”Jag såg din pappa igår!”
Petter stod framför Kristoffers bänk och stirrade på honom. Bakom glasögonen höll ögonen i ilska på att trilla ut.
Kristoffer hade redan satt sig på sin stol och hade fällt upp det lilla bänklocket och tagit fram penna och sudd.
”Gjorde du?”
Kristoffer la in all den förvåning och likgiltighet, som en elvaåring kunde få in i frågan.
”Jo, han gick i demonstrationståget förbi kyrkan och hela vägen till Folkets Hus. Han gick och bar en röd flagga …!”
Petter stod kvar på samma ställe, lite kort och rund. Han putade med underläppen för att betona allvaret i det han sa. De svarta rundögonen släppte inte Kristoffer för en sekund. Han blev röd på halsen och kinderna och började svettas, men han höjde blicken och såg in i Petters svarta ögon.
”Det var nog min farbror … Pappa och han är väldigt lika varandra …”
”Han gick också där. Dom gick utmed varandra och höll i en röd banderoll … en sån där flagga som man måste vara två för att bära. Dom gick utmed varandra … och sjöng!”
I korridoren hördes steg. Aldrig hade Kristoffer längtat så mycket efter att Tyko Granat skulle komma till klassrummet.
”Är du komminist?” väste Petter, innan han långsamt gick bort till sin bänk. Den lilla plutmunnen vreds i en grimas.
”Komminist … komminist …”
Orden droppade efter honom.
Ingen annan sa något. Tyko Granat stod stilla bakom katedern och tittade ut över klas-sen. Det luktade piprök från honom. Hans ”God morgon. Sitt ner!” lät irriterat.
”Har det hänt något …?”
Tystnad.
Då han gjorde en liten rörelse med handen satte sig alla. Det slamrade i stolar och bänklock. Kristoffer kände sig matt i benen och var lika varm, som de gånger då han sprungit till skolan.
Tyko Granat lyfte undan koralboken. Idag tänkte han hoppa över psalmsjungandet och tjäna några minuter till de blandade uppgifterna i matematik. Den här klassen behövde räkna mycket oftare än vad den behövde sjunga psalmer. Han vände på några papper på katedern och öppnade räkneboken. Med handen tryckte han ner sidorna så att de inte skulle bläddra igen av sig själv. Han la sin nyvässade blyertspenna på samma uppslag, ifall han inte plattat till boken tillräckligt. Många i klassen hade redan plockat upp sina räknehäften och räkneboken. De hade förstått att psalmerna fick vara till en annan dag. Några hade till och med slagit upp den rätta sidan i räkneboken. Tyko Granat nickade. Han var klar.
”Nåå?” sa han, så att frågetecknet hördes in i vartenda hörn i klassrummet. Det nöp till i öronen lika hårt, som då han brukade ta ett tag runt nacken på den elev som inte gjort sin hemläxa.
Petter räckte upp handen.
”Börja räkna … börja räkna … börja räkna …”, tänkte Kristoffer för sig själv. Det brukade alltid vara bråttom med att komma igång … Nu kändes det som om sekunderna sniglade fram. Han höll huvudet nerböjt, som om han hade blicken fäst på räknebokens uppgifter … men han blundade. Han märkte att handen som höll pennan darrade lite.
Petter vifta med den knubbiga handen som om han på sitt överlägsna sätt skulle besvara någon av lärarens frågor. Han hade ställt sig upp i bänken för att synas.
”Kristoffer är … är komminister … kommunister …
”Kommunist! SVAMMEL! Har han sagt det? Barn kan inte var kommunister eller nazister eller något annat politisk … Du måste lära dig att tänka först och prata sedan, Petter!”
Petter sjönk ner på sin stol.
”… men hans pappa … han bar en röd flagga i går …”
Kristoffer rodnade. Han svettades också och förstod att han var mycket röd i ansiktet. Han kände de andras blickar på sig.
”Titta … han är komministröd …”
Petter gav sig inte.
Kristoffer sneglade på läraren. Tyko Granat reste sig, klev ner från katedern och ställde sig vid Petters bänk, mycket nära. Bara Kristoffer såg hur han lät handen smyga upp till örat. Han vred om det. Petter blev blossande röd. Aldrig hade en lärare gjort så mot honom! Doktorns pojke!
”Jag ska … jag ska …”
”Du ska ingenting, pojke! Du är, alldeles för okunnig om det du pratar. ”
Tyko Granat hade släppt Petters öra, men handen skakade lite. Han stoppade ner den i kavajfickan. Det såg ut som om han tänkte ta upp pipan och tobaken.
Han avbröt sig hastigt och tittade ut över klassen.
Efter en kort paus, sa han:
”Ta fram räknehäftena. Räkna!”
Han lät som en militär.

Under hela lektionen sa Tyko Granat inte något mer. Han gick inte igenom något räknetal på svarta tavlan. Barbro viftade länge och fastän hon inte fick lärarens uppmärksamhet fortsatte hon.
”Hon kan säkert räkna utan hjälp … men gör alltid så där …”, tänkte Kristoffer.
Efter några minuter utan att läraren hade reagerat, steg hon upp och gick fram till katedern. Med en trött gest viftade läraren bort Barbro, innan hon ens hunnit fram. Förvånad och lite stukad vände hon om och satte sig. Hon sa något till Ulla-Britt och sedan satt hon och tjurade. Halsen och kinderna flammande. Hon putade med underläppen och såg mycket missnöjd ut.
”Petter och Kristoffer stannar kvar … ni andra kan gå ut på rast …”

”Man ska inte prata så mycket om sådant som man inte vet ett dugg om och om sånt som man inte begriper. Kommunister och nazister och fascister … det är ord som ni är för små att förstå. Det är åsikter som folk runt om i världen har … inte bara här i vår lilla by … och ni har rätt att tycka vad ni vill om de här åsikterna … När ni KAN nånting, när ni VET nånting, när ni har LÄRT er nånting och sedan tagit ställning, alltså förstått! Innan dess ska man vara försiktig med vad man säger. Och, Petter, även om … jag säger OM Kristoffers pappa gick med i demonstrationen, så var det INTE Kristoffer som gjorde det. Förresten sa du fel när du sa komminister, Petter.
Kommunismen och nazism och fascism är tankar och åsikter som politiska partier har. Barn ska inte prata politik och inte hetsa mot varandra … Igår var det ett demonstrationståg genom byn. De röda flaggorna som bars är ett sätt för de människorna att visa att de hör ihop och tänker ganska lika. I förrgår var det andra människor som gick samma väg och som också hade flaggor … Dom var kanske inte lika många, men många ändå … personerna alltså …”
”Det var svenska flaggor …”, hackade Petter trotsigt in.
”Jo, några stycken men det var många andra flaggor också, inte alls svenska … Kände du igen någon som gick med där? Det borde du ha gjort!”
Tyko Granat stod framför de två pojkarna. De stod inte långt ifrån varandra, men skiljelinjen, som gick mellan dem, visade att de inte var vänner … längre. Han la en hand på pojkarnas axel. Kristoffer lät det ske. Petter skakade av sig handen.
”Ta nu varandra i hand och säg Förlåt …”, sa han.

Kristoffer var på väg att protestera, men gjorde det inte. Han såg Tyko Granats vädjande blick. Läraren försökte låta övertygande, men kände sig missmodig.
”Jag tar inte en komminist i handen … Jag vill aldrig mer vara med dig …”
Blicken som Petter gav Kristoffer var ilsken, nästan hatisk … Han vände sig demonstrativt bort från Kristoffer och gick mot klassrumsdörren. Läraren lät det ske, och sjönk ner på katederstolen utan ord.
”Jag vill ändå inte vara med Petter … Han är inte … Jag är inte rädd för honom …”

Då Kristoffer kom ut på skoltrappan, såg han Petter gå uppför backen bort från skolan.
”Han går säkert hem och skvallrar …”