”Lilla granen, två knogar vänster!”
Åtta man låg i en snödriva och tryckte med k-pistarna skjutfärdiga. Alla höll ena handen knuten framför sig, sökte reda på lilla granen med ögonen, kikade över knogarna och spände ögonen i terrängen till vänster om granen. Alla åtta stirrade så att det började svida i ögonen.
”Vad såg du?” frågade någon till slut.
”Ingenting! Jag ville bara veta om ni ser något där borta …”
Det var den utplacerade posten 177:an Björn Nilsson, Bamse, som fått ut gruppens alla medlemmar med ett enda ryck i snöret. Han försökte hålla sig för skratt. Gruppchefen Oskar Nilsson log lite skevt. Det var kul men inte riktigt i hans smak. Lite allvar måste man ha med sig på övningarna. Det kunde ju bli på allvar nån gång.
Alla åtta reste sig och gick in i det kamouflagetäckta tältet och satte sig med sina kåsor och drack teet som hunnit kallna ganska mycket under utryckningen.
”Vi är i alla fall riktigt på alerten”, flinade Luppio-Nisse. ”Två knogar vänster – ingenting misstänkt … Nu vet vi åtminstone det … i övrigt ingenting att rapportera.”
Han hade redan börjat skruva lite på det tunga åbäket till fältradio. Varje heltimme skulle han ha radiokontakt med staben. FEMTONHUNDRA, alltså klockan tre på efter-middagen, skulle kontakten upprättas och hörbarheten bedömas.
Posteringsstället lämnades obemannat.
Ännu kunde man ana lite dagsljus över åsarna i väster.
Ständigt blinkade en TV-mast på berget i öster.

Natten som följde blev blåsig och fullmånens ljus flödade över den lilla gruppen. Det som hände, gjorde att Kent började ana hur det var med Felix. Flera månader hade gått och oron hade hela tiden legat på lur och då och då blänkt till i Felix ögon. Efteråt trodde han, att han den här vinternatten i månskenet, gjort bort sig och avslöjat sitt inre. På tu man hand med Kent berättade han lite mer om sig själv, men det dröjde det också. Han var reserverad och slöt sig inom sig själv.

Gruppen låg som framskjuten postering långt ifrån de andra i plutonen och långt ifrån alla andra kompanier som deltog i övningen. För en gångs skull hade de haft tur. Väd-ret var bra. Temperaturen strax under noll, solsken och ingen vind under dagen. Under förnatten började vinden dra ner från sluttningarna runt omkring. Skidföret var ut-märkt och de tog det lugnt. Natten innan hade det varit skare. Några elitsoldater var de inte och kanske det var därför de skickats iväg. Själva bekymrade de sig inte mycket för det krig de skulle leka. Tältet restes snabbt, väl kamouflerat och med en vaktpost med lösplugg i magasinet som försvar för oväntade angrepp. För säkerhets skull hade de apterat en larmmina och lagt ut snubbeltråd vid bäckövergången … om någon kom från det hållet. Lite oregelbundet avlöste de varandra. Rökarna kombinerade en rökpaus med att stå en stund som vaktpost.

Platsen för posteringen låg långt ut på ett småkuperat hedområde med gott om småtallar. Större träd, som var överkörda av stridsvagnar under tidigare övningar, kunde de se och även sådana som saknade toppar efter kanonbeskjutning eller artillerield med skarp ammunition. Det var det närmaste de nånsin skulle komma en verklig krigsskådeplats. Tältet var rest i skydd av en lång ås på skjutfältet några hundra meter öster om en ganska bred bäck.

Då kvällen kom fick gruppen en order på radio om skärpt beredskap, två poster dygnet runt, radiotystnad från klockan 18 och därefter avlyssning varje heltimme. Det var en order som ökade pulsen en aning men problemet var inte eventuella skidpatruller från fiendesidan. Problemet var hur vakthållningen skulle organiseras, för även om de låg långt från alla andra, insåg de att stridsdomare mycket väl kunde dyka upp när som helst.

Livkompaniets fjärde grupp bestod bara av åtta man, men Luppio-Nisse, som skötte radiosambandet och måste ha passning varje heltimme, räknade de bort. Sju återstod. Mandel, Arnold Johansson, avlöste Luppio-Nisse ibland. Tre vaktposter skulle behövas om de formella bestämmelserna strikt skulle följas; en eldvakt och två vakter, som spa-nade ut i terrängen från sina postställen. Det skulle inte bli mycket sömn den kommande natten. Det var praktiska killar, så de gjorde i ordning två postställen ute men med bara en man, som kunde gå mellan. Avsikten var naturligtvis att vakten lättare skulle kunna hålla sig varm, även om bevakningen blev lite sämre. Om stridsdomare kom, så kom de säkert efter samma spår, som de själva kommit efter. Stridsdomarna kunde inte veta exakt var tältet satts upp. Vaktposten ute hade bra sikt åt alla håll och särskilt bort mot bäcken och broövergången. Han kunde larma eldvakten, som kunde väcka nästa eldvakt, sedan snabbt ut till närmaste poststället. På det sättet hade de snabbt två poster på plats och värmen i tältet skulle fungera. Det var det viktigaste, och att det kunde bli några timmars sömn för de flesta.

Den genialiska planen fungerade, särskilt fram till den timme, då Kent satt eldvakt och sedan direkt skulle ut en timme som post. Felix var före honom. Han väckte Kent, tog sin k-pist, vek undan tältduken och kröp ut. Hans steg hördes i snön, när Vargen Karls-son, som Felix bytte av, kom tillbaka till tältet. Kent hörde hur han stannade utanför, drog eld på en tändsticka och då det dröjde lite innan tältdörren veks åt sidan, hade han hunnit ta sig en rök, innan han lade sig igen.
”Det är fullmåne”, sa han då han kröp in. ”Vackert som fan!”
Han kröp ner på sin plats och efter några sekunder sov han.

Det var då det började.

Elva minuter över ett ryckte Felix första gången i larmlinan, som Kent hade knuten runt sin vänstra hand. Han visste vad klockan var, för att han precis då påbörjat ett längtansfullt brev. ”Älskade”, hade han skrivit, men utelämnat namnet, ”klockan är nu lite över ett på natten någonstans långt ute i ödemarken, där jag just nu sitter som eldvakt, en mycket viktig uppgift i krig och till och med nu i fredstid, då vi bara låtsas kriga. Men utan eldvakt skulle vi frysa i tältet, kanske till och med frysa ihjäl. Vi ligger i riskzonen för att bli anfallna av fienden, inte på riktigt men övningsledningen låtsas det och nog kan det komma några malajer för att försöka smyga sig på oss. Malajer i lumpen är inte killar från Malysia, utan killar som har lättare tjänst av någon anledning. Vår postering är framskjuten som militärerna säger, då man skickat i väg en liten spaningsgrupp långt fram mot områden där fienden väntas vara eller snart kan komma till.  En kamrat går po…”
Där hade pennan gjort ett extra långt streck efter o-et. Rycket i linan betydde fara på färde …

Just där mitt i ett ord hade Felix ryckt i linan. Kent väckte 157 Johansson och sprang ut. Snödräkten hann han inte ta på sig, men k-pisten höll han i handen.
Felix var mycket orolig. Han pekade och pratade nästan osammanhängande.
”Där … där … där … Ser du dom? Skidåkare!… Dom är många! Det hörs hur skidorna rasslar mot skaren … hör du??”
Minst en minut stod de båda två stilla och stirrade. De lyssnade intensivt. Det var knappt att de vågade andas. De såg rörelserna och hörde ljuden men ingenting kom närmare.
”De är nog borta nu. Jag ser faktiskt ingenting.”
Kent gick tillbaka in i tältet. Johan som 157:an kallades hade inte orkat fram till tältlådan där eldvakten skulle sitta. Han snarkade högt.

Fem minuter senare hände det igen. Felix ryckte i linan. Kent ut … men inte heller den gången kunde de säkert avgöra om det fanns något i månljuset. Något som kom närmare eller for förbi. Felix var nervös och orolig. Han kunde inte stå stilla. Gång på gång fingrade han på avtryckaren på k-pisten. Kent såg att han hade den osäkrad.

Efter ytterligare sju minuter kom ett nytt ryck i linan, kraftigare den här gången. Kent väckte inte Krister, utan hakade fast larmlinan i märlan till tältlådan och sprang ut. K-pisten i ena handen och snödräkten i den andra.
”Jag tror att du kan ha rätt”, sa han lågt till Felix, medan han drog på sig snödräkten. Båda visste hur långt prat kunde höras med vinden.
”Vi kan byta en stund. Du har stått på helspänn en lång stund. Ta min eldpost till klockan två och väck sedan Krister. Se till att han verkligen sätter sig på tältlådan. Han sover hårt. Säg att jag redan är ute …”
Felix tittade en lång stund på Kent, som trodde att Felix skulle avböja hans erbjudande.
”Jag fryser inte …”, sa Felix tyst. Sedan rörde han lätt vid Kents arm och började gå från postens bevakningsställe mot tältet.
”Säkra k-pisten”, halvviskade Kent. Även om det var lösplugg i magasinet var det onödigt att väcka alla i tältet, om han råkade komma åt avtryckaren.

Natten var otroligt vacker. Stjärnklar och med fullmåne. Kent gick långsamt mellan postställena, stannade en stund vid vart och ett, innan han vände och gick tillbaka. Han blev själv förvånad, då han gjorde en helomvändning utan att stanna. Bjerke skulle ha applåderat … om det varit någon annan.
Det var inte många minusgrader men han visste att om han stod stilla skulle han börja frysa om fötterna. Bättre var inte arméns kängor. Vid det postställe där Felix stått de gånger han kallat ut Kent stod han länge. Trampade med fötterna och då och då la han ifrån sig k-pisten och gjorde en åkarbrasa. Det var vackert och skönt. De små kullarna och åsarna suddades ut ju längre bort mot horisonten han tittade. Det var som ett sa-gomotiv, tänkte han. Några gånger gnistrade glödande stjärnor upp från kaminröret i tältet. Det var eldvakten Johan, som hade slängt in ett par vedklampar.

Plötsligt hajade han till. Rörelse i tallskogen! Felix hade haft rätt! Kent stod absolut stilla och närmade sig linan för att larma. 50 meter bort, 100 meter och 200 meter bort rörde sig hundratals soldater förbi posteringen och ner i den mörka svackan där dalen började. Skidorna rasslade, det knäppte och frasade från stavarna. Truppen förflyttade sig ryckigt. De var så många att gruppens åtta k-pistar inte skulle ha någon effekt alls på en så stor trupp. Så stannade alla på en gång. Rasslet från skidorna mot skarsnön upphörde tvärt. Vindilen som Kent nyss känt mot sin kind försvann.

Han insåg att all rörelse och alla ljud var vindens, månskenets skuggor och den lösa snön på skaren. De små tallarnas grenar och smala stammar rörde sig i vinden, skuggorna rörde sig, kornsnön från igår rullade iväg över skaren då vinden kom. Kent skrattade för sig själv och gick över till det andra poststället. Han stod länge och tittade ut över vidderna. Snödräktens huva hade han vikt ner. Han lyssnade efter ugglor eller kanske till och med vargens ylande.
För en gång skull njöt Kent av militärlivet.

Klockan tre kom Krister. Han hurvades och slog några slag med armarna runt sin egen kropp för att bli varm på annat sätt är från kaminen. Någon snödräkt hade han inte på sig.
”Allt lugnt!” sa Kent. ”Ser du några skuggor som rör sig långt bort, så är det bara småtallar som vajar i vinden ...”

Då Kent kröp fram till sin plats i tältet och hoppades få sova några timmar, såg han att Felix låg vaken och tittade på honom.
”Det var lugnt medan jag var ute. Kanske det var renar, som gick förbi ner mot dalen …”.
Han nickade tyst och slöt ögonen.
”Dom brukar inte komma, när det är så ljust som i natt …och inte stanna alla på en gång”, mumlade han. Kent antog att han menade renarna. Han borde veta.

”Luppio-Nisse”, Evert Nilsson, ställde undan radion. Han hade haft lyssning de obligatoriska fem minuterna.
”Allt tyst! Inga nya order. Ingen kontakt. Lugnt ute också …? Det är fan att fara upp en gång i timmen för att lyssna på ingenting …”
 

*

Gruppen hade gjort sig beredd att återkallas. Tältlådan var utanför tältet, likaså alla packningar. Felix hade gjort en eld som ingen rök kom ifrån. Hur han bar sig åt förstod ingen, för om någon av de andra la på ens den mista lilla vedpinne, bolmade rök från den, men inte när Felix la på tre-fyra klabbar. Var han hittat den torra veden sa han ingenting om. Då och då tittade han på Kent, som om det fanns något som var osagt mellan dem.

”Vi har det ganska bra här … förutom att sömnen blev dålig i natt … särskilt för mig som måste passa den jäkla radion varje timme …”
”… men du fick i alla fall vara inne hela natten … och lite hjälp fick du väl av Mandel …?”
Luppio-Nisse la sig ner på granriset, som varit inne i tältet.
”Jodå, tur det … för ska man upp en gång i timmen blir det ingen sömn … mer som en längre Rast-Vila. Nog skulle vi klara livhanken minst den här dagen ut … och en natt till, om det skulle behövas … Koktrossens killar var generösa med limpor …”

Så började historierna vandra runt … först och mest var det ganska vågade berättelser om kvinnliga erövringar, som alla förstod var mycket överdrivna, men som i alla fall gav en del skratt och till och med applåder …

”Nu är det din tur Kent, du sitter ju jämt och läser och skriver … till och med mitt ute i vilda skogen …”
”Det är hans kärleksbrev …”
”Jaha, men när postar du breven egentligen? Jag har ju hand om fältposten också … inte bara det där åbäket … ”, sa Luppio-Nisse och pekade på radion. ”Du har ju aldrig lämnat några fältpostbrev till mig att skicka vidare…”
”Jag skriver till min tjej … eller mina … drömflickor, nån av dom … fast breven blir aldrig klara … kommer aldrig iväg … Du förstår … jag vet inte vad dom heter. Jo, jag vet det, men inte till vem av dom som jag ska skicka mitt brev. Klart som korvspad? Förresten struntar nog allihopa i dom här toklekarna som vi håller på med …”
”Är det till Elin du skriver …?”
”Drömmen om Elin …? Nä, någon Elin känner jag faktiskt inte, men jag har hört talas om en fin tjej som heter så. Hennes adress har jag inte och hon är förresten upptagen. Jag har skrivit lite om hur det var, när vi började efter inryckningen … manligt och dumt liksom. Vill ni höra …? Det är en lite överdrivet precis som era kvinnohistorier …”

Kent steg upp och började söka i en av bröstfickorna till stridsselen, där enbart magasin till k-pisten skulle förvaras. Han tog fram några ganska tätskrivna pappersark.  Täta skottsalvor från gevär hördes långt bortifrån, men inte från det som skulle låtsas vara fiendehåll, mer tvärtom …
”Blir hemmafronten anfallen … medan vi inte ser röken av fienderna …”
Kent märkte att uppmärksamheten blev lite splittrad.
”Det här skrev jag den där första natten när vi var ute och tältade. Ni andra sov som klubbade oxar, och snarkade så att om det funnits ett björnide i närheten, så hade björnen vaknat och sprungit sin väg … men jag hade också vaknat och legat och lyssnat på fågelsången, som försökte överrösta er. Till slut smet jag ut, satte mig mot en tallstam och började skriva … mitt första brev till en tjej … Jag hann skriva mycket. Ni sov som stockar och furiren som skulle väcka alla var sen … ”

”I det militära hälsar vi… Det är rubriken som jag skrev dit efteråt. Helt klart trodde jag att det militära gick ut på att kunna hälsa på rätt sätt och kanske också att kunna bädda sängen korrekt … och att det var viktigare än att kunna skjuta. Det var ju det vi fick göra flera dagar i rad i början. Jag har vinklat det en aning … Ni minns kanske hur det var, när vi ryckte in … varmaste sommaren i mannaminne. Det hade väl gått ett par veckor kanske och jag hade inte vant mig vid de eviga övningarna på kaserngården och ännu mindre de ständiga hälsningarna, honnörer och huvudvridningar i all oändlighet, som vi skulle hålla på med. Ibland skulle man sprätta till med foten också. Jag stod ut, men jag konstaterade att I19 i Boden inte var den plats på jorden, där jag trivdes allra bäst …

Så här skrev jag - - -

Kent harklade sig och började läsa.
I bakgrunden blev k-pistarnas eldskurar allt tätare. De gamla gevären m96 försökte hänga med i skjuttempot, en och annan kulspruta hostade till, kraftfulla lastbilsmotorer brummade. Kulissen till Kents läsning blev effektfull.

”En dag smet jag iväg ut genom grindarna utan att bli hindrad. Jag hade fått för mig att jag måste veta vad bussarna hem hade för avgångstider, så jag knallade ner till Järnvägsstationen, den sista civila platsen jag kunde komma ihåg i Boden …
När jag var nästan framme vid stationen, höll jag på att springa ihop med en ung finnig fänrik utanför cigarrfröknarnas butik. Inte var det någon militär tidskrift som han hade köpt och inte var det någon tidning för kamouflageklädsel i armén … Tvärtom, ja, ni förstår …? Det berättade jag i mitt första brev …”
(Hela berättelsen om fänriken och hälsningsproceduren kan du läsa i nästa kapitel)

*

”Ja, hur det gick sedan får ni fundera ut själva. Jag vill inte avslöja allt. ”
”Vem … Jag minns inte att vi hade någon fänrik alls …”
”Nä, då var det väl en fanjunkare …”
”Färist … vad fan är det? Är det nån sån där som binder ihop blommor och gör buket-ter på blomsteraffären … Du hittar ju på så man blir alldeles snurrig …”
”Vilken jäkla tur för alla tjejer att du inte får iväg dina brev. Dom skulle ju tro att vi är fullständigt enfaldiga hela bunten …”

 

På morgonen medan alla satt utanför tältet och såg vinden fladdra i tältduken, försökte flera i gruppen koka te och få i sig lite frukost. Något klockslag, när posteringen skulle dras in, hade ännu inte kommit över radion.

Plötsligt sträckte någon på sig och lyssnade spänt. Alla andra gjorde likadant. Ljudet från det envisa skjutandet lät plötsligt annorlunda och närmare. En kort eldskur från en k-pist hördes avlägset. Alla tittade åt det hållet, fastän alla visste att de inte kunde se något.
”Nån nervös vaktpost …” sa Vargen Karlsson. ”Kanske huvudlägret råkar ut för ett anfall.”
”Låter mer som om någon spaningsgrupp har blivit upptäckt och nu blir beskjuten …”
91 Arnold Johansson, som omväxlande kallades 91:an Karlsson och Mandel, gjorde sin militära analys.
Mer funderingar blev det inte.
Alla var sysselsatta med sina spritkök.
Tevattnet var ännu inte varmt.

En ny k-pistsalva följt av en kulspruta som hackade iväg ett band. Kort uppehåll. Nya k-pist- och kulsprutesalvor. Så gav sig de tyngre vapnen in i leken. De lätta och rörliga 9cm-kanonerna som brukade placeras på flankerna där förläggningen fanns sköt växelvis och ännu ganska glest. Det lät som om kanonerna var spridda och inte kom från samma håll. Kanske avståndet var så stort att ljudet studsade mellan de många bergknallarna. För fjärde gruppens åtta mannar var det oklart varifrån beskjutningen kom. Ljudet gick runt, ekade och återkom från något annat ställe.
Så la sig bandkanonernas och stridsvagnarnas tunga basmuller över stridslarmet. Krevadernas nedslag hördes en bit bort och granaterna visslade i luften.
”Vi är inte så långt ifrån, som vi trodde”, sa Bamse.

I 20 minuter pågick eldgivningen. Då och då mycket intensiv. Sedan hördes stridsvagnarnas tjutande ljud, då de avancerade framåt i ungskogen. Träd knäcktes. Bakom allt hördes soldaters skrålande krigstjut.
”Nu är det anfall mot någon liten värdelös kulle, som ingen ändå vill ha …”

Kent gick och satte sig intill Felix, som var nästan vit i ansiktet. Han mådde dåligt och var rädd. Kent hade lyckats tina upp en limpskiva och hade lagt en färdigskuren ostskiva på den.
”Här! Ta den här!”
”Fy tusan så otäckt … ljudet! Det spränger i huvudet …”
Han darrade och spillde ut lite te.
”Det är bara övning”, sa Kent, ”lösa skott …”

Klockan 11.00 fick Luppio-Nisse radiokontakt med bataljonsledningen. Det var först gången på många timmar som staben försökt komma i kontakt med den framskjutna posteringen.
Stridslarmet upphörde tvärt.
Nisse blev förvånad över att han hade sådan makt.

Tjugo minuter senare kom två bandvagnar i full fart över fältet och över den skrangliga bron över bäcken. En upprörd stridsdomare och Livkompaniets kompanichef hoppade ur, innan den första vagnen hunnit stanna ordentligt.
”Vad gör ni här, era idioter? Ni ligger inom riskområdet för skarp eldgivning! Hade inte eldobservatörerna på berget hört av sig, så … Varför har ni inte haft radiokontakt …? Skjutfältets gräns går ju på andra sidan bäcken … Vem för befälet?”
Oskar Nilsson anmälde sig. Han kände sig besvärad, harklade sig och stammade.
Kaptenen var rasande även efter det Luppio förklarat att posteringen beordrats att iaktta radiotystnaden, att radion enligt order öppnats varje hel timme och vem som gett anvisningarna om platsen för posteringen.
”Hundrafemtio till tvåhundrafemtio meter in på östra sidan av bäcken … Ordagrant efter ordergivningen …”
Någon karta hade inte delats ut vid genomgången, men alla i fjärde grupp var övertygade om att de var på rätt plats.

Luppio-Nisse gjorde stort intryck på den skärrade stridsdomaren och kompanichefen, som var ännu mer i upplösningstillstånd. Lugnt hade han förklarat att gruppen ligger på exakt den plats där den beordrats att ligga och att den vidtagit alla åtgärder som erfordrades för vakthållning. Varje timme hade han själv öppnat radion för att eventuellt ta mot nya order. Inga sådana hade kommit. I övrigt hade beordrad radiotystnad iakttagits, allt enligt lorder.
”Vem innersti glödheta helvete har gett er order?”
Luppio sa som det var – vår plutonchef hade som vanligt gett oss våra order. Vi lydde alltid vår plutonchef.

Några minuter senare var tältet nerpackat, det vita maskeringsnätet hoprullat och tältlådan med kaminen placerad i pulkan. Den personliga utrustningen inklusive fältradion låg redan i bandvagnen. Fjärde gruppens soldater ställde sig på de otympliga militärskidorna, greppade tag i draglinan och tolkade efter bandvagnen tillbaka till kasernen.
Bra glid, inga bandkrängningar och ingen nära-döden-upplevelse, trots att de alla sett verkliga granatkrevader på skjutfältet.
Någon skriftlig rapport om det de varit med om och det de sett i terrängen under natten behövde inte lämnas. Ingen från den framskjutna posteringen kallades till förhör … eller utfrågning.
”Framskjuten postering …”, mumlade Johan, ”Beskjuten postering … av egna trupper … borde det vara …”
”Äh, så dåligt som artilleristerna och stridsvagnar sköt, så var vi minst 50 meter från granaternas nedslag … Lugnt läge, pojkar …”
”Jag tror att det var eldledarna på berget som styrde bort granaterna … då de angav hur träffarna var … fina killar”, sa Vargen.
Om eldledarna fortfarande var kvar uppe på berget, fick de en tacksam hälsning från I19-patrullen. Med stavarna saluterade de då de passerade på myrstråket nedanför berget.

Ingen från fjärde grupp kallades in till högre instans för att ge sin version av incidenten, som fick upp hjärtat i halsgropen på flera befäl på I19.  Allt kamouflerades med militär tystnad.