2016-09-14

HOLMEN


Kallholmen var liten och såg inte mycket ut för världen. Nästan ingenting växte där, utom oändligt mycket småsten längs stränderna. Några spretande rönnar och förkrympta tallar kämpade för att överleva i den magra miljön och här och där ett bestånd av hallonbuskar och lingonris på strandvallarnas strängar av klappersten. Mer fanns inte frånsett en smal ridå med alar längs den mest skyddade stranden - och så Agnes gamla hus som hon inte längre ägde. En ständigt porlande kallkälla fanns nära den stora rönnen och inte långt ifrån huset.
Agnes var ofta sammanbitet tyst och kärv. Hon pratade inte mycket, då hon gjorde sina dagsverken hos bönderna eller uppe i byn. Hon var effektiv utan ord. Glada skratt och fnitter hördes mycket sällan från henne, men hennes röst var mild, då hon pratade med barn eller lyssnade på dem då de ville berätta något. Då hade Agnes stort tålamod.

Varje gång då de med roddbåten närmade sig holmen, fick Agnes tårblänk i ögonen en stund. Hon blev tystare och tystare för varje årtag. Då båten stötte mot land, var det alltid hon som först klev upp på den steniga stranden. Det fanns säkrare båtlänningar men vid lugnt väder var stället nedanför stugan bra. Agnes knöt fast båten vid någon lite grövre alstam, medan alla andra satt tysta och väntade. Sedan stod hon tyst en stund med ryggen mot dem, som satt kvar i båten och tittade upp mot den röda stugan en bit upp på holmen. Hon torkade ögonen med baksidan av ena handen. Holger brukade sitta tyst vid årorna och betraktade sin mor. Inte förrän Agnes vände sig om och nickade eller log lite mot dem, steg alla andra i land. De kände alla hur hon ville ha det. Hon behövde stunden på den steniga stranden. Alla i båten visste det.

Ön var vresig och karg, men ändå skön i sin enkelhet. Några stora stenbumlingar låg en bit upp på land och några kala hällar fanns ovanför grusstråken och stenarna, som om Albert Engström själv varit där och placerat ut dem för sina fiskargubbar. När det var lågvatten var det svårt att komma i land på östra sidan där större stenar, många kantiga och vassa trots tusentals år i vattnet, låg som en barriär.

En del av höstens stormar kunde svepa in över den nästan kala ön, men den lilla hamnen med piren och bryggan för nät, skötar, ryssjor och mjärdar skyddade ganska bra. På sätt och vis låg ön bra till närmast den öppna fjärden, ytterst och minst av öarna i den smala viken. Strömmingsfiskare landade ofta sina fångster där och de stora segelfartygen som gick med fritt vatten under kölen ända längst in i viken brukade bunkra sitt färskvatten från ön, innan färden utåt havet började. De kunde ligga för ankar bara några meter från stranden – om vinden inte var västlig och det var den sällan.

*

Varje gång de närmade sig holmen, sa Holger samma ord.
”Det är djupt här … inte ens med en flaggstång kan man nå botten …”
En gång hade han berättat att han slängt ut mjärden inte långt från land. Flötet hade varit dåligt fastknutet och hade lossnat. Mjärden försvunnit i djupet, innan någon hunnit reagera och försökt få upp den med båtshaken.
”Vi draggade efter mjärden. Linan med draggen var femton meter lång. Inte hittade vi mjärden och ingenstans kunde vi känna någon botten …”
”Mamma är född här …”, började Holger, då Agnes gått en bit bort för att titta på ett hallonsnår, där bären börjat lysa röda. Det var inte första gången Holger tog upp ämnet; alltid när Agnes inte var inom hörhåll.
”Det är därför hon är så rörd varje gång. Hon är född här i den där stugan som står mitt på ön och hon ägde hela holmen tillsammans med en av sina bröder, innan hon … måste göra sig av med alltihop … då tiderna och allt annat blev sämre …”
Agnes nickade. Hon hade nog hört Holgers ord i alla fall, men hon sa ingenting. Hon berättade aldrig hur det hade varit. Det som hade skett hade skett.
Varje gång kämpade Agnes med gråten. Det var som om båtkölens skrapande mot bottnen vid den lilla hamnen väckte minnen i hennes bröst. Ibland böjde hon sig ner och tog upp en liten sten från stranden och lät fingrarna glida över den en stund. Sedan höll hon stenen mot sin kind, suckade och släppte ner den bland de andra på stranden.

Johanna hade påmint Holger om att de måste ha med sig filtar. Hon bredde ut dem direkt på marken nära den stora rönnen. Sanden var hårt packad där och marken var nästan alldeles platt. Det var en fin plats. Efter en stund såg de myrorna komma. Det var som om de sökte den myrväg som filtarna kanske dolt.
Det dröjde alltid en stund, innan Agnes började prata med de andra. Minnena kom och öppnade de dörrar inom henne som hon andra dagar försökte hålla stängda.
”Jag tar pojkarna med mig och går runt på ön … medan ni kokar kaffet …”
Hon tog Kristoffer och Olof i var sin hand och började gå åt det håll där fjärden öppnade sig mot större öar och sedan mot det stora havet. Agnes gick inte fort och fötterna hittade vägen. Hon halkade aldrig, inte ens då den steniga stranden ibland kunde vara regnvåt. Ingen av pojkarna gjorde minsta ansats att släppa farmors hand. De tyckte om tryggheten. 
Bryggan vid den lilla piren hade börjat förfalla. Den stack ut någon meter från stranden. Utanför var det tvärdjupt.
”Här brukade strömmingsfiskarna komma i land med sin fångst på höstarna”, berättade hon. ”Ibland var båtarna så fulla med strömming att bara det översta bordet på båten var ovanför vattenytan … borden … det är brädorna som båten är gjord av … jaja, det vet ni ju. Om det då hade börjat blåsa och vågorna blivit större, skulle båten, karlarna och all fisk ha försvunnit ner i vattnet. Då strömmingen gick till var vi glada … vi skulle ha mat för hela vintern …”
Agnes tystnade.
”Andra höstar var dåliga … lite fisk och det blev svåra tider för oss här på ön …”

De tre gick långsamt en bit längre bort. Agnes satte sig på en platt sten och drog pojkarna intill sig. Hon pekade på en slät stenhäll, som stupade rakt ner vattnet.
”Just där kunde de stora fartygen lägga till, när de fyllde på färskvatten för sina färder. De la bara ut en landgång … Ingenstans efter hela svenska kusten var det lika fint och lätt att bunkra vatten … Kallkällan här på ön blev berömd bland alla skeppare …”
Pojkarna såg hur Agnes ögon blev fuktiga igen.
”En del båtar kom tillbaka flera gånger under en sommar … särskilt en … Constansia … Det var det vackraste skeppet av alla … hon gick med plank på Stockholm … ja, bräder från sågen. I Stockholm hade de inte så fina skogar att göra bräder av … Sjömännen på fraktskutorna var alltid så vänliga och glada och skämtsamma … Ibland sa de att de att det var den bästa hamnen att komma till … Han som var styrman på Constansia var den gladaste och vänligaste av alla. Han sa alltid att han skulle komma tillbaka och hämta mig … Det gjorde han inte … Sista gången jag såg honom och Constansia hade han mer bråttom än vanligt. Det blåste utifrån fjärden och vågorna, som slog mot den där klippan, var ganska stora… det var en höstdag och jag tror att dom på skeppet var oroliga att båten trots allt skulle slå för hårt mot klippan … men jag tror att det gick bra … då. Jag stod länge och vinkade, när Constansia kastat loss. Jag minns att jag kände mig så konstigt i bröstet … tom på något sätt. Det var som om jag ville se Constansia så länge det bara gick. Till slut försvann hon bakom dom yttersta öarna … Det var sista gången. Constansia kom aldrig mer hit för att bunkra dricksvatten … nånstans på Ålands hav sprang hon läck och sjönk … med man och allt, sa man efteråt. Det var nån på sågen som fått veta …
Det där skeppsbrottet förstörde mycket i mitt liv och min framtid … Jag tänkte mycket på det. Hur allt blev sämre för mig efteråt … fattigare och olyckligare …och  stora sorger kom över mig …”
Pojkarna såg en tår rinna från ögat. Kristoffer sträckte upp handen och la den mot Agnes kind. Olof tryckte sig hårdare mot farmor.
”Ålands hav …” mumlade Agnes. ”När jag fick mitt första barn döpte jag henne till Constansia … Ingenting mer, bara Constansia, fastän prästen tyckte att det var ett konstigt namn …”
Bakom dem ropade Holger att kaffet var klart.
”Så snälla pojkar du har”, sa Agnes till Johanna, då hon tog mot koppen med kaffet. Alla satt på de grå filtarna, alla utom Agnes, som satte sig på en sten intill. Hon skakade på huvudet, då Johanna bjöd henne en skiva från vetelängden.
”Vad har du nu lurat i ungarna? Är det om dom fantastiska skeppen med tre eller fyra master … Har du fantiserat om den där lastskutan som hette Constansia nu igen? Du borde ha berättat om när alla på ön var ute på Lappvikens första höstis för att klubba lake?”
Holger lät sur. Agnes tittade trött på honom.
”Jag berättade lite om min yngsta bror. Han var den ende som blev kvar här på holmen tillsammans med mig. Alla andra for iväg till Amerika … Det var som om dom hade eld i baken … och dom hörde aldrig av sig. Vi visste inte om dom levde eller var döda.  Vi fick aldrig några Amerikabrev fastän andra fick det. Några av syskonen kom tillbaka efter några år, men då var det för sent … Då hade jag också lämnat ön … och Emil med. Han var snäll och försökte så gott han kunde. Men han var en drömmare …
Ja … och till slut stack Emil också iväg … till Amerika. Trodde väl att allt skulle bli bättre där … För honom blev det tvärtom …”
Agnes gjorde en paus. Kristoffer och Olof åt flera skivor från vetelängden som låg på en skärbräda. En flaska med mjölk gick från den ene till den andre. Några tuggor och så en klunk mjölk.
”Emil kom aldrig hem igen … Det han var med om skulle ha kunnat bli en bok …”

Agnes vände sig aldrig om i roddbåten på tillbakavägen till hamnen.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER