såg de närmaste röda korsmarkeringarna. Någon enstaka snöflinga glittrade i luften, fastän himlen var klar.
”Kolla in vartenda kryss på leden … HELA tiden. Blir det snöfall … eller storm så MÅSTE du hitta nästa märke …!”
Felix var orolig för Kent.
Inte förrän mycket senare tänkte 185 Kent Johansson på vad han skulle göra med k-pisten, renskinnet, sovsäcken och snödräkten. Han kunde inte ta med sig allt över gränsen till Finland dit han skulle för att delta i idrott. Han var ju en nästan fullt krigsutrustad soldat som skulle stiga på tåget i Björkliden bland alla civila skidåkare.

© LEIF LARSSON
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER