2016-09-05

PATRULLEN


Fjärde grupp hade blivit skickad långt ut i ödemarken … Det var precis som vanligt. 
”Femte gången”, konstaterade Luppio-Nisse, utan att vända sig till någon.
De var trots allt inte längre bort från de andra, än att artilleriets granater och stridsvagnarnas projektiler kunde nå dem, om det hade varit ett verkligt läge. De åtta unga männen i gruppen visade inte med en min hur de reagerade då ordern kom. De blev inte förvånade över att just de skulle utgöra det allra yttersta känslosprötet mot fiendens framryckning, beredda på att först av alla avslöja fiendens rörelser och anfallsförsök mot de egna trupperna.
Möjligen kunde patrullen också råka i kort eldstrid med fienden, men risken fanns också att gruppen kunde bli överraskad och det skulle vara ödesdigert för hela förbandet. Yttersta vaksamhet krävdes, fick de veta. Så viktiga var de, trots att alltihop bara var på lek. Om det hade varit det verkliga livet, hade åtta unga soldaterna åkt mot döden. Det var väl det de skulle träna för. Att få dö för fosterlandet. De skulle bli beredda att offras. I fredstid under de ständiga övningarna för fosterlandet var det andra saker som ansågs viktiga. Fjärde grupp skulle inte få vara i vägen, inte synas, då höjdarna från generalsstaben och Norra milostaben och deras anhang kom.
Men alla i fjärde grupp förstod hur det var. Kompanichefen och plutonchefen, som de brukade kalla klacksmällare, stod i givakt för minsta lilla gubbe med högre grad. De ville ha bort just de åtta soldaterna. Åtminstone hälften i gruppen ansågs opålitlig på grund av sitt ointresse. De höga gubbarna med axlarna nedtyngda av stjärnor av guld var småväxta, men skrämde ändå slag på kaptener och löjtnanter.
Kungen skulle också ha kommit på besök ledsagad av regementschefen. Kungen var ÖB:s ÖB, allra högst upp i det svenska försvarets topp, men den här gången hade han fått förhinder. I tysthet gratulerade vi kungen, som slapp vara med på denna krigslek. Det praktiska fick kompanichefen och nedanför honom plutonchefen ansvara för. De fjädrade sig och studsade omkring redan, när de berätta vad som skulle hända. Kanske deras chanser att lite snabbare stiga i graderna skulle bli större om bataljonsövningen gick bra.
De som tillhörde fjärde gruppen knorrade inte. De var glada att slippa se alla generalerna och deras betjänter och hoppades innerligt att ingen av dem skulle förirra sig till den avlägsna postering dit gruppen förlagts. Plutonens officerare var livrädda för att de höga herrarna skulle få se att gräddan av landets ungdom, som de själva kallat de unga männen vid inryckningen, visade så dåligt intresse för den svenska krigsmakten. Nästan ingen i gruppen hade den rätta attityden.
Grupp fyra befann sig inte i fjällvärlden med tjutande nordanvind och ylande vargar. Det närmaste blodtörstiga ulvar den kom, var att en av dem var medlem i orienteringsklubben Vargen. De andra hade fått lova att inte knysta om det, för Vargen var rädd att han då gång efter gång skulle få uppdraget att orientera fram till det ställe där plutonen enligt de uppgjorda planerna verkligen borde befinna sig. 
”Det kunde väl vara roligt nån gång”, sa Vargen, ”men risken är stor att jag då får spåra för 200 man i hela bataljonen … gång på gång. Om jag måste spåra och leda kompaniet utan att någon vet vem jag är, kan jag klanta till det lite som alla andra … med den skillnaden att jag då ändå skulle veta var vi verkligen befann oss … åtminstone om jag hade fått en karta.”
Det var ett viktigt argument, särskilt för de övriga som av olika skäl alltid åkte sist. Livkompaniets första pluton var den sista i den långa raden och fjärde grupp var kögrupp för alla. Om Vargen togs ut att leda hela plutonen eller kompaniet, så skulle fjärde grupp troligen lika ofta bli spårpatrull.
”Då jag mönstrade visste nån av de gråklädda men barhuvade och nästan flintskalliga officerarna i inskrivningsgruppen, att jag var med i OK Vargen. Jag hade till och med klantat mig och hade klubbjackan på mig. Det frågade man mig om flera gånger. Jag vet inte vad de hade tänkt att jag skulle duga till.”
”Jo, svarade jag inskrivningsofficerarna, medlem är jag men ingen orienterare. Jag är med bara med i klubben för att titta på tjejerna. Dom har så åtsittande orienteringskläder på sig. Själv kan jag inte orientera. En gång har jag fått ta tid, men sen glömde jag bort vilken tid alla hade startat, så det blev kaos i alla fall på slutet. Och en gång har jag lagt en bana för nybörjarna – snitslad bana med rödvita band. Jag tyckte att banden var vackra, så jag hängde upp band lite varstans. Den gången kom hemvärnet och sökte reda på ungarna. Bara en grät men alla andra hade haft jättekul bland vattenhål på myrar, myrstackar och jättekast, de stora stenblocken på myrholmarna. Banan blev 4 kilometer fastän den skulle vara 0,4 km.”
Under uppdraget under den här bataljonsövningen var gruppen ute i ingenmansland och som vanligt hade den till en början svårt att veta var den var och vart den skulle. Allt för ofta hade plutonen och gruppen irrat omkring i terrängen, eftersom informationen varit bristfällig. Hur det kom sig hade de ingen förklaring till. Från början var alla övertygade om att militärer alltid var bra på att orientera sig i skog och mark. Men tvivlet började växa redan under de första veckorna, då de olika grupperna var nära att gå vilse på regementets eget övningsfält intill kasernerna, där de blivit inhysta. Som de olika grupperna då snurrade runt och riktade sina oladdade handeldvapen åt olika håll skulle de inte ha skrämt ens en småskoleklass. Vem som då ledde övningarna visste ingen. Kanske det var en övning för nyutnämnda korpraler. Många enskilda soldaters enda militära mål blev efter den dagen att hitta koktrossen så att de fick i sig mat ...
Den här gången fick var och en fixa maten själva med lite hjälp av utdelade limpskivor från matsalen. De flesta insåg att de inte hade något mål alls att nå upp till under den ganska stora övningen för hela bataljonen. En uppvisning för tillresta generaler.
Grupp fyra visste vart den skulle men ännu inte hur den skulle kunna hitta dit. Med Vargen i täten hade det säkert gått bra hela tiden. Plutonen brukade ofta komma lite snett och galet och kunde då i värsta fall få irra omkring någon timme extra, då de ivrigaste officersämnena gärna tog på sig att föra befälet. Om kylan inte var sträng så var det lika bra som något annat. Alla hade inte Vargens otrolig förmåga att läsa terrängen och med hjälp av naturen se var norr och söder fanns. De stunder då han i smyg hjälpte gruppens egen chef var kraftbesparande.
*

Gruppchefen 112 Oskar Nilsson hade fått ta hand om en av plutonens fem kompasser, eftersom gruppen skulle till en postering långt ifrån de andra grupperna. Försvarets urgamla tingest var ny i plutonchefsskolan, en kompass med uppfällbart lock och en siktskåra. Den såg fin ut, men hade stora praktiska brister, särskilt om en som skulle använda den inte fått veta hur den fungerade. Till Oskar Nilssons förvåning darrade och snurrade kompassnål hela tiden.
Biträdande plutonchefen Widén förutsatte att studenter hade kunskaper om väderstreck, kartor och kompasser. Därför hade han endast gjort en snabb och koncentrerad genomgång av kompassen.
”N betyder norr. Den röda delen av kompassnålen betyder också Norr. Se till att den röda pilen alltid pekar på bokstaven N.”
”Ska vi ditåt då?”
”Det är inte lätt att veta … Plutonchefen är mycket hemlighetsfull och har ingenting sagt. Det ska vara en realistisk övning. Inte en övning som vi övat på. Fiender kan komma från vilket håll som helst, men mest från … ja, ja, det där vet ni ju. Det är ingen militär hemlighet. Han kommer säkert och talar om det … plutonchefen alltså …”, sa han, men ganska tyst. Plutonchefen tiger som en mussla. En svensk tiger … slagordet från beredskapstiden, försöker han nu leva upp till.

”Vi ska norrut”, berättade gruppchefen för de sju övriga vid en ytterst kortfattad och informationsfattig genomgång. Sedan ställde sig alla åtta på skidorna och två av dem spände fast draglinorna till pulkan.
”Fienden kommer visst norrifrån den här gången, men är det som vanligt så kommer han i alla fall från öster och eftersom vi åker mot norr så kommer fienden från höger. Öster ligger ditåt. Häng på er k-pistarna så att pipan pekar mot öster. Det kan vara skillnaden mellan liv och död.”
Om det fanns skratt i den instruktionen, var inte alla säker på.
Oskar Nilsson upprepade så mycket han kom ihåg av sergeantens ord från genomgången. Det pirrade i kroppen. Han kände spänningen i kroppen. Han var så nervös att han inte kunde stå stilla på skidorna. Han ville ännu ta hem några pluspoäng, så att han kunde söka in till kadettskolan. Mamma skulle bli glad.
Efter några knyck och ryck och flera svordomar fick pojkarna, som skulle ta första passet med dragselarna, loss det fastfrusna fanskapet, som pulkan kallats en lång stund, och de drog iväg med pulkan åt det håll där de trodde norr låg.
Oskar Nilsson i täten för fjärde grupp stannade oftare än någonsin. Var femtionde meter måste han kontrollera riktningen som kompassen angav. Han ville verkligen använda det hjälpmedel han hade blivit betrodd, men för varje stavtag blev han osäkrare. Det var något galet med kompassen.
NORR flyttade på sig hela tiden!
Efter varje stopp ändrades åkriktningen lite grann snett åt sidan, ibland åt vänster, ibland åt höger. När grupp 4 redan stannat flera gånger och ännu inte kommit över exercisfältet bakom markan, började tålamodet även hos den här luttrade gruppen av ta slut.
”Vi fryser så förbannat”.
”Kompassnålen bara snurrar och snurrar. Det dröjer länge innan den pekar på norr igen … Jag har ingen nytta av den här … Det skulle ha varit bättre utan …”
”Äkta militära grejer”, mumlade Luppio-Nisse. ”Att dom som har så gott om pengar inte kan skaffa kompasser som har lite kvalitet …”
”Du måste hjälpa Oskar”, sa Kent tyst till Vargen.
”Jo, bara vi kommer utom synhåll för befälen …”
Han tog några snabba stavtag fram till gruppchefen.
”Stå stilla, håll kompassen mot kroppen om du inte annars kan hålla den stilla, sikta långt framför dig. Använd siktet i locket, så kan du få en riktpunkt långt fram …”
”Perfekt! Det funkar!”
”… och så aktar du dig för att ha kompassen för nära k-pisten. Metallen i k-pisten påverkar … drar kompassnålen åt något håll.”
*

En timme senare sicksackade gruppen uppför ett ganska brant berg. Pulkan släpandes på skrå uppför och lämnade ett serpentinspår efter sig. En bra stund hade alla struntat i kompassen för att över huvud taget tillsammans orka dra pulkan uppför backen. Alla krafter behövdes. På toppen av berget stannade alla åtta och stod där och flåsade och hängde på stavarna. De som inte dragit pulkan hade trampat spår hela vägen upp och var nu riktigt möra i benen.
”Undrar vad det här är för berg …”, sa Oskar Nilsson, men han hade inte haft någon nytta av att få veta namnet. ”Jag minns att vi skulle passera en rund sjö här nånstans … åt det här hållet alltså …”
”Kolla på kartan”, föreslog Vargen.
”Kartan? Jag fick ingen karta. Den skulle jag få av plutonchefen, men han var så nervös så han ropade Utgå, innan jag eller någon annan hunnit fram till honom.”
”Jag tror att han vill visa hur effektiv han är … snabb och effektiv … och så glömde han …”
”Tjänare, grabbar”, hördes plötsligt bakom dem. ”Vad gör ni här i storskogen?”
Några hoppade till och andra vände sig hastigt om, som om de plötsligt hade stått öga mot öga med fienden.
En glad stockholmare utan mössa och utan vapen och med uniformen uppknäppt så mycket det gick, stod där i solskenet på bergets topp och skrattade mot de nyanlända. På ett märke på ena kragsnibben kunde man förstå att han var artillerist. Korpral eller som det heter på artilleristernas finspråk: konstapel.
”Har ni åkt vilse, pojkar? Ni hör väl inte till det berömda Livkompaniet?”
Nä, hade gruppchefen Oskar Nilsson snabbtänkt svarat. På vilken fråga fick den glade själv lista ut.
”Kom in i tältet och få er en skvätt te … eller starkare om ni vill … men ta av er skidorna först.”

Tältet hade ingen i gruppen sett, då de kämpat sig framåt meter för meter i den lösa snön. Så väl kamouflerat var det med vinternät över och snö uppskottad runt om. Det var en av A8:s eldledningspatruller, som skulle observera var granater slog ner och sedan via radio dirigera skotten åt rätt håll.
”Vi hörde att en spaningspatrull kanske skulle dyka i närheten … men vi hade inte väntat oss att ni skulle komma rakt över berget. Där nere på platta marken på myrstråken hade vi trott att ni skulle passera … Men välkommen i alla fall …”
Han pekade lite slarvigt, inte alls som befälen på I19, som använde hela handen.
Eftermiddagens himmel var klar och mycket ljusblå som en vinterhimmel kunde vara under korta stunder. En blek fullmåne lyste redan men hade än så länge ingen chans mot solens sneda strålar. Solljuset skulle snart försvinna. Natten kunde bli kall om inte tältet hade hunnit resas, innan det blev mörkt. Dessutom behövde det bli fart på kamin. Vilopausen på berget blev.
 
Vargen hade gått ut tidigare, för att göra sina naturbehov antog de andra. Samtidigt hade den glade konstapeln också försvunnit ut genom tältdörren.
”Jag såg att du hade en karta. Kan du visa var vi är just nu och vad vi har framför oss …”
Vargen hade studerat kartan länge, jämfört med terrängen framför sig och i stora drag visste han nu vart gruppen skulle och bästa vägen dit. Med eldledningskikaren hade han sedan själv sett det hans nye kompis pekat på – en svag blåaktig strimma i snön.
”Det är en besvärlig bäck, svår att ta sig över … En provisorisk bro finns där 700 meter österut … åk dit först och sedan siktar ni in er på radiomasten på berget där bortom höjden …”
”Vi ska försöka hitta en åsspets där vår postering ska ligga enligt order … lite i skydd men med bra utsikt över terrängen …”
Inifrån tältet hördes artilleristernas nyfikna frågor.
”Ska ni gräva ner i er i snöbivack? Infanterister är ju så tuffa …”
”Nädå, vi ska campa. Vi tänker tälta på en myrholme några kilometer norrut. Där är Norrlands bästa hjortronmyrar … fast inte just nu förstås … Det brukar blåsa så härligt friskt där … Lottakårens specialstyrka med snygga servitriser kommer förresten ut med käket … när skymningen kommer … ”
Luppio-Nisse var verkligen i sitt esse, då han förklarade, hur det var i infanteriet.
Efter en hisnande färd nerför berget där Vargen och Felix slingrade sig ner mellan grova tallstammar och väldiga stenblock med en fart som gott och väl hade räckt till att bli regementsmästare i slalom, kunde fjärde gruppen så sakteliga samlas på myren nedanför berget. De andra hade hasat och sladdat och bromsat sig nerför sluttningen med lite hjälp av Vita blixtens runda skidkanter. En del åkte på baken långa bitar, men alla tog sig ner utan vare sig benbrott eller skidbrott.
Vargen åkte nu bakom gruppchefen och styrde hans väg.
”Håll lite mer till höger, följ bäcken … sen åker vi över till andra sidan så fort det går …”
”Vilken tur!” utropade gruppchefen. ”Här finns en sorts bro så att man kan ta sig över bäcken … gammal kanske och skraltig men vi ska nog klara oss över … En i sänder … Vilken tur jag har … Djävulens vad det går bra nu … ”
Det sista sa han med småbokstäverna.
Han var salig. Orienteringen hade gått bra. För första gången efter inryckningen.
”Du borde ha fått en riktig kompass av övningsledningen …”, sa Vargen.
 
Efter ytterligare en timmes långsamt skidåkande var de överens om att de var framme.
En långsträckt myrholme med några träd gav lite skydd och nedanför fanns en öppning mellan kullarna där tältet kunde resas.
Gemensamt bestämdes att det var rätt ställe.
Vargen stod försjunken i tankar och spanade upp mot himlen eller möjligen de blånande bergen med en hög radiomast.
”Det känns inte bra … ”, sa han. ”Där uppifrån kan vi lätt ses … och röken från tältkaminen … om det nu skulle ha varit på riktigt …”
Han pekade på en hög mast med ett blinkande ljus högst upp.
”… det är nånting i luften som oroar … Jag skulle helst vilja söka en annan plats …”
Från berget följdes fjärde grupp i kikare av de kamouflerade eldledningssoldaterna.

”Där skulle jag inte jag ha en postering om jag hade kommandot … Klart innanför riskområdet för granaterna … Om det nu blir skarpskjutning, som vi hört glunkas om … Dessutom syns ju posteringen ganska säkert från berget med radiomasten, OM fienden skulle inta den höjden under ett riktigt krig … riktigt läge … Dom lär ju komma österifrån … Vem kan vara så dum så man skickar ut en postering dit … Rena dödsdomen om det varit på riktigt … Dom där tuffingarna får vi allt hålla ett öga på om inte annat så för lottornas skull …”
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER