2016-09-05

SPANING


Det dröjde innan Kent kopplade ihop löjtnant Bjerkes upprördhet efter det teoretiska provet med de många ensamma spaningsuppdragen han fick, medan andra i plutonen kunde lägga näsan i vädret och snarka bort ledig tid. Något annat än kortspel i barackerna eller historieberättande i tälten fanns inte utöver detta. Det var lite som behövdes för att förströ dem som skulle bli regementets elit. Aktivitetsbehovet hade sjunkit för varje dag i de grå kläderna.
Under eftermiddagsskymningen den här dagen, hade plutonens framryckning avstannat, inte hastigt som då någon i täten upptäckt att det var svårt att fastslå var de befann sig, utan mer som om det var av utmattning. Tälten hade tagits fram från sina lådor. Snöskottningen där tälten skulle stå var trots allt snabb och effektiv. De som skottade slutade aldrig att tro, att tältet kanske skulle få stå kvar några timmar på den plats där de skyfflat undan all snö. Kaminerna var snabbt på plats, vaktlistorna gjordes både för eldvakten och för posten utanför.
Bandvagnen med koktrossen hittade ovanligt snabbt plutonen och utspisningen verkställdes. Två skivor korv, en stor potatis, mjölk i kåsan och två limpskivor. Smör var meningslöst i kylan.

185 Johansson, Postis, från fjärde grupp, och 155 Lundström, Lulle, från första grupp, stod sida vid sida klädda i de vita snödräkterna, då löjtnant Bjerke instruerade dem för spaningsuppgiften.
”Vad har du gjort?” viskade Postis till Lulle.
”Gjort? Inte har jag gjort nånting särskilt … Vad menar du?”
”För att få ett sånt här hedersuppdrag …”
Löjtnant Bjerke tystade de två spanarna med en militär harkling. Han var inne i leken, som han låtsades vara allvar.
”Fientliga trupprörelser har iakttagits i trakterna kring Storberget. Exakt lokaliseringen obekant men viktig. Ta reda på var fienden finns. Rapportera omedelbart efter åter-komst. Johansson, som har varit med förut tar täten … Lundström avlägger rapport …”
”Vi får växla om med att spåra så småningom, bara vi kommit en bit in i skogen … Jag tar första biten …”, sa 185:a Kent Johansson till sin spaningskamrat direkt efter de första stavtagen.
”… och du, inget skitsnack under det här uppdraget om hur bra det är i stan … Sportklubben vill jag inte heller veta nånting om …”
Kent stakade iväg åt det håll där det lutade neråt och var mest lättåkt. Det var inte åt det håll löjtnanten pekat. Bjerke märkte det, men tyckte kanske att det var meningslöst att säga något. Många skidspår korsade, men Kent åkte på som om han visste vart han skulle.
”Vi åker en liten omväg … Omfattning vänster, står det nog i SoldF …”, sa han till Lulle.
”Men varför åker vi hitåt?”
Lulle andades häftigt efter de första hundra metrarna, trots det måttliga tempot. ”Löjtnanten pekade ju åt ett annat håll …”
”Det spelar väl ingen roll åt vilket håll vi åker … Vi kan alltid säga att vi inte hittade nånting. Det är en rapport det också … Det här är bara på lek, förstår du väl. Löjtis vill ha folk ute på såna här uppdrag, ifall nån höjdare skulle komma och fråga. Fiendesidan har naturligtvis fått uppgifter om var vi finns och väntar oss säkert … så ljudlösa och osynliga har vi inte varit ... Vi kan väl inte åka rakt in i gapet på dem utan att djäklas lite med dem … eller vad tycker du?”
Efter ett tiotal meter då Lulle inte svarat något fortsatte Postis.
”Dessutom blinkar en lampa högst upp i tornet på Storberget. Den hjälper oss att ta oss dit … och att orientera rätt …”
Postis pekade med den bastanta skidstaven.
”Det där är våran kompass … lampan som blinkar hela tiden. Fienden har säkert patruller ute dom också. Ser du nån rörelse i skogen … så stanna och stå stilla! … Följ efter mig nu …”
 Kent stannade igen. Han stod stilla och lyssnade efter ljud från skidåkare eller röster från någon patrull. Lulles andhämtningar hördes mest.
”Har du astma?”
”Nej, jag är bara inte van med sånt här … hårt tempo. Du måste ha en helsikes kondition … men spännande är det …!”
”Det är Bjerkes belöningar …”
185 Kent Johansson tvärstannade efter en kort stund. 155 Lundström undvek att köra på honom, tack vare att han var minst fem meter bakom. Kent stod stilla och pekade rakt ner i snön. Han drog sig lite bakåt.
”Ett ganska nytt spår … kan vara fiendens patrullspår … Vi följer deras spår men kliv in i spåret i spårets riktning. INGA märken efter skidorna tvärs över spåret … ”
Kent åkte sakta och stannade ofta för att lyssna. Framåt tio-femton meter, lyssna, åka framåt, stanna, lyssna. Någonstans hördes lågmälda röster och andra ljud. Diffusa. Okända. Svåra att placera. 
Och plötsligt. Röklukt! Cigarettrök, röster mycket nära. Kent kröp ihop och sjönk ner på knä. Lulle gjorde likadant. Kent visade med handen var karlarna som pratade stod. Mycket nära … på andra sidan …
Det Kent och Lulle uppfattat som en större sten eller en vedtrave var en kamouflerad stridsvagn. Motorn surrade lågt. Det luktade olja. Kent vred på huvudet och pekade. Flera andra stridsvagnar stod intill, alla med motorn igång. Kent reste sig lite och visade med gester att de skulle vända.
Mycket försiktigt trampade de runt med skidorna, så att de kunde åkta tillbaka i samma spår. Sakta, sakta tog de sig meter för meter tillbaka tills de kom i skydd av träd och buskage. Och kunde glida lite längre på skidorna.
Efter en stund stannade Kent och Lulle åkte upp vid sidan om honom. De var framme vid det ställe där de kommit in på det nygjorda spåret.
”Det var nära ögat …”, sa Kent. ”Nu måste vi kliva av spåret, så att dom inte genast upptäcker att vi hittat deras spår …”
”Jag höll på att pissa på mig … Nu måste jag …”
”Inte här! Det upptäcker deras spanare direkt!”
”Fy fan så spännande och nervöst. Det var som i verkligheten … Det var UTLÄNNINGAR! Hörde du det? Säkert ryssar! Jag tyckt att det var en T14 …”
”T14?”
”Ja, en rysk stridsvagn!!! En ny sort …!” 
Lulle var så uppåt, att han började prata högre och högre. Kent fick hyssja ner honom.
”Inte fan! Det var nog en attrapp bara …”
”… men den hade ju motor!”
”Jaja, en bandvagn då, med låtsaskanon påmonterad …”
”… men ryska var det garanterat det dom pratade?”
Lulle darrade på rösten.
”… det är verklighet nu, Kent! Ryssarna är här! Kriget är över oss. PÅ RIKTIGT!”
”Pissa inte ner dig nu … Inte var det ryssar … Har du inte öron att lyssna med … det var säkert pojkar från Tornedalen, röker som borstbindare och … som ryms i dom svenska stridsvagnarna …”
”Jag är ganska säker … Dom pratade inte svenska!!”
”Nä det var inte ryska och inte platt-tyska. Det var nog plattfinska.”
”Plattfinska?”
”Jo, i Tyskland, vet du väl, finns det ett stort område där dom pratar platt-tyska, en besynnerlig dialekt. Det där halvsvenskfinska språket efter gränsen kallar jag plattfinska. Det är mitt eget påhitt … och stridsvagnarna …”
”… var svenska förstås?”
Lulle lät besviken.
”Alldeles säkert … Vad tycker du vi ska göra nu?”
”Fort som fan hemåt och rapportera åt Bjerke, att ryssarna … nä, att vi sett flera stridsvagnar …”
”Varför?”
”Det var ju det vi skulle göra. Jag skulle rapportera …”
”Jo, men vilket uppdrag fick vi? … Att ta reda på var våra fiender slagit läger … Det har vi inte fått reda på. Vi har upptäckt något helt annat … nånting som säkert ligger på en annan nivå än plutonchefens … ”
”Men jag rapporterar i alla fall. Bjerke bad mig ju …”
”Gör det du … Förresten är jag nästan bergis på att en av dina ryssar var Ivan Mäki … Ingen röker en så usel sorts billiga finska eller polska cigaretter som han. De osar pest och pina … Bjerke vill nog ingenting veta … Stridsvagnarna är inte hans område …”
*
155 Lundström stegade stolt fram till löjtnant Bjerke, gjorde honnör och rapporterade de iakttagelser han gjort. Plutonchefen lyssnade men utan entusiasm. Inget beröm, inget Tack. Han sa ett enda ord: Utgå!
Lite slokörad återvände 155:an. Då han passerade Kent sa han.
”Bjerke var inte intresserad … precis som du sa.”
”Jag förstår det … Antingen har vi åkt fel, eller kanske fienden med sina stridsvagnar har gjort det eller mest troligt båda vi och dom … Pinsamt för övningsledningen …”
Lulle Lundström kröp in i det tält där första och andra grupp hade sitt nattlogi. Kent hörde genom tältduken hur hans spaningskamrat försökte berätta vad han varit med om.
”Fy fan … vi var framme hos ryssarna … det drällde av stridsvagnar … T14 allihopa …dom står uppställda riktning hitåt precis nedanför Storberget …”
”Håll käften … om nån timme får vi säkert order om förflyttning … så knip ihop och sov lite …! Du kan ju drömma om dina ryssar …”
                                                                                                 *

Slutövning. Ensamt spaningsuppdrag. Natten var svart. Månen syntes bara som en mycket tunn strimma utan ljus. Då och då gled ett litet moln förbi framför månen och skymde det svaga ljuset. Lätt snöfall kramades ur luften. Skaren med ett lager nysnö, var ganska tyståkt. Spåren syntes förstås, men innan morgonen skulle allt vara borta. Det blåste svagt från nordväst.
Kent kom fram till en upplogad väg.
Röster hade han en bra stund uppfattat på avstånd. Motorljud också, på lågvarv men längre bort. Kent stod länge och hängde på stavarna och övervägde riskerna med att gå över vägen. Där lastbilar eller bandvagnar och kanske stridsvagnar stod uppställda, hördes skrammelljud och någon som högg ved. En vakt skymtade intill vägen.
Kent hade åkt långt den här gången, ensam. Blev han avslöjad den här gången, var det ingen idé att försöka vända tillbaka. Han visste att han var nära B-sidans uppställningsplats och läger. Det var ett svårt uppdrag, svårare än många av de tidigare. Krigsfånge hade han aldrig fått leka. Kanske det var dags nu.
Han hade varit försiktig. Det hade tagit lång tid att närma sig så mycket som han gjort … och onödigt. Hans uppgift hade varit att ta reda på var B-sidan fanns. Det hade han gjort för mer än en halvtimme sedan. Hans egen nyfikenhet att drivit honom närmare …
Han hade kommit fram till vägen intill ett buskage. Några små granar fanns på båda sidorna om vägen, snötyngda. Kent tog ett försiktigt ett steg ner på vägen. Om vakten sett honom stirrade han säkert. Kent väntade. Och gled sedan långsamt över vägen till andra sidan. Stod stilla. Ingen reaktion hos den utposterade vakten. Kent lyfte upp ena skidan på plogkarmen, tog stöd med stavarna och lyfte sig upp. Då ropade vakten: HALT! Kent stannade halvt skymd av en av granarna. Har han inte mörkerkikare, så är han mycket osäker nu, tänkte Kent. En evighet gled långsamt förbi. Minuter gick. Ingen rörelse, inga ljud från vakten. Kent åkte sakta iväg i en vid båge mot de stora fordon, som han tyckte sig ha sett. Han fick vinden i ansiktet och tyckte det var bra. Han kände lite röklukt i luften. Vakten måste ha tagit sig en rök. Konstigt att det kändes på så stort avstånd.
Kent stod länge stilla, andades ut och inväntade att hjärtslagen inte skulle höras så långt. Fastän den fysiska ansträngningen var liten, klappade hjärtat fort och han andades flämtande.
Han sjönk ner på knä intill en av de stora vitmålade lastbilarna. Framhjulet var högre än Kent.
Runt omkring honom upptäckte han sedan bil efter bil, alla lika ”osynliga”. Han var mitt inne i fiendens uppställningsplats. Han skulle bara räkna bilarna och tälten, innan han skulle ge sig iväg …
Kent ryckte till, då han hörde en röst alldeles bakom sig. Lastbilsdörren ovanför hans huvud hade öppnats på glänt.
”Jag såg när du kom ut från skogen … jag är post här, men skiter i att stå ute.”
Han pekade på skyttevärnet som bestod av uppskottad snö och några granruskor.
”Det är varmare här i lastbilshytten … Hoppa in … ”
”Du var oerhört skicklig när du kom … Är du jägarsoldat … specialutbildad spanare …? Jag stirrade så att ögonen blödde. För varje gång jag blinkade, hade du kommit lite närmare. Till slut bestämde jag mig för vad det var jag såg. En snöklädd gran som långsamt kom närmare … Då satte jag på tekokaren. Vill du ha? … Jag tycker vakttjänst är roligt, när nånting händer, men annars skiter jag i hela övningen … nån rapport lämnar jag inte. Jag har lagt ut en snubbeltråd en bit bort mot befälstältet och kommer nån för att kolla mig så smäller det som fan och en lysraket far upp i himlen … då hinner jag ut om det är nån stridsdomare … Inte för att det spelar så stor roll … Du måste ha ett sjätte sinne. Jag har lysraketer utplacerade åt ditt håll också, men … dom är bara för syns skull. Jag apterade bara en … och den smet du förbi”
Kent började le ju längre bilföraren pratade. Han drog huvan på snödräkten bakåt över huvudet.
 ”Daniel! Du fick förflyttning till trossen i alla fall … Känner du inte igen en lagkompis …”
”Men va fan … KENT! Av dig kan man förstås vänta sig vad som helst … Dyka upp som ett spöke! Lägg skidorna under bilen och kom upp här …”
Efter en stund klev Kent ut, tog skidorna och åkte en annan väg tillbaka, rekommenderad av Daniel. Han rapporterade inte vad han sett den här gången heller.
”Det var fint skidföre idag … Lättåkt … B-sidan har gott te och till och med upptinade kanelbullar …”
”Ja, ja, dina rapporter vet man ju hur dom är. Vad sa löjtnanten, när du lämnade din spaningsrapport? Han blev väl glad som en lärka förstås …?”
”Tvärtom, jag tror att dom var mitt i ett pokerspel, när jag kom fram till deras tält … och sams var dom inte … nån hade fuskat och nån var riktigt förbannad … så jag anmäler mig inte förrän i morgon … annars får jag väl skulden …”
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER