2016-11-07

GOLVAD


Mats Eriksson låg alldeles stilla.
Han låg på rygg, ögonen slutna, armarna utslagna åt var sitt håll. Han kände sig slapp och fullständigt viljelös. Smärtan sköljde i vågor genom honom.
Det ryckte lite vid ena ögat, en lätt skakning darrade till i hans vänstra hand.
Mats Eriksson hade inga yttre skador.
Men han var golvad.

På nio brukar dom resa sig, dom nedslagna och mörbultade, dom blåslagna och blodiga. Mats Eriksson tänkte inte resa sig, varken på nio eller på tio eller hur långt man än räknade. Han kunde inte och ville inte. Inte ens han kunde tåla hur många örfilar som helst … och så tätt efter varandra. Den ena rallarsvingen och knock-outen efter den andra hade han fått ta mot. Ingen enda gång hade han varit beredd. Han hade inte kunnat hålla garden uppe.
Den dagen han fick beskedet om A-flickornas tränare, hade han definitivt gått ner för räkning. Det laget var det bästa klubben hade. Det som kunde bli hur bra som helst, säkert bäst i Sverige. Därför hade de mest entusiastiska, välutbildade och intresserade tränarna placerats på framtidslaget.
Slaget var så hårt att det svartnade för hans ögon och sedan flimrade alla himlens stjärnor och blixtar för hans inre syn. Ingen sekond kunde kasta in handduken och ta beslut i hans ställe. Mats Eriksson var förtvivlad, försvarslös och tillintetgjord. Stackars flickor … Varför skulle just dom drabbas?
En tanke hade långsamt börjat fastna i hans omskakade hjärna. Varför har jag hållit på med det här … och frivilligt dessutom? År efter år. Jag måste ge upp nu. Allt har varit fullständigt bortkastat. Till ingen nytta, varken för mig eller för någon annan. Jag kan inte göra mer, tänkte Mats.  Jag måste ge upp, ge upp! Inte försöka igen. Aldrig mer försöka. All ork är borta, all kraft och all entusiasm hade försvunnit. Inte på en gång, men fortare och fortare.
Motgångarna hade sköljt över honom. Huvudvärken glödde.

Jag har misslyckats med allt, tänkte Mats. … och A-flickorna som är så unga och så bra … Det är mest synd om dem … inte om mig … men jag orkar inte börja om … inte med att försöka hitta någon ny tränare, någon som är bra och reko. Jag tror inte att jag kan hjälpa dem. Dom anförtror sig troligen inte till mig.
Allt hade hänt under så kort tid. Det mesta som kunde gå snett hade gjort det, det ena värre än den andra. Han tog det hårt. I början kunde han skaka av sig det värsta, resa sig och lägga ännu mer energi på att lösa problemen. Nu gick det inte.
Den första motgången var den minst allvarliga förstod han i efterhand, men den dag han blev träffad av beskedet blev han ordentligt omruskad. Han hade tagit räkning stående, hade bara sjunkit ner på knä en stund. Den smällen var trots allt lättare att handskas med än allt som kom efteråt. Han hade varit trängd mot repen med handskarna nere, men den hade trots allt bara handlat om pengar, tagit på käken som en rak vänster som inte nått riktigt fram för att golva honom. Fastän Mats hade blivit omtumlad och upprörd, var den i alla fall hanterlig. Det gick att göra något åt den.
Förskingringen.
Kassan var tom. Till och med bankgirokontot och postgirokontot stod på noll. Alla pengarna var borta. Kassören också, han var försvunnen, en förtroendeingivande och trevlig ung man, som arbetat med bokföring och lagerhållning i en livsmedelsaffär i byn. Klubbens förlorade tusenlappar var fickpengar i jämförelse med affärens förluster, men sved nog lika mycket i den lilla föreningen.
Kronofogdemyndighetens brev hade till slut avslöjat kassörens fifflande i klubben. Kravet på indrivning kom från en sportbutik. Ägaren hade varit medlem i föreningen och för några år sedan en framgångsrik spelare i klubbens A-lag. Det gjorde ont att det var han som lämnat skulden till indrivning.
”Påminnelser? Jodå, jag har skickat många, många fler än till andra som slarvar med betalningen … Men breven gick väl direkt till kassören. Det borde ni ha tänkt på …”
Mats Eriksson kom ihåg att han då hade tänkt att det ändå på ett sätt fanns något bra i att förskingringen avslöjades på våren. När vårsäsongen var så gott som slut. När inga nya utgifter skulle dyka upp. Klubben skulle kunna reparera en stor del av skadan under sommaren. Kanske få lite hjälp utifrån när olyckan blev känd. Skulden var stor men skulle inte förvärras om de bara tog tag i problemet genast. Spelarna hade alltid varit lojala och ställt upp … för att inte tala om de många intresserade föräldrarna för ungdomslagen. Mycket av deras ihopsamlade pengar hade också försvunnit. Kanske de trots allt tänkte ännu mer på ungdomarna … så mycket att de skulle stå bakom klubbledningen än en gång. Sportsligt hade allt gått så bra … både för pojklagen och för flicklagen, särskilt för flickorna.
April med gråslask, surväder och snömodd var i alla fall början på ljusare tider hur motigt det än såg ut. Tillsammans skulle nog styrelsen och medlemmarna klara av det. Det fanns varma, soliga och vackra dagar också, då optimismen blev lite större. Mats litade på klubbkänslan. Ungdomslagen, som varit så framgångsrika, skulle säkert klara sig bra, särskilt när han förklarat det prekära läget, som klubben hamnat i och vad det berodde på. Han trodde att brevet till föräldrarna skulle ge ännu mer stöd. Att fler föräldrar skulle ställa upp, kanske skjutsa lite oftare, kanske bjuda de ivriga ungdomarna på fika nån gång, kanske köpa ännu fler lotter än i vanliga fall, för att finansiera domarkostnader, hallhyror och resor med lagen.
Indrivningskravet till Sportaffären för inköpta bollar var det akuta tillsammans med en räkning för en bussresa med två av ungdomslagen. Nog skulle de klara upp det, han och de andra i styrelsen och kanske någon supporter. Mer än en gång hade han själv betalat mindre räkningar ur egen ficka. Tillsammans hade de klarat den akuta krisen. Sporthandlaren och bussbolaget fick sina pengar, men till kostnaderna för annat fanns inga pengar. Budgeten för den kommande säsongen var tunn och innehöll glädjekalkyler och många förhoppningar om stöd utifrån, från andra.

*

Hela A-laget höll dessutom på att glida honom ur händerna. Mats kände det som om laget försvagades för varje dag som gick. Studerande hade lämnat klubben för universiteten, ett par för jobb söderut och en för pengar. Mats hade trott och hoppats att fler av de unga duktiga spelarna skulle bli kvar, de som Mats hoppades mest på, de som han velat utveckla till verkligt bra spelare. Besviken såg han att nästan alla spelare i A-laget var på väg bort. Kvar fanns bara 5-6 stycken, många av dem hade inte fått så mycket speltid förra säsongen. Ingen hade under vintern ingått i startuppställningen utom någon enstaka gång.
Natten efter sista övergångsdagen kom Mats inte ihåg nånting alls. Bara korta stunder hade han kunnat slumra in för att strax vakna igen. Han kände sig hängig och sjuk. All energi, all vilja, all lust hade sköljts bort av en stor våg av besvikelse. Nästan hela A-laget bortblåst. En tilltufsad förening skulle ställa ett brandskattat och mediokert lag på benen. Med så få spelare fick ingen bli sjuk eller skadad. Fem spelare måsta kunna stå på planen, då domaren gjorde uppkast. Kanske att någon eller ett par av de lovande pojklagsspelarna kunde få några inhopp.
20 minuter innan väckarklockan ringde hade Mats slumrat till i en orolig och ryckig sömn. Väckarklockan fick ringa länge och högre och högre för varje gång, innan Mats förmådde sträcka ut en arm och slå av den. Med möda fick han ner fötterna mot golvet, lutade sig framåt och satte armbågarna på knäna. Han vaggade långsamt från sida till sida. Händerna höll han runt huvudet som om han hade sprängande huvudvärk.
”Uppkast, uppkast, uppkast …” dånade i huvudet. ”Matchen ska börja. Vem ska vi ha vid uppkastet …?
Vem? Inte han, inte han, inte han. Alla var för korta.”
Väckarklockan började ringa igen – ilsket och envist. Mats svepte iväg den med handen så att den flög ner på golvet. Klockan ringde och ringde. Till slut uppfattade Mats Eriksson att signalerna lät lite annorlunda, att de inte var väckarklockans.
Dörrklockan!
Gonggongen!
Han kände sig nästan uträknad, då han reste sig upp. Han hade lyckats ställa sig upp utan hjälp av någon sekond. Han stod raklång och försökte finna en punkt att fästa blicken på. Han kände sig yr. Med ena handen fick Mats tag i sänggavelns ena stolpe. Han svajade till då han tog de första stegen mot sin ringhörna. På väg mot hallen stödde han sig mot väggarna tills han var framme vid dörren. Fumligt fick han upp låskåpan och försökte öppna. Medan han höll på, hördes en extra lång gonggongsignal ovanför hans huvud och knytnävar började banka mot dörren.
”Fan så du ser ut! Mosig som om du blivit överkörd av tåget. Är du sjuk …?”
Mats skakade på huvudet. Sjuk? Han ville sova.
”Bara lite trött … Har inte sovit i natt …”
Mats blinkade med röda ögon och Jörgen tog ett stadigt tag runt Mats axlar, vände honom och tillsammans styrde de stegen mot köket.
” … Olle och Lennart gav sig för värvningstrycket … skrev på i sista stund. Till slut gjorde dom det … Jag hade velat ha dom kvar … men jag ville inte hindra dom heller … fina grabbar båda två … Jag hade önskat dom en ljusare framtid … om de valt en bättre förening … ”
Jörgen tryckte ner Mats på en av köksstolarna.
”Sluta älta övergångarna … Några är ju i alla fall kvar … Ring jobbet och sjukanmäl dig … idag gör du ingen nytta där och ingen annanstans heller …”
Jörgen lyfte fram telefonen och drog till sig kaffebryggaren.
”Två mackor …? Räcker det? Förresten gör jag tre så kan jag ta en också tillsammans med dig …”
Mats hörde Jörgen dra ut och stänga lådor. Det skramlade i besticklådan, då han sökte smörkniv och osthyvel. Sockerskålen välte han så att de flesta bitarna hamnade på golvet.
Han hann sopa upp innan kaffet var klart.
”Det blir säkert löneavdrag …”, mumlade Mats dystert.
”Inte! Hugo är bra, han vet hur bra du är och hur du engagerar dig för klubben och för jobbet …”
”Jag måste lägga mig igen …”, sa Mats medan han långsamt tuggade i sig Jörgens mackor.
Samtidigt rörde han om i kaffet med skeden, fastän han inte använde socker. Skeden klirrade mot porslinet.
Jörgen sträckte ut handen och lyfte försiktigt bort skeden. Mats lät handen sjunka ner mot låret.
” … är det 6-7 spelare kvar?”
Jörgen fick en knappt märkbar nick till svar.
”… men ingen från förstauppställningen, ingen nog lång …”
”Mats, inte är det här hela världen. Du tar det på tok för allvarligt. Jag ska börja träna igen … och du kan själv göra come-back … det blir vi två som får bära laget på våra axlar som förr …”
”Det har jag aldrig sagt att vi gjort. Det är du Jörgen som brukar säga det …”
Jörgen låtsades inte höra.
”Förresten satte jag tre treor i rad i hallen igår … det du!”
” Tre treor … ja, det var bra. Hur många missade du …”
Mats kunde inte låta bli att ge sin entusiastiske kompis ett litet leende. Hur kan den här lite runda killen vara så optimistisk? Han har heller aldrig spelat i förstauppställningen.
”Det var ingen snäll fråga … men kanske 22 eller 23 inte gick i men om jag tränar lite mer, så …”
Mats vacklade med Jörgens hjälp tillbaka mot sängen.
”Om en boxare inte riktigt hinner resa sig upp, innan domaren sagt TIO … men nästan står upp … tror du han får fortsätta matchen då?”
Mats Eriksson hörde inte vad Jörgen svarade. Han sov innan huvudet hade nått kudden.  Jörgen lyfte upp hans ben och la en filt över honom …
”Förresten var det minst fyra treor till som nästan gick in … bakre ringkanten och ut … bara otur, förstår du.”

 
Då höstomgången ett par veckor senare kommit igång, hade det inte alls gått bra. Inte som tidigare år, då alla kommit vältränade och laddade till den nya säsongen. En mörk skugga vilade över dem fastän de inte kunde ana vad det var. Höstmatcherna, både träningsmatcherna och senare seriematcherna hade varit ojämna men ändå med en och annan seger att glädja sig åt. Stabiliteten i laget var borta. Laget tvingades ha olika uppställningar varje match.
Det var ingenting ovanligt med att spelare flyttade till jobb på andra orter, till studier eller till hemort längre söderut. Mats insåg naturligtvis att det var så. Bor man där lappsjukan härjar, får man finna sig i det.
Mats Eriksson insåg att säsongen skulle bli tung. Han skulle få genomlida en svår säsong, den allra svåraste som tränare och ledare.

*

Mats tänkte på de dagarna, då han trots allt lite grann kunnat börjat blicka framåt. Veckorna efter förskingringsspöket och allt jobb som då lades ner för att få klubben på fötterna. Tron att klubben skulle klara sig igenom krisen hade ökat hela tiden. Oron hade trots allt gnagt i hans bröst. Han kände det som om han ännu stod på golvet med ena knäet och med handskarna mot canvasen och bara väntat på att gong-gongen skulle rädda honom. På nio hade han vacklat upp och domaren hade varit framme och torkat hans handskar. Sekonderna hade gett honom sitt stöd, baddat hans mosiga ansikte och fläktat med handduken. Mats hade tänkt att det ännu var för tidigt att definitivt kasta in den, handduken. Än kunde han inte lägga handskarna på hyllan. Ekonomispöket var en svår motståndare och klubben fick väl finna sig i en mellansäsong, en svag mellansäsong, med det lag man kunde ställa på benen. Mats kände att han och klubben börjat få bukt med problemen och var beredd att börja nästa rond. Ungdomslagen fanns ju kvar som en positiv sporre för framtiden.
Då den ronden började hade Mats inte hunnit få upp garden. Han borde ha lärt sig. Han stod och hängde med armar och fick ta mot. De slag han fick var inga lätta jabbar. Vart och ett skulle ha varit nog för att fälla en oxe. Hårda, välriktade. De gjorde fruktansvärt ont ända in i hjärtat. Mest där. Tårarna rann inombords. Mats fick snyta sig gång efter gång för att försöka dölja tårarna som ville tränga fram i ögonen. Kallvattnet som sköljde över hans ansikte i badrummet lättade något lite på det inre trycket och förvirringen, men bara lite.
Då en aning dagsljus under sommaren började synas i horisonten efter förskingringens tid, kom smällen – ännu hårdare.
Pojkarna söp.
A-pojkarna, 15- och 16-åringarna plus några 14-åringar som fått vara med för att de var så lovande och tränat så bra, blev hemskickade från en turnering, den första för året och den som kunnat räddas endast med mycket stor hjälp från många föräldrars extra bidrag.

*

Nu kändes det som om novembers mörker kommit alldeles för tidigt och inte ville släppa sitt grepp varken om gryningen eller om oron i Mats Erikssons bröst. Nästan hela säsongen återstod. Motgångarna, som hopade sig, var precis så deprimerande och förödande att de sög all must ur honom. Sömnen hade länge varit urusel. Varje morgon kände han sig yr och vimmelkantig.
Lakanen i sängen var hopvirade och våta. Han hade svettats och frusit om vartannat och virat täcket omkring sig ena stunden för att i nästa sparka av sig allt. Klockans visare hade rört sig sakta och segt under natten. Ett par gånger hade en idé nästan fått fäste i hans skalle, en idé till lösning. Glimtat till. Men han hade varje gång varit för trött för att hålla den kvar. På morgonen kunde han inte komma ihåg vad han tänkt. Den gnutta optimism han känt var bortblåst, inbäddad i ett töcken av misslyckanden. Om det ändå bara hade varit pengarna. Det hade varit hanterligt, gått att göra något åt. Kassörens svek och de förskingrade pengarna hade gjort ont. Att någon eller några av pojkarna fått tag i sprit och tagit den med sig till turneringen gjorde smärtan mycket större.

*

Samtalet från tävlingsledaren för pojklagsturneringen i stan hade skakat om honom ordentligt.
Efteråt hade Mats tänkt att han nog aldrig fått ett telefonsamtal där han själv sagt så lite och den andre så mycket. Inte ens efter de första orden hade Mats kunnat hämta andan och säga något.
”Dina pojkar super … Vi har skickat hem laget …”
”Dina pojkar super …”
Alla andra ord försvann i besvikelse och fördömande. Tävlingsledaren i stan var upprörd. Mats förstod honom.
Kanske det skulle stå i tidningen också.
Mats Eriksson hade som ett barn gömt huvudet under kudden. Han ville inte veta. Han vil
le inte komma ihåg.
Han var fortfarande mycket matt då han steg upp. Benen var tunga. Huvudet värkte. Han fick ta stöd mot väggarna, när han vacklade ut till badrummet och lyckades stänka lite kallvatten i ansiktet. En lång stund hade han stått och krampaktigt hållit sig i tvättstället. Väggar och tak gungade. Han stirrade på en tavla.  Ett glåmigt och härjat ansikte med svarta oseende ögon utan minsta glans. Då han försiktigt rörde på huvudet såg han samma rörelse i den bild han betraktade.
Långt senare hade Mats tänkt att han nog aldrig varit i så stor obalans under så lång tid.

*

Hjalmar var storväxt, lite fladdrig och slängig på 16-åringars vis. Han hade svårt att hålla reda på armar och ben. Han hade kort stubin och om han blev det minsta missgynnad på planen, tog han hellre en foul än att finna sig i domslutet. Fick han en knuff gav han igen. Alltid. Han fick sällan mycket speltid, trots att han gjorde stor nytta på planen då han väl var där. Han kämpade om varje boll. Han tog massor av returer, men var ingen målskytt. Som mest hade han gjort fyra poäng under en match. Oftast hann han inte göra fler, innan han fått sin femte foul och fått sätta sig på bänken. Nästan alltid fortsatte han sitt kämpande därifrån. Han eldade på sina medspelare så att det inte var ovanligt att motståndarnas lagledare vädjade till domarna att försöka få tyst på gaphalsen. Hans egen coach hade ibland fått teknisk foul för protesterna från bänken.
Mats hade samlat A-pojkarna i omklädningsrummet efter första träningen efter uteslutningen. Dystra miner. Många hängde med huvudet och tittade hela tiden ner i golvet. Några höll ovanligt länge på med sina skor eller fingrade på något i sin sportbag.  Några försökte med fingrarna släta ut basketbollens knottror. De skämdes.
”Det var Hjalmar …”, sa någon. ”Han hade fått tag på en flaska hemma …”
Hjalmar var inte med nu. Han satt inte med de andra.
”Han tänker sluta … säger han.”
”Det var inte alla som drack … Alla var inte fulla … Vi var flera som inte ens visste om vad som hänt förrän tävlingsledaren kom och sa att han skulle skicka hem oss … att vi inte skulle få spela söndagsmatcherna … Först trodde vi att han skojade … att han ville göra oss lite osäkra så att vi inte skulle vinna turneringen. Han sa att han skulle ringa till dig Mats, och tala om vad som hänt … att laget uteslutits från turneringen.
Vi borde ha fått spela vi som inte drack … Vi hade nog kunnat klara av de andra lagen med fem spelare … det räcker ju för en uppställning … ”

*

Mats var besviken, nästan tårögd där han satt bland de lovande och träningsvilliga pojkarna. De märkte det och förstod allvaret. Pojklaget skulle nog repa sig. Det fanns så många talanger. Han hade själv med stor glädje varit med några gånger på deras träningar. Han ville att A-lagets taktiska uppställningar skulle vara bekanta för pojkarna också. Därför hade han bjudit in till extra träningar och pojkarna hade svarat upp, lärt sig snabbare än A-lagspelarna. De duktigaste och äldsta hade också fått delta i A-lagets matcher mot de lite lättare motståndarna i serien. Inte så mycket speltid, men de hade fått känna på A-lagsspelet. Tekniken satt där också. De skulle snart vara mogna för att flyttas upp … Den målmedvetna långsiktiga satsningen hade börjat bära frukt …
Motgången med spriten kändes blytung … och så tidigt på säsongen.

*

Nästa slag tog ont, fruktansvärt ont och mycket värre än alla andra tillsammans. Lika lite som tidigare hann Mats Eriksson ducka eller få upp handskarna till försvar. Han borde ha varit mer beredd, borde ha dragit fler lärdomar av det som hänt. Han borde ha misstänkt något. Två av flickorna i A-flickornas lag hade plötsligt slutat. Mats hade pratat med dem. Han ville mycket ogärna tappa så duktiga spelare till någon annan idrott. Något annat skäl än att det inte var roligt längre hade de inte. De hade tappat intresset helt och hållet. Så slutade ännu en flicka, en snabb och fin guard med ett bra skott utifrån. Hon hade inte heller något skäl. Hon ville inte vara med, trots att hon hade mest speltid av alla. Så enkelt var det, sa hon.
Mats pratade med de två tränarna som också var coacher. Äldre juniorspelare, rutinerade med bra tränarutbildning, nästan myndiga.
Det var inget särskilt, fick han veta. Flickorna hade fått sitta ganska mycket ett par matcher och det var på gränsen att de platsade i laget. De gav inte allt varken på träningar eller under matcher. Kämpade inte som förra året.
Flickor brukade ju falla ifrån … inom alla sporter, då de kom upp i 15-16-årsåldern. Det var inget ovanligt.
Mats nöjde sig med det. Det var ju ett känt faktum.

*

Det första telefonsamtalet kom tjugo i nio på lördagsmorgonen. Fram till dess hade det varit en riktigt bra dag. Solen hade nått trädtopparna och himlen var klar. Inga ovädersmoln kunde anas. Luften var så där hösttunn som den kan vara under sköna oktoberdagar. Enstaka björkar hade ännu kvar några färggranna löv och rönnarnas grenar tyngdes ner av röda bärklasar. Sidensvansar svärmade runt buskarna och frosten på marken glittrade. Mats kände redan medan han drack sitt morgonkaffe hur skönt det skulle bli att dra in den friska höstluften med några djupa andetag, innan han började vandringen upp mot berget.
Då den ilskna telefonsignalen ljöd genom rummet, hade han precis hittat kartan som han tänkt ta med sig. Kvart i nio hade han tänkt ge sig iväg. Hans plan den här lördagen var att lämna stigarna och istället ströva fritt bland klippor och stup och kanske följa någon bäckravin. Det var skönt med ett veckoslut, då han inte behövde engagera sig i någon match, en helg då han kunde hämta nya krafter. Bara Flickor A hade en match hemma i hallen, en lätt match om man fick utgå från tidigare möten mellan lagen. 
På bänken intill spisen stod ryggsäcken, termosen och sittunderlaget. Limpan och förskäraren låg på skärbrädan, två kokta ägg skulle han skala och ta med sig. Han riktigt kände njutningen av att sitta på liten klippavsats eller en stock i skogen, titta ut över omgivningarna och lyssna på småfåglarnas lågmälda tjatter och iaktta titornas nervösa hoppande från gren till gren. Kanske någon större rovfågel också skulle dyka upp … eller åtminstone några olika hackspettar … eller järpar och nötskrikor.
Mats var på bra humör då han lyfte luren. Klockan var tjugo i nio.
Om fem minuter skulle han ha allting nerpackat i ryggsäcken.
Om fem minuter skulle han vara på väg ut.
Han tänkte att det nog var mamman som ringde från Boendet. Hon var som vanligt så ensam, trots att hon var omgiven av så många. Hon kände alltid på sig när han skulle iväg någonstans. Då ringde hon och beklagade sig. Han var ju i alla fall enda sonen, det borde han tänka på.
 
Då det fjortonde samtalet kom sent på kvällen tittade Mats Eriksson bara trött och apatiskt på telefonen. Det fanns ingen kraft i armen för att orka lyfta luren. Han visste ju vad det handlade om. Minst av allt ville han prata om det. Telefonen ringde länge. Mats såg att det var redaktören från lokalredaktionen som försökte nå honom. Redan. Borde inte klubben först ha fått möjligheten att hantera allt internt? Fått en chans att utreda, att försöka hitta utvägar, att kanske finna ett svar.
Mycket dunkelt kom han ihåg hur glatt han hade svarat i telefonen, då Tomas Bergström på morgonen ringt först av alla, Tomas som alltid brukade ställa upp, jobba i sekretariatet ibland och skjutsa … och alltid varit positiv. Hade han ingen uppgift brukade han sitta i publiken och ge laget sitt stöd. Det hade dröjt några sekunder innan Mats hade uppfattat hur upprörd Lindas pappa var. Flera gånger hade Mats försökt hinna säga något, först ville han protestera, säga att det inte kunde vara sant, att Linda måste överdriva. Det var lätt gjort för unga flickor. Tomas Bergström hade blivit argare och argare. Svordomarna hade blivit högre och grövre … Till slut hade Tomas slängt på luren. De sista orden var att han aldrig mer skulle ställa upp och att Linda aldrig mer skulle spela i laget, aldrig mer … aldrig, aldrig mer … aldrig mer …
Och till dagens match skulle hon absolut inte komma … och inte han heller … trots att han lovat vara matchsekreterare.
Då Mats hämtat sig lite och anklagelserna mot tränaren för A-flickorna, 15-16-åringarna, hade sjunkit in, hade han suckat djupt och hämtat telefonboken. Det var en av de bra sakerna han själv infört … varje lag lämnade in uppgifter på alla spelares föräldrar, även för de föräldrar som bodde på skilda håll … Telefonnumren behövdes om spelare akut skulle kunna kallas in eller om någon gjort sig illa under träning eller match …
Mats hann inte ringa …
Emelies mamma ringde. Mats kunde först inte höra vem det var genom alla snyftningar … Emelies mamma som han själv var lite smått förtjust i. Hon hade inga okvädningsord, bara förtvivlan och gråt …
Hon och dottern var inte ensamma i sin förtvivlan.
Telefonen fortsatte att ringa.
Två telefonsamtal hade Mats själv ringt. Till lagkaptenerna i herr- och damlaget och bett dem ta över träningarna och matcherna … i fortsättningen. Tre brev hade han skrivit. Det ena till polisen med en anmälan och uppgifter om det han hört och det han kände till. De andra som var likalydande var till föreningsstyrelsen och förbundet. Med en enda rad plus namnteckning avsade han sig alla uppdrag han haft i styrelser och kommittéer som han varit inblandad i.
För Mats Erikssons del var det slut. Han orkade inte med någon fler utredning.
Det var det enda Mats var nöjd med. Att han orkat ta initiativet att sluta.
Mörkblå åskmoln rörde sig långsamt över en allt mörkare himmel, mycket ovanligt den tiden på året. Efter den bedövande lördagen skulle han pina sig genom natten. Inte öppna för någon, inte svara i telefon, inte vara nåbar. Om söndagsmorgonen trots allt kom innan det nästa dag hade blivit kväll skulle han ge sig av. Karta och kompass skulle han inte behöva … inte sol och vackert väder.
Äggen, limpan och korvskivorna, termosen och sittunderlaget stod kvar på bänken vid spisen. Det fick duga.
Mats Eriksson ställde fram vandringskängorna.
Han stängde av alla telefoner och släckte ljuset.
Gong-gongen precis efter ”Ten and out” hörde han inte. Under hela söndagen hade han vaknat till en kort stund, stigit upp och varit in på toaletten. I köket hade han druckit ett halvt glas vatten och slängt korvskivorna i soppåsen. Han hade vacklat in till sovrummet igen.
Mats Eriksson hörde när locket till soptunna slog igen och han hörde sopbilen närma sig för att ta hand om hans tid som idrottsledare.
Alla skor hade han lagt på hyllan, fotbollsskorna, basketskorna och löparskorna. Allt hade han slängt i soptunnan. Även de ganska nya joggingskorna som han brukade använda på sina motionsrundor hade hamnat där.
Postens gula brevlåda hade slukat breven han skickat. Det var ännu en kvart kvar till lådans tömning. För en gångs skull hoppades han att posten skulle tömma lådan i tid.
Det var slutet.
Mats Erikssons tid som idrottsledare var över.

          © LEIF LARSSON
          Den här novellen publicerades i novellsamlingen Då du hör björnen vissla (2015). Då kallade jag den På nio brukar dom resa sig. Att den nu fått namnet
          Golvad  beror på det minskade utrymmet för rubrik här på hemsidan.
          En bokexpert och tillika före detta fotbollsspelare tyckte att den här novellen borde spridas till alla föreningar för att belysa vilken stor press enskilda ledare
          kan utsättas för, särskilt om de tar på sig många uppdrag
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER