Plutonen hade rört sig ryckigt och långsamt. Tröttheten spred sig domnande längs det slingrande ledet. Ingen tänkte något. Håglösheten växte för varje steg, för varje stavtag, för varje gång man måste rätta till den skavande stridsselen och flytta k-pisten några centimeter, så att den inte dunkade mot samma punkt på kroppen.

Då plutonen kommit fram till kanten av en stor myr, hade grupperna spritt ut sig på linje, ettan och tvåan till vänster, de andra till höger. Grupp fyra längst bort, där dvärgbjörkar och smågranar växte tätare och framkomligheten var snårigare. Grupp två var riktpluton. I det grå gryningsljuset gjorde plutonen sin framryckning. Vägen fanns nå-gonstans, längre fram och utom synhåll. Kanske tvåhundra meter bort, kanske tre-hundra, kanske mer. I kylan brände mycket glesa och nästan osynliga iskristaller i ansiktet.
Alla trampade sitt eget spår i den djupa snön. Många ramlade. Sikten var dålig. Ris och kvistar snärjde skidorna, stavar gick av och fastnade. Svordomar hördes, spred sig, upprepades. Anfallet var långt ifrån ljudlöst. Flåsningarna blev fler och högre ju längre tid framryckningen tog. I gråljuset fanns ingenting att se framför gruppen frånsett småbjörkar, snö och ris.

Plötsligt var de främsta framme. Björkarna hade blivit lite större och växte tätare. Överallt hade det blivit risigare och svårare att ta sig fram. Ändå hade ingen varit be-redd, då de plötsligt stod på den smala vägen. Plutonen kom inte fram på linje så som det var bestämt. Många sackade efter. Stridisarna kämpade för att hålla täten. De kom fram för tidigt, de långsamma kom för sent. Stående på vägen skulle de ha utgjort lätta mål för en väntande fiende … men varför skulle en fiende vänta på dem inne i en sumpskog?
Övningen kändes lika meningslös som alla andra de dittills haft.
Det fanns ingenting där framme. Inte ens utplacerade malajer väntade där med lös-plugg i k-pistarna. Ingenting.
Trots kylan var alla varma och svettiga … under de första minuterna, då de hängde på stavarna eller satt i snön. Kylan stelnade snabbt till innanför kläderna och isade mot ryggen.
Alla väntade.
Gråskuggorna som sedan kom avbröt hela övningen.
Övningen var slut. Ingenting hade vunnits.

*

Livkompaniet på I19 bestod totalt av tre plutoner. Den första placerades sist, när kompaniet hade gemensamma övningar. Underbefälsskolans unga pojkar, som skulle bli eller nyss hade blivit korpraler gick främst. För dem skulle grundutbildningen vara klar om några månader. Nästan alla siktade på en instruktörstjänst inom regementet. För dem var den stora slutövningen viktig, som någon sorts examen.

För första plutonens 32 man var övningen och det mesta av allt annat militärt helt likgiltigt. Ändå gick de i en högre klass och skulle, när många månader hade gått och hös-ten kommit tillbaka, vara plutonsbefäl. Några från officersfamiljerna i Boden satsade förstås på familjetraditionerna och siktade in sig på kadettskolan i Karlberg direkt efter MUCK. Inte ens de tog vinterns storövning på allvar – utom då något högre befäl fanns i närheten.

Nästan alla i plutonchefsskolan stod under den varma och svettiga sommaren mitt i nuet. Få tänkte framåt. Så gott som alla var studenter och hade valmöjligheterna kvar. Inte förrän de första höstkvällarna kom, var det någon som nämnde något om yrkesut-bildning.
Kent kom ihåg att han hade blivit förvånad över vilka som ens kunnat tänka sig att söka till kadettskolan. Officerspojkarna förstås, men många andra också - reservofficerssko-lan. En del hörde till de slöaste bland slöa, åtminstone i gruppen. Många från Tornedalen tog den vägen. De var från hemmen vana att följa de enda spår som fanns till ett yrke, som kunde ge dem mat för dagen. Tullare, polis eller militär. Vad skulle de annars kunna bli? Undrade någon. Småbruken med ett par kor och slåtter på myrängar, kunde bara leda till svält och elände.

”Jag ger mig fan på, att det bara är för att ni vill sätta dit svenskjävlarna, när ni är klara … dom som alltid representerades av lärarna i byaskolorna, prästerna och landsfiskalen …”
Det var plutonens filosof Lulle, som yttrade sig, högt som vanligt. Vad han hette var det ingen som kom ihåg, inte hans militära nummer heller. Lulle kallades han för att han ständigt skrävlade om Luleås fördelar, särskilt i jämförelse med Bodens. Ingen höll med honom. Boden var en avskydd håla, men Luleå nådde inte ens upp till den klassen fick Lulle ofta veta.

I skymningen kvällen innan hade kompaniet startat sin marsch. Alla stod uppställda på skidor. Packningarna var tunga. K-pistarna hängde i remmen runt halsen. De som hade gevär hade det besvärligt. Den långa mausern var i vägen hur man än gjorde. Vid minsta obalans i åkningen slog vapnet mot ansiktet. Kompanichefen stod länge stilla vid sidan om. Plutoncheferna försökte rätta in leden. De som stod längst bak i varje grupp flyttade motvilligt på sig i den riktning som pekats ut. Trampningarna på de framförvarandes skidor gjorde att halvkvävda svordomar hördes.

Kompanichefen, kapten Hammaberg, ställde sig framför andra plutonen. En efter en av plutoncheferna kommenderade givakt och lämnade av. En knappt märkbar rörelse märktes i första plutonen och ingen alls i fjärde grupp. Några stridisar försökte slå ihop klackarna med skidorna på.

Kaptenen förklarade kort vart kompaniet skulle. Marschordning: BSI-skolan i täten, en inlånad skyttepluton därefter och Livkompaniet sist. Kompaniet förstärkas av de nya bandvagnarna. Tolkning på skidor kunde bli aktuell under natten. Utspisning och bivack planerades till klockan 23. Verkställ.

Kylan var inte sträng men många frös ändå efter den långsamma proceduren vid uppställningen. Den dag det blir verklighet, skarpt läge som löjtnanten tyckte om att säga, då kommer inte det här kompaniet någonsin att hinna fram. Innan uppställningarna var klara, skulle fienden både ha kommit och hunnit försvinna.

Färden gick långsamt. Stoppen var många. Som vanligt i det militära ville man göra det lite extra svårt för de minst erfarna. De skulle härdas. Så hade det varit hela hösten och vintern. Cykeltolkning, då vägarna varit glashala och genommoddiga av lössnö, skidtolkning då vägarna grusats och skidorna högg fast i barmarksfläckarna. I första plutonens fjärde grupp väntade man sig ingenting. Snön var djup och lös efter flera kraftiga snöfall. Cyklarna står säkert uppställda bakom något förråd, mumlade någon i kön. De som orkade bry sig nickade lite. Ingen orkade tänka tanken ut, att cykeltolkning med skidor på fötterna inte var så trolig. Några drog pulkor med gemensam utrustning. Tälten skulle truppen inte behöva dra själva. De var redan lastade på bandvagnarna som skulle ansluta längre fram.

Efter ett tag gled kompaniet fram i ganska jämn och lugn takt. Tätplutonen åkte på den lite tillfrusna plogvallen vid sidan av vägen. Första plutonen åkte på vägen. En kort rast gjordes efter en halvtimme. Kompanichefen åkte från täten till kön och tillbaka. Han sa ingenting om var de olika plutonerna tagit sig fram. Kanske han trots allt var en praktisk karl. Det sas att han var en hårding, som varit med i Finska vinterkriget. Frivillig i de värsta striderna uppe i polarkylan vid Salla.

Avskärmade ficklampor glimmade i tätgruppen. Kartor studerades. Några pekade. Ingen hade tagit av sig packningen, fastän axelremmarna i stridsselen skavde. Patronväs-korna fram på bröstet tyngde, fulladdade med 36 skott i varje magasin. K-pisten slog alltid mot något, så fort man började åka. De flesta hade bara lutat sig ner mot plog-karmen. Ingen gjorde något som kunde ta krafter.

Som en slingrande mask böljande raden av soldater. Uppbrott. Marschfärdiga. Rakt in i skogen. Troligen en gammal kärrväg. Snön var djup. Det gick sakta. Tre av BSI-skolans grupper spårade, växeldrog. Spåret var löst.
Den gamla vägen gick på skrå längs en ås. Det var besvärligt för pulkdragarna, särskilt i motluten upp över åstopparna. Vita-Blixten-skidorna behövde aldrig vallas. Det märktes.
Skytteplutonen hade tyst och envist tagit sig fram över ett större kalhygge. Som andeväsen försvann de alla en efter en in bland träden i skogsbrynet. Ingen i Livkompaniet såg till dem därefter. De hade troligen andra krigsuppgifter.
”… eller också hittar dom dit vi ska”, hördes en röst i ledet.

En svag månstrimma försökte tränga fram med sitt ljus bakom molnen. Det klarnade. Temperaturen hade sjunkit under den senaste timmen, men så länge färden fortsatte i jämn takt, var det ingen som frös. Riktningsförändringarna i täten blev fler. Färden blev krokig. Efter tre timmar och fyra korta raster stannade täten så häftigt att flera av de bakomvarande åkte in i närmaste framförvarande. Plutoncheferna kallades fram, kompanichefen blev högljudd. Truppen hade åkt vilse.

Ingen visste var koktrossen var. Utspisningstiden var för länge sedan passerad. Kompaniet borde ha varit vid mötesplatsen för en timme sedan. Det var för långt att vända, det knorrades i leden – av dem som hade lite ork kvar. Hungriga vargar jagar bäst, sa man, men någon sanning fanns inte i det. De flesta la sig ner mot sina packningar så snart de stannat, hade bara sjunkit ner där. Vart de skulle eller om de skulle någonstans över huvud taget, brydde de sig inte om. Många blev apatiska. Stark kyla var på väg. Och kändes i kinderna. Det var kallt i läderpjäxorna. Två duktiga skidlöpare skick-ades iväg i månskenet. Riktigt mörkt var det bara inne i skogen, särskilt i granskogen. Men den svaga vinden gjorde att grenar rörde sig. Det såg ut som människor i skogen, ständigt i rörelse, men utan att komma någon vart. De liknade Livkompaniet. Bättre att stå stilla och låtsas röra sig. Det går ändå inte framåt.

De utskickade kom tillbaka mycket tidigare än man kunnat tro. En stor väg fanns 200 meter bort. I ett hus i närheten lyste det ännu, fastän klockan var mycket. Där kunde man få låna telefon … om det skulle behövas. På något sätt löste sig mycket. Humöret blev bättre, men kylan värre. Bandvagnar kom efter vägen. Kokvagnen fanns med och den stannade på en öppen plats i skogskanten. Utspisningen organiserades snabbt.
Någon av officerarna var duktig på det, åtminstone den här gången. Korv, kokt potatis med skal, kall mjölk. Alla åt. En del förberedde sig för fortsatt strul. Limpskivor stoppa-des innanför uniformsrocken för att hålla sig mjuka till lämpligt tillfälle.

Några grupper i taget kommenderades att tolka efter bandvagnarna. Det gick långsammare än för dem som åkte skidor. Många hade varit barhänta under korvutspis-ningen. Nu frös nästan alla om händerna. Det var som om balansen hade blivit sämre och kraften att hålla sig fast i draglinan hade ebbat ut. En del ramlade. Många var usla skidåkare. Nu var alla urusla, tolka efter bandvagn var inte lättare än att själv åka skidor. 

Livkompaniet sist igen. Tolkningen gick bra. Hundra meter utan missöde tills bandvagnen plötsligt stannade. Bandkrängning. Bandvagnsförarna svor. Vad dem anbelangade fick de som skulle tolka fara åt helvetet. Minst en halvtimme skulle det ta att få på banden igen. Det var tredje gången den natten. De skulle få amputera händerna innan morgonen, gnisslade en av förarna. Så djävla kallt och så meningslöst. Dra ett gäng gnällspikar!

Livkompaniet bökade sig framåt. Inte fort, inte sakta. Soldaterna rörde sig så pass att de höll värmen något så när. Ledarna för truppen visste troligen inte var plutonen be-fann sig och ännu mindre vart den skulle. Nya order gavs. Plötsligt blev det stopp. Grupperna åkte upp på fyra led och stoppades av gruppcheferna. Bivack. Tälten skulle snart komma med bandvagnarna. Skidorna ställdes i rader intill den plats där gruppen stod. Snöspadarna fram och skottning.

Snön var lös och djup, mycket djupare än vad den borde ha varit. Gruppen hade säkert fått sin tältplats i en stor svacka som drivit igen. Men det gick fort. Snöskottningen gav värme. Granris stals från skogen intill. Hela kompaniet skulle få vila, kanske koktrossen skulle komma med kaffe. Nästan med militärisk exakthet kom en bandvagn med grup-pens sextonmannatält. Ut med lådan, in med kaminen och så sträckning av tältduken. Det vita kamouflagenätet fick ligga kvar.
”Det är ju mörkt, för fan! Innan det hunnit bli gryning, har vi fått kontraorder flera gånger och befinner oss någon annanstans.”
Uppbrott och förflyttning skulle ske tidigt på morgonen, rapporterade gruppcheferna som varit kallade till genomgång. De hade sluppit skotta. Å andra sidan frös de mera. Lyktan var tänd. Kaminen laddades för att ge värme. Eldvaktslista var redan gjord av gruppchefen.

Då kom kontraorder.
Riv tältet. Läget har hastigt ändrats. Förflyttning!
”Vad var det jag sa …?”
Furiren som kom med order försvann snabbt ut i mörkret. Han lever än. En bandvagn stod kvar och väntade. All energi hade runnit ut. Ett par tre mannar försökte göra enligt instruktionerna. På något sätt kom tältet hopknölat in i lådan igen och upp på bandvagnen, men locket gick inte att stänga. Föraren erbjöd tolkning, men ingen svarade. Gruppchefen tog täten, sedan alla fått på sig skidorna, stridsselen och vapnet. Få orkade svära. Inte ens inombords gick det att uppamma energi.

Kent tänkte på Kristina. Mitt i mörkret och tröttheten hade hon plötsligt kommit till honom. Han såg hennes leende ögon framför sig. Hon var den enda levande människan på mils avstånd. Då han sa hennes namn tonade hon bort en stund, försvann i dunklet … men kom tillbaka som när ett fotografi kommer fram i mörkrummet. Han såg henne. I ett lätt nedförslut körde han på den som var närmast framför och båda föll i lössnön. Det var 157:an Johan, Krister Johansson, som attackerats bakifrån. Han svor ljudligt och tack vare det klarade sig Kent och Johan från att bli påkörda av dem som kom efter. Kent hade för några minuter lyckats glömma mörkret och kylan och snön och värken i axlarna och k-pisten som dunkade och slog för varje stavtag.

Då Johans osande eder så småningom ebbade ut, frågade han varför i helsicke Kent hade kört på honom. Kent svarade att det var Kristinas fel. Den andra såg ut som ett frågetecken, men antog att det var ett av de vanliga militära fenomenen. När man blir riktigt trött … eller less … blir man lite galen och kan börja hallucinera. Han förstod att Kent drabbats av det och blivit lite mer galen än vanligt.
”Ja, ja”, sa han efter en stunds småsvärande, eftersom bindningen lossnat. ”Jag såg henne inte!”
Det långa ledet framför dem hade stannat för att invänta att de två skulle ta sig upp ur snön. Hela plutonen måste hålla ihop.
Kent tyckte att det var konstig, att han börjat tänka på Kristina. Det var ju så länge se-dan han sett henne, så länge sedan han förstört allt och lämnat henne.

Under avbrottet kändes det som om det hade blivit ännu kallare. Föret blev kärvare. Natten var svart. Månen skymtade bara ibland. Molnen drev snabbt. Det skulle bli ovä-der framåt morgonen. Lätta snöflingor dalade redan ner. Först kändes de som våta smekningar på kinderna, sedan stack de som nålar i ansiktet, då plutonen kom ut på de öppna myrarna. Ibland kom tung snö nedrasande från träden, där vinden fått fäste och ruskat om grenarna. Om det mulnade på och började snöa skulle det i alla fall bli varmare. Det brukade bli det. Men i det militära visste man aldrig.

Då gryningen kom stod hela kompaniet uppställda längs en väg eller möjligen på en bred rågång.
Plutonen hade gett upp sitt anfall och radat upp sig på vägen.
I djup snö och kyla hade plutonen gjort sin framryckning och sitt anfall mot en väg. Många hade på slutet på grund av utmattning ramlat i snön. Sikten i den slyiga skogen, det ojämna underlaget och den domnande tröttheten gjorde frammarschen svår. Mer än en svordom hördes och mer än en k-pist hamnade i snön. Det var långt ifrån ljudlöst. Flåsningarna blev fler och högre ju längre tid framryckningen tog. Frånsett små-björkar och snår i gråljuset fanns ingenting att se framför gruppen.

Så hade det gått till innan det snöpliga slutet på allt slit. Plötsligt var de främsta framme. Plutonen kom inte på linje som bestämt var, utan många sackade efter. Några av stridisarna hade orkat kämpa för att hålla täten. De kom fram för tidigt, de långsamma kom för sent. Det var inte bra på något sätt. Övningen var lika meningslös som andra som de dittills haft. Det fanns ingenting där framme. Malajer som brukade ligga och låtsasskjuta sina löspluggar en kort stund fanns inte där för att försvara vägen. Ingen fanns där.
Plutonen hade gjort ett anfall mot ingenting. Den vann ingenting och förlorade ingen-ting annat än tron på det meningsfulla.

Kent hade inte hört någon order om uppställning och stopp på vägkanten, men där stod hela plutonen. De andra plutonerna var någon annanstans. Förstärkningen från skyttekompaniet försvann tidigt. Den kanske valde rätt väg mot anfallsmålet. Sida vid sida stod trötta soldaterna efter kampen med vildvuxen norrbottnisk snårskog. Ordern gick från man till man, som trött förde den vidare. Övningen avbryts. Efter en kort stund dök två gråskuggor upp längst bort på vägen. En var plutonskolans chef. De som brydde sig över huvud taget kände igen honom på den struttande gången. Den andre var okänd. Det var han som tog befälet. En stridsdomare. Övningen förklarades avslutad. Återsamling. Inget beröm till soldaterna. Ingen lyssnade.

Två lastbilar skulle komma. Truppen kunde få plats på flaken. Några BSI-are från underbefälsskolan åkte med bandvagnarna. Det var inte varmare i dem än på lastbilsflaken, men oväntat få fick frysskador.

Försvarsviljan, som redan varit nästan obefintlig hos underofficersaspiranterna, hade fått sig en knäck igen. För vilken gång i ordningen? Försvarsviljan var nere långt under fryspunkten, lika kall som sommarpjäxorna de haft på sig i djupsnön. Nu var det permafrost.

”Såg du älgarna …?” frågade Kent och pekade in i skuggorna.
”Jo, dom gick före oss en bit … Vi måste ha stört dem i deras nattlega … Jag trodde en stund att det var B-styrkans malajer …”, svarade Felix.
”Det var ändå något fint med den här nattövningen …”